Italiensk nepotism och lärdomar för decentralisering

2012-02-24 av 4 kommentarer

Frågor om graden av centralisering i olika sammanhang är både viktiga och intressanta. Att decentralisera beslut har till exempel fördelen att information om lokala förhållanden och specifika behov blir lättare att ta hänsyn till. Baksidan med detta är dock att det kan bli lättare att fatta godtyckliga beslut baserat på lokala särintressen och att korruptionen kan öka. (Det finns förstås massor av tänkbara effekter i olika riktningar. Den som är intresserad kan t ex läsa introduktionerna i den här eller den här artikeln om relationen mellan (de)centralisering och korruption).

I en ny studie av Ruben Durante (vars tidigare forskning jag skrivit om här), Giovanna Labartino och Roberto Perotti studeras något (på det här området) så ovanligt som ett ”naturligt experiment”. 1998 genomfördes en reform av hur professorstillsättningar går till i Italien. Tidigare hade alla tjänstetillsättningar varit centraliserade och den som ville ta nästa steg i den akademiska karriären var tvungen att delta i en nationell tävling. Universiteten fick sedan välja bland ”vinnarna” i tävlingen för fylla sina vakanser. Efter reformen 1998 blev ”tävlingarna” helt lokala. Varje universitet hade sin egen tävling, samtidigt som alla andra delar av systemet förblev centraliserade (universitetens finansiering och lönesättning etc. ändrades inte). Bakgrunden till reformen var att det tidigare systemet sågs som ineffektivt och korrupt. Specifikt fanns det gott om anekdoter som indikerade att familjemedlemmar fick anställningar framför mera kvalificerade kandidater.

Så vad hände? Svaret visar sig bero på de underliggande ”socio-kulturella normerna” på regional nivå. I områden där fler läser dags(nyhets)tidningar och där fler donerar blod hände ingenting (möjligen gick nepotismen ner), medan i områden där det civila samhället var svagare så ökade rekryteringen av familjemedlemmar markant. Måttet är som väntat korrelerat med en nord-syd dummy men resultaten är klart svagare om man använder detta mått i stället. Delegerandet av anställningsbeslut till lokalnivå underlättade alltså gynnandet av familjemedlemmar i områden där den offentliga granskningen av politikerna var svag. Figuren nedan visar utvecklingen av ett finurligt konstruerat index på hur vanligt ett visst efternamn är (i den underliggande lokala befolkningen) och hur vanligt det namnet är inom enskilda fakulteter vid enskilda universitet. Indexets utveckling över tid är uppdelat mellan regioner med högt (röd linje) respektive lågt dagstidningsläsande (blå linje).

Nu kan man förstås invända att detta inte behöver vara dåligt. Det kanske är så att vissa familjer helt enkelt är bättre akademiker och att reformen nu möjliggjorde att i högre utsträckning anställa sina barn och syskon som man ”visste” var kompetenta (trots att det inte hade visat sig ännu på papper). Men tyvärr (för den som önskade att så var fallet) det visar sig att ju högre index på familjekopplingar, desto sämre är de akademiska resultaten.

De allmänna lärdomarna från denna studie är flera. Till att börja med är det ännu en i raden av studier som antyder att en engagerad och samhällsmedveten befolkning är viktig för att samhället ska fungera väl. Studien antyder också att den rätta graden av decentralisering i hög grad beror på möjligheterna, viljan och kunskapen att utvärdera vilka beslut som fattas lokalt. I en svensk kontext är det som vanligt lätt att slå ifrån sig och poängtera att här är problemen med korruption inte så stora. Samtidigt påminner händelser t ex i Göteborg och Solna om att detta faktum inte är givet utan något som skapas.

Ps. Noterade precis att Claes Sandgren, professor i civilrätt vid Stockholms universitet och ordförande för Institutet Mot Mutor, skriver om möjliga åtgärder mot korruption inom svenska kommuner på dagens DN-debatt. Han noterar också det dubbla i att det å ena sidan kan finnas effektivitets och informationsargument för en samarbetskultur där man ”hoppar över krångliga rutiner för man vet ändå vem som är bäst” (mina ord, inte hans), men att detta, å andra sidan, öppnar upp för ökad korruption. Efter en snabb genomläsning av hans förslag är mitt intryck att de är bra. Ds.

