Att göra läraryrket attraktivare och lärarutbildningen bättre är sannolikt viktiga gatstenar på vägen mot en mer välfungerande skola. Ett problem med dagens ordning är att staten saknar befogenheter att göra yrket mer attraktivt och det är tveksamt om huvudmännen har incitament att ta detta ansvar. Att höja lärarnas löner med 10000 kronor i månaden låter sig sägas, men låter det sig verkligen göras? Om det nu till äventyrs gick att göra skulle det vara dyrt och effekterna på nyrekryteringen är osäker. Staten har dock makt över lärarutbildningen och en möjlig åtgärd att göra denna utbildning betald samtidigt som kraven och undervisningstiden höjs väsentligt.
När man läser den dystopiska skildringen av lärarutbildningen i Lärarnas Nyheter är det lätt att bli nedslagen. Samtidigt finns det något att ta fasta på: undervisningstiden har sedan 1970-talet fallit kraftigt, från 20-25 timmar per vecka till kanske 7-8. Även praktiken förefaller ha stora brister. Ett förslag är därför att kraftigt öka undervisningstiden och att öka omfattning och kvalitet på handledd praktik.
Detta är inte gratis, men säg att lärarutbildningen görs lika dyr som läkarutbildningen. Detta skulle innebära att varje årsstudieplats går från att kosta runt 75000 kronor till ca 200000 (har inte exakta siffror). Då det finns knappt 35000 lärarstudenter (förskoleklass till gymnasiet) innebär detta att kostnaden för lärarutbildningen skulle öka med ungefär 4,4 miljarder per år.
Att kraftigt öka undervisningstiden skulle göra det dyrare för studenter att söka sig till den redan nu måttligt populära lärarutbildningen. Exempelvis skulle det bli betydligt svårare att arbeta parallellt med sina studier. För att öka utbildningens attraktivitet kan staten — precis som en gång i tiden gjordes — betala studenterna under deras studietid. Säg ett stipendium om 10000 kr/månad under 10 månader per år. Om man antar att de flesta lärarstudenter redan idag får studiebidrag blir merkostnaden för detta 70000 kr per student och år. Totalkostnaden landar på ungefär 2,5 miljarder per år, men beloppet kan naturligtvis öka om staten fortfarande anser sig ha svårt att finna lämpade sökande till lärarutbildningen.
Att förändra skolan genom att förändra lärarutbildning och lärarrekrytering är verkligen ingen quick fix. Någonstans måste man emellertid börja och frågan är hur man annars skulle använda de 7 miljarder som detta reformpaket skulle kosta.
Ekonomistas 
En annan idé hade varit att den som BÅDE klarar utbildningen OCH tar heltidsjobb som lärare, slipper betala av sina studielån. Det ger en sådär 1 500 kr extra efter skatt varje månad. Efter 20 års tjänstgöring stryks lånet helt och hållet. Kan i och för sig innebära att vissa stannar i yrket som inte borde stanna men säkrar tillgången på utbildad lärarpersonal.
Som jag fattar det är det ett stort problem att många av de som tar examen från en lärarutbildning inte vill jobba som lärare när de väl har prövat på. För dålig lön, arbetsmiljö osv och dina förslag skulle inte ändra detta. Vad staten skulle kunna göra utan att det skulle kosta staten något är att stifta en lag som säger att endast behöriga lärare får undervisa och de får bara undervisa i de ämnen de är behöriga i. Detta skulle innebära att utbudet av personer som kan undervisa minskar dramatiskt och då kommer lön och andra vilkor att ändras till det bättre.
Detta är inte det som händer i just nu. I och med införandet av krav på lärarlegitimiation blev det färre lärare som faktiskt får sätta betyg, men det är i praktiken samma personer som förut som undervisar och betygsätter; beoende på rektor sätter även betyg direkt eller producerar underlag som sedan omvandlas till betyg av någon auktoriserad lärare utan vidare granskning.
Alternativet till denna ordning är att man avstänger elever i några år i väntan på att marknadskrafterna ser till att tillräkligt många går den 5 åriga utbildning som skulle krävas.
Är det verkligen rimligt att utgå från att ökad undervisningstid gör en utbildning mindre attraktiv, och att detta därmed måste kompenseras ekonomiskt? De naturvetenskapliga utbildningarna innebär exempelvis mer bunden undervisning än de humanistiska och samhällsvetenskapliga, utan att för den sakens skull ha problem med rekryteringen. Om den ökade undervisnings- och praktiktiden dessutom innebär att lärarstudenter får en lärarlegitimation direkt efter utbildningens slutförande lär det snarast göra utbildningen mer lockande.
