Ett politikmisslyckande

2009-03-18 av 12 kommentarer

Eva och diverse kommentatorer förde ett intressant resonemang om begreppet politikmisslyckande härom veckan. Jag tror emellertid att de vällovliga försöken att ringa in vad som egentligen menas med detta begrepp missar lite av dess ursprung, nämligen begreppet marknadsmisslyckande. Politiska åtgärder motiveras ofta med att sådana föreligger och tanken är att ingreppen ska förbättra marknadslösningen. Utifrån detta perspektiv skulle jag därför vilja föreslå en något snävare definition:

Ett politikmisslyckande föreligger när den politiska åtgärd som syftar till att hantera ett marknadsmisslyckande i praktiken förvärrar det problem som åtgärden är tänkt att hantera.

Ett exempel på ett sådant misslyckande torde vara fiskeripolitiken, som Daniel skrivit om. Fisket lider av problem med oklart definierade äganderätter och där tillhörande överfiskning, vilket i sin tur sänker intäkterna. Den politiska åtgärden borde ha varit att på ett eller annat sätt definiera äganderätter eller beskatta fisket så att fiskarna (de på båtarna, inte de i havet) tar hänsyn till den kostnad de faktiskt orsakar. Det politiska svaret har i stället varit att subventionera fiskerinäringen. Åtgärden minskar i och för sig kortsiktigt de lönsamhetsproblem som överfiskningen orsakar, men förvärrar de grundläggande orsakerna bakom de låga inkomsterna.

Vad sägs, håller denna definition? Om inte går det kanske att använda sig av tumregeln att politikmisslyckanden är lätta att känna igen, men svåra att definiera. Men det känns inte så vetenskapligt.

Filed Under: Metod

Missförstånd om evig tillväxt och planetens överlevnad

2009-02-20 av 18 kommentarer

Kritik av ämnet ekonomi, och i synnerhet neoklassisk ekonomi, är inget nytt. En del av den här kritiken är fullständigt befängd, men seriösa upprop som Post Autistic Economics och True Cost Economics har vissa bra poänger och lyfter framförallt fram många viktiga frågor (som miljö, utvecklings och fördelningsfrågor).

I senaste nummret av den snygga tidskriften Adbusters (som står bakom True Cost Economics) finns dock ett resonemang om tillväxt och det ohållbara i hela idén med ”evig” tillväxt som i mina ögon är baserat på en fundamental missuppfattning. Under rubriken ”The Big Ideas of 2009” (med uppenbar referens till The Economists årliga ”The World in 2009”) lyfts Herman Dalys tankar om en ”Steady State Economy” fram som den grund på vilken vår inställning till ekonomisk tillväxt måste vila för att vår planeten ska överleva. 

Dalys huvudsakliga poäng är att tillväxt som bygger på att använda mer och mer resurser inte är hållbart på ett jordklot där dessa resurser är ändliga. I hans egna ord: ”Clearly the economy must conform to the rules of a steady state — seek qualitative development, but stop aggregate quantitative growth”. Han gör åtskilnad mellan tillväxt (som han menar att neoklassiska ekonomer fokuserar på) och utveckling (som vi borde fokusera på) och skriver: ”Growth is more of the same stuff; development is the same amount of better stuff”. 

Problemet med detta (för dem som jublar åt hur Daly med detta förmodas blottlägga fundamentala problem inom modern ekonomisk vetenskap) är att denna insikt är vad jag skulle säga är kärnan i Solow-modellen och utgångspunkten för så kallad endogen tillväxtteori. Solows insikt är enkel att förklara: Människor producerar saker som är av värde för dem genom att (i bredast tänkbara bemärkelse) kombinera sitt eget arbete (arbetskraft) med material i sin omgivning (kapital). Det enda viktiga antagandet som görs om hur dessa kombineras för att resultera i något är att både arbetskraft och kapital utmärks av avtagande skalavkastning. Detta betyder helt enkelt att för en given mängd kapital (som alltså inte bara betyder pengar i detta sammanhang) så kommer ökningar av arbetskraft generera allt mindre värde per person, och, på motsvarande sätt, att för en given mängd personer som kommer ökningar av kapital generera allt mindre värde per tillförd enhet. Detta är inte något obskyrt, konstigt antagande utan helt rimligt i snart sagt alla sammanhang. Det finns en gräns för hur mycket material en grupp personer kan jobba med och det finns en gräns för hur mycket mer produktion man kan få ut av en viss mängd material även om man tillför fler personer.