Filed Under: Internationellt, Lästips, Offentlig sektor, Politik, Välfärd

Hur ojämlikt fördelade är världens förmögenheter?

2012-01-17 av 18 kommentarer

Förmögenheter har betydelse för många ekonomiska, sociala och politiska fenomen, såväl nationellt och globalt. Vilka lyckas bli rika och varför? Skiljer detta sig mellan länder och världsdelar och över tid? Vilken betydelse har stora ekonomiska kriser för medborgarnas välstånd? Finns någon koppling mellan länders förmögenhetsfördelning och andra ekonomiska och politiska utfall? Den som sökt svar på frågor som dessa har sökt förgäves eftersom de knappt studerats överhuvudtaget inom den ekonomiska forskningen. Orsaken ligger nästan uteslutande i bristande datamaterial. Men nu är ljusning i sikte.

Just nu pågår ett internationellt forskningsprojekt där tunga förmögenhetsforskare som Jim Davies, Tony Shorrocks och Ed Wolff har tagit sig an den grannlaga uppgiften att försöka uppskatta hushållsförmögenheternas storlek och fördelningen över hela världen.

Utmaningen att beräkna förmögenhetsfördelningen både inom och mellan länder är enorm, och består av flera delar. Minst svårt är att hitta nationella aggregat över hushållens förmögenhet och dess sammansättning. För de flesta länder saknas sådan ordnad statistik, men finanstillgångar och skulder är oftast kartlagda medan reala tillgångar (framför allt bostäder) kräver mer av gissande. Svårast är att återskapa trovärdiga fördelningsprofiler. Endast i ett par dussin länder finns någon form av uppgifter över förmögenhetsfördelningen (i Sverige SCB:s förmögenhetsregister), men tursamt nog täcker dessa länder den absoluta majoriteten av världens samlade förmögenhet varför huvuddragen ändå är rimliga.

Slutresultatet är slående. Rapporten innehåller en stor mängd uppgifter och är gratis på internet (se huvudrapport och tabellbilaga). Bland annat konstateras att den rikaste procenten i världen äger 44 procent av hushållens förmögenhet. För att kvalificera sig dit krävs en nettoförmögenhet på ungefär fem miljoner kronor. Två tredjedelar av världens befolkning äger mindre än 70 tusen kronor. Ginikoefficienten är hela 0,89, vilket kan jämföras med inkomsterna i Sverige som har en Gini på 0,32.

Ett av de intressantare resultaten återges i figuren nedan. Där delas världsbefolkningen in i tio lika stora decilgrupper och inom varje sådan grupp anges hur stor förmögenhetsandel de olika världsdelarnas har.

image

Föga förvånande äger européer och nordamerikaner ungefär hälften av den rikaste tiondelen förmögenheter medan afrikaner och indier gör detsamma för den fattigaste tiondelen. Latinamerika – ibland beskrivet som ett tvärsnitt av hela världen med såväl djup fattigdom och enorm rikedom – har ungefär samma andel över hela fördelningen. Kinas växande medelklass syns tydligt i landets stora andelar i den över halvan.

Kanske kan ambitiösa arbeten som detta sätta en ny standard som inspirerar inte bara andra fördelningsforskare utan även användare och uttolkare av statistiken. Förmögenheter spelar roll, lokalt liksom globalt, och nu har vi chansen att bättre förstår hur.

Filed Under: Internationellt, Välfärd

Ryskt valfusk? Döm själv

2011-12-08 av 21 kommentarer

De senaste dagarna har många diskuterat problem kring det ryska valet och framförallt i vilken utsträckning valresultatet manipulerats av det dominerande partiet ”Förenade Ryssland”. Det är förstås alltid svårt att bevisa valfusk i alla dess tänkbara former men ett sätt att troliggöra att allt inte gått rätt till är att titta på diverse statistik och använda vår kunskap om fördelningar (Jonas har skrivit om relaterade saker här).

