Vattenfyllda grönsaker

Aftonbladet upprörs över att det finns en massa vatten i sommarens grillkorv. En nutritionist på Livsmedelsverket går så långt att hon kallar grillkorv för ”en märklig produkt”. Nu får man hoppas att de snart granskar frukt- och grönsaksindustrin. Exempelvis innehåller både gurka och tomat uppåt 95 procent vatten och apelsiner säkert runt 85 procent. Inget annat än en skandal.

Uppdatering: Via Paulún hittar jag livsmedelsverkets egen lista över vatteninnehåll i olika livsmedel. En ren biff består av 75 procent vatten. Livsmedelsverket har många väderkvarnar att slåss emot.

Motionerande miljöbovar

På utmärkta Inslag läser jag att Ann Heberlein drar ut konsekvenserna av en studie som visar att överviktiga bidrar till klimatförändringarna genom att konsumera (för) mycket kalorier. Överviktiga i all ära, men är det inte motionshysterin som borde fördömas ur detta perspektiv? En soffpotatis kan ju utan problem gå upp i vikt på 2500 kalorier om dagen. En Carolina Klüft i hårdträning svälter antagligen på 5000.

Sänkta skatter ger (knappt) några nya företagare

Som empirisk forskare i ett land med stora befolkningsregister är det lätt att bli lite bortskämd. Datamaterial med hundratusentals — ju, till och med miljontals — observationer är vanliga. En följd är att minsta lilla skillnad mellan olika grupper kan skattas precist och det är därför lätt att få resultat som är statistiskt signifikanta. Att något är statistiskt signifikant betyder däremot inte att det är viktigt i någon mer vardaglig mening. 272b1c38

Åsa Hanssons rapport om effekterna av skatter på egenföretagande som Daniel skev om för ett slag sedan belyser skillnaden. Studien ledde till en intensiv debatt om hur vårt höga skattetryck ligger som en blöt filt över entreprenörskapet. Även om vi bortser från frågan huruvida vi verkligen vill ha fler egenföretagare (vilket inte är uppenbart) och antar att skattningarna i Hanssons studie är korrekta (ingen studie är perfekt), är dessa slutsatser ändå tveksamma. Resultaten tyder helt enkelt på att effekten av skatter på företagande är extremt små.

I rapportens huvudtabeller är det omöjligt att se vilken effekt en skattesänkning skulle ha på egenföretagandet. Hansson själv nöjer sig med att skriva att påverkan är ”liten”. Resultaten placerade i appendix går dock att tolka. De tyder på att en säkning av genomsnittsskatten med 100 procentenheter (dvs betydligt mer än vad som är möjligt) skulle öka egenföretagandet med maximalt tio procent. Om i stället marginalskatten sänktes med 100 procentenheter skulle företagandet öka med två procent.

Ett räkneexempel visar vad detta betyder. Att avskaffa alla inkomstskatter skulle sänka den genomsnittliga skatten för företagare med ca 35 procentenheter. Enligt Hanssons studie skulle detta öka antalet egenföretagare med maximalt 3,5 procent, vilket i sin tur betyder att antalet egenföretagare skulle öka från 245000 till 246000. Då skatteintäkterna på arbete uppgår till nästan 900 miljarder kronor per år innebär detta att varje ny egenföretagare skulle kosta den offentliga sektorn minst 900 miljoner kronor i minskade intäkter. Årligen.

Ett annat sätt att uttrycka allt detta är att effekterna på egenföretagande av att sänka skatterna är precist estimerade till att ligga väldigt nära noll.

Uppdatering: Det där med att räkna är inte lätt. En uppmärksam läsare noterade att en ökning med 3,5 procent från 245000 faktiskt blir 253500 och att det årliga priset per företagare då är nere i 106 miljoner. Frågan är dock om jag inte tänkt helt fel. Estimatet säger att sannolikheten att någon går från att vara anställd till att vara företagare ökar med 3,5 procent om alla inkomstskatter avskaffas. Eftersom det finns ca 3,7 miljoner anställda skulle detta innebära 129500 nya egenföretagare (en ökning med 50 procent), vilket betyder att varje ny företagare bara skulle kosta 7 miljoner per år i minskade skatteintäkter. Ber om ursäkt för detta, men å andra sidan är det möjligt att en hel del annat i samhällsekonomin skulle ändrats om inkomstskatten avskaffades så estimaten är nog inte giltiga för mitt tankeexperiment. Om vi mer rimligt tänker oss en sänkning av genomsnittsskatten med 10 procent (3 procentenheter), skulle det resultera i mellan 7500-11000 nya egenföretagare och den offentliga sektorn skulle förlora ca 90 miljarder per år i skatteintäkter.

