Astrid Kander: Tillväxtoptimister blundar för miljöproblem

Astrid Kander, Lunds universitet

Boken Hållbarhetsmyten som utkom på SNS Förlag tidigare i år är en kritisk uppgörelse med det utvecklingsmotstånd som författarna menar dominerar hållbarhetsdebatten. I det här gästinlägget bjuder Astrid Kander, professor i ekonomisk historia vid Lunds universitet, på en kritisk recension av boken. 

Hållbarhetsmyten: Varför tillväxten inte är problemet är en debattbok skriven av utvecklingsforskarna Martin Andersson och Christer Gunnarsson, båda verksamma vid ekonomisk-historiska institutionen i Lund. Boken är skriven utifrån ett patos för de fattigaste i världen. Löser fattigdomsfrågan gör man inte utan utveckling och ekonomisk tillväxt, och författarna ondgör sig därför över de tillväxtfientliga strömningar som de menar genomsyrar dagens tänkande, politik och universitetskurser. De vänder sig mot de statiska inslagen i den rådande hållbarhetsdiskursen och vill genom ekonomisk-historisk belysning visa att fortsatt tillväxt är nödvändig och önskvärd. Detta är bra, tycker jag, men de går för långt när de hävdar att tillväxten löser sina egna miljöproblem. Bara de fattiga blir rika som vi så ordnar det sig, även med miljön, verkar de mena. Genomgående i boken hävdar de att tillväxtpessimisterna bygger sina argument på svag empirisk grund. Tonen är raljerande och polemisk. Problemet är att deras egen argumentation lämnar mycket att önska i fråga om logisk stringens och empirisk underbyggnad, så jag får väl lov att bli lite polemisk mot dem, trots att de är mina kollegor.

Bokens uppbyggnad är genomtänkt. I introduktionskapitlet målas fienden upp, den så kallade ”ekologismen”. De följande två kapitlen ger en idéhistorisk genomgång av denna ekologisms rötter. Därefter försöker de visa med empiriska data hur världsbefolkningen utvecklas och hur förhållandet mellan tillväxt och miljö egentligen ser ut. Allt för att få ”ekologismen” på fall. Därefter ger de oss sitt eget recept för hur fattigdoms- och miljöproblemen ska lösas: genom strukturomvandling och tillväxt.

Boken är kvalitetsmässigt ojämn. Introduktionskapitlet där fienden målas upp är grovt, ideologiserande och lite tjatigt. Författarna attackerar vad de menar är en förhärskande syn vid västerländska universitet.  Ekologismen menar enligt Andersson & Gunnarsson att ”miljön är sämre än någonsin tidigare och att den av människan opåverkade naturen är ett idealtillstånd som måste bevaras”. Ekologismens anhängare ser ekonomin som ett nollsummespel, ett skyfflande av resurser och rikedom från den fattiga till den rika världen, och är bekymrade över befolkningsökningen i världen. De sätter miljöns väl före människans. Få seriösa forskare eller beslutsfattare skulle bekänna sig till denna så kallade ekologism, så vem är det man attackerar? Alf Hornborg, professor i humanekologi i Lund, som ivrigt förfäktat just nollsummeidén, verkar ligga nära till hands, men inte skriver man väl en hel bok för att bemöta hans argument?

[Read more…]