Hungriga vargar jagar bäst, eller?

Sendhil Mullainathan har det senaste decenniet kommit med en rad intressanta bidrag inom området beteendeekonomi. Han har tidigare skrivit en utmärkt bok om offentligekonomi i ljuset av hans och andras forskning om hur människor faktiskt fattar beslut (som Robert tipsat om) och nyligen publicerades ”Scarcity: Why Having Too Little Means So Much, skriven tillsammans med psykologen Eldar Shafir. Det är en fascinerande bok som tar sig an ett för ekonomer mycket central ämne nämligen knappa resurser. Det görs dock inte ur den vanliga ekonom-vinkeln ”hur-optimera-givet-sin-budgetrestriktion” utan genom att med en rad exempel illustrera hur känslan av knapphet inom olika områden påverkar människor som beslutsfattare.

En del av exemplen känns inte så förvånande. I experiment där personer ombeds försöka notera ord som visas under mycket kort tid (1/30-dels sekund) visar det sig att de som (slumpmässigt) utsatts för att inte få mat medan de väntat på att göra sitt experiment i högre utsträckning uppfattar de matrelaterade orden som flimrar förbi (men är inte mer observanta på andra ord).  Motsvarande gäller törstiga personer och ord som ”vatten”; nyskilda personer har lättare att komma ihåg par och barnfamiljer i folkmassor; ensamma personer minns sociala situationer tydligare än personer med stort umgänge, etc., allt kontrollerat för hur mycket de noterar eller minns i allmänhet. Brist på något tycks helt enkelt få oss att fokusera på just det vi har lite av.

Det som är mer förvånande och mer problematiskt för oss som beslutsfattande är vad detta fokus gör med oss när vi ska göra något annat. I ett antal experiment och exempel visar Mullainathan och Shafir hur det brist-inducerade tunnelseendet leder till en kognitiv överbelastning som får negativa konsekvenser i till synes orelaterade situationer. Mitt favoritexempel är ett experiment där personer ombeds fundera på strategier för att hantera ett problem som involverar pengar. Efter att ha ägnat sig åt detta problem ställs de inför ett antal klurigheter av den typ som ofta finns i standardiserade intelligenstest. Det fascinerande resultatet är att i omgångar av experimentet där summan pengar i det inledande problemet är liten finns ingen skillnad på hur väl låg och höginkomsttagare löser de senare IQ-testfrågorna, men när summan i det första problemet är så stor att det verkligen blir svårt för en låginkomsttagare att se hur denne skulle kunna vaska fram så mycket pengar, så sjunker låginkomsttagarnas resultat på IQ-testfrågorna. Kvantitativt är effekten betydande, uppåt 10 punkter på en IQ-test-skala. Liknande experiment visar att fattiga bönder i Indien är klart dummare, i IQ-test-termer, innan skördetid när de har ont om mat och pengar, än efter skörd när de har det ekonomiskt bättre ställt. Denna typ av skillnader gäller inte bara uppmätt intelligens utan också saker som självkontroll. En person som är mentalt upptagen av annat, t. ex. sin ekonomi, har lättare att tappa tålamodet och även att välja en mindre nyttig efterrätt.

Mullainathan och Shafir menar att denna typ av beteende illustrerar att i många fall är sådant som vi ofta tänker på ”karaktärsdrag” eller ”förmåga” resultat av en viss (livs)situation, inte anledningen till den. Vad göra? Mullainathan och Shafir menar på Nudge-manér att det finns mycket i form av policy som kan göra beslutssituationer enklare för människor (betalningspåminnelser, autogiro och förenklat PPM-system t. ex.). Oavsett vilka policy-slutsatser man väljer att dra (det finns många för den som letar) så är en början alltid att ta till sig kunskapen som förmedlas.  I form av ett svar på rubriken till inlägget: Hungriga vargar må vara mentalt mycket fokuserade på jakt, men detta kan också betyda att de fattar sämre beslut och därmed också jagar sämre.

(Kort recension av boken i the Economist här, en recension i the Guardian här, en utmärkt längre dito av Cass Sunstein i NYRB här, och en medellång recension av Tim Hartford här)

Comments

  1. Man skulle ju kunna tänka sig t ex längre tid för betalning med de med lägre betalningsförmåga. Och för de som har svårt att klara tidsgränser av andra anledningar, sjukdom, besvär i familjen osv. Jag tror det skulle ge positivt utslag för ekonomin i vårt land (dvs jag tror att studien som nämns stämmer… 😉 )

  2. Är det inte problematiskt att använda IQ-test i detta sammanhang, åtminstone om det görs utan incitament? Resultatet på IQ-test bygger till stor del på motivation (se t.ex. https://ekonomistas.se/2011/05/23/mater-iq-intelligens/) och är man t.ex. hungrig är det väl ganska klokt att tänka mer på hur man ska bli mätt än hur man ska svara på ett IQ-test?

