Pojkarna halkar inte efter

Det är många som i likhet med Jan Björklund oroar sig över att pojkarna halkar efter i skolan. Idag var det Expressens tur att upprepa detta påstående. Ekonomistas läsare vet emellertid att inget dramatiskt hänt på denna punkt (se detta inlägg). Visst, pojkar presterar sämre än flickor i skolan, men så har det alltid varit och inget tyder på att skillnaden mellan könen ökat i varje fall under de senaste 15 åren.

Även om Expressen beskriver saken med vett och sans (många män tycks klara sig ekonomiskt bra utan höga betyg och lång utbildning) är det värt att fråga sig varför myten omhuldas så ömt–det är ju trots allt rätt enkelt att kolla upp saken. Är det månne lättare att ta reformera skolan om pojkarna utmålas som de stora förlorarna i dagens system? Förutom den ohederlighet en sådan strategi innebär är problemet att en massa energi kan komma att läggas på att hantera fel fråga med fel åtgärder. Vilket knappast är vad den svenska skolan behöver.

Björklunds lösa boliner

I samband med att Björklund och Sabuni presenterade sitt program för ökad jämställdhet i skolan sa Björklund att ”Pojkars studieresultat har i och för sig alltid legat under flickornas, men skillnaden har förstärkts på senare år – pojkar presterar sämre och sämre och det kan vi inte leva med”. Björklund tror att det beror på skolans ändrade arbetssätt och delar ut medel till forskare för att analysera orsakerna.

Att det går sämre får pojkar än flickor i skolan konstaterade redan 1600-talsfilosofen John Locke, men stämmer det verkligen att skillnaden mellan pojkar och flickor ökat på senare tid i Sverige? Svaret är nej. I figurerna nedan visas utvecklingen i genomsnittsbetyg/meritvärde och nationella provresultat (sammanvägt för svenska, engelska och matematik) för pojkar respektive flickor i årskurs 9. Uppgifterna gäller de år då statistik finns på skolverkets hemsida och värdena är normaliserade till medelvärdet ett (1) för att möjliggöra jämförelser över tiden. Som synes finns ingen skönjbar trend.

relbetyg

Om man undersöker saken än närmre visar det sig att betygsskillnaden ökat något medan skillnaden i resultat på nationella prov faktiskt minskat något under perioden. Förändringar är ytterst små och tyder inte på att något dramatiskt hänt vad gäller hur pojkar preseterar relativt flickor i högstadiet.

Antingen har inte utbildningsminster Björklund koll på de allra mest basala måtten över skolans utveckling eller så talar han medvetet mot bättre vetande. Han har då kallt räknat med att ingen skulle kolla uppgifterna, vilket ger ett lågt betyg åt Björklunds intellektuella heder men även åt oppositionens och medias granskning.

På ett område går det dock sämre för pojkarna. När det nya betygssystemet infördes i slutet av 90-talet ökade andelen pojkar som fick icke-godkänt mer än andelen flickor. Detta beror på att dessa pojkar tidigare slank igenom skolan med låga betyg och utan åtgärder. Nu syns de däremot i statistiken, vilket är bra men det betyder inte att grundskolan fungerar förhållandevis sämre för pojkarna idag.

Den svenska skolan har många problem, resultaten sjunker i internationella och nationella jämförelser, ordningsproblemen förefaller stora och det är svårt att rekrytera duktiga studenter till lärarutbildingen. Dessutom har man inte lyckats göra något åt det könsgap Locke uppmärksammade. Om man ens ska kunna börja ta itu med dessa problem förefaller det dock lämpligt att utgå från fakta och inte från fördomar.

Osunt elev och betygsfokus

Den senaste tidens turer kring betyg och omdömen i skolan visar på två stora brister i den svenska skoldebatten. Den lider av ett osunt elevfokus och ett osunt betygsfokus.

Den enskilda eleven sägs antingen stigmatiseras eller få värdefull information genom skriftliga betyg eller omdömen. Båda läger har naturligtvis en poäng, men det finns bortglömda aspekter på problemet. För att skolledning, skolpolitiker, föräldrar, skolbyråkrater och — faktiskt — enskilda lärare ska kunna utvärdera den verksamhet skolan bedriver krävs verktyg som är jämförbara mellan skolor och över tid. Muntliga eller skriftliga omdömen kan inte summaras och är därför oanvändbara ur denna synvinkel. Beslut på alla nivåer fattas därför i blindo.

Frågan är om ens betyg är användbara. De sätts efter lärarens tolkning av centrala kriterier och präglas självfallet av stort godtycke (som tidigare nämnts skiljer sig lärare och skolor väsentligt i sina betygskrav). Jämförbara ämnesprov som rättas och registreras centralt är troligen det enda verktyg som fungerar för att skapa jämförbarhet. Nationella prov hålls först i årskurs 9, de rättas lokalt (ofta av den ansvariga läraren) och resultaten har bara samlats in centralt sedan 2003. Inte heller presenteras resultaten från dessa prov på ett systematiskt sätt; skolverket redovisar exempelvis löpande bara betyg på skolnivå.

