Om offret får avgöra straffet

Med anledning av att Mattias Flinks strafftid är uppe för prövning förs en intressant debatt om brottssoffrets rätt till vedergällning och hämnd. Även om åsikterna går isär kring mycket, verkar de flesta debattörer utgå från att brottsoffren skulle kräva hårdare straff än vad rättsväsendet dömer ut. Detta är emellertid inte alls säkert.

Brottsbekämpning är till stor del en investering i ett tryggare samhälle. Alla drar nytta av denna trygghet men dess värde fördelas bland alla i samhället. Ett effektivt rättsväsende är därför en kollektiv vara som det inte är särskilt vettigt att låta enskilda aktörer sköta.

Om det inte finns en relation mellan brottsling och brottsoffer är det ytterst osannolikt att en enskild person ska drabbas av samma illgärningsman två gånger. Huruvida brottslingen straffas eller ej är med andra ord rätt ointressant för offret. Visst, det kan finnas hämndbegär, men det kan lika gärna finnas ett behov av att förlåta för att kunna gå vidare i livet. Att låta brottsoffrets åsikter påverka straffsatsen kan därför resultera i alldeles för lindriga straff ur samhällets synvinkel.

Debatten om brottsoffrens ställning i rättsprocessen verkar ha kapats av dem som vill ha hårdare straff, men förlåtande eller ointresserade brottsoffer finns också. Eftersom de flesta är mer förlåtande i maj än i november är ett minimikrav på dem som vill väga in brottsoffrens åsikter att de förklarar hur de ska hantera säsongsvariationen i straffsatser. Eller så låter vi helt enkelt domstolarna döma utifrån andra kriterier än hämnd och forsoning.

Är allt Hem och skolas fel?

Folkpartiet med Jan Björklund i spetsen har ju gjort sig kända som kravställarna i det svenska samhället. Men hur påverkar krav oss egentligen? Medan krav kan få en del att ge det där lilla extra, kan andra ge upp i förtid då kraven verkar ouppnåeliga. Sådär i största allmänhet det naturligtvis omöjligt att svara på vilken av dessa effekter som är störst, men vad gäller skolan — folkpartiets hemmaarena — är det faktiskt möjligt.

I skolan möter elever lärare som är både tuffa och slappa i behomework5tygssättningen. Genom att jämföra de betyg en lärare sätter med resultaten på diverse standardprov går det att ta fram mått på hur höga krav olika lärare ställer. Sedan kan man undersöka hur dessa krav påverkar elevernas skolprestationer. Övningen är inte trivial då det inte är slumpmässigt vilka elever som hamnar hos olika lärare. Två studier som emellertid hanterar dessa problem rätt väl finner att elever presterar bättre när kraven är höga. Effekten är positiv för alla men allra mest gynnas de elever som redan från början är duktiga.

Intressant, men mest spännande är en enkätundersökning gjord bland föräldrarna till eleverna i en av studierna. Den visar att föräldrarna lägger ner betydligt mer tid på att hjälpa sina barn i de ämnen där de har tuffa lärare. Och då är det inte föräldrarna själva som uppger hur tuffa lärarna är utan måttet är det som forskarna tagit fram. De tuffa lärarna är dessutom rejält impopulära bland föräldrarna som inte heller har vett att förstå att dessa lärare får barnen att lära sig mer.

Att den försläppning som präglar dagens samhälle, eller åtminstone dagens skola, skulle drabba de svagaste eleverna särskilt hårt verkar alltså vara en myt. Man blir dessutom orolig för vad ökat föräldrainflytande i skolan kan leda till. Roten till skolans förslappning är kanske vare sig flumpedagogiken eller kommunaliseringen. Istället kanske boven i dramat är den en gång inflytelserika föreningen Hem och skola, nu ersatt av det fria skolvalet.

Fast dessa slutsatser kanske inte Björklund skulle dra…

Premier hit och premier dit

Regeringen har nu insett att etanolbilar inte är särskilt bra för miljön. I stället för att ta bort etanolbilspremien vill man nu ge en ännu större premie till elbilar. När sedan någon riktigt bränslesnål vätgasbil når marknaden kanske den blir helt gratis.

