Fattigdom, välfärd och migration

LO:s chefsekonom 2000-2008, Dan Andersson, gav nyligen ut boken Tak för fattigdom. Den här boken är likt många andra texter av Andersson jag läst ett myller av ekonomisk-politiska idéer där inspiration hämtas från allt från Daron Acemoglus senaste forskning till statliga utredningar som alla utom Anderson själv glömt för längesen. Det är inte alltid helt lätt att följa vad det egentligen är Andersson vill ha sagt — boken är lite som ett smörgåsbord där nästan alla kan hitta sådant de gillar och sådant de avkyr. Teoretiskt och empiriskt väl belagda påståenden blandas med mer kontroversiella påståenden (t.ex. om ojämlikhet och hälsa). Om Andersson hade fokuserat på färre idéer och utvecklat dessa tydligare tror jag att han skulle kunna ha betydligt större inflytande på det ekonomiska tänkandet på den svenska vänsterflanken.

En stor del av boken är en pamflett för ökad jämlikhet och framförallt för att den (relativa) fattigdomen inte ska tillåtas att fortsätta öka. Anderssons främsta argument för detta är helt enkelt att alla barn och unga i Sverige ska ha så lika möjligheter i livet som möjligt och inte begränsas av sina föräldrars resurser. En stor del av boken handlar dock om hur en ökad fattigdom påverkar välfärdstaten. En grundbult för att förstå resonemanget är två relaterade idéer om välfärdsstaten som jag tycker mig skönja i flera av Anderssons skrifter.

Den ena idén är att medelklassens stöd för välfärdsstaten inte bygger på solidaritet, utan egenintresse. Så länge det finns en stark tilltro till att välfärdsstaten effektivt levererar välfärdstjänster av god kvalitet stödjer medelklassen systemet. Stödet för välfärdsstaten eroderas om medelklassens (upplevda) välfärdsnivå sjunker, till exempel på grund av att sjunkande skatteintäkter tvingar fram besparingar i välfärden eller om en större andel av välfärdstjänsterna konsumeras av andra grupper.

Den andra nära besläktade idén är att välfärdsstaten inte omfördelar så mycket mellan individer, utan främst omfördelar över livscykeln. Vi är villiga att betala skatt idag för att vi förväntar oss äldreomsorg, hälsovård och pensioner i en avlägsen framtid som lever upp till det vi en gång betalade i skatt. Detta innebär att stödet för välfärdsstaten inte bara är avhängigt kvaliteten och omfattningen på de välfärdsstjänster som levereras just nu, utan vad man tror den kommer leverera i framtiden. Stödet för välfärdsstaten idag beror därför på förväntningar om framtida skatteintäkter, men också framtida väljares vilja att via skattsedeln tillhandahålla välfärdstjänster. I den generation som nu går i pension tycks det till exempel finnas en besvikelse över att detta samhälleliga kontrakt över tid inte har upprättshållits — t.ex. skrev Lars Åberg i SvD häromdagen att han ”nödgas inse att systemet inte kommer att ta hand om mig på samma sätt som jag tagit hand om systemet”.

(Även om Andersson inte använder uttrycket, är det lätt att få intrycket att hans resonemang leder till att det finns en tippunkt och om denna passeras kommer välfärdsstaten gå under — mindre välfärd minskar stödet för välfärdstaten vilket kan bli en självförstärkande process. Stödet för skattefinansierad välfärd idag beror dessutom på framtida väljares stöd för skattefinansierad välfärd. Förändringar av välfärdsstatens framtida hållbarhet kommer därför att påverka stödet för välfärdstaten redan idag. Precis som en bank kan drabbas av en bankrusning kan välfärdsstaten drabbas av väljarflykt om tilltron sjunker.)

En större andel fattiga utgör med detta synsätt ett hot mot välfärdsstaten på flera plan. För det första innebär en större andel fattiga att en större andel av välfärdstjänsterna kan komma att riktas mot de fattiga, vilket kan minska medelklassens vilja att finansiera välfärden. En större andel fattiga gör dessutom att de genomsnittliga skatteintäkterna sjunker, vilket leder till lägre kvalitet i de välfärdstjänster som levereras. Om den ökande fattigdomen beror på lägre löner för låginkomsttagare, riskerar detta att även spilla över på löner högre upp i inkomstfördelningen. Lägre löner för dessa minskar också skatteintäkterna, vilket minskar stödet för välfärdsstaten. Därför förutsätter välfärdsstaten enligt Andersson en jämn fördelning av inkomster.

