Är nationalekonomernas människosyn verkligen så stötande?

I förra veckan presenterade jag tillsammans med tre kollegor SNS Välfärsråds rapport 2008, vilket tidigare rapporterats här på Ekonomistas. I samband med ”släppet” hölls en konferens där Maria Larsson, Carola Gunnarsson (SKL), Berndt Molin (Af) och Marika Markovits (Stadsmissionen) fick kommentera rapporten. Hårdast var domen från Stadsmissionen. Jag plockar följande citat från SNS referat av konferensen:

”Jag vill rikta en övergripande kritik när det gäller människosynen i rapporten, ordvalen är inte alltid de bästa”

Vad var det då som Marika hade retat upp sig på? När vi efter konferensen diskuterade med henne visade det sig att det var påståendet att en av de faktorer som påverkade individens ansträngningar att bli självförsörjande var hur mycket individen tyckte om fritid. Detta var kallt och hårt och visade att vi inte hade förstått de hjälpsökandes situation.

Men är då vår människosyn verkligen så hård och kall? Tveksamt tycker jag. Det vi säger är att individen i viss mån har ett val och möjlighet att påverka sin situation själv, och inte framför allt är ett offer. Detta borde väl om något snarare ses som en rätt sympatisk människosyn, eller? Med detta inte sagt att samhället och institutioner inte spelar roll och är fria från skuld när det gäller individers utsatthet, men om jag nu som nationalekonom kan erkänna detta så borde de som förfasas över mitt språkbruk kunna erkänna att individer reagerar på incitament och att vissa faktiskt utnyttjar välfärdssystem.

Tack Anna för inspiration