Är det verkligen leg lärarna vill ha?

Förhoppningsfull skepsis, så kan man ungefär sammanfatta kommentarerna till förslaget om lärarlegitimation. Som jag skrev för två år sedan är det onekligen märkligt att examen från landets mest kritiserade utbildning blir en förutsättning för att legitimeras. Samtidigt är det bra med en period av provtjänstgöring då denna kan ge en bra signal om lärarens framtida kapacitet; givet att det hela inte bara blir en formsak. Den stora faran är emellertid att lärarlegitimationen kommer att ge ytterligare näring åt det dokumentationsraseri som tar energi från undervisningen.

Anledningen är att legitimerade lärare ska kunna varnas och i västa fall förlora legitimationen om de missköter sig. Problemet är bara att avgöra huruvida en lärare misskött sig. Pedagogisk verksamhet kan ju omöjligtvis vara lika baserad på vetenskap och beprövad erfarenhet som läkaryrket. Inte heller finns samma tydliga praxis och juridiska ramverk som för revisorer och jurister.

Frågan är alltså i vilken utsträckning en enskild lärare ska kunna lastas för att en elev inte greppar Pythagoras sats? Ska en oberoende expertpanel utvärdera om lärarens insatser givet elevens förutsättningar var korrekt avvägda? Ska elevens förutsättningar och prestationer bedömas i en serie psykometriska tester? Blir det den lärare som uppmärksammar ett problem som får bära hundhuvudet eller kan tidigare lärare straffas för sent upptäckta misslyckanden? Kan en misslyckad lärarinsats överhuvudtaget definieras? Ska elever och föräldrar kunna klaga på genomförd ”behandling”?

Vad svaret på dessa frågor än blir så inser var och en att det kommer att krävas en motsvarighet till medicinska journaler där elevernas framsteg och lärarnas insatser noggrant dokumenteras. Striden kring vad lärarnas arbetstid ska användas till lär alltså knappast ha börjat och varken läraryrkets status eller  undervisningens kvalitet lär höjas av den ökade administrativa bördan. Självklart kan men strunta i dokumentationen men då blir det omöjligt att utkräva ansvar av lärarna och legitimationen blir en förmån utan löpande krav på motprestation. Ett skråpriviliegium, helt enkelt.

Lärarfacken har länge arbetat efter den misslyckade strategin att försöka begränsa utbudet av konkurrerande obehöriga lärare genom att inte ge dem samma villkor som de behöriga. Facken har inte insett att varje gång de obehöriga lärarnas villkor försämrats så har lockelsen för arbetsgivarna att anställa dem ökat. Nu hoppas man att legitimationen slutgiltligen ska göra det omöjligt för de obehöriga att konkurrera. Kanske lyckas man men priset riskerar att bli högt.

Betydligt enklare hade det varit att försöka påverka arbetsgivarnas incitament: genom att ge obehöriga lärare samma anställningsvillkor som behöriga men samtidigt kräva vidareutbildning på betald arbetstid hade efterfrågan på de obehörigas tjänster snabbt minskat. Utom för de obehöriga som arbetsgivarna är villiga att betala extra för; det vill säga just de som vi alla vill behålla i yrket.

Andra om lärarlegitimation och lärarnas arbetstid: K Mannheimer, H von Schantz, Blossing, C Magister, LR12, Metabolism, Lotta Edholm12, Mats Gerdau, Tysta Tankar, Robert Noord.

Osunt elev och betygsfokus

Den senaste tidens turer kring betyg och omdömen i skolan visar på två stora brister i den svenska skoldebatten. Den lider av ett osunt elevfokus och ett osunt betygsfokus.

Den enskilda eleven sägs antingen stigmatiseras eller få värdefull information genom skriftliga betyg eller omdömen. Båda läger har naturligtvis en poäng, men det finns bortglömda aspekter på problemet. För att skolledning, skolpolitiker, föräldrar, skolbyråkrater och — faktiskt — enskilda lärare ska kunna utvärdera den verksamhet skolan bedriver krävs verktyg som är jämförbara mellan skolor och över tid. Muntliga eller skriftliga omdömen kan inte summaras och är därför oanvändbara ur denna synvinkel. Beslut på alla nivåer fattas därför i blindo.

