Det är ju rätt trevligt, det där med dubbla efternamn på barnen. De får liksom med sig en del av mamma och en del av pappa. Båda släkterna ges lika vikt och bådas ursprung hedras. Och det vore ju bra, om vi bara levde i de yttersta av tider. 
Men nu gör vi — antagligen — inte det. Barnen kommer att växa upp, bli kära och skaffa egna barn. Som ska heta… Andersson-Bengtsson-Carlsson-Davidsson? Antalet namn växer som tegarna på en oskiftad åker, vilket knappast är hanterbart (eller ens tillåtet). I stället sitter barnen där med ett ganska jobbigt problem i knäet. Är det mamma eller pappa som ska bort?
En generation som så lättvindligt lämpar över sådana avgöranden till sina barn är nog inte att räkna med när det gäller att fatta kortsiktigt smärtsamma men långsiktigt nödvändiga beslut. Som att hantera miljöproblemen, på riktigt. Att mycket miljöengagemang ägnas åt tämligen meningslösa åtgärder på individnivå, som dock har högt signalvärde, är kanske ingen slump. Det viktiga är att det syns vem jag är.
Fortsätter det så blir kanske det där med namnen blir ett mindre problem förresten. The end is nigh…
Ekonomistas 
Leave a Reply