Bilden nedan är fördelningen av röster för det styrande ”Förenade Ryssland” vid olika antal ”röstningslokaler” över hela Ryssland. En punkt på linjen visar helt enkelt vid hur många lokaler (på y-axeln) fick Förenade Ryssland x procent av rösterna (på x-axeln). Statistiskt sett skulle man förvänta sig att en sådan fördelning är relativt jämn med en topp runt det antal röster man faktiskt fick. Bilden visar åtminstone två förvånande detaljer. För det första finns det väldigt få lokaler där partiet fick 49%, desto fler där man fick precis över 50%. För det andra så uppvisar den högra delen av fördelningen ett märkligt mönster av toppar runt alla ”jämna tal” (60, 65, 70, 75 etc.). Detta bevisar förstås inget men är konsistent med att de inrapporterade siffrorna fixats till lite samtidigt som det är väldigt svårt att komma på en ”naturlig” förklaring till detta. (Jag har också tittat på motsvarande bild för lokalerna i Moskva regionen för alla partier och de visar en liknande topp runt 30% och en precis över 50 % men inget mönster för de andra partierna.Figurerna är framtagna av Maxim Pshenichnikov och finns tillsammans med andra intressanta observationer här).

En annan uppgift, som är långt ifrån representativ men som kommer ganska nära en bra randomisering, kommer från Nadia Yaciks blogg (på ryska). Hon var valobservatör och hade redan innan valet kommenterat kring sätt på vilka det fuskats i tidigare val. Resultaten nedan visar röstfördelningen i hennes vallokal (inom parentes nedan) jämfört med en grannlokal som inte hade några valobservatörer. Upptagningsområdena för respektive lokal är mycket lika i termer av vad som brukar kallas ”observerbara karakteristika”. I lokalen med valobservatörer fick Förenade Ryssland 30 procent jämfört med 60 procent i grannlokalen där inga observatörer fanns. För de andra partierna var fördelningen ungefär att alla fick ungefär dubbelt så stor röstandel i lokalen med valobservatörer. (Den rysktalande kan kolla den officiella statistiken här. Vallokal med observatörer är 712 och den utan 710).

Det finns många fler exempel att välja bland men ytterligare en ovanligt flagrant detalj i valet är delresultaten från Tjetjenien (nedan rapporterade i officiell rysk tv) där Förenade Ryssland tydligen fick 99.5 procent av rösterna.

I en intervju med Novaya Gazeta anser Michail Gorbatjov tydligen att misstankarna om valfusk är så allvarliga att myndigheterna borde utlysa nyval. Oavsett hur det blir med den saken så finns det stor anledning att vara bekymrad för utvecklingen i Ryssland, och mera allmänt är det nog som Robert Bates och medförfattare konstaterar i slutet på sin artikel ”Democratic Transitions”: ”Att gå från autokrati är inte det samma som att gå till demokrati” Däremellan finns en form som är annorlunda och som kommer vara central i många länder framöver.

Läs även Konstantin Sonins längre analys av valet och valfusket här.

(Tack till Elena Paltseva för tips och översättningshjälp).

Filed Under: Internationellt, Politik

Positiva nyheter om bistånds påverkan på institutioner

2011-11-28 av 4 kommentarer

På senare år har bistånd kommit att fokusera allt mer på de kanske viktigaste, men också de mest svårgreppbara aspekterna av samhället, institutionerna. Problemen med att mäta och definiera vad som avses är ofta stora och lägger man till detta den vanliga kausalitetsproblematiken så är det lätt att bli lite desillusionerad kring möjligheterna att trovärdigt påstå att något gjort skillnad. Då är det trevligt med studier som faktiskt tycks kunna visa något.

I Afganistan har bland annat Världsbanken och FAO tillsammans med Afganska myndigheter implementerat ett randomiserat biståndsprogram där man på olika sätt försöker hjälpa till med biståndsinsatser. Programmet är också kopplat till uppföljning där man försöker studera attitydförändringar till hur t ex myndighetsutövning fungerar. I en ny studie av Ruben Enikolopov utvärderas en del av programmet. Studien visar att programmet inte bara har en kausal positiv effekt på ekonomiska utfall utan gör också människor mer positiva till myndigheter och att de i högre utsträckning tror att staten agerar i deras intresse. Detta i sin tur gör dem mindre angelägna att stödja väpnade uppror. Läs Rubens sammanfattning av studien här.

