Den som tror att lärare är viktiga för hur det går för eleverna i skolan fick sig en tankeställare av Lars Lefgrens presentation på årets SOLE-konferens. De flesta studier undersöker hur de lärare eleverna haft under det senaste året påverkar elevernas prestationer. Lefgren undersöker i stället hur långvarig lärarnas påverkan på skolprestationerna är. Det visar sig att de är snabbt övergående – efter ett par år går de knappt att mäta. Att ha en strålande lärare i lågstadiet har alltså knappast någon positiv effekt på en elevs högstadieprestationer.

Låter det deprimerande? Tänk då om! Givet hur mycket det gnälls på den svenska lärarkårens kvalitet är det ju riktigt upplyftande att den negativa påverkan dåliga lärare har är snabbt övergående. I slutändan är det ändå vad eleverna har med sig hemifrån i form av studiemotivation, disciplin och intelligens som avgör hur det går.

New York Stories: I, II

Dan Brändströms Resursutredning har stött på en hel del kritik i forskarvärlden. Flera forskare – främst humanister – ogillar utredningens förslag att länka medeltilldelning till mätningar av forskningskvalitet. Men istället för att debattera vilka mått som kan eller bör användas i att utvärdera forskningen verkar kritiken baseras på två nygamla argument: 1) Kvantitativa mätningar är aldrig bra och 2) Konkurrens som positiv kraft kan ifrågasättas.

En uppmärskammad kritiker är uppsalafilosofen Sharon Rider som gett ut boken ”Reclaim the science”, hörts i P1:s Obs och skrivit i senaste numret av Tvärsnitt (utg. av Vetenskapsrådet). Jag ska inte närmare gå in på Riders missriktade kritik av kvantitativa mätningar – den klargörs bättre av bibliometrikern Ulf Sandström på hans utmärkta blogg.

Jag vill istället fokusera på hennes generella angrepp på konkurrensbegreppet och dess användbarhet i forskningssammanhang. Rider kritiserar Resursutredningen för att anamma en positiv syn på konkurrens:

Med rätta tar utredningen avstånd från Europeiska kommissionens ensidigt entreprenörsmässiga syn på akademin som kunskapsföretag och ekonomisk motor. Utredaren tycks se en potentiell fara med en alltför snäv syn på vad nyttan i universitetsforskning och undervisning är och kan vara. Samtidigt genomsyras utredningen av en tilltro till den ekonomiska modellvärldens konkurrensbegrepp.

Rider fortsätter:

Men är det verkligen lämpligt att alla medel är konkurrensutsatta? Varför är debatten om konkurrensens fördelar och nackdelar så livlig när det gäller sjukvård, energiförsörjning och grundskola men inte när det gäller universitetsforskning?

Menar Rider verkligen att det finns ett naturligt monopol i universitetsforskning (vilket är ett av de vanligaste argumenten för t ex offentligt ägd energiförsörjning)? Vem skulle då monopolisten vara – staten? Och vilka belägg mot konkurrensens prestationshöjande effekter har Rider som kan ställas mot de mängder av belägg för som ekonomisk forskning under lång tid samlat in? Det finns dessutom en annan allvarlig konsekvens av detta synsätt: vi får ett fåtal mäktiga akademiska insiders som efter eget huvud – och utan insyn från andra – bestämmer vilka som ska få resurser och vilka som inte ska få.

Om man vill verka för ökad forskningsfrihet och forskningsproduktivitet medan man samtidigt vill motverka svågerpolitik, nepotism, lysenkoism och andra negativa effekter av centralistiska forskningssystem bör man konkurrensutsätta så mycket av de tilldelade forskningsmedlen som möjligt. Resursutredningen har visat att detta kan och bör göras mellan universitet, mellan fält och mellan forskare.

I dagens Sydsvenskan skriver jag att gymnasiebetygen blivit alltmer godtyckliga och därmed spelat ut sin roll som urvalsinstrument till högre studier. Huvudanledningen är den avreglering och konkurrensutsättning av betygssättningen som skett. Att regeringens utredare Mats Gerdau nu föreslår att även Komvux ska avregleras gör bara argumentet än mer giltigt. Lösningen är att även avreglera antagningen till högskolan, dvs låt varje högskola själv avgöra hur den vill anta sina studenter.

Uppdaterat 2008-03-12:

Idag skriver ett antal personer att högskolorna bör få större frihet över sina resurser. Tyvärr glömmer de det viktigaste: att högskolorna själv ska få välja vilka de ska anta.