Björklunds lösa boliner

I samband med att Björklund och Sabuni presenterade sitt program för ökad jämställdhet i skolan sa Björklund att ”Pojkars studieresultat har i och för sig alltid legat under flickornas, men skillnaden har förstärkts på senare år – pojkar presterar sämre och sämre och det kan vi inte leva med”. Björklund tror att det beror på skolans ändrade arbetssätt och delar ut medel till forskare för att analysera orsakerna.

Att det går sämre får pojkar än flickor i skolan konstaterade redan 1600-talsfilosofen John Locke, men stämmer det verkligen att skillnaden mellan pojkar och flickor ökat på senare tid i Sverige? Svaret är nej. I figurerna nedan visas utvecklingen i genomsnittsbetyg/meritvärde och nationella provresultat (sammanvägt för svenska, engelska och matematik) för pojkar respektive flickor i årskurs 9. Uppgifterna gäller de år då statistik finns på skolverkets hemsida och värdena är normaliserade till medelvärdet ett (1) för att möjliggöra jämförelser över tiden. Som synes finns ingen skönjbar trend.

relbetyg

Om man undersöker saken än närmre visar det sig att betygsskillnaden ökat något medan skillnaden i resultat på nationella prov faktiskt minskat något under perioden. Förändringar är ytterst små och tyder inte på att något dramatiskt hänt vad gäller hur pojkar preseterar relativt flickor i högstadiet.

Antingen har inte utbildningsminster Björklund koll på de allra mest basala måtten över skolans utveckling eller så talar han medvetet mot bättre vetande. Han har då kallt räknat med att ingen skulle kolla uppgifterna, vilket ger ett lågt betyg åt Björklunds intellektuella heder men även åt oppositionens och medias granskning.

På ett område går det dock sämre för pojkarna. När det nya betygssystemet infördes i slutet av 90-talet ökade andelen pojkar som fick icke-godkänt mer än andelen flickor. Detta beror på att dessa pojkar tidigare slank igenom skolan med låga betyg och utan åtgärder. Nu syns de däremot i statistiken, vilket är bra men det betyder inte att grundskolan fungerar förhållandevis sämre för pojkarna idag.

Den svenska skolan har många problem, resultaten sjunker i internationella och nationella jämförelser, ordningsproblemen förefaller stora och det är svårt att rekrytera duktiga studenter till lärarutbildingen. Dessutom har man inte lyckats göra något åt det könsgap Locke uppmärksammade. Om man ens ska kunna börja ta itu med dessa problem förefaller det dock lämpligt att utgå från fakta och inte från fördomar.

Osunt elev och betygsfokus

Den senaste tidens turer kring betyg och omdömen i skolan visar på två stora brister i den svenska skoldebatten. Den lider av ett osunt elevfokus och ett osunt betygsfokus.

Den enskilda eleven sägs antingen stigmatiseras eller få värdefull information genom skriftliga betyg eller omdömen. Båda läger har naturligtvis en poäng, men det finns bortglömda aspekter på problemet. För att skolledning, skolpolitiker, föräldrar, skolbyråkrater och — faktiskt — enskilda lärare ska kunna utvärdera den verksamhet skolan bedriver krävs verktyg som är jämförbara mellan skolor och över tid. Muntliga eller skriftliga omdömen kan inte summaras och är därför oanvändbara ur denna synvinkel. Beslut på alla nivåer fattas därför i blindo.

Frågan är om ens betyg är användbara. De sätts efter lärarens tolkning av centrala kriterier och präglas självfallet av stort godtycke (som tidigare nämnts skiljer sig lärare och skolor väsentligt i sina betygskrav). Jämförbara ämnesprov som rättas och registreras centralt är troligen det enda verktyg som fungerar för att skapa jämförbarhet. Nationella prov hålls först i årskurs 9, de rättas lokalt (ofta av den ansvariga läraren) och resultaten har bara samlats in centralt sedan 2003. Inte heller presenteras resultaten från dessa prov på ett systematiskt sätt; skolverket redovisar exempelvis löpande bara betyg på skolnivå.