Filed Under: Internationellt, Makro

Vad vet vi om naturresursers effekter på ekonomisk utveckling?

2011-11-21 av 5 kommentarer

Naturresursers effekt på ekonomisk utveckling är en ständigt aktuell fråga (som jag i olika former skrivit om tidigare här på Ekonomistas här och här och här). De senaste veckorna har jag haft anledning att fundera mer på vad vi vet om sambandet i kontexten ”Vilken effekt har matpriser på sannolikheten för revolution?”. En längre artikel på detta tema finns i november numret Axess (och även på deras hemsida här). I veckan har jag också skrivit en översikt av (delar av) forskningen kring naturresurser och ekonomisk utveckling tillsammans med Elena Paltseva.

Vår bild av forskningsläget kan i det närmaste sammanfattas som en moment-22 situation för länder med kombinationen svaga institutioner och stora naturtillgångar. För det första så vet vi ganska mycket om hur man hanterar de negativa ekonomiska följder (volatilitet, undanträngningseffekter och intergenerationella fördelningsproblem) som kan komma av att ekonomin är naturresursfokuserad. Dock kräver implementering av policy kring dessa problem goda institutioner. Detta gäller förstås också hanterandet av de politiska problemen med korruption etc. Kort sagt, naturresurser är bara dåliga om ett land inte har det institutionella ramverket för att hantera inkomsterna från dem på ett bra sätt. Tyvärr så verkar det som om en andra tydlig (om än inte okontroversiell) slutsats man kan dra är att naturresurser har negativa effekter på institutionell utveckling. Sammantaget är alltså insikten att institutionell kvalitet är extra viktigt i naturresursrika ekonomier och att naturresursrikedom har en negativ påverkan på institutioner. (Hela vår text finns på FREE Policy Briefs)

Detta förstås ett dilemma men samtidigt inte en hopplös situation. Det finns exempel på länder som lyckats utnyttja resursinkomster för att stärka sin demokrati och skapa positiv ekonomisk utveckling. Även om det ofta poängteras att ett land som Botswana (ett av världens snabbast växande länder de senaste 40 åren med stora diamant tillgångar) hade bra redan i samband med deras självständighet i slutet av 60-talet så kvarstår faktum att de, mycket tack vara bra policy, lyckats hantera en situation som på förhand såg mycket problematisk ut.

Ett första steg i att kunna replikera framgångsexemplen, t ex för länder som Libyen och Egypten, är förstås att vara medvetna om problemen och att i möjligaste mån vara tydliga och öppna med hur man tänker hantera sina resursinkomster.

Filed Under: Internationellt, Lästips, Politik

Långsiktiga konsekvenser av att förstöra humankapital

2011-10-25 av 10 kommentarer

Att förstöra kapital är naturligtvis negativt för möjligheterna att producera (dock inte nödvändigtvis dåligt för tillväxt men det är en annan sak). Samtidigt så finns flera studier som visat att områden som till exempel bombats sönder i samband med krig återhämtar sig överraskande snabbt. Förstörelse av fysiskt kapital verkar helt enkelt inte ha så långvariga negativa effekter. (Exempel är på studier som visat detta är Davis och Weinstein, 2002, som studerar effekter av bombningar i Japan under Andra världskriget, och Miguel och Roland, 2011, som studerat bombningar i Vietnam).

I krigssituationer så förstörs dock som bekant även annat än maskiner och infrastruktur. I vissa fall så förföljs vissa grupper speciellt och de negativa effekterna av detta verkar ha mer varaktiga konsekvenser. I ett antal artiklar på sistone har man visat att förföljelser av judar under Andra världskriget har effekter som påverkar ekonomiska utfall än idag. Acemoglu, Hassan och Robinson, 2011 visar att intensiteten i förföljelser av judar mellan regioner i forna Sovjetunionen under Andra världskriget samvarierar med ekonomiska och politiska utfall sedan Sovjets sönderfall. Mer förföljelser under kriget, sämre utfall idag (naturligtvis kontrollerat för en rad saker). Grosfeld, Rodnyansky, och Zhuravskaya, 2011, går ännu ett steg i att identifiera effekten genom att använda så kallad ”regression discontinuity” analys kring de exogent givna (och i övrigt artificiella) gränser för var judiska bosättningar tilläts i Tsarryssland, för att sedan studera effekterna av förföljelserna under Andra världskriget. De finner att i områden där stora delar av den judiska befolkningen mördades eller fördrevs är befolkningen idag mer ”socialistisk och anti-marknadsekonomi” och mindre entreprenöriell.

