Att särskilja särbegåvade barn

Särbegåvade barn är ofta understimulerade och egensinniga vilket gör att de inte sällan får problem i skolans värld. Det är därför bra att bland andra SKL försöker hjälpa huvudmän och skolor att bättre stödja dessa elever. Att definiera särbegåvning är inte helt enkelt men andelen anses ligga runt fem procent. Min gissning är dock att andelen föräldrar som anser sina egna barn vara särskilt begåvade är betydligt högre än så. Det finns därför anledning att begränsa föräldrarnas inflytande på processen som avgör elevernas grad av särbegåvning.

Att processen som avgör hur elever klassificeras är viktig visas i en studie (sammanfattning) av David Card och Laura Giuliano. De undersöker ett skoldistrikt i USA där föräldrar och lärare kunde rekommendera elever till så kallade ”gifted and talented”-program. 2005 beslutades att systemet med rekommendationer skulle kompletteras med en allmän screening av alla elever. Förändringen ledde till en kraftig ökning av andelen elever från socioekonomiskt svaga hushåll. När man av budgetskäl ett par år senare återgick till det ursprungliga systemet minskade andelen elever från dylika hushåll snabbt.

gifted

Resultaten visar att socioekonomiskt starka familjer ser till att skaffa sig rekommendationer till sina barn i betydligt högre grad än andra. Ett sätt att göra detta är att låta barnen träna på IQ-prov och låta testa deras IQ privat. Samtidigt som det finns lite som tyder på att just dessa barn är mer lämpade än andra; Card och Giuliano finner inga tecken på att de elever som antogs via allmän screening var mindre begåvade eller klarade studierna sämre än de som antogs på traditionellt sätt. Om något pekar resultaten i motsatt riktning.

Den relaterade frågan hur elever påverkas av att gå på dessa program för särskilt begåvade adresseras i en annan studie (sammanfattning) av samma författarpar. Med en brytpunktsanalys jämför de elever på olika sidor om antagningsgränsen och kan därför dra förhoppningsvis kausala slutsatser. De drar också nytta av att antagningen såg olika ut för tre olika grupper.

Den första gruppen var elever med uppmätt IQ på minst 130. En annan grupp var elever med socioekonomiskt utsatt bakgrund för vilka det räckte med ett IQ på minst 116 för att antas. Slutligen antogs elever som var högst presterande (enligt standardiserade ämnesprov) på sina respektive skolor, oavsett deras IQ.

Något paradoxalt påverkade programmet bara resultaten i matte och läsförståelse för gruppen med högpresterande, men inte nödvändigtvis väldigt intelligenta elever. Särskilt stora var de positiva effekterna för högpresterande elever från socioekonomiskt svaga miljöer. Vare sig elevgrupperna med IQ över 130 eller 116 förbättrade däremot sina resultat, trots att det var främst dessa grupper som programmet var tänkt att gynna.

gifted2

En förklaring till att gruppen med IQ över 130 inte påverkades positivt kan vara att proven som används för att mäta effekterna inte är anpassade för så pass högpresterande elever som det här är frågan om. Detta gäller emellertid inte gäller för gruppen med IQ över 116. Det är också möjligt att det finns positiva — eller för den delen negativa — aspekter av programmet som inte fångas av standardiserade ämnesprov. Värt att notera är dock att flera studier har haft svårt att finna några positiva effekter av att antas till väldigt selektiva elitskolor.

Frågan hur skolan ska hantera särskilt begåvade barn är alltså inte enkel. Det är inte självklart vilka elever som gynnas mest av att antas till program för särbegåvade, vilket talar för ett flexibelt och icke-standardiserat antagningssystem. I ett sådant system är det emellertid högst troligt att de föräldrar som kämpar hårdast för att få sina barn antagna också kommer att lyckas. Om program som dessa blir ett mer omfattande inslag i skolväsendet är det därför önskvärt att alla barn åtminstone screenas. Den sociala snedrekryteringen kommer annars att bli stor, samtidigt som det inte finns något som säger att just de barn som antas kommer att dra störst nytta av programmen.

Comments

  1. Johan G says:

    ”Den första gruppen var elever med uppmätt IQ på minst 130. (…) Slutligen antogs elever som var högst presterande (enligt standardiserade ämnesprov) på sina respektive skolor, oavsett deras IQ.
    Något paradoxalt påverkade programmet bara resultaten i matte och läsförståelse för gruppen med högpresterande, men inte nödvändigtvis väldigt intelligenta elever.”

    Här är det viktigt att skilja på begreppen ”högpresterande barn” och ”barn med hög begåvning”. Hög begåvning (hög IQ) betyder långt ifrån alltid hög prestation. Det finns många barn som är högt begåvade men som inte får utlopp för denna begåvning, utan i stället underpresterar. Därmed låter det som ett resultat i linje med vad man kan förvänta sig om undervisningen inte anpassats till de högt begåvade barnens (hög IQ) individuella behov.

    Se t.ex. ”Det är viktigt att skilja på gruppen begåvade barn och den grupp barn som är högpresterande i skolan. Vissa begåvade, men inte alla, blir högpresterande elever. Andra är minst lika begåvade men utan att det syns i provresultat eller i klassrummet.”

    från http://www.begavadebarn.nu/begaringvad-i-skolan.html

    eller

    https://www.mensa.se/gcp/

    http://www.lararnasnyheter.se/PM4s62_63.html

    https://ju.se/personinfo.html?id=463

    • En av poängerna med inlägget var just att skilja mellan högpresterande och högbegåvade. Trots att programmet var specifikt riktat mot högbegåvade så vad det bara bland högpresterande som det gav mätbara positiva effekter. Därav det paradoxala i resultaten.

