Finansialiseringen av Sverige: Samhällsvetenskap eller samhällsvision?

Katalys, som är ett institut för facklig idéutveckling, publicerade nyligen en rapport med  titeln ”Finansialiseringen av Sverige: På väg mot nästa kris?” (DN-debatt hade den 25 november ett kondensat av rapporten.) Rapportförfattare är de två organisationsforskarna Claes Belfrage och Markus Kallifatides. Jag hade uppgiften att kommentera rapporten vid det seminarium där den offentliggjordes. Det visade sig vara en svår uppgift.

Svårigheten bestod dels i avgöra vad som menades med begreppet finansialisering, på vilket sätt finansialiseringen är ett problem och hur den kan leda till nästa ekonomiska kris, dels i att avgöra om författarna menade att rapporten utgör en samhällsekonomisk analys, grundad på gängse vetenskaplig metod, eller en värderingsgrundad beskrivning av hur en viss samhällsmodell har raserats och hur allt därför går åt skogen.

Vad som hänt enligt Belfrage och Kallifatides är alltså att vad de kallar den svenska tillväxtmodellen från 1960-talet med dess ”tonvikt på strukturomvandlande statlig investeringspolitik [företagen fick lov att med mössan i hand be finansminister Sträng om att få använda sina låsta investeringsfonder, min anmärkning], exportledd tillväxt, centraliserad lönebildning och full sysselsättning som överordnat mål för den ekonomiska politiken, i kombination med en generös och generell välfärdsstat” har övergivits. I stället har en ”finansdominerad tillväxtmodell etablerats … ” som är ”profitdriven snarare än löneledd”. Författarna skriver att en snabb och djupgående omvandling har skett ”där penningväsendet kommit att överordnas såväl konkurrensen som arbetets organisering; en av staten understödd finansiell sektor dominerar ekonomi och samhälle. Svenskarnas vardagsliv präglas i allt högre grad av att leva på och genom finansiella marknader och de ska uppfostras av myndigheter till att uppföra sig på dessa marknader såsom läroböcker i finansiell ekonomi föreskriver för den ´rationella´ människan.” Riktigt hur detta kan leda till nästa kris förklaras inte, annat att man ska förstå att hushållens kraftigt ökade skuldsättning och banksystemets låga s.k. bruttosoliditet medför risker.

Rapporten är tydlig med att det mesta gått fel. Några rubriker kan illustrera: ”Pensionerna: reaktionära reformer och aktiehandel för vanligt folk”, ”Bostäderna: spekulation, uteslutning och kreditbaserad konsumtion”, ”Ojämlikhet: osäkerhet på arbetsmarknaden, skuldsättning och ojämlika välfärdstjänster”. Den nya tillväxtmodellen ligger inte i folkflertalets intresse enligt Belfrage och Kallifatides, men detta har folkflertalet inte förstått. Även delar av ”arbetarrörelsens elit” har blivit nyliberal, eller så har man gjort en taktisk reträtt därför att man förlorat makt till de politiska partierna.

Mera konkreta fakta om den ekonomiska utvecklingen hanteras inte särskilt varsamt. Några exempel: Man påstår som sagt att ekonomin drivs av kreditfinansierad hushållskonsumtion. Sanningen är väl den att bostadsköpen är kreditfinansierade, men att ökningen av  rena konsumtionskrediter visar en nedåtgående trend och att hushållssparandet har nått historiskt höga nivåer. Ett tidigare inlägg på Ekonomistas visar att de svenska hushållen inte ägnar sig åt kreditfinansierad överkonsumtion. Det stämmer att bostadsbyggandet under många år, efter det att subventionerna till byggandet togs bort i början av 90-talet, varit mycket lågt, men att det inte skulle investeras i bostäder stämmer inte, i synnerhet de senaste åren. Den ekonomiska ojämlikheten har ökat de senaste decennierna, men även de med lägst inkomster har fått kraftiga reallöneökningar, inte som påstås sänkningar. Svensk industri har inte tappat i konkurrenskraft: bytesbalansen har visat på historiskt stora överskott i ett par decennier. Produktivitetökningen har varit svag de senaste åren, men det beror till stor del på konjunkturutvecklingen och det är för tidigt att säga något om ett trendbrott.

