Jag antar att argumentet för statliga stöd till bilindustrin är att kapitalmarknaderna fungerar så dåligt att de inte förmår skilja goda investeringar från dåliga. Anledningen till det torde i så fall vara att det är så mycket genuin osäkerhet i ekonomin att man inte ens kan räkna på riskerna. Så kan det vara, men i så fall är den faktiskt genuint osäker även för regeringen.

Bilnationalism med utländskt ägande

Dessutom har banksektorn redan fått garantier av staten vilket gör att någon aggregerad osäkerhet som inte är kopplad till den företags- och branschspecifika osäkerheten borde ha hanterats. Alltså anser regeringen att den trots detta är bättre lämpad att göra dessa bedömningar om bilbranschens framtid än marknaden. Hybris.

Visst, diverse fackförbund, lokalpolitiker och universitetsrektorer påstår sig vara övertygade om att bilindustrin har en framtid och att detta kommer att vara en bra affär för staten. Frågan är då bara varför dessa intressen inte själva hostar nytt kapital? Om det nu är så en så bombsäker investering är det väl bara att använda strejkkassor och pensionskapital till att lägga ett bud på Volvo PV. Ford skulle säkert sälja.

Det enda argumentet bakom stödpaketet som är en aning vettigt är att alla andra gör samma sak. Men det är värt att minnas att EU skapades för att hålla regeringar i schack vad gäller denna typ av subventionskrig. Och om man nu tvunget ska gå in med stöd så borde det göras i form av preferensaktier. Som förslaget är skänker vi nu skattepengar till Fords och GMs aktieägare. Detta försöker regeringen motarbeta genom att försöka ställa krav på att investeringar sker i Sverige. Vilket i sin tur innebär att man försöker hindra Ford och GM från att fatta optimala beslut om sina investeringar.

Behöver jag ens skriva att detta minskar sannolikheten att staten får tillbaks sina pengar?

Ett vettigt argument för att behålla a-kassan i facklig regi är att det kan skapa en koppling mellan a-kassan och lönebildningen. Om lönerna drivs upp så att arbetslösheten ökar ska detta kosta i höjda avgifter. En självrisk i form av olika avgifter för olika avtalsområden är dock möjlig även om a-kassan drivs i statlig regi. Att facken tillåts administrera a-kassan måste alltså bero på något annat. Men vad?

Vi kan utbetalningar!

Ett skäl kan vara att man vill behålla den höga fackliga organisationsgraden vilken, troligtvis med viss rätt, ses som en garant för en stabil arbetsmarknad. Argument är emellertid märkligt. Eftersom det går utmärkt att vara med i a-kassan utan att vara med i facket och vice versa vilar argumentet på att folk — lite sådär av misstag — råkar gå med i facket när de fyller i anmälan till a-kassan. Är det verkligen rimligt att tro att den svenska modellen bygger på slarv?

Det måste alltså vara en felsyn att en statlig a-kassa skulle slå mot organisationsgraden. Någon kanske invänder att facket faktiskt tappat medlemmar sedan avgiften till a-kassan höjts, men det kan bero på faktorer som att avdragsrätten för fackavgiften försvunnit och det allmänna konjunkturläget.

Om facken verkligen oroar sig för medlemsantalet borde de i stället motarbeta en höjning av taket i a-kassan. En sådan höjning skulle göra de tilläggsförsäkringar flera förbund erbjuder sina medlemmar ointressanta vilket torde minska anslutningsviljan. Ett motstånd mot en sådan höjning är dock inte vad vi ser. Även det fackligt-politiska samarbetet borde oroa dem som eftersträvar en hög organisationsgrad. Den som inte uppskattar ett visst parti drar sig rimligen för att gå med i ett fackförbund som aktivt stödjer detta parti. Att maximera medlemsantalet verkar alltså vara en kompromissbar målsättning.

Ytterligare ett möjligt skäl för fackförbunden att vilja behålla ansvaret är att administrationen av a-kassan blivit något av en facklig födkrok. Eftersom detta knappast är syftet med a-kassan och andra argument inte visat sig hållbara går det bara att dra en slutsats: Förstatliga a-kassan!

(Sedan borde den nog göras obligatorisk också, men det är en annan fråga.)

DN, Bergh