Oroande konkurrensmotstånd i forskarvärlden

Dan Brändströms Resursutredning har stött på en hel del kritik i forskarvärlden. Flera forskare – främst humanister – ogillar utredningens förslag att länka medeltilldelning till mätningar av forskningskvalitet. Men istället för att debattera vilka mått som kan eller bör användas i att utvärdera forskningen verkar kritiken baseras på två nygamla argument: 1) Kvantitativa mätningar är aldrig bra och 2) Konkurrens som positiv kraft kan ifrågasättas.

En uppmärskammad kritiker är uppsalafilosofen Sharon Rider som gett ut boken ”Reclaim the science”, hörts i P1:s Obs och skrivit i senaste numret av Tvärsnitt (utg. av Vetenskapsrådet). Jag ska inte närmare gå in på Riders missriktade kritik av kvantitativa mätningar – den klargörs bättre av bibliometrikern Ulf Sandström på hans utmärkta blogg.

Jag vill istället fokusera på hennes generella angrepp på konkurrensbegreppet och dess användbarhet i forskningssammanhang. Rider kritiserar Resursutredningen för att anamma en positiv syn på konkurrens:

Med rätta tar utredningen avstånd från Europeiska kommissionens ensidigt entreprenörsmässiga syn på akademin som kunskapsföretag och ekonomisk motor. Utredaren tycks se en potentiell fara med en alltför snäv syn på vad nyttan i universitetsforskning och undervisning är och kan vara. Samtidigt genomsyras utredningen av en tilltro till den ekonomiska modellvärldens konkurrensbegrepp.

Rider fortsätter:

Men är det verkligen lämpligt att alla medel är konkurrensutsatta? Varför är debatten om konkurrensens fördelar och nackdelar så livlig när det gäller sjukvård, energiförsörjning och grundskola men inte när det gäller universitetsforskning?

Menar Rider verkligen att det finns ett naturligt monopol i universitetsforskning (vilket är ett av de vanligaste argumenten för t ex offentligt ägd energiförsörjning)? Vem skulle då monopolisten vara – staten? Och vilka belägg mot konkurrensens prestationshöjande effekter har Rider som kan ställas mot de mängder av belägg för som ekonomisk forskning under lång tid samlat in? Det finns dessutom en annan allvarlig konsekvens av detta synsätt: vi får ett fåtal mäktiga akademiska insiders som efter eget huvud – och utan insyn från andra – bestämmer vilka som ska få resurser och vilka som inte ska få.

Om man vill verka för ökad forskningsfrihet och forskningsproduktivitet medan man samtidigt vill motverka svågerpolitik, nepotism, lysenkoism och andra negativa effekter av centralistiska forskningssystem bör man konkurrensutsätta så mycket av de tilldelade forskningsmedlen som möjligt. Resursutredningen har visat att detta kan och bör göras mellan universitet, mellan fält och mellan forskare.

Comments

  1. Som alla forskare vet finns det två huvudsakliga strategier att välja. Lämna ett svar på en fråga som är intressant vad du än finner, eller undersök något som andra inte ens funderat på. I det senare fallet är forskningen i allmänhet bara intressant om man finner stöd för den hypotes man undersöker. Den senare strategin är mer riskfylld, en vinna eller försvinna strategi så att säga.

    De flesta som diskuterar konkurrensens negativa konsekvenser för forskningen gör det utifrån föreställningen att högriskforskningen kommer att försvinna (eller minska i omfattning) när konkurrensen ökar. Folk vågar inte satsa på osäkra frågeställnigar utan begränsar sig till kompetenta vidareanalyser av andras tankar. Detta kan vara sant, men det kan även förhålla sig precis tvärtom. Då konkurrensen ökar belöningen för den som verkligen lyckas och finner något nytt så kanske fler vågar satsa på detta nya.

    Detta verkar alltså vara en av de teoretiska frågor där det finns goda skäl för att tro både det ena och det andra. Samtidigt tror jag det kan vara svårt att göra en vettig empirisk analys av frågan, inte minst då målet med forskningen inte är självklar. Är det ekonomisk tillväxt, vetenskapliga publikationer, citeringar eller patent som staten vill uppnå? Så länge denna fråga inte är besvarad kan man heller inte förvänta sig att frågan om huruvida ökad konkurrens på bland forskarna är något bra eller dåligt.

    Det skulle ju exempelvis kunna vara så att kompetenta utvecklingar av andras idér är det som syns i patentstatistiken.

  2. Detta är bra poänger och bilden är sannerligen inte svart-vit. Samtidigt har jag svårt att se att det är själva konkurrensen som skulle tränga undan högriskforskningen utan snarare är det hur vi väljer att kvantifiera och jämföra prestationerna som medför problem. Mätningen av forskningsproduktionen kan vara så beskaffad att en studie som är helt felaktig och som kritiseras sönder och samman av ett stort antal efterföljande studier (och därmed får många citeringar) ser ut att ha högre vetenskapligt genomslag än en studie vars resultat snabbt blir allmänt accepterade och rentav tas för givna vilket skulle kunna resultera i ganska få citeringar. Ett annat problem med mätningarna är att högriskforskningen kanske kan ta många år att slå igenom om t ex dess analysapparat är tillräckligt nydanande samtidigt som vissa mått på forskningskvalitet är begränsade till relativt korta tidsperioder (t ex mäter SSCI:s Impact Factor artikelciteringar under två år efter publicering).

    Konkurrensen tror jag i princip alltid tvingar utövare att kommunicera och precisera sina tankar och resultat och dessutom förbättra dem ifall de visar sig inte räcka till. Därmed skulle man alltså kunna säga att konkurrensen i sig är något som ökar produktivitet och effektivitet medan våra mätmetoder kan skapa stora, och oönskade, allokeringseffekter mellan de olika forskningsinriktningarna.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s