Vad är nu kontentan av detta? Jo, Solows stora insikt var just att man inte kan generera evig tillväxt (av produktion per person som är vad ekonomer typiskt sett pratar om) genom att tillföra mer kapital. Det enda sättet på vilket vi kan uppnå evig tillväxt är genom att bli allt bättre på att skapa värden med de (begränsade) resurser vi har. Annorlunda uttryckt ”seek qualitative development”. Detta låter ganska likt Herman Dalys syn på saken…

Filed Under: Makro, Metod, Miljö, Välfärd

Vetenskapliga dygder V: Jämvikt

2009-02-09 av 16 kommentarer

Nästan alla nationalekonomiska teorier utgår från att världen kan beskrivas i termer av jämvikt. Det mest använda jämviktsbegreppet är Nash-jämvikt. I en Nash-jämvikt kan ingen enskild aktör tjäna på att ensidigt ändra sitt beteende. Detta kanske kan låta som ett ganska svagt antagande, men jag skulle vilja hävda att det många gånger är alltför krävande

Om samma situation upprepas gång på gång finns det en stor mängd enkla inlärningsregler som kommer att leda till jämvikt. Därför är det rimligt att förvänta sig att jämvikt råder exempelvis på marknader med stabila förutsättningar där aktörerna genom att göra upprepande försök och misstag kan lära sig vad som ligger i deras intresse.

I många fall är det dock svårt att motivera jämvikt med hjälp av inlärningsargumentet. Till exempel gäller detta när det handlar om livsavgörande beslut som bara fattas vid ett fåtal tillfällen i livet (pensionssparande, giftermål, utbildningsval, bostadsköp m.m.), om marknader där nya aktörer ständigt gör entré (studentmössor, turism, politiska val m.m.) och när helt nya situationer uppstår på grund av teknisk och institutionell utveckling (mobiltelefoner, datorer, nya former av auktioner m.m.).

För att jämvikt skall råda i dessa fall kan man kanske i vissa fall hänvisa till att vi har möjlighet att lära av andras erfarenheter. Men även om inte denna möjlighet finns kan man i vissa fall visa att jämvikt kommer att spelas om alla är rationella, alla vet att alla är rationella, alla vet att alla vet att alla är rationella osv. En smula introspektion torde dock leda de flesta till att förstå att denna motivation inte är särskilt stark…

Ett populärt exempel som brukar användas för att illustrera problemet med Nash-jämvikt är ett spel med det besynnerliga namnet skönhetstävlingen. Reglerna är enkla. Alla deltagare skall gissa ett nummer mellan 0 och 100 och de som gissar närmast 2/3 av medelvärdet av alla deltagares gissningar får dela på ett pris.

Jämvikten i detta spel är att alla gissar noll. I otaliga experiment har man dock visat att folks gissningar ligger betydligt högre. En artikel som publicerades förra året i Games and Economic Behavior visades att till och med en samling forskare i spelteori inte gissar noll när det spelar med varandra. Det verkar i stället som många tänker något i stil med följande.

Medelvärdet av 0 och 100 är 50 och två tredjedelar av detta är 33, så jag slår till på 33. Men vänta lite nu, om alla gissar det borde jag slå till med två tredjedelar av 33, det vill säga ungefär 22.

Fortsätter man denna tankeprocess kommer man komma till slutsatsen att man bör spela noll, men det verkar som de flesta människor bara tänker ett fåtal steg på det här sättet.