Inklusive förskolan sysselsätter det svenska skolväsendet sisådär 1,5-2 miljoner individer. Samtidigt är verksamheten omöjlig att granska på ett systematiskt sätt. Som forskare vet vi inte ens vilken skola eller vilket dagis en elev gått på förrän i årskurs 9. Det är ett systemfel av gigantiska proportioner som även gör att ingen — på någon nivå — någonsin behöver ifrågasätta sina invanda föreställningar om vad som funkar eller inte i skolan.

Med tanke på att FRA inom kort ska kunna ta del av alla svenskars digitala kommunikation, känns det som en liten kränkning av integriteten att samla in de uppgifter som behövs. Och om det skulle visa sig att elever stigmatiseras av tidiga bedömningar, då kanske resultaten bara ska offentliggöras på klass- eller skolnivå. Det räcker för att ge övriga intressenter det underlag som behövs för ett vettigt beslutsfattande.

Uppdatering: Många bloggar om den senaste tidens betygs- och omdömesutspel från regering och opposition. Se exempelvis ChristerMagister, Tysta tankar, Lektorio, Metabolism, Blossing, Babels Torn och Anne-Marie Körling som klokt diskuterar problemen med omdömen. De har dock nästan enbart ett elevfokus och missar därför den bredare utvärderingsaspekten.

Omöjliga betyg

Betygssamtalen mellan regeringen och oppositionen har brutit samman. Anledningen sägs vara att regeringen anser det orimligt att ha separata betygskrititerier för varje steg i den sex-gradiga skalan. Johannes Åman på DN kommenterar saken så här:

Inte heller det socialdemokratiska kravet att alla de fem godkända betygsstegen ska ha egna kriterier är rimligt. Att på ett för lärare och elever begripligt sätt beskriva innebörden av tre betygsnivåer är svårt nog.

Hmm, här på universitetet har vi en sjugradig betygsskala och för varje enskild delkurs ska målen kopplade till respektive steg vara tydligt klargjorda. Men Åman har rätt, systemet leder till bisarra diskussioner. ”Exakt vad ska jag kunna om Antikens Historia för att få ett B och inte ett C?” eller ”Om jag bara nästan förstår vad en indifferenskurva är, kan jag ändå få ett D?”. Inte riktigt den typ av samtal man vill ha på en akademisk institution som lära studenter kritiskt tänkande, självständighet och kreativitet.

Fast det kanske inte är det vi ska göra?

Är allt Hem och skolas fel?

Folkpartiet med Jan Björklund i spetsen har ju gjort sig kända som kravställarna i det svenska samhället. Men hur påverkar krav oss egentligen? Medan krav kan få en del att ge det där lilla extra, kan andra ge upp i förtid då kraven verkar ouppnåeliga. Sådär i största allmänhet det naturligtvis omöjligt att svara på vilken av dessa effekter som är störst, men vad gäller skolan — folkpartiets hemmaarena — är det faktiskt möjligt.

I skolan möter elever lärare som är både tuffa och slappa i behomework5tygssättningen. Genom att jämföra de betyg en lärare sätter med resultaten på diverse standardprov går det att ta fram mått på hur höga krav olika lärare ställer. Sedan kan man undersöka hur dessa krav påverkar elevernas skolprestationer. Övningen är inte trivial då det inte är slumpmässigt vilka elever som hamnar hos olika lärare. Två studier som emellertid hanterar dessa problem rätt väl finner att elever presterar bättre när kraven är höga. Effekten är positiv för alla men allra mest gynnas de elever som redan från början är duktiga.

Intressant, men mest spännande är en enkätundersökning gjord bland föräldrarna till eleverna i en av studierna. Den visar att föräldrarna lägger ner betydligt mer tid på att hjälpa sina barn i de ämnen där de har tuffa lärare. Och då är det inte föräldrarna själva som uppger hur tuffa lärarna är utan måttet är det som forskarna tagit fram. De tuffa lärarna är dessutom rejält impopulära bland föräldrarna som inte heller har vett att förstå att dessa lärare får barnen att lära sig mer.

Att den försläppning som präglar dagens samhälle, eller åtminstone dagens skola, skulle drabba de svagaste eleverna särskilt hårt verkar alltså vara en myt. Man blir dessutom orolig för vad ökat föräldrainflytande i skolan kan leda till. Roten till skolans förslappning är kanske vare sig flumpedagogiken eller kommunaliseringen. Istället kanske boven i dramat är den en gång inflytelserika föreningen Hem och skola, nu ersatt av det fria skolvalet.

Fast dessa slutsatser kanske inte Björklund skulle dra…

Skråväsende utan ansvar och kontroll

Nog är det märkligt att tio års debatt och utredning om hur dålig lärarutbildningen är verkar mynna ut i förslaget att enbart de som genomgått denna utbildning ska få sätta betyg.

