Pojkarna halkar inte efter

Det är många som i likhet med Jan Björklund oroar sig över att pojkarna halkar efter i skolan. Idag var det Expressens tur att upprepa detta påstående. Ekonomistas läsare vet emellertid att inget dramatiskt hänt på denna punkt (se detta inlägg). Visst, pojkar presterar sämre än flickor i skolan, men så har det alltid varit och inget tyder på att skillnaden mellan könen ökat i varje fall under de senaste 15 åren.

Även om Expressen beskriver saken med vett och sans (många män tycks klara sig ekonomiskt bra utan höga betyg och lång utbildning) är det värt att fråga sig varför myten omhuldas så ömt–det är ju trots allt rätt enkelt att kolla upp saken. Är det månne lättare att ta reformera skolan om pojkarna utmålas som de stora förlorarna i dagens system? Förutom den ohederlighet en sådan strategi innebär är problemet att en massa energi kan komma att läggas på att hantera fel fråga med fel åtgärder. Vilket knappast är vad den svenska skolan behöver.

Björklunds lösa boliner

I samband med att Björklund och Sabuni presenterade sitt program för ökad jämställdhet i skolan sa Björklund att ”Pojkars studieresultat har i och för sig alltid legat under flickornas, men skillnaden har förstärkts på senare år – pojkar presterar sämre och sämre och det kan vi inte leva med”. Björklund tror att det beror på skolans ändrade arbetssätt och delar ut medel till forskare för att analysera orsakerna.

Att det går sämre får pojkar än flickor i skolan konstaterade redan 1600-talsfilosofen John Locke, men stämmer det verkligen att skillnaden mellan pojkar och flickor ökat på senare tid i Sverige? Svaret är nej. I figurerna nedan visas utvecklingen i genomsnittsbetyg/meritvärde och nationella provresultat (sammanvägt för svenska, engelska och matematik) för pojkar respektive flickor i årskurs 9. Uppgifterna gäller de år då statistik finns på skolverkets hemsida och värdena är normaliserade till medelvärdet ett (1) för att möjliggöra jämförelser över tiden. Som synes finns ingen skönjbar trend.

relbetyg

Om man undersöker saken än närmre visar det sig att betygsskillnaden ökat något medan skillnaden i resultat på nationella prov faktiskt minskat något under perioden. Förändringar är ytterst små och tyder inte på att något dramatiskt hänt vad gäller hur pojkar preseterar relativt flickor i högstadiet.

Antingen har inte utbildningsminster Björklund koll på de allra mest basala måtten över skolans utveckling eller så talar han medvetet mot bättre vetande. Han har då kallt räknat med att ingen skulle kolla uppgifterna, vilket ger ett lågt betyg åt Björklunds intellektuella heder men även åt oppositionens och medias granskning.

På ett område går det dock sämre för pojkarna. När det nya betygssystemet infördes i slutet av 90-talet ökade andelen pojkar som fick icke-godkänt mer än andelen flickor. Detta beror på att dessa pojkar tidigare slank igenom skolan med låga betyg och utan åtgärder. Nu syns de däremot i statistiken, vilket är bra men det betyder inte att grundskolan fungerar förhållandevis sämre för pojkarna idag.

Den svenska skolan har många problem, resultaten sjunker i internationella och nationella jämförelser, ordningsproblemen förefaller stora och det är svårt att rekrytera duktiga studenter till lärarutbildingen. Dessutom har man inte lyckats göra något åt det könsgap Locke uppmärksammade. Om man ens ska kunna börja ta itu med dessa problem förefaller det dock lämpligt att utgå från fakta och inte från fördomar.