En bidragande orsak till ökad fattigdom (i Sverige) som Andersson diskuterar utförligt är flyktinginvandring. Flyktinginvandrare tenderar att ha lägre utbildning än den inhemska befolkningen. Detta hade inte varit ett problem om inte välfärden vore gemensamt finansierad, utan hade tvärtom inneburit en samhällsekonomisk vinst. Precis som internationell handel gör att vi kan köpa billigare och bättre varor, gör invandring av lågutbildad arbetskraft vissa tjänster billigare.

Med en gemensamt finansierad välfärd och höga lägstalöner är effekterna annorlunda. Många flyktinginvandrare förblir arbetslösa till följd av höga lägstalöner, och de som får jobb har löner som är lägre än genomsnittet. Detta leder till lägre skatteintäkter per capita, vilket gör det svårare att finansiera välfärden. Jag tycker det är befriande att läsa en (före detta) företrädare för LO som inte hymlar med vad den grundläggande konflikten består i:

De svenska kollektivavtalen håller uppe lönerna vilket, jämfört med länder med svagare reglering av arbetsmarknaden, leder till lägre sysselsättning för dem som har en utbildning under genomsnittet. Det visar konflikten mellan migration och fackföreningar, eftersom fackföreningars uppgift just är att förhindra press nedåt på löner och villkor. Det innebär att kollektivavtal på god nivå begränsar det överskott som migrationen skapar. Det är inte en etnisk konflikt utan den handlar om ekonomiska intressen. (s. 199)

Andersson är också tydlig med att invandring av lågkvalificerad arbetskraft har fördelningseffekter. Invandring skapar en nedåtpress på löner i den nedre halvan av lönefördelningen, men leder också till en större konkurrens om bostäder och därmed högre hyror (och större brist på hyresbostäder). Samtidigt gynnas sådana som Andersson och jag som har bostadsrätter i övre medelklassområden som stiger i värde och som kan dra nytta av ett större utbud och lägre priser på tjänster. Han förordar därför att kostnader för migration till stor del bör finansieras av höginkomsttagare, eftersom det är de som ”påverkas minst men oftast vinner på migration (s. 25)”.

De senaste årens stora flyktinginvandring sätter flera svåra frågor kring migration och välfärdsstat i blixtbelysning (vilket för övrigt är temat för en intressant akademisk konferens i Malmö i höst). Anderssons analys av migrationens effekt på välfärdsstaten är en rakt igenom ekonomisk analys. Etnicitet och kultur är irrelevant i Anderssons värld, allt handlar om arbetskraftens produktivitet och vår förmåga att ta till vara på den. Möjligen kan Anderssons resonemang förefalla något ödesmättat och det finns säkert många enskildheter i resonemangen som kan ifrågasättas. Naturligtvis kan man också ifrågasätta den övergripande värderingen att välfärd och rättvisa inom just Sveriges gränser är något vi behöver värna särskilt om.

Comments

  1. Förståsigpåare says:

    Det är väl kanske inte specifikt så att särskilt många anser att ”den övergripande värderingen att välfärd och rättvisa inom just Sveriges gränser är något vi behöver värna särskilt om”? Iallafall inte om ditt ”vi” består av mänskligheten. Men det är lite oklart vilka ”vi” är i meningen ovan?

    Det handlar väl snarare om att alla människor bryr sig om sina egna levnadsvillkor på den plats man lever på. På en svenskspråkig sajt så kommer detta till stor del vara människor som lever och verkar i Sverige och därför finns det en överrepresentation av människor som bryr sig om levnadsbetingelserna i Sverige. Inte för att just Sverige är speciellt och förtjänar extra omsorg i någon slags neutral mening – utan för att skribenterna lever här och gärna vill leva väl.

    Tycker du verkligen att man kan ifrågasätta värderingen att välfärd i sitt liv på den plats man är är en värdering man kan ifrågasätta? Att inte kacka i eget bo tycks mig vara en närmast oantastlig maxim som torde kunna omfamnas av samtliga människor på jorden utan invändningar?

    (Jag har för övrigt läst ditt tidigare inlägg – men jag blir inte klokare för det – jag kan helt enkelt inte se något som helst ifrågasättbart i värderingen att man bryr sig mer om den miljö man lever i?)

    • Det beror på vilken utgångspunkt man har, det blir t.ex. problematiskt om man bryr sig om jämlikhet eftersom man då måste ställa sig frågan vilka det är som ska vara jämlika. Är man utilitarist är det moraliskt betänkligt att äta glass när andra svälter. Men jag tror precis som du att folk bryr sig om de som är nära dem själva mer än andra och att det inte är något vi kommer kunna ändra på, oavsett om det är moraliskt eller inte. Däremot kan man konstatera att det idag tycks finnas en splittring mellan kosmopoliter och nationalister inom alla politiska läger, se t.ex. Björn Östbrings utmärkta essä om detta: http://kvartal.se/artiklar/kosmopoliter-medborgare.