Studieåren är hundår hur som helst – det ekonomiska incitament som påverkar valet av utbildning mest torde snarast vara vilken lön och löneutveckling som är att vänta när utbildningen väl är slutförd. Sju miljarder om året skulle räcka för att öka samtliga lärarlöner med i runda slängar tio procent. Det låter som en oändligt mycket rimligare åtgärd än att muta lärarstudenter för att sedan skicka ut dem i ett underbetalt yrkesliv.
“Studieåren är hundår hur som helst – det ekonomiska incitament som påverkar valet av utbildning mest torde snarast vara vilken lön och löneutveckling som är att vänta när utbildningen väl är slutförd.”
Den andra delen håller jag med om. Men att studierna är hundår håller jag inte med om. Mina studieår var de överlägset roligaste och på många sätt bästa i mitt liv. Det var förvisso rätt ont om pengar, men allt annat var å andra sidan fantastiskt bra. Aldrig förr eller senare har jag kunnat styra min tid så mycket. Aldrig har jag ägnat så mycket tid åt så genuint roliga saker, både studier och på fritiden. Och aldrig annars har jag dagligen umgåtts med så många begåvade och intressanta personer.
Tyvärr har jag känslan att på lärarhögskolan har man fritiden, men ingenting annat av de positiva saker jag upplevde. Det är intrycket jag får efter att ha läst om lärarkandidaters syn på sin studietid (men det kan förstås vara färgat av medias selektion).
Jag menade i och för sig mest att de är hundår i ekonomisk bemärkelse. Den som bestämmer sig för att studera är nog i regel inställd på att ha ont om pengar under en tid framöver. Pengar i närtid är helt enkelt inte särskilt viktigt för beslutet att börja läsa på högskola, varför ekonomiska incitament i stil med stipendier under utbildningen knappast kommer att ha någon större positiv effekt.
Kan man inte titta hur det såg ut i Sverige när läraryrket hade hög status och var välbetalt och kopiera det idag? Vad är svårigheterna i det? Det som ansågs “dåligt” förr är ju inget i jämförelse med hur det är nu. När jag var ung var lärare det näst bästa jobbet efter läkare i status. Idag vill många hellre jobba inom media (eller inte alls). “Ändra genom att titta i backspegeln”. Vad kan gå fel?
Intressant förslag, men frågan är varför det skulle vara enklare att genomföra än att förstatliga skolan (varefter man skulle kunna höja lärarlönerna).
Jag tror att förslaget skulle väcka protester, eftersom det öppnar något av en Pandoras ask. Vilken är nästa studentgrupp som ska särbehandlas positivt? Man riskerar att få en situation där endast de som läser humaniora och andra ämnen som det finns låg efterfrågan på behöver ta studielån. Det behöver inte enbart ha negativa effekter förvisso men jag tror inte det är politiskt möjligt att övergå till en sådan ordning.
Däremot är jag helt med på att det behövs radikala grepp för att lösa skolans problem. Politikerna snackar mycket men har genomfört få konkreta åtgärder som verkligen kan få någon effekt. Inte heller tror jag att (s) nya idéer kommer göra mycket skillnad.
I den svenska konsensuskulturen är det dock svårt att genomföra radikala åtgärder. Radikala åtgärder försämrar ofta för det ena eller andra särintresset. Särintressena kommer därför göra det omöjligt att nå konsensus.
Problemet försvåras av att det ofta är så jämnt mellan de två blocken, vilket gör att inget block vill föreslå politik som missgynnar särintressen. Vi skulle därför ev ha nytta av en stor koalition – den kunde kanske våga fatta fler obekväma beslut.
När jag gjorde beräkningarna över lärarlönerna fick jag fram (enligt mig) förvånansvärt låga siffror. Baserat på 130,000 lärare i grundskola och gymnasium räcker 20 miljarder till att höja lärarlönerna med 10,000 per månad, tillräckligt för att placera lärare som ett jobb i medelkategorin bland högskoleutbildade.
Det är fler än 130 000 lärare. Skolverket tror det blir 180 000 legitimerade, när alla ansökningar behandlats. Men annars har du helt rätt – staten kan lätt omprioritera stora summor.
Click to access PM%20L%C3%A4rare%20120405.pdf
Hade 130,000 heltidstjänster.
Staten och omprioriteringar.
Det är extremt svårt för staten att omprioritera stora summor. I regel handlar det om budgettekniska avrundningsfel som år för år förs över från ett område till ett annat. Det är nämligen så som reformutrymmet blir till. Man räknar inte upp alla områden enligt den inflation som anses funnits. Just reformutrymmet är det utrymme som finns för reformer. Annars får de flesta områden ungefär som året innan, och har man väl infört något i budgeten så försvinner det mycket sällan. Enligt mig ett av de stora orsakerna till att mycket numera görs i projektform. Temporära pengar med anslag 1-3 år med stor osäkerhet till förlängning. Man vill inte binda sig vid permanenta utgifter utanför den centrala verksamheten. Administrationen om 3-5 år ska inte riskeras av att det finns andra fasta utgifter än just administrationen självt.