Man kan självklart ha olika värderingar av den ekonomiska utvecklingen och samhällets förändring i stort. Det är inget fel i sig. Men jag hade önskat att rapportförfattarna hade använt sig mindre av olika diffusa begrepp och mera av analys och varsam hantering av fakta.

Comments

  1. Bra kommentar, men det där med inkomsterna i botten är väl ändå fel? Kollar jag på SCB, ”Disponibel inkomst inklusive kapitalvinst – individer i decilgrupper” har inkomsterna i det närmaste stått still (upp 14%) för den lägsta decilen sedan 1995. Sen har den ökat mer för varje decil 25% för 2, 31% för 3 osv upp till 89% för decil nr 10. Nu är ju inte detta löner, men det finns ett längre inlägg av Roine här som tar upp detsamma https://ekonomistas.se/2016/12/13/nagra-ord-om-det-har-med-inkomst-och-loneskillnader/. Hur som bra inlägg men med denna detaljanmärkning.

    • Harry Flam says:

      Det inlägg som du hänvisar till visar att lönerna för alla inkomstgrupper har ökat lika mycket mellan 2005 och 2013. Ser man på längre perioder, från slutet av 1980-talet, framgår samma sak. Ser man i stället på disponibel inkomst, där även kapitalinkomster inklusive reavinster finns med, så har de med högre inkomster, framförallt den översta decilen, dragit ifrån. Den ökade ekonomiska ojämlikheten sedan slutet av 1980-talet beror med andra ord framförallt på kapitalinkomsterna.

  2. En nationalekonom borde rimligtvis veta bättre än att skriva att ”även de med lägst inkomster har fått kraftiga reallöneökningar, inte som påstås sänkningar”. Det kan möjligen gå att ärerädda detta påstående genom att utnyttja otydligheten inkomster – löneökningar.
    I fall man i stället utgår ifrån det förstnämnda, inkomsterna, visar det sig att den lägsta decilgruppen vilka 1991 hade i genomsnitt 73,100:- i disponibel inkomst per år 2013 fått en ökning till 83,500:- . Men det framgår ganska tydligt i samma undersökning (SCB:s Hushållens ekonomi) att detta samtidigt har inneburit en minskning av decilens andel av de totala disponibla inkomsterna. Från 4,4 procent till 3,3 under samma tidsperiod (http://www.scb.se/hitta-statistik/statistik-efter-amne/hushallens-ekonomi/inkomster-och-inkomstfordelning/hushallens-ekonomi-hek/pong/tabell-och-diagram/disponibel-inkomst-19912013/andel-av-inkomstsumman–i-deciler-for-disponibel-inkomst-inklusive-kapitalvinst-per-k.e.-for-samtliga-personer/ ). Och när det gäller lönernas utveckling måste en nationalekonom rimligtvis även räkna med den mycket ojämnare fördelningen av antalet avlönade arbetstimmar. Sådant som jämviktsarbetslöshetens, eller mera exakt den långsiktigt hållbara arbetslöshetens ökade nivå.
    I fall författaren verkligen menar att även de med lägst inkomster har fått reallöneökningar, måste detta påstående kompletteras med att de samtidigt i stor omfattning förts över från heltidsarbete till deltider – eller arbetslöshet.

    • Harry Flam says:

      För inkomstutvecklingen inklusive och exklusive kapitalvinster per decilgrupp se Finanspolitiska rådets rapport 2017 (http://www.finanspolitiskaradet.se/download/18.23a06a2115bf5bc807e3d90c/1495527129447/Svensk+finanspolitik+2017.pdf), diagram 1.16 och 1.17. Där framgår att även de lägsta decilerna fått kraftigt ökade inkomster, även om deras andelar fallit. Bakom decilernas inkomstutveckling finns naturligtvis olika inkomstslag och arbetstider samt arbetslöshet. Även om de med lägst inkomster har drabbats av påtvingad deltid eller av arbetslöshet, så har gruppen som helhet ändå fått ökad inkomst.