Att staten skulle börja köpa bilar åt privatpersoner var inte riktigt vad man väntade sig av miljöpolitiken, men det är ju alltid festligt att bli överraskad. Och för säkerhets skull fortsätter man att skattemässigt gynna etanol som bränsle.

Uppdatering 2008-06-01

Artikeln av Amartya Sen som Niclas tipsar om (tack!) i sin kommentar nedan publiceras idag i Sydsvenskan.

Forskning om behörighet

Kritiken mot det föreslagna systemet för lärarauktorisation får stöd i en ny studie. Medan alla former av inträdeshinder lär höja lärarnas löner och kan garantera en lägstanivå på deras kunskaper, så är det långt ifrån säkert att lärarnas genomsnittliga kvalitet stiger. Anledningen är att det kan vara för dyrt för duktiga obehöriga lärare att skaffa sig behörighet. Alltså är risken stor att de lämnar yrket.

Studien av Josh Angrist och Jon Guryan behandlar amerikansk lärarcertifiering och de finner mycket riktigt att lärarlönerna stiger när sådan införs, medan inget tyder på att lärarnas kvalitet höjs. Alla system behöver dock inte ha dessa konsekvenser — det beror på hur certfieringssystemet är utformat. Synd bara att lärarutredningen i princip saknar referenser till denna typ av forskning. Att ta del av forskningen hade ju ökat chanserna att man hamnat rätt i sina rekommendationer.

Löner och utbildningsval

Man läser vilka lönenivåer män i delar av LO-kollektivet kommer upp i och jämför detta med de högskoleutbildade sjuksköterskornas löner. Plötsligt framstår inte de problem utbildningsväsendet verkar ha att hantera pojkarnas situation som fullt så allvarliga. Sina taskiga skolresultat till trots verkar ju grabbarna vara helt kapabla att göra rationella långsiktiga val. Som att välja bort högre utbildning.

Skråväsende utan ansvar och kontroll

Nog är det märkligt att tio års debatt och utredning om hur dålig lärarutbildningen är verkar mynna ut i förslaget att enbart de som genomgått denna utbildning ska få sätta betyg.

Visst, lärarutbildningen ska reformeras, men att vända skutan på landets lärarutbildningar lär ta sin tid och det finns en stor mängd behöriga lärare i systemet som rimligtvis borde få sin behörighet ifrågasatt. Dessutom kommer en mängd kompetenta obehöriga lärare nu att lämna yrket. Mest fascinerande är emellertid den trovisshet som uppvisas gällande möjligheterna att skapa en gedigen lärarutbildning. Efter minst 15 års misslyckande på just detta område är den naiva tilltron till den egna förmågan nästan rörande. Inte minst som det är förtvivlat svårt att i forskningen finna stöd för att behörighet faktiskt påverkar elevernas skolprestationer. Oavsett vilket land som undersökts.

Påhejad av lärarfacken planerar nu regeringen att skapa ett nytt skråväsende. Låt gå för detta, men då måste kraven vara andra än enbart en examen från lärarhögskolan. Eftersom lärarens prestationer under de första årens undervisning är en tillförlitlig signal på hur det kommer att gå framöver, bör lärarna utvärderas efter en tvåårig prövotid. Redan verksamma lärare — behöriga som obehöriga — kan utvärderas efter samma mall. Lärarna bör sedan löpande kunna ställas till ansvar för misslyckad undervisning med ett system av erinringar, varningar, begränsningar av betygssättningsrätten och indragning av lärarlegitimationen.

Men, kanske någon invänder, det går ju inte att ställa lärarna till svars på samma sätt som läkarna. Det finns ju inte samma objektiva grund för hur verksamheten bör bedrivas. Ska en enskild lärare kunna lastas för att en elev inte greppar Pythagoras sats? Ska en oberoende expertpanel utvärdera om lärarens insatser givet elevens förutsättningar var korrekt avvägda? Ska elevens förutsättningar bedömas i en serie psykometriska tester? Kan en misslyckad lärarinsats överhuvudtaget definieras?

Nej, det låter onekligen omöjligt. Det verkar med andra ord som om den parallell till läkaryrket som lärarfacken drivit så länge inte riktigt håller. Lärarfacken vill helt enkelt ha skråprivilegier utan att någon ska kunna utkräva ansvar. Någon som är förvånad?

