I en kolumn i Dagens Nyheter uppmanar Lars Calmfors oss att våga ompröva Riksbankens mål. Jag instämmer i hans önskan om mer diskussion kring om och hur den svenska stabiliseringspolitiken ska reformeras i ljuset av de senaste årens finanskris. De fyra specifika tankar han lyfter fram är jag dock huvudsakligen skeptisk till. Låt oss ta dem en i taget:
1. Bör inflationsmålet höjas? Nej. Det finns för- och nackdelar med ett högre mål. Fördelarna är större flexibilitet för reallöneanpassningar samt större utrymme att sänka styrräntan vid en djup kris. Nackdelarna är ökade kostnader för att sätta och jämföra priser, ökad prisspridning mellan liknande varor, och — viktigast — ett trovärdighetsproblem när ett inarbetat mål ändras. Jag menar att trovärdighetsproblemen är större än eventuella vinster.
2. Bör inflationsmålet kompletteras med ett sysselsättningsmål? Kanske. I Sverige har vi en hierarkisk målformulering för penningpolitiken; det övergripande målet är prisstabilitet medan hög sysselsättning är ett underordnat mål. USA har däremot en dubbel målformulering som anger prisstabilitet och hög sysselsättning som lika viktiga. Jag har tidigare menat att denna distinktion inte är viktig, då företrädare för såväl Riksbanken som amerikanska Fed har tolkat sina uppgifter som liktydiga. Men under det senaste dryga året har jag kommit att ändra uppfattning. Penningpolitiken i USA och Storbritannien har under lång tid nedprioriterat inflationsmålet till förmån för åtgärder som ska stärka sysselsättningen och konjunkturen. En sådan politik skulle knappast vara förenlig med det svenska inflationsmålet, och har inte heller varit förenlig med det brittiska målet. Därför har man i Storbritannien nyligen gett Bank of England ett bredare mandat. Den svenska penningpolitiken har inte behövt väga inflationsbekämpning mot sysselsättningsstimulanser under krisen. Därför hade en annan målformulering knappast medfört en annan penningpolitik. Men i princip kanske ett tydligare dubbelt mandat är önskvärt.
3. Bör inflationsmålet ersättas av ett prisnivåmål? Nej. Ett prisnivåmål innebär att man lägger fast en bana för hur ett prisindex ska utvecklas. Om inflationen blir lägre än planerat ett år behövs det högre inflation än normalt för att återgå till den uppställda banan, etc. Det finns teoretiska fördelar med prisnivåmål. Framförallt medför ett sådant mål mindre osäkerhet om prisutvecklingen på lång sikt. Och i dagsläget kan ett sådant mål verka attraktivt; eftersom vi under många år haft alltför låg inflation skulle vi nu kunna stimulera ekonomin kraftigt för att ta igen de uteblivna prisökningarna. Men i andra lägen skulle ett prisnivåmål kunna resultera i en politik som inte alls är önskvärd. Ett exempel är 1920-talets penningpolitik när flera länder försökte pressa tillbaka priserna till nivåer som rådde före kriget. Eller tänk på Storbritannien i dagsläget. Trots att landet under många år har haft en inflation över målet vill man fortfarande föra en mer expansiv penningpolitik. Med ett prisnivåmål skulle man istället behöva strama åt penningpolitiken kraftigt.
4. Bör inflationsmålet ersättas med ett mål för nominell BNP-tillväxt? Nja. Tanken med ett sådant mål är att precisera avvägningen mellan pris- och konjunkturstabilisering. I princip är tanken god, men ett (av flera) argument mot en sådan målformulering är att politiken blir svårare att utvärdera. BNP-tillväxten publiceras med lång eftersläpning, och data på tillväxten är osäkra och revideras ofta, etc.
Även om jag är skeptiskt till flera av punkterna ovan kan de förtjäna djupare analys. Dessutom har flera andra frågor kring Riksbankens uppdrag aktualiserats under senare år. Bland dessa kan nämnas stora frågor som om Riksbanken bör ges ansvaret för makrofinansiell tillsyn, och kanske även integreras helt med Finansinspektionen.
Jag har nämnt Storbritannien flera gånger ovan. Där har regeringen nyligen presenterat en sådan genomgång av det penningpolitiska ramverket och centralbankens målformulering som Calmfors efterlyser. Läs gärna och begrunda argumenten. Det mesta är relevant även för den svenska situationen.