      • Enligt SCB:s HEK har den lägsta decilgruppen fått minskad andel av de totala disponibla inkomsterna i fall man jämför den tidigaste och den senaste dvs. gällande åren 1991 och 2013 redovisade siffran som publicerats som Svensk Officiell Statistik, Detta oberoende av om man använder de tabeller som gäller för inkomsterna inklusive eller exklusive kapitalvinster. Kan vi vara överens så långt?
        Sedan kan man givetvis diskutera hur pass stor inverkan den jämförelsevis mindre ökningen av de disponibla inkomsterna uttryckta i kronotal kan ha haft på realinkomsten för den aktuella decilen. Speciellt intressant blir då de olika typer av reformer som lett till minskade subventioner och ökade avgifter för sådant som finansieras med skattemedel. Det blir även av intresse att försöka bedöma effekterna av övervältringen av kostnader från den progressiva statsskatten till den kommunala plattskatten.
        Men där kommer vi kanske in på utomekonomiska frågor, sådant som förändringar i graden av tillfredställande av människornas (okejdå, konsumtionsenheternas) behov snarare än enbart tilldelningen av köpkraft.

      • Harry Flam says:

        Vi kan vara helt överens om att inkomstfördelningen har blivit mera ojämn, det har jag också skrivit. Huruvida realinkomsten skulle ha sjunkit om man tar hänsyn till de faktorer du nämner kan man inte uttala sig om utan en ordentlig studie.

  3. Claes Belfrage och Markus Kallifatides says:

    I vår policyrapport Finansialiseringen av Sverige: på väg mot nästa kris? utgiven av det fackliga idéinstitutet Katalys undersöker vi vilket samhälle vi lever i. Vi problematiserar detta samhälle och de diskurser som används för att legitimera detta.

    Det är något märkligt att Harry Flam saknar vår definition av begreppet finansialisering. Rapporten som han kommenterade innehåller ett helt kapitel (nr. 4) tillägnat vår diskussion om detta begrepp. Rapporten, DN inlägget samt vår presentation diskuterar förstås även på vilket sätt finansialiseringen är ett problem. För att göra det extra tydligt lade vi fram vår definition i Dagens Nyheter och vid seminariet där rapporten presenterades i form av fem punkter i relation till fallet Sverige. Låt oss upprepa dessa. Med finansialisering menar vi:

    1. Exceptionell omsättningstillväxt och lönsamhet i den finansiella sektorn.
    2. De finansiella marknadernas ideologi om ”aktieägarvärde” driver avkastningskraven uppåt i näringslivet.
    3. Finanssystemets språk och praktik tar sig in i människors vardagsliv. Bostaden förvandlas från social rättighet till investering. Beslut och vägval förs i termer av avkastning och risk.
    4. Staten garanterar det finansiella systemets lönsamhet och stabilitet.
    5. Finanssektorns dominans ”avpolitiseras”. Det offentliga samtalet om alternativ tystas.

    I vår rapport försöker vi argumentera enligt gängse regler för ett offentligt samtal att allt ovan gäller för Sverige under de senaste decennierna. I synnerhet pekar vi på en accelerering av finansialiseringen sedan den globala finanskrisen. I den argumentationen hänvisar vi till en omfångsrik vetenskaplig litteratur och en mängd ekonomiska data som vi själva sammanställt på basis av offentlig statistik. Det allra mesta av detta lämnar Harry Flam helt åt sidan. En tolkning av detta är att han inte hittar några fel i sak i vår rapport.

    Harry Flam fokuserar uteslutande på att presentera en annan inramande tolkande berättelse än vår. Han glider från det vi talar om, nämligen växande ojämlikhet inte bara i monetära inkomster och förmögenheter utan också vad gäller hushålls verkliga välfärd (reala konsumtionsförmåga), till det som att Nationalräkenskaperna mäter som nominell/real disponibel inkomst. Vi har aldrig påstått att svenska hushålls disponibla inkomster i genomsnitt har sjunkit. Vi problematiserar däremot – måhända alltför implicit – hur detta statistiska mått bäst ska tolkas. Betyder konsumentprisjusterade inkomstökningar att ”vi” fått det bättre? I vår rapport ger vi många argument för varför så inte skulle vara fallet. Bostadssektorn är helt central i denna argumentation, och Harry Flam är till skillnad från oss i rapporten synnerligen luddig på den här punkten. Han skriver: ”Det stämmer att bostadsbyggandet under många år, efter det att subventionerna till byggandet togs bort i början av 90-talet, varit mycket lågt, men att det inte skulle investeras i bostäder stämmer inte, i synnerhet de senaste åren.” Vi har förstås siffrorna på hur lite det har byggts i Sverige, framför allt efter krisen 1991-1993. Vi har naturligtvis inte påstått att det inte byggts någonting alls.