Inklusive förskolan sysselsätter det svenska skolväsendet sisådär 1,5-2 miljoner individer. Samtidigt är verksamheten omöjlig att granska på ett systematiskt sätt. Som forskare vet vi inte ens vilken skola eller vilket dagis en elev gått på förrän i årskurs 9. Det är ett systemfel av gigantiska proportioner som även gör att ingen — på någon nivå — någonsin behöver ifrågasätta sina invanda föreställningar om vad som funkar eller inte i skolan.

Med tanke på att FRA inom kort ska kunna ta del av alla svenskars digitala kommunikation, känns det som en liten kränkning av integriteten att samla in de uppgifter som behövs. Och om det skulle visa sig att elever stigmatiseras av tidiga bedömningar, då kanske resultaten bara ska offentliggöras på klass- eller skolnivå. Det räcker för att ge övriga intressenter det underlag som behövs för ett vettigt beslutsfattande.

Uppdatering: Många bloggar om den senaste tidens betygs- och omdömesutspel från regering och opposition. Se exempelvis ChristerMagister, Tysta tankar, Lektorio, Metabolism, Blossing, Babels Torn och Anne-Marie Körling som klokt diskuterar problemen med omdömen. De har dock nästan enbart ett elevfokus och missar därför den bredare utvärderingsaspekten.

"Alla talar svenska!"

Det svenska filmstödet har som tidigare diskuterats en utformning som skapar ännu mer kommersiellt publikfriande filmer än vad marknaden själv skulle förmå. Trots detta har man inte riktigt nått ända fram. Därför ligger en stor pott med filmstöd oanvänd, men nu ska det sättas sprätt på dessa pengar. Än mer stöd utlovas till filmer som lyckas nå de stora massorna.

Frågan är vad man försöker upp nå med denna typ av filmstöd. Uppenbart är man inte intresserad av kvalitetsfilm för i så fall hade stödet varit knutet till någon form av kvalitetsmått (exempelvis framgångar på internationella filmfestivaler), inte till ett publikmått.

Målet skulle kunna vara att just upprätthålla en filmproduktion i Sverige för sakens egen skull. Att detta är av intresse för svenska filmskapare är uppenbart men vad är värdet för oss andra? Ingen lär ändå kunna slå amerikanerna vad gäller produktionen av blockbusters, så utbudet behöver vi nog inte oro oss för. Kanske är ambitionen att även vuxna ska kunna se actionrullar och romantiska komedier där alla talar svenska?

Men vore det i så fall inte enklare att helt enkelt dubba filmerna som Hollywood förser oss med?

Uppdatering: Som påtalats av Fredrik hade en språklig tveksamhet smugit sig in i rubriken till detta inlägg varför den ändrats.

En åsnas värde

Den vetenskapsfilosofiska diskussion som följt på Roberts tidigare inlägg kan tillfälligt ta en paus. Prediktionerna från den mest basala mikromodellen har återigen visat sig stämma. I centrala Turkiet har priset på åsnor ökat sjufaldigt då bönderna låter traktorerna stå still och i stället använder sig av åsnekraft. donkey

Anledningen är troligtvis inte ett yrvaket miljöintresse utan snarare att bränslepriserna skjutit i höjden. Så nu har vi äntligen det estimat på korspriselasticiteten mellan disel och åsnor som nationalekonomin så länge saknat.

Uppdatering: Även Niclas Berggren diskuterar intressanta effekter av höga bränslepriser.

Kortsiktighetens triumf

Det är ju rätt trevligt, det där med dubbla efternamn på barnen. De får liksom med sig en del av mamma och en del av pappa. Båda släkterna ges lika vikt och bådas ursprung hedras. Och det vore ju bra, om vi bara levde i de yttersta av tider. oakTree

Men nu gör vi — antagligen — inte det. Barnen kommer att växa upp, bli kära och skaffa egna barn. Som ska heta… Andersson-Bengtsson-Carlsson-Davidsson? Antalet namn växer som tegarna på en oskiftad åker, vilket knappast är hanterbart (eller ens tillåtet). I stället sitter barnen där med ett ganska jobbigt problem i knäet. Är det mamma eller pappa som ska bort?