Frågan är om ens betyg är användbara. De sätts efter lärarens tolkning av centrala kriterier och präglas självfallet av stort godtycke (som tidigare nämnts skiljer sig lärare och skolor väsentligt i sina betygskrav). Jämförbara ämnesprov som rättas och registreras centralt är troligen det enda verktyg som fungerar för att skapa jämförbarhet. Nationella prov hålls först i årskurs 9, de rättas lokalt (ofta av den ansvariga läraren) och resultaten har bara samlats in centralt sedan 2003. Inte heller presenteras resultaten från dessa prov på ett systematiskt sätt; skolverket redovisar exempelvis löpande bara betyg på skolnivå.

Inklusive förskolan sysselsätter det svenska skolväsendet sisådär 1,5-2 miljoner individer. Samtidigt är verksamheten omöjlig att granska på ett systematiskt sätt. Som forskare vet vi inte ens vilken skola eller vilket dagis en elev gått på förrän i årskurs 9. Det är ett systemfel av gigantiska proportioner som även gör att ingen — på någon nivå — någonsin behöver ifrågasätta sina invanda föreställningar om vad som funkar eller inte i skolan.

Med tanke på att FRA inom kort ska kunna ta del av alla svenskars digitala kommunikation, känns det som en liten kränkning av integriteten att samla in de uppgifter som behövs. Och om det skulle visa sig att elever stigmatiseras av tidiga bedömningar, då kanske resultaten bara ska offentliggöras på klass- eller skolnivå. Det räcker för att ge övriga intressenter det underlag som behövs för ett vettigt beslutsfattande.

Uppdatering: Många bloggar om den senaste tidens betygs- och omdömesutspel från regering och opposition. Se exempelvis ChristerMagister, Tysta tankar, Lektorio, Metabolism, Blossing, Babels Torn och Anne-Marie Körling som klokt diskuterar problemen med omdömen. De har dock nästan enbart ett elevfokus och missar därför den bredare utvärderingsaspekten.

Omöjliga betyg

Betygssamtalen mellan regeringen och oppositionen har brutit samman. Anledningen sägs vara att regeringen anser det orimligt att ha separata betygskrititerier för varje steg i den sex-gradiga skalan. Johannes Åman på DN kommenterar saken så här:

Inte heller det socialdemokratiska kravet att alla de fem godkända betygsstegen ska ha egna kriterier är rimligt. Att på ett för lärare och elever begripligt sätt beskriva innebörden av tre betygsnivåer är svårt nog.

Hmm, här på universitetet har vi en sjugradig betygsskala och för varje enskild delkurs ska målen kopplade till respektive steg vara tydligt klargjorda. Men Åman har rätt, systemet leder till bisarra diskussioner. ”Exakt vad ska jag kunna om Antikens Historia för att få ett B och inte ett C?” eller ”Om jag bara nästan förstår vad en indifferenskurva är, kan jag ändå få ett D?”. Inte riktigt den typ av samtal man vill ha på en akademisk institution som lära studenter kritiskt tänkande, självständighet och kreativitet.

Fast det kanske inte är det vi ska göra?

Är allt Hem och skolas fel?

Folkpartiet med Jan Björklund i spetsen har ju gjort sig kända som kravställarna i det svenska samhället. Men hur påverkar krav oss egentligen? Medan krav kan få en del att ge det där lilla extra, kan andra ge upp i förtid då kraven verkar ouppnåeliga. Sådär i största allmänhet det naturligtvis omöjligt att svara på vilken av dessa effekter som är störst, men vad gäller skolan — folkpartiets hemmaarena — är det faktiskt möjligt.