    Sedan föreslår vi en tolkning som vi mer än gärna diskuterar, gärna utifrån vad vi faktiskt har skrivit. Vi talar inte om att rena konsumtionskrediter har ökat. Vi talar om hur levnadsstandarden endast kan upprätthållas genom att tillgången på bostadslån är så extremt gynnsam.

    Fördelningen av välfärdstjänster av god kvalitet är en annan central dimension i hushållens verkliga välfärd, menar vi. Vad hjälper några tusenlappar mer i plånboken om barnens skola är dålig? Nyckeln till åtkomst till välfärdstjänster av god kvalitet är tillgång till rätt bostadsort och område. Det ”valet” har blivit dyrare att göra än någonsin tidigare då bostadspriserna har lämnat övriga priser i ekonomin långt, långt bakom sig. Vad gäller denna punkt pekade Harry Flam i sin kommentar i vårt gemensamma seminarium på att boendekostnaden som andel av hushållsutgifterna har sjunkit. Just nu ja, med nuvarande ränta. Detta är förstås kärnpunkten i den enorma debatten om hushållsskuldsättning och finansiell stabilitet.

    Harry Flam struntar i att hälften av vår rapport utgörs av en unik studie av framväxten av makrotillsynen som policyområde i den svenska statsförvaltningen. Liksom Harry Flam struntar i den huvudsakliga poängen i hela rapporten, nämligen att det finansiella systemet åtnjuter ett omfattande statsstöd.

    Dessutom hävdar Harry Flam att vi är ute och cyklar när vi hävdar att finansialiseringen kan komma att leda till att exportsektorn tappar i relativ lönsamhetsnivå. I sina kommentarer på seminariet försåg han oss dock med ytterligare anledning till potentiell oro beträffande detta när han jämförde den svenska bytesbalansen jämfört med den tyska sedan 2006. I takt med den sentida accelerationen av finansialiseringen i Sverige har bytesbalansen i Tyskland fortsatt starkt uppåt medan den svenska har sjunkit markant. Dessutom visar andra siffror han presenterade att svensk produktivitetsutveckling har varit fortsatt dålig sedan den omedelbara återhämtningen 2009 efter krisen. Harry Flam valde att strunta i att kommentera denna utveckling.

    Vi tycker att det är svaga argument som Harry Flam framför och att de eventuellt bör förstås som uttryck för vår punkt nummer fem: finanssektorns dominans och statens stöd för denna ska helst inte talas om.

    • Harry Flam says:

      1. Den definition i punktform av vad som avses med finansialisering finns inte i rapporten. Jag har haft svårt att från rapporten utläsa vad som menas. På ett ställe står att det bästa måttet är banksektorns storlek i förhållande till BNP. Det måttet är inte så informativt.
      2. De referenser som finns till litteraturen gäller i stort sett endast olika begrepp.
      3. På flera ställen i rapporten återkommer att den nya tillväxtmodellen karaktäriseras av ”tillväxt utan bostadsinvesteringar”.
      4. Om ni menar att inkomsterna även ska justeras med standarden på välfärdstjänster, var kan man finna en sådan justering? Och hur vet vi att den skulle ge vid handen att låginkomstgrupper då fått välfärdstjänstjusterade lägre realinkomster?
      5. Vad menas med att levnadsstandarden endast kan upprätthållas genom att tillgången på bostadslån är så extremt gynnsam? Betyder det att det är lätt att få banklån? Att räntorna är låga? En stor del av befolkningen har faktiskt inga bostadslån och en stor del av de som har har ganska små lån. Hur påverkas alltså befolkningens levnadsstandard av den förment extrema tillången på bostadslån?
      5. Den unika studien av framväxten av makrotillsyn består av en redogörelse för vad som stått i stabilitetsrådets protokoll.
      6. Mina tidsserier visade att Sveriges bytesbalans blev positiv i mitten på 1990-talet och Tysklands först några år senare. Detta som svar på påståendet att Sverige fått försvagad konkurrenskraft. Det är riktigt att bytesbalansöverskottet blivit något lägre de allra senaste åren och sjunkit från en topp på 8 procent till drygt 4 procent som andel av BNP. Men finansialiseringen började väl långt tidigare än 2012? Och då hade Sverige ett växande överskott i bytesbalansen. Men det är egentligen beside the point. Hur har finansialiseringen påverkat exportföretagens lönsamhet och konkurrensförmåga. Negativt tydligen. Varför och var visas det?