Ekonomistas 
Ett annat mål som jag inte riktigt såg i de fyra punkterna är om riksbanken ska se till så att hushållens skuldsättning hålls på en sund nivå? Ponera att Riksbanken inte sänker räntan i syfte att hålla nere hushållens skulder. Om så skulle vara fallet blir det väldigt svårt för allmänheten att tolka inflationsmålet. Detta leder till frågorna: 1. Är det Riksbankens uppgift?
2. Om ja, är verkligen reporäntan ett bra verktyg för att göra detta?
Martin, bra inlägg, håller med i det mesta. Ville påpeka två saker:
1. Jag håller speciellt med om att vi behöver utreda finansmarknadens organisation, förutsättningslöst och på ett framåtblickande sätt. Där är Riksbankens roll viktig men inte den enda frågan. Sen tycker jag också att en sådan utredning borde ledas av tunga akademiker med engagemang i praktisk politik, typ dig själv.
2. Ett sysselsättningsmål: jag förstår att just sysselsättningen som enhet är en fördel framför andra tänkbara variabler som arbetslösheten, kapacitetsutnyttjande, etc—den är bl a lättare mätbar och att tolka—men tanken att sätta upp en långsiktigt mål för den förefaller mig problematiskt. Jag skrev nyligen en gästblogg om hur sysselsättningen bestäms just på lång sikt och att Riksbanken skulle “lägga sig i” bestämningen av utbudet på arbetskraft på lång sikt är konstigt. Finns det marknadsmisslyckanden så borde de rättas till men vad är de i det här fallet? Och vill man rätta till dem så ser jag de naturliga instrumenten som skatter och transfereringar—men de bestäms ju av finansen. Konjunkurellt ser jag poängen men förslaget gällde att sätta upp ett långsiktigt mål!
Glenn: Jag håller med om att de frågor du nämner behöver diskuteras (men jag tycker att de faller under frågan om vem som ska ha ansvar för finansiell stabilitet).
Per: Med sysselsättningsmål menade jag att det i lagen kanske ska framgå att Riksbanken har två mål; att stabilisera priserna och att stabilisera sysselsättningen kring dess hållbara nivå (eller stabilisera konjunkturutvecklingen). Man ska förstås inte ange ett kvantitativt mål för sysselsättningen i lagstiftningen, och i normalfallet inte heller i penningpolitikens implementering. Men jag tror att Fed på senare tid har gjort rätt när de har lovat (med vissa förbehåll) att inte höja räntan innan arbetslösheten faller under 6,5 procent. En sådan politik kan vara motiverad i extrema lägen, men skulle knappast vara förenlig med den svenska lagstiftningen.
Hej Martin,
Ett tillägg: Med ett mål för nominell BNP menar man numera oftast ett mål för nominell BNP-nivå, inte tillväxt (se tex Michael Woodfords Jackson Hole-uppsats och Mark Carneys tal). Det skulle i princip vara en kombination av ett prisnivåmål (för BNP-deflatorn) och ett realt BNP-nivåmål. På så sätt är det kanske lite mer flexibelt än ett rent prisnivåmål. Men problemen med att BNP (och BNP-deflatorn) revideras kvarstår ju. Och dessutom kan man vara tveksam till om att det skulle vara bättre att stabilisera BNP-deflatorn än KPI. Den amerikanska debatten verkar bortse från den distinktionen, men i en liten öppen ekonomin som Sverige blir den viktig.
Ja, så är det kanske. Men jag har tolkat mycket av det som sägs i den amerikanska debatten, inklusive av Woodford, som en diskussion om tillfälliga mål nu när styrräntan är nära noll. Som en tillfällig åtgärd tror jag att många av punkterna ovan kan vara motiverade; som ett inslag i penningpolitikens icke-konventionella åtgärder kan det vara motiverat med tillfälligt högre inflation, ett mål för prisnivån eller för nominell BNP.
Jag finner det lite underligt/förvånansvärt att Riksbanken under en lång följd av år har missat inflationsmålet, men att de ändå åtnjuter stor trovärdighet. Det beror uppenbarligen på att de missat målet åt “rätt” håll. Hade inflationen varit lika många procent över målet som den nu varit under så hade de väl inte åtnjutit samma trovärdighet? (Rätt mig gärna om jag har fel här!)
