Betygssamtalen mellan regeringen och oppositionen har brutit samman. Anledningen sägs vara att regeringen anser det orimligt att ha separata betygskrititerier för varje steg i den sex-gradiga skalan. Johannes Åman på DN kommenterar saken så här:
Inte heller det socialdemokratiska kravet att alla de fem godkända betygsstegen ska ha egna kriterier är rimligt. Att på ett för lärare och elever begripligt sätt beskriva innebörden av tre betygsnivåer är svårt nog.
Hmm, här på universitetet har vi en sjugradig betygsskala och för varje enskild delkurs ska målen kopplade till respektive steg vara tydligt klargjorda. Men Åman har rätt, systemet leder till bisarra diskussioner. “Exakt vad ska jag kunna om Antikens Historia för att få ett B och inte ett C?” eller “Om jag bara nästan förstår vad en indifferenskurva är, kan jag ändå få ett D?”. Inte riktigt den typ av samtal man vill ha på en akademisk institution som lära studenter kritiskt tänkande, självständighet och kreativitet.
Fast det kanske inte är det vi ska göra?
Ekonomistas 
Jag tycker att man tappar helheten när det blir för många betygssteg, det är lätt att fakta blir viktigare än förståelse
Det är väl precis kritiskt tänkande, självständighet och kreativitet man ska uppmuntra! Däremot är det väl väldigt svårt att se hur detta återspeglas i betygen. De flesta tentor jag skrivit har inga delar som fokuserar på detta, med några få undantag. Kanske man borde satsa mer på modellen som används i vissa andra länder där betygskriterierna är mer uppdelade i moment. T ex deltagande i diskussion under lektion, inlämning av en kortare uppsats och en tentamen. Men det är klart, det hade nog krävt betydligt större resurser. Jag har saknat ett forum för diskussion under utbildningens gång, det blev mest tentafokus i slutet av kursena. Men det är väl annorlunda på högre nivå. Tyvärr att min undergraduateutbildning mest varit en transportsträcka. Men det är kanske lite meningen?
Martin: Jag kan bara hålla med dig om din beskrivning av problemen på många grundutbildningar. Det är knappast så att betygssystemet kommer att påverka detta i någon nämnvärd omfattning. Däremot skapar ett detaljerat målstyrt system lätt ett osunt fokus på “vad som kommer på tentan”, vilket kan få absurda konsekvenser. Vad jag ville lyfta fram är att vad som av regeringen beskrivs som omöjligt att göra i grundskolan nu är normen på många högskolor (bla Stockholms universitet).
Tanken med att det nya betygssystemet innehåller fler betygssteg än det nuvarande är att Björklund anser att det ökar rättssäkerheten för eleverna. Hur rättssäkerheten ska öka när man inför betygssteg vars innehåll är okänt är för mig en stor gåta. Om lärarkåren har svårt att hantera betygssteg försedda mde kriterier verkar det vara en märklig åtgärd att vilja förbättra säkerheten genom att ta bort det, i och för sig trubbiga, medel för likvärdiga betyg som finns.
Att definiera vilken typ av kunskaper som ska krävas för ett visst betygssteg blir svårare ju fler steg man har, varför jag tycker att tre steg är fullt tillräckligt.
I just historia så definieras inte “Exakt vad ska jag kunna om Antikens Historia för att få ett B och inte ett C?” I stället är det kvalitativa skillnader i elevens kunskaper som gör att en elev går från ett G till ett VG, eller från ett D till ett C. Om en elev kan “beskriva grundläggande drag i den historiska utvecklingen visar det på kunskaper på G-nivå, men om eleven istället “visar på olika krafter som styrt och styr den historiska processen” så har eleven istället visat kunskaper på VG-nivå. (Citat från Skolverkets betygskriterier för historia A på gymnasiet).
Att nästan förstå något innebär, som jag ser det , att man inte visat att man har den kunskapen som krävs för just det betygssteget.
Att alla betygssteg ska ha tydliga kriterier är en självklarhet om det ska finnas ens en liten chans att betyget B ska betyda samma sak oberoende av vilken lärare som bedrivit undervisningen och satt betyget
David: Det hela handlar om att man vill klämma in både relativa och absoluta aspekter i ett och samma betygssystem. Är man ute efter att korrekt avspegla elevens relativa position är det bra med fler steg, vilket dock skapar problem i ett målbaserat system. Själv är jag skeptisk till möjligheten att skapa ett rättssäkert målrelaterat system, då det ändå handlar om subtila bedömningar om vad som är “förståelse” som måste fälla avgörandet. En dellösning är atgaligen fler nationella prov som får större vikt i betygssättningen, men då är frågan om man inte lika gärna kan övergå till ett relativt system.
Mina exempel var inte hämtade från skolverkets betygskriterier utan från den typ av diskussioner jag varit med om — både lärare emellan och mellan lärare och elever — i samband med att det målrelaterade systemet införts här på SU. Ofta finns ju både kvalitativa och kvantitativa aspekter av det som ska bedömas.