Det tar ca 4 år innan en förändrad lärarutbildning kan få genomslag i form av nya lärare på golvet. Innan dessa nya lärare utgör en så stor andel av lärarkåren att dom kan göra skillnad tar ytterligare ett decenium.
En kompletterande väg är väl att bredda rekryteringsbasen så att personer med utbildningsförmåga förvärvad i näringslivet kan ges möjlighet att komplettera ämneskunskaper och vice versa.
Ja, någon quick fix sa jag inte att det var… Jag kan tycka att lärarlegitimationen borde fungera som en ingång till läraryrket för dem med alternativ bakgrund, snarare som den examensbekräftelse den idag är. Jag tvivlar dock på att det finns en stor skara villiga att byta till lärarbanan.
Hur man än vänder och vrider på saken så är det ett förändrat arbetssätt som behövs för att resultaten ska förbättras. Att denna förändring skulle komma tillstånd genom att man byter ut lärarkåren, eller stänger dåliga skolor, bedömer jag som helt orealistiskt. Visst finns det säkert en del lärare som verkligen borde bytas ut och en del skolor som borde stängas, men det kommer att vara marginallösningar som inte påverkar det stora hela.
Jag vet inte om jag håller med fullt ut. Antag att vi höjer lärarlönerna med ca 10,000 kr/månad (jag tror detta kan göras utan alltför komplicerade styrmedel) samt gör att man kan få lärarlegitimation efter en ettårig konverteringskurs utöver kandidatexamen.
Jag tror detta skulle göra många beredda att byta samt höja kompetensen hos de sökande.
Lärarkåren har en turnover på 30-35 år, så policyn skulle påverka en tredjedel av alla lärare inom ett decennium. Lite lång tid, men inte jättelång tid. Lägger vi på att höja lärartätheten så sker ombytet än snabbare.
Är det orealistiskt att dåliga skolor lägger ned på grund av att ingen söker sig dit? Det var dystopiskt. Är inte en tanke med skolval att det ska finnas flexibilitet på utbudssidan så att bra skolor dit många söker sig expanderar och dåliga skolor dit få söker sig minskar sitt utbud och till slut lämnar marknaden. Det är tanken med andra valfrihetssystem. Om utbudet är fast så är det synd om de elever som tvingas gå på en dålig skola som de inte valt.
En civilingenjörsutbildning kostar 140 000 kronor med gott om utbildningstid, det verkar lite svårt att se varför en lärarutbilning skulle behöva kosta mer än så. Övriga pengar satsas nog bäst på lärarlöner, man kan väll (något kontroversiellt) i huvudsak ge löneökningar till nyutbildade lärare för att få mest ökad efterfrågan för pengarna.
Håller i stort med om att lärarutbildningen nog är den viktigaste åtgärden för att förbättra skolresultaten.
Bidraget till landstingen för att ta hand upp medicinstudenterna uppgår till ca 70000 kr/studieår. Det är som sagt inte gratis att kompensera huvudmän för praktiken.
Jag känner fyra legitimerade lärare. Två av dem har redan slutat och satsat på annat. De två som är kvar (samt de som redan stuckit) säger med en mun att mer lön är bara plåster på såren, något som kan få en att kanske bättre stå ut med den administrativa bördan och icke-stödet från ledningen med stökig elever (och föräldrar). Högre lön som statushöjare? Nej, snarare att kunna påverka sina arbetssituation. Det som önskas är att föräldrar tar större ansvar för sina barn om de uppför sig illa, samt att ledningen står upp för lärarna ifall det dessutom är fråga om föräldrar som drar till strid för “X skulle ALDRIG göra så!”. De vill ha mer nolltolerans mot stök och hjälp att vidmakthålla detta utan att åka dit för att ha “kränkt” någon unge.
Mina ungar har alla tills nyligen gått i den närmaste kommunala skolan som det levererats akademikerungar till sedan länge till (största arbetsplatserna i närheten kräver synnerligen högutbildade). Till och med den har sett svanhopp av duktiga ungar iväg till en friskola lite längre bort, en som har garanterad arbetsro och krav på prestation för gott betyg i stil med vad det va för några decennier sedan. Denna bra kommunala skola, första klassen där har nu utrustats med hörselskydd för de som behöver tystnad för att göra sina uppgifter.
Jag läser just en avhandling som bland annat visar att lönen förefaller vara ett rätt kraftfullt vapen för att behålla lärare i yrket. Dessutom finner den att de som lämnar yrket enligt diverse mått i genomsnitt är mindre kvalificerade än de nyrekryterade.
Men visst, nästan alla lärare jag möter säger samma sak som du angående administration och bristande stöd från skolledning och föräldrar.
