Vad vet vi om naturresursers effekter på ekonomisk utveckling?

Naturresursers effekt på ekonomisk utveckling är en ständigt aktuell fråga (som jag i olika former skrivit om tidigare här på Ekonomistas här och här och här). De senaste veckorna har jag haft anledning att fundera mer på vad vi vet om sambandet i kontexten ”Vilken effekt har matpriser på sannolikheten för revolution?”. En längre artikel på detta tema finns i november numret Axess (och även på deras hemsida här). I veckan har jag också skrivit en översikt av (delar av) forskningen kring naturresurser och ekonomisk utveckling tillsammans med Elena Paltseva.

Vår bild av forskningsläget kan i det närmaste sammanfattas som en moment-22 situation för länder med kombinationen svaga institutioner och stora naturtillgångar. För det första så vet vi ganska mycket om hur man hanterar de negativa ekonomiska följder (volatilitet, undanträngningseffekter och intergenerationella fördelningsproblem) som kan komma av att ekonomin är naturresursfokuserad. Dock kräver implementering av policy kring dessa problem goda institutioner. Detta gäller förstås också hanterandet av de politiska problemen med korruption etc. Kort sagt, naturresurser är bara dåliga om ett land inte har det institutionella ramverket för att hantera inkomsterna från dem på ett bra sätt. Tyvärr så verkar det som om en andra tydlig (om än inte okontroversiell) slutsats man kan dra är att naturresurser har negativa effekter på institutionell utveckling. Sammantaget är alltså insikten att institutionell kvalitet är extra viktigt i naturresursrika ekonomier och att naturresursrikedom har en negativ påverkan på institutioner. (Hela vår text finns på FREE Policy Briefs)

Detta förstås ett dilemma men samtidigt inte en hopplös situation. Det finns exempel på länder som lyckats utnyttja resursinkomster för att stärka sin demokrati och skapa positiv ekonomisk utveckling. Även om det ofta poängteras att ett land som Botswana (ett av världens snabbast växande länder de senaste 40 åren med stora diamant tillgångar) hade bra redan i samband med deras självständighet i slutet av 60-talet så kvarstår faktum att de, mycket tack vara bra policy, lyckats hantera en situation som på förhand såg mycket problematisk ut.

Ett första steg i att kunna replikera framgångsexemplen, t ex för länder som Libyen och Egypten, är förstås att vara medvetna om problemen och att i möjligaste mån vara tydliga och öppna med hur man tänker hantera sina resursinkomster.

Comments

  1. Lisa Román says:

    Den svåra nöten att knäcka är som sagt att utveckla institutioner, särskilt om naturresurserna dränker goda ambitioner. Det är förmodligen viktigt att fortsätta att etablera insikten om att resurstillgången kan vara en förbannelse, om inte institutionerna är väl fungerande, precis som du skriver. Kan man i ett land komma upp på en nivå där det finns en hel del människor i beslutande ställning, i departement, i rättsväsende osv, som bärs av den insikten och som drivs av incitamentet att göra ett bra jobb, snarare än att sko sig själva, så är förutsättningarna bättre. Kräver utbildning, kollegiala utbyten, utveckling av forskningskapacitet osv. Långsiktigt, komplext, svårmätbart.

  2. Gunnar Brandén says:

    Ett mycket angeläget inlägg! Det är alldeles för sällan som regionalekonomiska spörsmål dyker upp.

    Vad gäller naturresursutvinningens betydelse för utformningen av de institutionella förhållandena så förefaller denna påverkan på intet sätt vara förbehållet u-länder med bristfälliga demokratiska processer och havererade rättsapparater (även om den bivariata korrelationen Naturresurs~BNP kanske är det, om detta vet jag inget).

    Att stapelvaruproducerande ekonomier har svårt att utveckla kompletterande näringar har varit känt åtminstone sedan publiceringen av ”A History of the Canadian Pacific Railway” av Harold Innis 1923. Sedan dess har teorin kring regionala ekonomiers ”spårberoende” fått ett eget liv och bland annat utvecklats till vad som numera benämns som Ny Institutionell Teori med storheter som Douglass North, Ronald Coase och Elinor Ostrom som företrädare.

    Det verkar inte bättre än att regionala ekonomier med rika naturtillgångar ofta får dras med de institutionella förhållanden (allt från särgruppsintressen och samhällsnormer till legislativa restriktioner och infrastrukturella låsningar) som etablerade sig under naturresursernas glansdagar under lång tid efter att dessa institutioner blivit ekonomiskt ineffektiva. Fråga Norrland 😉

    Därmed är jag den förste att instämma i slutsatsen att ”institutionell kvalitet är extra viktigt i naturresursrika ekonomier”, med förbehållet att detta också gäller för västerländska naturresursrika ekonomier.

Trackbacks

  1. […] bloggar om livsmedels- och naturresursfrågor: Ekonomistas – Vad vet vi om naturresursers effekter på ekonomisk utveckling, om institutionernas betydelse i naturresursdominerade ekonomier. Effektbloggen – Peak fosfor […]

  2. […] när den institutionella kvalitén ser ut som den gör i dessa länder (se tidigare inlägg här, här och här och om specialfallet Belarus och dess ekonomiska […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s