Därmed finns det en skevhet i målets formulering. Det sägs att det är lika illa man RB kommer över eller under målet, men i praktiken bedöms de inte så. Hur kommer det sig? Är det bara folks minnen av de bedrövliga åren på 70- och 80-talet med hög inflatione, eller finns dte några teoretiska fördelar som går ut på att om man nu ska missa målet så är det bättre att komma under istf över?
Bra inlägg Martin. De teoretiskt korrekta resonemang som Calmfors för behöver verklighetsanpassas. om de ska kunna implementeras i praktisk politik. När det gäller nominell BNP-tillväxt (eller nivå) finns det massor av problem som gör att det so i teorin verkar vara ett transparent och vettigt mål i praktiken riskerar att bli mindre transparent. Även bortsett från de mycket stora revideringar som görs i BNP- statistiken, särskilt i samband med s.k. generalrevideringar, kan man knappast ha ett konstant mål för nominell BNP-tillväxt. Om arbetskraften börjar växa snabbare p.g.a. demografi eller utbudsstimulerande finanspolitik kommer real (och nominell) BNP att växa snabbare. Ska det då motverkas med långsammare prisutveckling? I praktiken behövs en bedömning av hållbar utveckling och då är det bättre att prata om sysselsättning och inflation var för sig.
Micke: Under inflationsmålets inledande år (1990-talet) var man nog rädd att missa inflationsmålet på ovansidan. Och det kan mycket väl ha varit en befogad rädsla — Sverige hade ju en lång historia av brutna löften/uttalanden om att sänka inflationen och att inte devalvera.
Under senare år har man knappast tänkt så, och trovärdigheten hade knappast skadats mer om inflationen hade skjutit över målet än nu när det missas på undersidan. Ett exempel är Storbritannien som ju nu har haft inflation över målet under många år.
Mycket tyder på att den låga inflationen i Sverige dels förklaras av att man hade ett asymmetriskt mål under 1990-talet (rädsla att få för hög inflation) och att man under de senaste fem åren har oroats av kreditexpansionen och därför (huvudsakligen medvetet) valt att inte föra en så expansiv penningpolitik som hade behövts för att uppfylla inflationsmålet.
Jesper: Jag håller med om det du skriver. Kanske ska vi dock påpeka att Calmfors inte dirkekt argumenterar för att ett mål för nominell BNP-tillväxt/nivå införs, utan att en diskussion kring sådana frågor behövs.
Varför peta i något som fungerar? Alla ekonomer, utom möjligen övervintrade Åsanisse-marxister typ Krugman, är säkert överens om att det är bra med en stabil valuta. Som sagt tidigare är ju de senaste decennierna en succé jämfört med 70- 80-talens kombination av tvåsiffrig inflation och hög arbetslöshet. Det enklaste målet hade väl varit att penningvärdet skulle vara stabilt. Punkt. Att man valt att lägga ambitionsnivån något lägre beror antagligen på att man vill unna sig själv ett visst spelutrymme. Att räkna ut hur högt detta spelutrymme bör vara, eller om det ens borde finnas, är nog inte så lätt. Det finns många osäkerheter. De årliga löneökningarna kan vara inflationsdrivande. Fackföreningarna föredrar täta förhandlingar framför ett enklare system med indexuppräknade löner och justering i femårscykler. Samtidigt är en del av löneökningarna egentligen kopplade till att de anställda förkovrar sig genom längre erfarenhet. Hur stor del som är inflationsdrivande, eller måste matchas mot en generell effektivitetsökning kan inte vara lätt att räkna ut. Det kommer ju hela tiden unga människor in som får låg lön, samtidigt som äldre med hög skiftas ut i andra änden genom pensionen. En ytterligare komplexitet är att det är svårt att räkna ut inflationen. Problemet är att varorna inte är fasta utan ändras hela tiden. De kanske har får nya finesser men samtidigt kortare livslängd. Den som har någon längre tids erfarenhet av Elektrolux kyl- och frysskåp vet vad jag menar. Hur värderas det? Det vore naivt att tro att dessa beräkningar inte skulle kunna påverkas av politiska hänsyn, särskilt som varken ekonomer eller massmedia är intresserade av att sätta luppen på dem.
Allt sammantaget – eftersom “målinflationen” knappast kan räknas ut med papper och penna, men har fungerat lysande under ganska lång tid – håll fingrarna borta. Lyft istället på stenen om hur inflationen räknas ut, där kan det finnas överraskande mycket liv.