    • Jesper Roine says:

      Både ja och nej. Deras argument är att den ”mentala överbelastningen” kan komma ifrån allt möjligt som man lider brist på. I det indiska experimentet så görs testet före och efter skörd så då kan man tänka sig att de är just hungriga. Men i en av de amerikanska studierna så har personerna tänkt på ett problem som involverar pengar och man mäter skillnaden i IQ-testresultat efter att man tänkt på samma problem men med skillnaden att summan pengar är olika. I detta fall så är resultaten sämre för låginkomsttagare när de tänkt på ett problem som involverar en större summa (som vore mer problematisk för dem att få tag i). Nu kan man förstås säga att ”Ja står man inför ett sådant problem så gör man bäst i att tänka på det först och bry sig om IQ-test frågor senare”, och på sätt och vis så är det just deras poäng. Är man upptagen av något man har brist på kan man göra sämre ifrån sig i andra sammanhang för att man är upptagen av denna brist.
      ””We propose an alternative approach to this question based on the idea that attention
      is a scarce resource that is important for productivity. Speci…cally, people may not be
      able to fully attend to their jobs if they are also worrying about problems at home and
      being distracted in this way reduces productivity. But not paying attention at home is also
      costly: early symptoms of a child’s sickness may go unnoticed; water may run out at the
      end of the day; kerosene for lighting lamps at home might run out and make it hard to do
      homework; etc. Finally, the extent to which home life distracts depends on the nature of
      home life. Speci…cally, certain goods (e.g. a good baby sitter, a 24-hour piped water supply,
      a connection to a power supply grid) can reduce the extent of home life distraction.
      These three assumptions generate an interesting relation between income and produc-
      tivity that is at the core of our model. The non-poor in this model, by virtue of owning
      distraction-saving goods and services at home, are able to focus more on their work. Hence
      they will be more productive at work and will be able to a¤ord more distraction-saving
      goods. This simple two-way relationship between income and productivity produces a dis-
      continuity in the relation between human capital and earnings which is certain cases can
      lead to a poverty trap, even in the absence of any market failures. (Banerjee och Mullainathan, AER, 2008) ”””

      Vad gäller frågan om kompensation minns jag inte hur de gör, men jag håller med om att det kan spela roll. Speciellt skulle man kunna vänta sig att de som fokuserat på hur lite pengar de har i det tidigare problemet skulle vara mer motiverade att göra bra ifrån sig på de efterföljande IQ-testet om de ersattes (vilket ju är det normala i dessa sammanhang)

  3. Olof Johansson-Stenman says:

    Jätteintressant som vanligt Jesper!

    Kan man tänka sig en alternativ förklaring än kognitiv belastning, t ex i termer av relativ upplevd status och självbild? Jag kan t ex tänka mig att exemplet med de stora ekonomiska beloppen i det inledande experimentet helt enkelt fick de fattiga att känna sig fattiga vilket försvagade deras självbild, vilket i sin tur genererar negativ stress som resulterar i nedsatt kognitiv kapacitet. Jag är inte övertygad om att de i själva verket delvis fokuserade på hur de kunde tjäna mer pengar.

    Denna alternativa förklaring synes mig också vara konsistent med andra resultat relaterade till stigmatisering, där Karla Hoff och andra t ex funnit att indiska barn av lägre kast presterar sämre om kasttillhörigheten betonas innan experimentet.

    • Jesper Roine says:

      Ledsen för sent svar Olof! Jag håller helt med (tror jag 🙂 Just relationen till ”stress” är något som Cass Sunstein tar upp i sin recension i NYRB. Han skriver
      But there is an immediate question, which is whether their real topic is stress rather than scarcity. We might well think that stress is scarcity’s most important psychological consequence, and that it accounts for many and perhaps most of their findings. The point might be right, but stress can occur in the absence of scarcity, and scarcity can occupy people’s minds even if they are not particularly stressed. You might feel stress because people are treating you badly at work, and even if you are happy and stress-free, you might neglect some important matters once you are focused and working contentedly in your “tunnel.” (Some professional athletes do not feel a lot of stress during pressure situations, but they are certainly attending to the task at hand.) It would have been illuminating for Mullainathan and Shafir to offer a detailed discussion of the effects of stress as such, and of the relationship between those effects and their findings…

      han avslutar dock med:

      but they are right to say that their topic is a different one.

      Jag vet inte om jag håller med…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s