  4. Bosse says:

    Nu har jag dessvärre inte läst rapporten och borde väl ha gjort det innan jag skriver. Men kan väl ge några spontana kommentarer på vad jag läser ovan.
    1. Det finns väl ett uns av sanning i att en del ändrats sedan 60-talet. Dock stämmer väl inte pratat om minskad välfärd. Social expenditure som andel av BNP ökade fram till mitten på 80-talet och har därefter legat ganska konstant där. Jag ser ingen minskning.
    2. Det som ändrats är nog mer att statens vilja att det offentliga skall driva verksamhet mattats av. Man har tagit intryck av erfarenheterna i mer socialistiska länder där den tillväxten man sett varit det man importerat från mindre socialistiska länder.
    3. Att relatera MFI’s balansomslutning till BNP verkar lite galet då BNP är omsättning. Man borde i så fall relatera MFI’s aggregerade räntenetto till BNP. Då kan man få ett mått på MFI’s betydelse.
    4. En förändrings som skett sedan 60-talet är en ökad globalisering. Här i betydelsen mer globala marknader. Om ett svenskt företag skall överleva i den konkurrensen krävs att staten inte hämmar det företaget för mycket. Annars måste det antingen lämna landet eller går under.
    Alternativt gör Sverige en frivillig avskärmning från omvärlden likt Nordkorea (Fast det kanske inte är helt frivilligt för NK). Och då lär vår levnadsstandard bli därefter. Det är inte uppenbart att detta alternativ är önskat av folket.
    5. Världen kan i någon mån sägas ha blivit mer nyliberal. De ekonomiska frizonerna i Kina har sedan de skapats fått mer och mer betydelse i världsekonomin. Vietnam och fler länder tar intryck av det mer extremt nyliberala Singapore’s framgångar och blir mer nyliberala. Även det nyliberala Sydkoreas framgångar imponerar på andra. Detta ökar de konverterande ländernas tillväxt och konkurrenskraft. Om vi i Sverige skall kunna konkurrera så får vi anpassa oss eller gå i kk. Lite förenklat. Det är inte stagnationens Frankrike som är förebilden.
    6. Men rapporten ifråga verkar inte ha adresserat punkterna ovan så mycket, utan snarare lyft fram sparande som ett problem. Pensionsspararna behöver tillgångar att spara i. De är i praktiken andras skulder. Förutom fastigheter. För inte rekommenderar väl rapporten bitcoin. För att spararna skall kunna spara behövs således skulder.
    Möjligen är rapportförfattarna missnöjda med att hushållen ens pensionssparar. Man kanske endast vill tillåta transfereringar och sk offentlig sparande.
    7. Staten har åtagit sig att reglera finanssektorn. Menar rapportförfattarna att staten är inkompetent att göra detta? Staten har verktyg. Det är bara att använda de för att hålla ned risken i finanssektorn.

  5. Det är ganska lönlöst att försöka diskutera välfärdens utveckling i sådana termer som ”social expenditure som andel av BNP”, annat än möjligen när man kan hävda att det råder i övrigt lika förhållanden. I Sveriges fall går det i allmänhet inte att hävda i övrigt lika förhållanden före och efter krisen i 1990-talets inledning. http://www.fredtorssander.se/fredpress/2014/10/13/den-svenska-krisen-1990-och-wall-street-kraschen-1929/

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s