Är Friedmanregeln ett relevant motargument mot att höja inflationsmålet? Dvs att högre inflation ökar alternativkostnaden att hålla pengar gentemot andra värdebevarande instrument och därför försämrar “transaktionsteknologin”. Tänker att relevansen avtar i takt med att andelen betalningsmedel som ligger på räntebärande konton i förhållande till hela penningmängden ökar.
Ja, Friedmanregeln är ett relevant agrument. Pengar blir ett mindre effektivt betalningsmedel när inflationen är hög. Men det är som du säger möjligt att argumentet har försvagats när vi i ökad utsträckning använder elektroniska pengar på räntebärande konton.
Det nominella BNP-mål som diskuteras är oftast ett nivåmål ett så kallat Nominal GDP Level Target eller NGDPLT. Anledning om jag har förstått det rätt är att man vill undvika så kallad base drift och liknar argumenten i Svenssons artikel om price level target VS ett inflationsmål. Med ett trovärdigt NGDPLT-mål så kan man stabilisera AD bättre än med ett deltaNGDP-mål om individerna är rationella.
Anledningen till varför debatten om olika mål är aktuell idag är eftersom att IT har presterat allt sämre. Efter “The Great Moderation” så talar Taylor istället om “The Great Deviation” och han förklarar hur avvikelserna spridit sig i en artikel. Enligt honom är hans regel inte felaktigt utan felet är att den inte följts.
NGDP-förespråkarna menar att inflationsmålet är problematiskt av många skäl. Under finanskrisen så sjönk NGDP långt under trend. På grund av trögrörliga priser så sönk inflationen (mätt i KPI) ganska blygsamt och eftersom att NGDP=real BNP*prisnivån så togs fallet ut främst i RGDP. Hade man istället kollat på på NGDP så skulle man sett att det befann sig långt under trend. En lämplig trend är 5% tillväxt per år. Förespråkarna menar att man inte bara kommer ur kriser snabbare, man ser också till att motverka/dämpa asset bubbles eftersom att inflationen ska vara lägre under högkonjunktur.
På sikt ska inte ett NGDP-mål leda till högre inflation, den blir däremot inte lika förutsägbar som under IT. Om jag minns rätt så använder man inte Friedmans regel är pga att man menar att den är beroende av en stabil efterfrågekurva på pengar vilket inte ett NGDP-mål är.
Märkligt: Bara för att inflations-cykeln avtagit så “skall” vi införa sysselsättningsmål istället(också). Glömmer ni inte att den ekonomiska politiken varit att avreglera jobben vilket tillsammans med teknik-boomen skapat arbetskraftsarbitrage, dvs en fortsatt potential av lägre sysselsättning( men också sysselsättning med betydligt lägre BNP/per capita(dvs bortfall av förädlingsvärde)). Räntan är också ett uttryck för denna medvetna politiska dagordning dvs en förändring av prisbildningen på bl.a arbetsmarknaden. Huvudmålet måste vara att skapa sysselsättning genom investeringar. Inte genom penningpolitik. Det lärde vi oss efter att Riksbankens sysselsättningsmål slopades i början av 90-talet. Att USA tillämpar flera parallella motstridiga mål är inte bra. Inte minst eftersom de ansvarar för världens reserv-valuta och samtidigt är överskuldsatta. Sedan lång tid har investeringstillväxten minskat i väst. Inte ökat. Överdriven kreditexpansion är det som är roten till problemen eftersom skulderna inte främst använts till långsiktigt produktiva inhemska investeringar. När man svarat på frågan varför investeringstillväxten sjunker i väst så inser man även att centralbankerna har ett medansvar för detta. De politiskt ansvariga har skapat ett klimat där betydelsen av centralbankernas politik skall utgöra instrumentet för nationell tillväxt. Och centralbankerna har själva trott att de är lösningen. Men de är i själva verket orsaken till världens skuldbubblor, både genom överseendet med kreditavregleringens dåliga effekter och den svaga system-övervakningen. Det löser man inte med flera prismål! Globala kreditflöden styrs inte med traditionell penningpolitik. Man kan inte styra hur inflödet av kapital används, t.ex om investeras i sysselsättning eller om det går till spekulation och överdriven “felallokering”.