Det finns nu en lång rad studier som tyder på att många av oss bara tänker ett fåtal steg i strategiska situationer och inte ”hela vägen” till jämvikt som ekonomers modeller oftast antar. Till exempel har jag tidigare skrivit om att människor inte fullt ut verkar förstår informationsvärdet av att en film inte visats för recensenter. Detta kan tolkas som att vi bara tänker ett steg: eftersom det inte finns nån recension antar vi att filmen är av genomsnittlig kvalitet. Detta innebär dock att producenten har incitament att inte låta filmer av sämre kvalitet recenseras (vilket vi skulle inse om vi tänkte ett steg till men alltså inte verkar göra). Ett annat exempel på att bara tänka ett steg är när man som anonym bedömare av en vetenskaplig artikel tror att man kan dölja sin identitet genom att stava fel till sitt eget namn och hävda att man hört talats om sin egen bok (med felstavad titel, förstås!) genom att läsa en recension av boken.  Min katt och råtta-lek med Cykelringen som jag skrivit om här på Ekonomistas är ytterligare ett exempel på den här sortens strategiskt tänkande.

Den ledande forskaren på det här området är Vincent Crawford. Han har publicerat flera artiklar som visar att den här sortens begränsat rationellt strategiskt tänkande ger oss en bättre förståelse för många ekonomiska problem än vad jämviktsresonemang gör. Länkar till hans artiklar och annat material finns på hans hemsida och på Vox finns en intressant intervju med honom.

I ett par tidigare inlägg har jag problematiserat några andra av de vetenskapliga dygder som det nationalekonomiska prästerskapet predikar (formalisering, kvantitativ empiri, falsifierbarhet och opolitisk forskning).

Filed Under: Beteendeekonomi, Metod

Ekonomer är inte helt normala i huvudet.

2009-01-28 av 4 kommentarer
Ekonomer har en tendens att inte riktigt tänka som folk gör mest. Detta gör att de ibland missar aspekter som andra tycker är viktiga eller uttrycker sig på sätt som uppenbarligen kan uppfattas som stötande. Ibland kommer dock ekonomtänkandet väl till pass och bidrar till en bättre analys. En kort diskussion om den pågående gaskonflikten mellan Ryssland och Ukraina med en kollega illustrerade häromdagen två av de tre aspekter som jag ser som typiska för nationalekonomers sätt att tänka.

Den första kom fram i en diskussion om i vilken utsträckning den planerade Nabucco ledningen, som det pratats om länge, var ett realistiskt alternativ och i så fall hur långt fram i tiden. Svaret var att det nu verkade troligare än någonsin att detta var på gång. När jag undrade vilken typ av information som ledde till denna slutsats var svaret att Ryssland intensifierat och påskyndat arbetet med South Stream. Min kollega hade alltså ingen ny information om vad som hände med Nabucco projektet men kunde, baserat på antagandet att det pågår en strategisk interaktion mellan Ryssland och andra aktörer i fråga om gasleveranser till Europa, dra slutsatser om detta.

Det andra exemplet på ekonom-typiskt tänkande kom fram i diskussionen om i vilken mån LNG (Liquified Natural Gas) var en lösning på leveransproblemen från Ryssland. Tanken är att om denna teknologi utvecklas så skulle man på sikt inte vara lika beroende av de fasta gasledningsnätet utan skulle istället kunna ha större flexibilitet vad gäller vilka vägar gasen transporteras. Jo, detta är i och för sig riktigt, menade min kollega, men glöm inte den allmänna jämviktseffekten: Om LNG blir så konkurrenskraftigt och lätthanterligt som skulle behövas för att det ska lösa transportproblemen för Europas del så kommer detta också betyda att det bildas en global marknad för gas på ett sätt som inte är fallet idag. Givet prisdifferensen mellan Europa och USA skulle USAs nya möjligheter att efterfråga gas sannolikt driva upp priserna i relation till EU priser idag och totaleffekten skulle vara negativ för EU.

Att tänka i termer av strategisk interaktion och att ta hänsyn till den allmänna jämviktseffekten är tillsammans med besattheten kring identifikation, det vill säga att kunna uttala sig om vad som faktiskt orsakar något (till skillnad från att saker samvarierar) är de tre mest utmärkande särdragen för hur ekonomer tänker. Tänk vad mycket bättre samhällsanalys vi skulle få om alla inblandade kunde inse att incitament är viktiga, att förändringar inom ett område ofta påverkar andra områden, och att korrelation inte är samma sak som kausalitet.