Visst, lärarutbildningen ska reformeras, men att vända skutan på landets lärarutbildningar lär ta sin tid och det finns en stor mängd behöriga lärare i systemet som rimligtvis borde få sin behörighet ifrågasatt. Dessutom kommer en mängd kompetenta obehöriga lärare nu att lämna yrket. Mest fascinerande är emellertid den trovisshet som uppvisas gällande möjligheterna att skapa en gedigen lärarutbildning. Efter minst 15 års misslyckande på just detta område är den naiva tilltron till den egna förmågan nästan rörande. Inte minst som det är förtvivlat svårt att i forskningen finna stöd för att behörighet faktiskt påverkar elevernas skolprestationer. Oavsett vilket land som undersökts.

Påhejad av lärarfacken planerar nu regeringen att skapa ett nytt skråväsende. Låt gå för detta, men då måste kraven vara andra än enbart en examen från lärarhögskolan. Eftersom lärarens prestationer under de första årens undervisning är en tillförlitlig signal på hur det kommer att gå framöver, bör lärarna utvärderas efter en tvåårig prövotid. Redan verksamma lärare — behöriga som obehöriga — kan utvärderas efter samma mall. Lärarna bör sedan löpande kunna ställas till ansvar för misslyckad undervisning med ett system av erinringar, varningar, begränsningar av betygssättningsrätten och indragning av lärarlegitimationen.

Men, kanske någon invänder, det går ju inte att ställa lärarna till svars på samma sätt som läkarna. Det finns ju inte samma objektiva grund för hur verksamheten bör bedrivas. Ska en enskild lärare kunna lastas för att en elev inte greppar Pythagoras sats? Ska en oberoende expertpanel utvärdera om lärarens insatser givet elevens förutsättningar var korrekt avvägda? Ska elevens förutsättningar bedömas i en serie psykometriska tester? Kan en misslyckad lärarinsats överhuvudtaget definieras?

Nej, det låter onekligen omöjligt. Det verkar med andra ord som om den parallell till läkaryrket som lärarfacken drivit så länge inte riktigt håller. Lärarfacken vill helt enkelt ha skråprivilegier utan att någon ska kunna utkräva ansvar. Någon som är förvånad?

Uppdatering

Medan de flesta kommentarer är positiva till utredningens förslag verkar Expressen vara inne på samma linje som här. Förslaget innehåller dock en hel del klokskaper men det är underligt att rektorn, som onekligen är part i målet, är den som ska utvärdera provåret. En särskild instans för detta bör inrättas och elevernas prestationer bör på något sätt vägas in i bedömningen. Reglerna för att dra in en legitimation verkar vara tandlösa och svåranvända, vilket inte är så underligt med tanke på vad som skrivits ovan. Men märkligast är att man utgår från att lärarutbildningen på något magiskt sätt ska bli bra, bara för att Björklund vill det.

Destruktiv konkurrens – och ett modest förslag

Att konkurrens och ekonomiska incitament kan vara positiva krafter behöver knappast en nationalekonom övertygas om. Däremot finns det fall när kombinationen är rent destruktiv. Detta är inte minst viktigt när offentligt finansierad verksamhet läggs ut på privata aktörer. Kollegan Erik Lindqvist drar slutsatsen att privat drift av offentligt finansierad verksamhet framförallt är lämplig då det är enkelt att definiera och övervaka kvaliteten på det som produceras (läs även gärna Henrik Jordahls översikt av forskningen).

Vilket kanske inte är fallet när det gäller gymnasieutbildning. Förhoppningen då är att upphandlaren – dvs elever och föräldrar – ska sköta kvalitetsgranskningen, vilket kanske inte är en så dum idé. Om det inte vore för att elever gillar höga betyg – även om inte kunskapsnivån kan motivera dessa. Konsekvenserna är förutsägbara: Konkurrensutsatta skolor, ibland med vinstmotiv, lockar till sig elever med hjälp av låga betygskrav.

Eftersom skolverket inte är kapabelt att hantera granskningen av vår vildvuxna djungel av gymnasieutbildningar krävs det att eleverna själva ges incitament att övervaka kvaliteten. Som jag tidigare argumenterat kan detta åstadkommas genom att den centrala antagningen till högskolan avskaffas. Den osäkerhet som skapas när varje högskola själv får välja antagningssystem gör att eleverna kommer att efterfråga gedigna kunskaper. Betygen kan finnas kvar men får då den roll som ”kontrollstationer” som de är tänkta att ha.

Skandalen IT College of Sweden är helt säkert bara isbergets topp, så något måste göras åt dagens system. Skolpengen och det fria gymnasievalet är troligen för populära för att kunna avskaffas och de har trots allt en mängd positiva effekter. Att förbjuda vinstdrivande skolor skulle bara delvis hantera problemen då även icke-vinstdrivande skolor konkurrerar om eleverna. Ett alternativ till mitt förslag är att helt centralisera antagningen med hjälp av en gymnasieexamination. Denna lösning har dock problemet att olika utbildningar ställer olika krav på studenterna.

Betygssättning är myndighetsutövning. Vi skulle knappast drömma om att konkurrensutsätta skattemyndigheten och sedan låta varje ”kund” själv få välja skattekontor. Men i skolan är detta av någon anledning helt i sin ordning. Varför?