På senare år har bistånd kommit att fokusera allt mer på de kanske viktigaste, men också de mest svårgreppbara aspekterna av samhället, institutionerna. Problemen med att mäta och definiera vad som avses är ofta stora och lägger man till detta den vanliga kausalitetsproblematiken så är det lätt att bli lite desillusionerad kring möjligheterna att trovärdigt påstå att något gjort skillnad. Då är det trevligt med studier som faktiskt tycks kunna visa något.
I Afganistan har bland annat Världsbanken och FAO tillsammans med Afganska myndigheter implementerat ett randomiserat biståndsprogram där man på olika sätt försöker hjälpa till med biståndsinsatser. Programmet är också kopplat till uppföljning där man försöker studera attitydförändringar till hur t ex myndighetsutövning fungerar. I en ny studie av Ruben Enikolopov utvärderas en del av programmet. Studien visar att programmet inte bara har en kausal positiv effekt på ekonomiska utfall utan gör också människor mer positiva till myndigheter och att de i högre utsträckning tror att staten agerar i deras intresse. Detta i sin tur gör dem mindre angelägna att stödja väpnade uppror. Läs Rubens sammanfattning av studien här.
Så Afghanska myndigheter använder randomiserade studier.
I en avlägsen framtid kommer denna innovation kanske till Sverige.
Har någon informerat Segerfeldt? 😉
Jag tror inte Segerfeldt intresserar sig för studier som går emot hans tes.
Olle: det är jag inte så säker på. det var i alla fall inte något jag försökte antyda (trots smiley).