Ps. Att dessa tre goda ting inte alltid uppfylls samtidigt och att även ekonomer när de minns en av dem gärna glömer de andra har tidigare noterats på Ekonomistas t.ex. här och här.

Pps. Undertecknad skrev i mars 2008 en kort notis om den dåvarande gaskonflikten på Ekonomistas. Den skulle i princip kunna publiceras i oförändrad form och illustrerar även den att man ibland måste förstå incitamenten hos de inblandade parterna; Ryssland (och Tyskland) planerar inte Nordstream för att de tror att detta är det billigaste, enklaste eller mest miljövänliga alternativet. De gör det för att det är en direkt förbindelse utan möjlighet till transitbekymmer.

Filed Under: Internationellt, Kuriosa, Metod

Är marknadsekonomi och kapitalism oförenliga?

2009-01-23 av 8 kommentarer

Att de privatekonomiska incitamenten för finansbranschens anställda varit en bidragande orsak till finanskrisen verkar troligt. Risktagande har belönats med ymnighetshorn av bonusar, medan de mer försiktiga har fått se sig om efter nya jobb. I den tidigare omskrivna AEA-panelen beskrev Alan Blinder incitamentslönerna som ett gigantiskt markandsmisslyckande och grundorsaken till hela katastrofen. Kan vi nationalekonomer förklara hur marknaden kunnat tillåta så ensidiga incitament under så lång tid?

Naturligtvis går det att som Blinder hävda att institutionella investerare inte tagit sitt ägaransvar och att styrelserna sovit på sina poster. Anställda från ledningen och neråt har därför kunnat agera lite som de velat. Daron Acemoglu verkar vara inne på samma linje men fördjupar diskussionen och hävdar att vi nationalekonomer haft för stort förtroende för företagens interna kontrollmekanismer. Detta förtroende har baserats på företagens behov att vårda sitt förtroendekapital och varumärke. Vi har däremot missat att de individer som sköter kontrollen kan ha privata incitament att göra något helt annat.

Detta ter sig emellertid mer som en symptombeskrivning än som en grundläggande förklaring. Marknaden borde trots allt kunna straffa företag med dåliga kontrollmekanismer och för högt risktagande. I en intressant artikel lyfter Hans-Werner Sinn fram aktiebolagsformen som förklaring till varför så inte skett. Aktiebolagen är grunden för den moderna kapitalismen och bolagsformen har egenheten att ägarna inte är personligt ansvariga för företagens åtaganden. Vilka skador företagen än orsakar sin omgivning kan ägarna aldrig förlora mer än det kapital de satsat. Ur ägarnas perspektiv är därför fördelningen av möjliga utfall kapad vid noll — värre än så kan det aldrig bli — medan the sky is the limit på uppsidan.

Aktiebolagsformen med begränsat personligt ansvar innebär alltså att riktigt dåliga utfall blir en externalitet som inte prissätts på marknaden. Det är därför knappast förvånande om företagen satsar för lite på att undvika riktiga katastrofer och har en benägenhet att ibland ta för stora risker. Nu är detta nog ett argument för ansvarsfull reglering snarare än för ett avskaffande av aktiebolagen. Men ändå, tänk om dagens kapitalism visar sig vara oförenlig med en effektiv marknadsekonomi. Vad ska vi då hitta på?

Filed Under: Finans, Metod, Offentlig sektor

Historielösa ekonomer och ekonomilösa historiker

2009-01-21 av 70 kommentarer

På debattplats i GP skrev nyligen ekonomhistorikerna Håkan Lindgren och Martin Kragh hur bristande kunskap i ”historia och källkritisk metod” bland ekonomer förvärrat den ekonomiska krisen. Vidare anser de att mer utbildning i ekonomisk historia skulle göra framtida kriser ”mindre frekventa, moderera krisförloppen och – framför allt – göra oss bättre förberedda när de väl inträffar”.

Återupprätta Heckscher?

Återupprätta Heckscher?

Lindgren och Kragh har en viktig poäng. En större förståelse för institutioners betydelse och kunskap om tidigare finanskrisers erfarenheter av t ex krishantering  skulle förmodligen lett till att utvecklingen idag varit mer gynnsam.