Klagan över att inte kunna påverka sin arbetssituation är tämligen vanlig bland akademiker i det privata näringslivet också – likaså bristande stöd från närmaste chef när något går fel (jag exempelvis klagar ofta över bägge).
Men det är något man står ut med med en betydligt högre lön. Gissningsvis hade det fungerat på lärare också. Dessutom hade lärarna i genomsnitt fått större incitament för att själva göra vad de kan för att förbättra situationen om man inte konstant går och funderar på att byta bana.
Jag tror lösningen är den som jag länge förespråkat – en fristående konkurrerande lärarutbildning av toppkvalitet (Johan Skyttes högskola). Genom konkurrens skapas rätt omvandlingstryck på de nuvarande utbildningarna och genom en topputbildning attraheras duktiga studenter. Denna utbildning utnyttjar heltidsstudierna vilket medför att många viktiga förändringar kan tillföras utbildningen som idag saknas. Det är bara genom topprestationer som status vinns. Status uppnås inte genom att generellt höja alla löner både för duktiga och dåliga lärare. Liknande problematik finns kring legitimationen. Dåliga såväl som duktiga får legitimation plus att man kommer att frångå de ursprungliga kraven för legitimation – jag gissar att undantagen kommer att öka successivt. Hur kommer man annars att kunna lösa att det saknas ett stort antal lärare för att sätta betyg i ämnen som matematik, fysik, kemi och biologi?
Jag skulle välkomna ett större intresse för mitt förslag från akademiskt håll.
Eva Nisser – eva.nisser@veraciter.se
Det finns inte direkt några topputbildningar i Sverige. Läkarutbildningen på KI tillhör en av de få som verkligen får toppstudenter. Bara ett problem, läkaryrket i sig är överbetalt och har för hög status. Artificiellt skapat, på samma sätt som man ville minska skillnaden i status mellan lärare på 80-talet med de reformer som då infördes på lärarutbildningen. 1-7 och 4-9 istället för låg-, mellanstadie- och högstadielärare handlade bara om status. Lärarna har hög status relativt sjuksköterskorna som också i sin tur har hög status relativt undersköterskorna. Sedan så kom ju här om dagen en rapport som pratade om hur många undersköterskor som försvunnit från sjukhuset och att dessa ersatts med sjuksköterskor så har också oklarheten om rollfördelningarna förändrats och lett till vissa organisatoriska komplikationer, mer noggrant än så läste jag inte. Allt handlade i relativiteten om att ersätta undersköterskor med 3 års överutbildade sjuksköterskor för att höja statusen på de offentliga jobben. Den korta patienttiden för läkare i Sverige handlar till största delen om “status” och försvar av läkarnas status.
Vidare är det långt ifrån bra att alla ständigt går tillbaka och kan “stämma” skolor för att ha gjort fel, och inte gjort tillräckligt. Det i sin tur skapar ett tryck på överdokumentation om allt och alla. Det är viktigare att dokumenterat vad ingen kan än att att se till att ingen lär sig något.
De två största förändringarna av skolan har varit kommunalisering och valfrihet. Den ena genomfördes för att det offentliga skulle spara pengar och den andra för att näringslivet skulle få ett nytt sätt att tjäna pengar. Ingen av dem genomfördes naturligtvis egentligen för att skolan skulle bli bättre. Att tro på sådana argument är i min värld lika naivt som att inte tro att dessa två stora förändringar till största delen förklarar dagens situation.
Att man inte lyckas rekrytera rätt folk tror jag till lika stor del förklaras av att skolan blivit en så oattraktiv arbetsplats som att lönerna är låga och lärarutbildningen är dålig. Att bara rikta in sig på utbildning och lön tror jag därför är en sorts symptombehandling som missar de bakomliggande orsakerna, dvs. kommunaliseringen och valfriheten som har format dagens skola. Naturligtvis borde en bättre lärarutbildning och högre löner vara en del av lösningen men det kommer inte att råda bot på grundproblemet som handlar om bristande resurser. För det tror jag att det krävs att man förstatligar såväl ansvar som finansiering och att man sätter locket på syltburken.
Hej, tack för intressant inlägg. Skrev själv en reflexion efter knappt tio år som lärarutbildare i Sthlm o Uppsala
http://sjunne.com/2012/09/12/arbetardottrar-post-progressivism-och-den-forvirrande-lararutbildningen/
Hälsn
Jan Sj
Jag har nu läst Jan Sjunnessons artikel från länken ovan, och kan å det varmaste rekommendera alla andra som är det minsta intresserade av skolfrågor att göra detsamma. Stort tack, Jan!
Sen kan jag inte låta bli att sucka över att den enda negativa kommentaren är från någon tomte som å det starkaste motsätter sig “disciplin skolan”. Jag önskar att det vore en lustigkurre, men när det gäller skolfrågor har jag tyvärr blivit så cynisk att jag inte tror det.