En generation som så lättvindligt lämpar över sådana avgöranden till sina barn är nog inte att räkna med när det gäller att fatta kortsiktigt smärtsamma men långsiktigt nödvändiga beslut. Som att hantera miljöproblemen, på riktigt. Att mycket miljöengagemang ägnas åt tämligen meningslösa åtgärder på individnivå, som dock har högt signalvärde, är kanske ingen slump. Det viktiga är att det syns vem jag är.

Fortsätter det så blir kanske det där med namnen blir ett mindre problem förresten. The end is nigh… 

Integrationsdebatt för dummies

Det går att sammanfatta den integrationspolitiska debatten i tre ståndpunkter. Den första är att alla problem är invandrarnas fel. De kommer hit utan vilja eller ambition att arbeta, de vill leva på bidrag, deras kultur passar inte in osv. På andra sidan finns de som hävdar att allt är svenskarnas fel. Svenskarna är diskriminerande rasister som inte klarar av det främmande, en stelbent monokultur vars informella strukturer effektivt stänger ute alla som avviker osv.

Slutligen finns den ekonomistiska linjen som integrationsäger att invandrare och svenskar är i grunden rätt lika, de svarar på ekonomiska incitament, ogillar osäkerhet osv.

I forskningen går det att finna stöd för alla dessa ståndpunkter. Det finns belägg för att kulturella skillnader och normer påverkar hur folk beter sig i arbetslivet, även om de bytt hemland. Likaså tyder mycket att invandrare möter diskriminering här i Sverige. Att folk svarar på ekonomiska incitament finns det så mycket empiriskt stöd för att det får räcka att hänvisa till IFAUs samlade rapportserie, eller nåt.

Problemet med de två första, kulturella, förklaringsmodellerna är att de ger mycket liten vägledning åt den praktiska politiken. Det finns ingen spak att dra i som gör svenskarna mer positivt inställda till invandrare. Minst lika svårt lär det vara att på politisk väg påverka invandrares kulturella mönster, framförallt för dem som ännu inte kommit hit. Den gemensamma slutsats som kan dras ur kulturella förklaringar är alltså att de problem som finns bara kan hanteras genom att begränsa invandringen. Eller så får man förneka att problem överhuvudtaget finns.

Den ekonomistiska synen ser lite ljusare på frågan eftersom det faktiskt är möjligt att göra något åt eventuella problem. Alla är inte överens om exakt vilka åtgärder som är vettiga, men om marginaleffekterna för en barnfamilj på socialbidrag av att ta ett jobb är stora, så kommer många att stanna i socialbidragsberoende — oavsett om familjen är helsvensk eller invandrad. Är arbetsgivare osäkra på en grupps förmåga kommer det att krävas lägre ingångslöner eller subventioner för att anställa denna grupp — oavsett om det är svenskfödda ungdomar eller invandrade civilingenjörer vi talar om. Integrationspolitik handlar då om att få rätt balans mellan skatter, bidrag, anställningsvillkor och utbildning. Ungefär som politiken i stort.

Som ekonomist hamnar man för en gångs skull inte i de uppgivna cynikernas läger. Där hör i stället världens alla Jimmy Åkessonar och Masoud Kamalis hemma. Det känns rätt skönt.

Omöjliga betyg

Betygssamtalen mellan regeringen och oppositionen har brutit samman. Anledningen sägs vara att regeringen anser det orimligt att ha separata betygskrititerier för varje steg i den sex-gradiga skalan. Johannes Åman på DN kommenterar saken så här:

Inte heller det socialdemokratiska kravet att alla de fem godkända betygsstegen ska ha egna kriterier är rimligt. Att på ett för lärare och elever begripligt sätt beskriva innebörden av tre betygsnivåer är svårt nog.

Hmm, här på universitetet har vi en sjugradig betygsskala och för varje enskild delkurs ska målen kopplade till respektive steg vara tydligt klargjorda. Men Åman har rätt, systemet leder till bisarra diskussioner. ”Exakt vad ska jag kunna om Antikens Historia för att få ett B och inte ett C?” eller ”Om jag bara nästan förstår vad en indifferenskurva är, kan jag ändå få ett D?”. Inte riktigt den typ av samtal man vill ha på en akademisk institution som lära studenter kritiskt tänkande, självständighet och kreativitet.

Fast det kanske inte är det vi ska göra?