Problemet är dock hur vi kan förbättra situationen i våra ekonomutbildningar. Det är nämligen så att, för att uttrycka sig lite tillspetsat, samtidigt som svenska ekonomer inte kan mycket om historia kan svenska ekonomhistoriker inte mycket om ekonomi.

Svensk ekonomisk historia är i praktiken ett historieämne, med ett alltför begränsat intresse av att lära sig och använda ekonomisk teori och statistisk analys. Huvudfokus har, alltsedan Eli Heckschers mer nationalekonomiska inriktning på ämnet avfärdades av hans efterträdare, legat på s k källkritisk metod. (För den som är intresserad har jag publicerat artiklar om detta, bl a i Ekonomisk Debatt).

Men det finns hopp. I andra länder, särskilt USA, är nämligen ekonomhistoriker inte sällan utbildade nationalekonomer med inriktning på historia och institutionell teori. Därför är det inte förvånande när amerikanska ekonomhistoriker är aktiva i den ekonomisk-politiska debatten, som t ex Brad De Long, Christina Romer (som blir ny ordförande i Barack Obamas CEA), eller ger historiska perspektiv på den pågående finanskrisen som t ex Michael Bordo (här och här) och Barry Eichengreen (här, här och här).

Så visst har ekonomhistoriker en viktig roll att spela, i såväl ekonomutbildningarna som i samhällsdebatten. Men det kräver att ekonomhistorikerna först tillgodogör sig det aktuella kunskapsläget inom ekonomisk forskning, vilket i sin tur skulle kräva en omläggning (dvs internationalisering) av den svenska utbildningen av ekonomhistoriker mot att innehålla mer ekonomi och statistik.

Filed Under: Metod Tagged With: ,

En gåta större än finanskrisen

2009-01-07 av 33 kommentarer

Medan vi nationalekonomer inte har några större problem att förstå mekanismerna bakom finanskrisen finns det en del gåtor vi har svårt att förklara. En sådan gäller prissättningen av trådlöst bredband på hotell. Medan de stora, fina — och dyra — konferenshotellen tar extra betalt för bredband är det nästan alltid inkluderat i rumspriset på de sunkiga motellen längs Highway 101.

Rimligen borde de som tar in på motellen vara mer priskänsliga än gästerna på konferenshotellen, inte minst som de oftast betalar boendet ur egen ficka. Detta talar för att bredbandet skulle vara valfritt på motellen men inkluderat på hotellen. Dessutom torde nästan samtliga laptop-bärande gäster på hotellen vara intresserade av bredband medan många som bor på motell inte har en dator med sig. Även detta talar för att de stora hotellen borde inkludera bredbandet i rumspriset medan motellen borde erbuda det som tillval. Istället det är precis tvärtom.

Två dagars spekulerande med andra välutbildade kollegor har inte resulterat i några vettiga förklaringar. Det hela är ett mysterium som måste lösas, annars förlorar jag snart tron på mikroekonomins förklaringsvärde. Att det skulle bero på någon irrationalitet tror jag däremot inte på; därtill är mönstret för systematiskt. Därför undrar jag nu om Ekonomistas läsare kan hjälpa till med rimliga hypoteser. Ett icke-exkluderbart och icke-rivaliserande pris utlovas till bästa förslag!

Filed Under: Metod

Imponerande amerikansk nationalekonomi

2009-01-04 av 10 kommentarer

Är på årets största konferens — American Economic Associations årliga möte. Som vanligt slås jag av bredden och djupet på amerikansk nationalekonomi. I princip i varanda session (och de är många) presenteras papper som ligger mellan det väldigt intressanta och geniala. Ofta av forskare man som svensk aldrig hört talas om och ofta från universitet andra än Harvard, MIT osv. Kommentarerna på andras studie är dessutom nästan undantagslöst kunniga, intresserade och smarta.

Det är en ödmjukande erfarenhet att möta denna mängd av forskare och forskning under det absoluta toppskikt av superstjärnor man redan känner till. Dessa toppstjärnors enorma produktivitet blir plötsligt förklarlig. De är helt enkelt den lilla extrema svansen i en fördelning av hårt arbetande och begåvade forskare. Sällan har uttrycket ”utan bredd, ingen elit” känts mer relevant.

