Långsiktiga konsekvenser av att förstöra humankapital

Att förstöra kapital är naturligtvis negativt för möjligheterna att producera (dock inte nödvändigtvis dåligt för tillväxt men det är en annan sak). Samtidigt så finns flera studier som visat att områden som till exempel bombats sönder i samband med krig återhämtar sig överraskande snabbt. Förstörelse av fysiskt kapital verkar helt enkelt inte ha så långvariga negativa effekter. (Exempel är på studier som visat detta är Davis och Weinstein, 2002, som studerar effekter av bombningar i Japan under Andra världskriget, och Miguel och Roland, 2011, som studerat bombningar i Vietnam).

I krigssituationer så förstörs dock som bekant även annat än maskiner och infrastruktur. I vissa fall så förföljs vissa grupper speciellt och de negativa effekterna av detta verkar ha mer varaktiga konsekvenser. I ett antal artiklar på sistone har man visat att förföljelser av judar under Andra världskriget har effekter som påverkar ekonomiska utfall än idag. Acemoglu, Hassan och Robinson, 2011 visar att intensiteten i förföljelser av judar mellan regioner i forna Sovjetunionen under Andra världskriget samvarierar med ekonomiska och politiska utfall sedan Sovjets sönderfall. Mer förföljelser under kriget, sämre utfall idag (naturligtvis kontrollerat för en rad saker). Grosfeld, Rodnyansky, och Zhuravskaya, 2011, går ännu ett steg i att identifiera effekten genom att använda så kallad “regression discontinuity” analys kring de exogent givna (och i övrigt artificiella) gränser för var judiska bosättningar tilläts i Tsarryssland, för att sedan studera effekterna av förföljelserna under Andra världskriget. De finner att i områden där stora delar av den judiska befolkningen mördades eller fördrevs är befolkningen idag mer “socialistisk och anti-marknadsekonomi” och mindre entreprenöriell.

I ytterligare en mycket intressant ny studie av Fabian Waldinger studeras de långsiktiga effekterna av att judar redan i början av 1930-talet avskedades från universiteten. Framgångsrika akademiker förlorade plötsligt sina tjänster mer eller mindre över en natt. Bland dessa fanns 14 Nobelpristagare till exempel fysikerna Albert Einstein, Max Born och Erwin Schrödinger, kemisterna Fritz Haber och Otto Meyerhof. Även spelteorins (ena) fader matematikern John von Neumann fanns på listan. Genom att utnyttja denna “exogena chock” för de respektive institutionerna och studera hur det gått för dem därefter (och dessutom kontrastera detta med att vissa universitet också råkade ut för kapitalförstörelse på grund av bombningar) visar Fabian att effekterna är långvariga och stora.

Figuren ovan illustrerar effekterna. En 10 procentig förlust av humankapital i början av 1930-talet har en kvarvarande negativ effekt på 0.2 standardavvikelser i termer av “vetenskaplig produktion” mätt som publikationer. Effekten av bombningar är mycket mindre och kortvarig. För den som inte vill sätta sig in i vad detta betyder i detalj så räcker det att säga att effekten är stor och ihållig. De som förlorade nyckelpersoner hade ännu inte återhämtat 50 år senare.