Uppdatering

Medan de flesta kommentarer är positiva till utredningens förslag verkar Expressen vara inne på samma linje som här. Förslaget innehåller dock en hel del klokskaper men det är underligt att rektorn, som onekligen är part i målet, är den som ska utvärdera provåret. En särskild instans för detta bör inrättas och elevernas prestationer bör på något sätt vägas in i bedömningen. Reglerna för att dra in en legitimation verkar vara tandlösa och svåranvända, vilket inte är så underligt med tanke på vad som skrivits ovan. Men märkligast är att man utgår från att lärarutbildningen på något magiskt sätt ska bli bra, bara för att Björklund vill det.

Är jämställdhet vägen till lycka?

Kvinnor borde blivit rejält mycket lyckligare under de senaste 30-40 åren, åtminstone om ökade livschanser är något som får en att må bra. Även om tydliga skillnader mellan könen finns kvar så är det uppenbart att jämställdheten ökat. Attraktiva utbildningar domineras nu av kvinnor, lönegapet mellan män och kvinnor har minskat, den teknologiska utvecklingen har gjort hushållsarbetet (som trots allt mest utförs av kvinnor) betydligt lättare, kvinnor har nu kontroll över sin fertilitet, kvinnors politiska representation har ökat.

Ändå har kvinnor — relativt män — blivit alltmer missnöjda med tillvaron under hela denna period. image

Detta överraskande samband dokumenteras i figuren här bredvid som är hämtad från en studie av Ekonomistasfavoriterna Betsey Stevenson och Justin Wolfers. Studien fokuserar på USA, men samma mönster finns i nästan samtliga länder som författarna lyckats hitta data för. Eftersom män i början av 1970-talet var betydligt olyckligare än kvinnor betyder detta att lyckan är jämnare fördelad mellan könen idag.

Hur ska man förklara detta? Stevenson och Wolfers bryter ner sitt datamaterial på längden och tvären för att undersöka olika möjligheter; gifta mot ogifta, hög- mot lågutbildade, yngre mot äldre, men det enda som sticker ut är att den negativa trenden är särskilt stark för kvinnor med barn. Dessutom ser män alltmer positivt på de finansiella aspekterna av att vara gift, medan både män och kvinnor blivit mindre nöjda med sina äktenskap i stort.

En tolkning är alltså att livet blir rätt miserabelt av att både ha ett jobb och att sköta en familj. Både män och kvinnor tycker det är skönare att bara ha ett ansvarsområde och kvinnor har påverkats mer negativt av det delade ansvaret. Samtidigt finns det problem med denna tolkning. Om detta är hela förklaringen är det oklart varför mönstret även finns bland ogifta utan barn och bland tonåringar.

Samtidigt är kanske inte resultaten så förvånande. Om mäns och kvinnors livssituation blir alltmer likartad är det inte så konstigt att även lyckonivån konvergerar. Men man hade ju hoppats att det skulle bli på en allt högre nivå.

Vägar till billig barnomsorg

I förra inlägget beskrev Eva den förundran generositeten i den familjepolitiken kan väcka hos utländska betraktare. Lika förundrade är vi svenskar över att människor utanför Norden överhuvudtaget kan skaffa barn — och kombinera detta med ett yrkesliv. Hur lyckas exempelvis hårt arbetande amerikaner egentligen nå upp till nästan samma födelsetal som vi?

Ett svar ges i en studie av Patricia Cortes som i morgon presenteras vid en konferens i Vaxholm. Hon visar tämligen övertygande hur den stora inflyttningen av lågutbildad arbetskraft till USA pressat kostnaderna för hushållsnära tjänster. Detta har i sin tur fått högutbildade kvinnor att arbeta mer. De riktigt stora effekterna på arbetsutbudet finner Cortes främst hos läkare, advokater och liknande grupper. Andelen kvinnor som arbetar mer än 50 timmar i veckan ökar även den markant där inflödet av billig arbetskraft varit stor.