I skolan möter elever lärare som är både tuffa och slappa i behomework5tygssättningen. Genom att jämföra de betyg en lärare sätter med resultaten på diverse standardprov går det att ta fram mått på hur höga krav olika lärare ställer. Sedan kan man undersöka hur dessa krav påverkar elevernas skolprestationer. Övningen är inte trivial då det inte är slumpmässigt vilka elever som hamnar hos olika lärare. Två studier som emellertid hanterar dessa problem rätt väl finner att elever presterar bättre när kraven är höga. Effekten är positiv för alla men allra mest gynnas de elever som redan från början är duktiga.

Intressant, men mest spännande är en enkätundersökning gjord bland föräldrarna till eleverna i en av studierna. Den visar att föräldrarna lägger ner betydligt mer tid på att hjälpa sina barn i de ämnen där de har tuffa lärare. Och då är det inte föräldrarna själva som uppger hur tuffa lärarna är utan måttet är det som forskarna tagit fram. De tuffa lärarna är dessutom rejält impopulära bland föräldrarna som inte heller har vett att förstå att dessa lärare får barnen att lära sig mer.

Att den försläppning som präglar dagens samhälle, eller åtminstone dagens skola, skulle drabba de svagaste eleverna särskilt hårt verkar alltså vara en myt. Man blir dessutom orolig för vad ökat föräldrainflytande i skolan kan leda till. Roten till skolans förslappning är kanske vare sig flumpedagogiken eller kommunaliseringen. Istället kanske boven i dramat är den en gång inflytelserika föreningen Hem och skola, nu ersatt av det fria skolvalet.

Fast dessa slutsatser kanske inte Björklund skulle dra…

Fler vuxna i skolan?

Globaliseringsrådet bjöd igår på konferens om skolan. Där påminde Alan Kreuger om resultaten från det numer klassiska STAR-experimentet. I en enorm studie lottades lärare och elever in i små (ca 15 elever) eller normalstora (ca 22 elever) klasser. En tredje grupp hamnade i klasser av normalstorlek men med en hjälplärare.

Utvärderingen visade att eleverna lärde sig betydligt mer i de små klasserna och framförallt gick det bättre för elever från studieovana miljöer. Enligt Kreuger var dessutom effekterna långsiktiga och inte begränsade till studieresultat – i de små klasserna ökade andelen som läste vidare på högskolan och brottsligheten senare i livet var betydligt lägre. Men – och detta är viktigt – att ha en hjälplärare i klassrummet var helt utan positiva effekter.

Modellen med relativt stora klasser men med flera lärare i varje klassrum – en vanlig ordning i svenska skolor – innebär alltså ett enormt slöseri. I stället bör resurserna läggas på att skapa så små klasser som möjligt.

Naturligtvis behövs det kringpersonal till lärarna, men samtidigt minskar varje anställd fritidsledare och kurator utrymmet för att kunna minska klasstorleken. Dessutom är det faktiskt möjligt att mindre klasser är ett effektivare sätt att motverka sociala problem än en kader med personal som ska motverka problemen efter att de uppkommit.

Uppdatering 2008-04-24

Hans Bergström skriver idag om vikten att se till att lärarna faktiskt har en utbildning värd namnet. Detta återknyter till att det inte bara gäller att slänga in fler vuxna skolan utan get gäller även se till att det är rätt sorts vuxna och att de ska organiseras på ett bra sätt. Hans poäng att lärarutbildningen och den (svenska) pedagogiska forskningen inte brytt sig om empiri är ytterst relavant, vilket diskuteras i kommentarstråden. Bergström diskuterar dock inte det kanske viktigaste skälet till att lärarutbildningen i Finland så populär, nämligen att man är garanterad jobb efteråt. Enligt McKinsey-rapporten, som diskuterades här, är denna typ av permanent lärarbrist något som kännetecknar de flesta länder med attraktiva lärarutbildningar. Även Merith Wager ifrågasätter värdet av behörighet från den svenska lärarutbildningen och tar upp möjligheten att man faktiskt kan bli en sämre lärare av att skaffa sin utbildning där.