      • Förståsigpåare says:

        Jag har tidigare läst Östbring essä. Mycket bra.

        Jag har dock mycket svårt att se det moraliskt betänkliga i att man är mer intresserad av välståndet i sin närhet än välståndet 2000 mil bort? Finns det verkligen någon som skulle anse att det är moraliskt betänkligt?

        Det är ju som att säga att det är moraliskt betänkligt att bry sig mer om att man själv får en påk i huvudet än att någon annan någon annanstans eventuellt får en påk i huvudet helt orelaterat till påken som träffar ditt huvud? Jag anser att de flesta skulle anse det fullt moraliskt att ducka för påken så länge din duckning inte skadar någon annan.

      • Joakim says:

        Påkjämförelsen haltar väl ändå mer än rejält dock. Om jag får lägga orden i Roberts mun tror jag snarare det handlar om varför vi ska bry oss mer om någon vi inte känners lidande bara för att denne kommer från Stockholm snarare än Helsingfors. Eller Helsingfors snarare än Kairo för den delen.

        För det andra gör du explicit antagandet att duckandet inte skadar någon annan, medan det i verkligheten är ganska klart att en flykting som inte beviljas uppehållstillstånd kommer att få en betydligt sämre tillvaro än annars. Eftersom inlägget handlar om en eventuell avvägning mellan välfärd för svenskar och uppehållstillstånd för flyktingar så är en bättre liknelse följande:

        Tycker du att det är bättre att en svensk får ett påkslag i magen snarare än att en flykting från Syrien får ett påkslag i huvudet?

  2. Michael Cocozza says:

    Dan Anderssons menar att vi ska hålla fast vi en minimilönenivå på 20.300kr/månad, allt enligt kollektivavtalen. Efter skatt blir det 16.600kr/mån. Liberalerna pratar om 16.000kr med en lågskattenivå, netto möjligen 15.000kr. Skillnaden mellan kollektivavtalsnivån och ”fattiglönenivån” verkar inte vara oöverstiglig. Vad sägs om en förhandling? Arbetsmarknaden borde upp till partiförhandlingar på samma sätt som bostadsmarknaden.
    Bägge politikområdena dras med samma typ av marknadsmisslyckande. Problemet med bostadsförsörjningen är inte en prisfråga på kort sikt, utan en fråga om brist på utbud av bostäder med en hyra/boendekostnad som många har råd med (Hans Lind skriver om detta i sin nya bok ”Åtkomliga bostäder”). På samma sätt handlar inte långtidsarbetslöshet i första hand om fel pris på arbete, utan främst om brist på utbud av arbetstillfällen. I bägge fallen finns det en mängd institutionella hinder som begränsar utbudet av bostäder med rimliga priser eller nya enkla jobb. För det märkliga är att samtidigt som vi har en omfattande långtidsarbetslöshet med ca 100 000 personer, finns det en mängd arbeten som inte fullgörs. Vi kan se behov av vårdbiträden på sjukhusen, fler manliga vuxna i form av skolvärdar på skolor, assistenter inom hemtjänsten, ordningsvakter som jobbar natt i syfte att förebygga brott, vårdbiträden inom äldreomsorgen, barnskötare i förskolorna och fler som håller rent på offentliga platser. Det är inte lönefrågan som är den centrala utan frågan om ett helt nytt institutionellt ramverk omfattande statlig finansiering, justering i regelverken för LOU och försörjningssstöd, krav på kommuner/regioner att ta fram arbetsplatserna i egna och upphandlade verksamheter samt regelverk som förhindrar fackföreningar att blockera de nya jobben. Vad gäller effekter av migrationen är Andersson allt för pessimistisk. Många av de nackdelar han framhåller beror på arbetslösheten i sig och inte på migrationen. Om man sätter de nyanlända i arbete så blir det plus på de flesta konton, såväl ekonomiska som sociala. Avslutningsvis, Dan Andersson är värd en förläggare som inte snålar på korrekturläsningen och redigeringen( här finns i alla fall ett potentiellt nytt jobb hos det aktuella förlaget). Boken skulle tjänat på hårdare strukturering och strykning av återupprepningar. Förlaget sätter nog ett slags rekord då man på en och samma sida(s.49) stavar den brittiske historikern Tony Judts namn på tre olika sätt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s