Filed Under: Metod, Utbildning och forskning

Nyårsfundering

2008-12-30 av 12 kommentarer

I grundkursen i offentlig ekonomi lär vi våra studenter att marknaden kommer att sätta ett pris som är felaktigt ur samhällets synpunkt om en vara är förknippad med externaliteter, positiva såväl som negativa, och att det därför finns anledning för staten att gå in och subventionera eller beskatta. pei02052

Så långt basic economics, men det är ju inte alltid så lätt att veta ens åt vilket håll statens prisjustering ska gå. Ta exemplet nyårsfyrverkerier. Å ena sidan så kommer fler än köparen att kunna se och glädjas över fyrverkerierna, vilket borde innebära att för lite fyrverkerier köps. Men å andra sidan så tar köparen inte hänsyn till det lidande som fyrverkerierna åsamkar djur och natur, vilket borde innebära att för mycket fyrverkerier köps.

Ja, vad ska man tro. Det är väl bara att blunda, vifta med händerna och låtsas som om de postivia externaliteterna tar ut de negativa och att marknaden för nyårsraketer är perfekt. Själv tänker jag inte köpa några, utan snålskjutsåka på mina mer spendersamma grannar.

Gott Nytt År!

Filed Under: Kuriosa, Metod

Upplyst astrologi

2008-12-18 av 12 kommentarer

Bland småbarnföräldrar diskuteras ibland forskningsresultat som kan hjälpa till att förutspå barnens framtid. Ofta kan detta liknas vid upplyst astrologi, men tron att det spelar roll när på året man är född har verkligen fog för sig. En mängd studier har visat att personer födda under vintermånaderna har sämre hälsa, lägre betyg och lägre inkomster.

Det har spekulerats vilt kring orsakerna bakom detta. Är det månne vintermörkret eller vådan av att födas under influensasäsongen? En ny amerikansk studie visar att svaret är enklare än så. Mammor som får barn under vintern är yngre, har lägre utbildning och är oftare ogifta än andra mammor. Dessa faktorer kan förklara en stor del av den skillnad i exempelvis löner som brukar tillskrivas vintermörkret.

Detta resultat är viktigare än man kan tro. Det finns nämligen en rätt stor forskningslitteratur som helt enkelt antagit att relationen mellan utbildning, löner och vilken årstid man föds i inte beror på skillnader i familjebakgrund. Detta antagande har legat till grund för empiriska skattningar av bland annat avkastningen på utbildning och vilken betydelse skolstartsåldern har. Skattningar vars relevans nu måste ifrågasättas.

Ett sätt att försöka hantera dessa problem är att kontrollera för de familjefaktorer som samvarierar med årstid. Tyvärr hjälper inte detta eftersom det är troligt att även en mängd faktorer som inte kan observeras uppvisar liknande mönster. Alltså måste vi kanske ifrågasätta alla studier som bygger på att det går att jämföra personer födda i olika årstider.

Mammans utbildningsnivå i förhållande till barnets födelsemånad (januari basmånad). 95 procentigt konfidensintervall angivet.

Mammans utbildningsnivå i förhållande till barnets födelsemånad (januari basmånad). 95-procentigt konfidensintervall angivet.

En förklaring till dessa mönster verkar vara att amerikanska kvinnor i lägre socioekonomisk ställning undviker att bli gravida när det är riktigt varmt. Detta är knappast relevant för Sverige så frågan är om det ser likadant ut i här? Ungefär, är svaret baserat på något tveksamma data. I figuren visas vilken utbildningsbakgrund mamman till barn födda olika månader har (januari är baskategori). I Sverige är mammor som får barn under november till januari lägst utbildade, medan mars-, april- och augusti-mammorna har högst utbildning. Kanske beror detta på att de högutbildade läst studierna om hur skadligt det är med vinterfödslar?

Jag överlåter till framtida forskning att bekräfta och förklara dessa mönster. I väntan på det kan vinterbarnsföräldrarna andas ut. Vilket stjärntecken deras barn har kommer nog inte att avgöra deras öde.

Filed Under: Kuriosa, Metod
«Föregående sida
Nästa sida»