Sättet Cortes identifierar orsakssambanden på är dock inte klockrent. Hon utgår från att nya immigranter söker sig till städer där det redan finns många invandrare. Detta är rimligt, men samtidigt har de tidigare immigranterna sökt sig till dessa städer av en anledning. En sådan anledning är antagligen att det där redan tidigare funnits en stor efterfrågan på barnpassning och trädgårdsarbete.

Vi väntar därför med spänning på en kreativ IFAU-rapport som analyserar effekterna av avdraget för hushållsnära tjänster på det svenska arbetsutbudet. Har vi nått den grad av jämställdhet att även män börjar arbeta mer när man kan leja ut dagishämtandet?

Vem litar på politiken?

Vid en presentation av Finanspolitiska rådets rapport i förra veckan slogs man av ett märkligt fenomen. Ekonomer som Assar Lindbeck vill öka politikernas frihet genom att dela upp statsbudgeten i en drifts- och en investeringsbudget. Därmed skulle staten, liksom företag och hushåll, kunna behandla långsiktiga investeringar på ett annat sätt än rena löpande kostnader.

Det skulle helt enkelt bli möjligt för staten att behandla ett lån för en kostnadsbesparande tilläggsisolering på annat sätt än ett lån för att dra iväg till New York över helgen. Vilket på något sätt känns rimligt.

Förslaget mötte hårt motstånd från…gissa vem…finansminster Anders Borg. ”Vi kommer aldrig att hantera det där”, tycks Borg säga. ”Vi kommer att manipulera budgetposter. Kalla representationsmiddagar för infrastruktur och regionalpolitik för strategisk spjutspetsforskning. Snälla, ge oss inte detta förtroende, vi kommer att missbruka det.”

Det är lätt att känna förtroende för finansminstern, vilket då innebär att man måste misstro hans yrkeskår. Vem i hela världen kan man lita på?

Destruktiv konkurrens – och ett modest förslag

Att konkurrens och ekonomiska incitament kan vara positiva krafter behöver knappast en nationalekonom övertygas om. Däremot finns det fall när kombinationen är rent destruktiv. Detta är inte minst viktigt när offentligt finansierad verksamhet läggs ut på privata aktörer. Kollegan Erik Lindqvist drar slutsatsen att privat drift av offentligt finansierad verksamhet framförallt är lämplig då det är enkelt att definiera och övervaka kvaliteten på det som produceras (läs även gärna Henrik Jordahls översikt av forskningen).

Vilket kanske inte är fallet när det gäller gymnasieutbildning. Förhoppningen då är att upphandlaren – dvs elever och föräldrar – ska sköta kvalitetsgranskningen, vilket kanske inte är en så dum idé. Om det inte vore för att elever gillar höga betyg – även om inte kunskapsnivån kan motivera dessa. Konsekvenserna är förutsägbara: Konkurrensutsatta skolor, ibland med vinstmotiv, lockar till sig elever med hjälp av låga betygskrav.

Eftersom skolverket inte är kapabelt att hantera granskningen av vår vildvuxna djungel av gymnasieutbildningar krävs det att eleverna själva ges incitament att övervaka kvaliteten. Som jag tidigare argumenterat kan detta åstadkommas genom att den centrala antagningen till högskolan avskaffas. Den osäkerhet som skapas när varje högskola själv får välja antagningssystem gör att eleverna kommer att efterfråga gedigna kunskaper. Betygen kan finnas kvar men får då den roll som ”kontrollstationer” som de är tänkta att ha.

Skandalen IT College of Sweden är helt säkert bara isbergets topp, så något måste göras åt dagens system. Skolpengen och det fria gymnasievalet är troligen för populära för att kunna avskaffas och de har trots allt en mängd positiva effekter. Att förbjuda vinstdrivande skolor skulle bara delvis hantera problemen då även icke-vinstdrivande skolor konkurrerar om eleverna. Ett alternativ till mitt förslag är att helt centralisera antagningen med hjälp av en gymnasieexamination. Denna lösning har dock problemet att olika utbildningar ställer olika krav på studenterna.

Betygssättning är myndighetsutövning. Vi skulle knappast drömma om att konkurrensutsätta skattemyndigheten och sedan låta varje ”kund” själv få välja skattekontor. Men i skolan är detta av någon anledning helt i sin ordning. Varför?