I ytterligare en mycket intressant ny studie av Fabian Waldinger studeras de långsiktiga effekterna av att judar redan i början av 1930-talet avskedades från universiteten. Framgångsrika akademiker förlorade plötsligt sina tjänster mer eller mindre över en natt. Bland dessa fanns 14 Nobelpristagare till exempel fysikerna Albert Einstein, Max Born och Erwin Schrödinger, kemisterna Fritz Haber och Otto Meyerhof. Även spelteorins (ena) fader matematikern John von Neumann fanns på listan. Genom att utnyttja denna ”exogena chock” för de respektive institutionerna och studera hur det gått för dem därefter (och dessutom kontrastera detta med att vissa universitet också råkade ut för kapitalförstörelse på grund av bombningar) visar Fabian att effekterna är långvariga och stora.

Figuren ovan illustrerar effekterna. En 10 procentig förlust av humankapital i början av 1930-talet har en kvarvarande negativ effekt på 0.2 standardavvikelser i termer av ”vetenskaplig produktion” mätt som publikationer. Effekten av bombningar är mycket mindre och kortvarig. För den som inte vill sätta sig in i vad detta betyder i detalj så räcker det att säga att effekten är stor och ihållig. De som förlorade nyckelpersoner hade ännu inte återhämtat 50 år senare.

Filed Under: Internationellt, Lästips, Utbildning och forskning

Exportmålet lever vidare

2011-10-17 av 7 kommentarer

För knappt två år sedan satte handelsminister Ewa Björling upp målet att fördubbla den svenska exporten på fem år. Jag ifrågasatte exportmålet här på Ekonomistas (även här): Varför skulle vi vilja fördubbla exporten? Och hur ska det till synes orealistiskt ”ambitiösa” målet kunna uppnås? En intervju i Dagens Nyheter häromdagen (16/10) visar att Björling överraskande håller fast vid målet. Hon verkar fortfarande anse både att målet är önskvärt och att det kommer att uppfyllas.

Finansministern verkar dock inte imponeras av handelsministerns ambitioner. Enligt finansdepartementets senaste prognos kommer ökningen av exporten inte ens att nå halvvägs till målet. (Figuren nedan visar varuexporten — de siffror handelsministern nämner i intervjun indikerar att hon av någon anledning inte inkluderar tjänsteexport i sin målformulering.)

Varuexportens ökning (%) sedan 2009, enligt exportmålet respektive Budgetpropositionen för 2012.

Filed Under: Internationellt, Makro, Politik

Mer om Freys fusk

2011-09-13 av 4 kommentarer

För en månad sen uppmärksammade Eva turerna kring de anklagelser om fusk som riktats mot Bruno Frey och hans medförfattare i deras ”Titanic-projekt”. Det huvudsakliga problemet gällde så kallad ”self-plagiarism”, alltså att de publicerat i princip samma forskningsresultat i flera artiklar utan att hänvisa mellan artiklarna. För att illustrera hur allvarligt detta betraktas; så här skriver Journal of Economic Perspectives redaktör David Autor till Frey i en korrespondens som de publicerat:

We view your publication of this substantive material in multiple journals simultaneously as a violation of the spirit of the editorial agreement with American Economic Association that you signed in the winter 2010. (….)[We] find your conduct in this matter ethically dubious and disrespectful to the American Economic Association, the Journal of Economic Perspectives and the and the JEP ’s readers.”

Redaktörerna för Journal of Economic Behavior and Organization (en annan tidskrift som publicerat en Titanic-artikel) har meddelat Frey att de inte tänker ta emot fler artiklar från honom som en följd av detta.

I går publicerade Olaf Storbeck, den journalist som i bästa grävaranda sammanställt fakta kring Frey och hans medförfattares Titanic-publikationer, en uppföljning på hans blogg Economics Intelligence. Det är onekligen dyster läsning för den som hoppades att detta var en engångsföreteelse. Det visar sig att det finns ett stort antal artiklar av Frey (både själv och med olika medförfattare) som uppenbart är mer eller mindre duplikat som publicerats i olika tidskrifter. På en mycket ambitiös sida kan man se artiklar sida vid sida där stora avsnitt är identiska. Det finns till och med en Wikileaks inspirerad sida – FreyPlag Wiki – som ger en översikt av bekräftade och misstänkta projekt.

En ironisk detalj är att ett av projekten som uppenbart publicerats i två uppsättningar under lite olika rubriker handlar om publiceringshets och hur detta skapar incitament som Frey liknar vid prostitution. Artikeln ”Publication as Prostitution” (publicerad i Public Choice, 2003) har följande abstract:

Survival in academia depends on publications in refereed journals. Authors only get their papers accepted if they intellectually prostitute themselves by slavishly following the demands made by anonymous referees who have no propertyrights to the journals they advise. Intellectual prostitutionis neither beneficial to suppliers nor consumers. But it is avoidable. The editor (with property rights to the journal)should make the basic decision of whether a paper is worth publishing or not. The referees should only offer suggestions for improvement. The author may disregard this advice. This reduces intellectual prostitution and produces more original publications.”

Artikeln ”Problems wth publishing” (publicerad i European Journal of Law and Economics, 2005) har ett abstract som är exakt likadant. Går man sedan igenom texten så är stora delar helt identiska (titta själv här).

Som en observant ekonomistas läsare kommenterade på Evas inlägg ”(man är frestad att) spekulera i att Freys bekymmer med ”akademisk prostitution” bottnar i någon slags mental introspektion — det finns säkert en beteendevetar-term som är mer mitt i prick.”

Hela affären och alla tänkbara länkar finns som sagt på Economics Intelligence.

Filed Under: Internationellt, Kuriosa, Lästips, Metod, Utbildning och forskning

Transition Economics is dead. Long live Transition Economics

2011-09-05 av 2 kommentarer

I höst är det 20 år sedan Sovjetunionen kollapsade. Den period av dramatiska förändringar som följde ritade om Europas ekonomiska och politiska karta och förändrade ett antal samhällen i grunden. Alla dessa skeenden skapade också ett nytt forskningsfält inom nationalekonomi; ”Transition Economics”. (Utmärkta sammanfattningar av fältet och dess huvudfrågor finns t ex här och här. En mycket bra och lättillgänglig bok på ämnet är ”Transition and Economics” av Gérard Roland. Introkapitlen kan läsas här och här).

I dag anser de flesta att forskningsfältet ”Transition Economics”, i bemärkelsen studiet av de forna östblocksländernas övergång från plan- till marknadsekonomi, inte längre är relevant. Vissa av länderna har förändrats snabbt och är idag EU-medlemmar, andra har inte ens uppnått de BNP/capita nivåer man hade i slutet av 1980-talet före förändringsprocessen tog fart. Länderna har helt enkelt utvecklats i så olika riktningar att deras respektive problem i de flesta frågor idag är helt olika.

Samtidigt är forskning och idéer kring storskaliga förändringar av samhällen långt ifrån ett ämne som tillhör det förgångna. Många av länderna i det forna Sovjetunionen står fortsatt inför stora utmaningar och händelserna i Nordafrika och Mellanöstern har resulterat i att ett antal länder nu står inför utmaningar som på många sätt liknar de som länder i öst stod inför för 20 år sedan. Och det lär dyka upp fler fall i framtiden.

Det är mot bakgrund av detta som SITE (Stockholm Institute of Transition Economics) tillsammans med sitt nätverk av forskningsinstitut i Moskva (CEFIR), Riga (BICEPS), Minsk (BEROC), Szczecin (CenEA), Tblisi (ISET), och Kiev (KEI) idag lanserar the FREE Policy Brief Series. Målet med FREE är att knyta samman forskning och policy genom korta analyser av aktuella ekonomiska problem och utmaningar. Formatet är texter som är mellan 3-6 sidor långa och baserade på akademisk forskning kring den aktuella frågan. De ska vara mer initierade och djuplodande än en genomsnittlig tidningsartikel på ämnet, men kortare och mer tillgängliga än akademiska artiklar. Varje måndag dyker (minst) en ny artikel upp

Till dagens lansering har Sergei Guriev skrivit om vad forskning inom politisk ekonomi lär oss om Rysslands möjligheter att reformera sin ekonomi, Torbjörn Becker har skrivit om transitionen i öst och om ekonomiska chocker genom historien, och Mykhaylo Salnykov om Vitrysk energisäkerhet.

Filed Under: Internationellt, Lästips, Utbildning och forskning

Astrid Kander: Tillväxtoptimister blundar för miljöproblem

2011-09-01 av 69 kommentarer

Astrid Kander, Lunds universitet

Boken Hållbarhetsmyten som utkom på SNS Förlag tidigare i år är en kritisk uppgörelse med det utvecklingsmotstånd som författarna menar dominerar hållbarhetsdebatten. I det här gästinlägget bjuder Astrid Kander, professor i ekonomisk historia vid Lunds universitet, på en kritisk recension av boken. 

Hållbarhetsmyten: Varför tillväxten inte är problemet är en debattbok skriven av utvecklingsforskarna Martin Andersson och Christer Gunnarsson, båda verksamma vid ekonomisk-historiska institutionen i Lund. Boken är skriven utifrån ett patos för de fattigaste i världen. Löser fattigdomsfrågan gör man inte utan utveckling och ekonomisk tillväxt, och författarna ondgör sig därför över de tillväxtfientliga strömningar som de menar genomsyrar dagens tänkande, politik och universitetskurser. De vänder sig mot de statiska inslagen i den rådande hållbarhetsdiskursen och vill genom ekonomisk-historisk belysning visa att fortsatt tillväxt är nödvändig och önskvärd. Detta är bra, tycker jag, men de går för långt när de hävdar att tillväxten löser sina egna miljöproblem. Bara de fattiga blir rika som vi så ordnar det sig, även med miljön, verkar de mena. Genomgående i boken hävdar de att tillväxtpessimisterna bygger sina argument på svag empirisk grund. Tonen är raljerande och polemisk. Problemet är att deras egen argumentation lämnar mycket att önska i fråga om logisk stringens och empirisk underbyggnad, så jag får väl lov att bli lite polemisk mot dem, trots att de är mina kollegor.

Bokens uppbyggnad är genomtänkt. I introduktionskapitlet målas fienden upp, den så kallade ”ekologismen”. De följande två kapitlen ger en idéhistorisk genomgång av denna ekologisms rötter. Därefter försöker de visa med empiriska data hur världsbefolkningen utvecklas och hur förhållandet mellan tillväxt och miljö egentligen ser ut. Allt för att få ”ekologismen” på fall. Därefter ger de oss sitt eget recept för hur fattigdoms- och miljöproblemen ska lösas: genom strukturomvandling och tillväxt.

Boken är kvalitetsmässigt ojämn. Introduktionskapitlet där fienden målas upp är grovt, ideologiserande och lite tjatigt. Författarna attackerar vad de menar är en förhärskande syn vid västerländska universitet.  Ekologismen menar enligt Andersson & Gunnarsson att ”miljön är sämre än någonsin tidigare och att den av människan opåverkade naturen är ett idealtillstånd som måste bevaras”. Ekologismens anhängare ser ekonomin som ett nollsummespel, ett skyfflande av resurser och rikedom från den fattiga till den rika världen, och är bekymrade över befolkningsökningen i världen. De sätter miljöns väl före människans. Få seriösa forskare eller beslutsfattare skulle bekänna sig till denna så kallade ekologism, så vem är det man attackerar? Alf Hornborg, professor i humanekologi i Lund, som ivrigt förfäktat just nollsummeidén, verkar ligga nära till hands, men inte skriver man väl en hel bok för att bemöta hans argument?

[Read more…]

Filed Under: Internationellt, Miljö Tagged With: , , ,
«Föregående sida
Nästa sida»