  2. Åse Lo Skarsgård says:

    Delade din text om särskiljande av särbegåvade på Högskoleläckan, men höll mig tydligen inte till ämnet för sajten så tråden låstes. Min fundering och fråga där var:

    ”Särbegåvade” barn uppmärksammas nu som en pedagogisk utmaning för förskola och skola att ta sig an. Gott så. Men med den oklara och vida definition av särbegåvning som JV hänvisar till (se nedan) och Skolverket surrar kring (ett av 20 barn) tycks de särbegåvade barnen buntas ihop med vanliga högpresterande elever som är bra på att göra som de blir tillsagda och är bättre på att leverera svar än att ställa frågor. Är det någon som ser en allvarlig risk att den fria rörligheten för de särbegåvade barnens matematiska, kreativa och kritiska tänkande blir än mindre i sådana grupper än i vanliga klasser?

    Forskaren Roland S Persson får de särbegåvade till sådär 1/600 när han tar upp begreppet i en föreläsning på Youtube, se 32 min in: https://www.youtube.com/watch?v=QxDpsiIQJaM

    • Sven-Göran says:

      Om det verkligen är barn vi pratar om tycker jag läraren abdikerat från sitt ansvar om eleven förväntas kunna ställa bra frågor utan någon undervisning eller övningsmöjligheter. Jag har aldrig ställt bra frågor under mina tidiga skolår och aldrig någonsin har vad som utgör en bra fråga ens diskuterats, fokuset var genomgående på tekniker med viss bakgrundsinformation (derivator/integraler, berättarteknik, litteraturhistoria, ..).

      Vändningen för mig personligen kom under forskarutbildningen där jag råkade ha turen att ha en bra handledare så framåt disputationen hade jag tillgodogjort mig de nödvändiga verktygen för att kunna publicera där bibliometri ger högst utslag. Det första steget är onekligen att ställa rätt fråga för annars kommer rejecten från Nature/Science som ett brev på posten oavsett hur gedigen utredning man gjort.

      Man kan kritisera mig för att jag inte fattade långt tidigare att det är Nature och Science som är överlägset viktigast på CV:n om man vill ha forskningsfinansiering men samtidigt tycker jag att det är för många implicita antaganden som lika gärna hade kunnat redogöras på ungefär 15 minuter. Processen att gradvis förfina frågeställningen är hårt kopplad till vad som praktiskt går att sälja i introduktionen vilket i förlängningen är svaret på ”varför är det här viktigt?”. Det är draget till sin spets i publiceringssammanhang pga sidbegränsningar men frågan i någon form borde dyka upp redan under lågstadiet och vara en röd tråd genom utbildningen de nästkommande 15+ åren.

      Ger man intelligenta barn möjligheten att öva på att ställa bra frågor i en miljö som tillåter snabb återkoppling från läraren är jag övertygad om att de kommer lära sig något förr eller senare. Jag har inga barngrupper tillgängliga som referenser men bland mina kolleger som har en IQ över 130 är de flesta bildbara även om det går trögt ibland men jag tycker oftast ”problem” verkar bero på lättja och invanda mönster snarare än dumhet.

  3. Erik S says:

    Jag är rent allmänt lite skeptisk till påståenden av typen ”särbegåvade barn är ofta understimulerade och egensinniga vilket gör att de inte sällan får problem i skolans värld”. Finns det någon forskning på mer än anekdotnivå som visar att det verkligen stämmer? Borde inte de högst begåvade i stället vara de som har lättast att anpassa sig till alla typer av skolsituationer? Kan det inte lika gärna vara så att särbegåvningen ses som någon slags ursäkt för barn som har andra problem? Nuförtiden ska ju alla ha en diagnos och när det visar sig varken vara ADHD, asperger eller dyslexi så kan man ju alltid dra till med ”särbegåvning” som förklaringsmodell för problembarn.

    Och nej, jag tror inte särskilda klasser för särbegåvade är rätt väg framåt för den redan segregerade svenska skolan.

    • Niklas Z says:

      Det här förstår jag inte: ”Borde inte de högst begåvade i stället vara de som har lättast att anpassa sig till alla typer av skolsituationer?”
      Varför borde det vara så? Att anpassa sig till skolsituationer är måhända en viss typ av begåvning, men det är inte självklart att det är den begåvningen som avses (eller som bör premieras).

      • Martin says:

        Jag är ingen större vän av konceptet generell intelligensfaktor (g), men om man tror på det konceptet så borde en person med högt g rimligtvis vara välanpassad till en mycket stor mängd situationer.

      • Niklas Z says:

        g-faktorn beskriver knappast förmågan att motstå tristess. Dessutom kan man ifrågasätta om anpassning är bra. En elev som inte får någon stimulans av undervisningen kan i princip möta den situationen med att bara följa med och göra vad hen blir tillsagd att göra. En sådan anpassning kan man ifrågasätta värdet av.

      • Martin says:

        Visst kan man ifrågasätta om skolan kan erbjuda sådana elever tillräckligt med utmaningar, men det rör sig nog om ungefär samma problem som för högmotiverade elever i allmänhet. Det krävs helt enkelt att lärare kan erbjuda undervisning både på en godkänd nivå, och samtidigt erbjuda möjligheter att läsa lite mer för de som hunnit lära sig mera. Detta gäller oavsett om eleven är framgångsrik eftersom den är oerhört motiverad, har uppmätt högt IQ, ovanligt nyfiken, eller får mycket stöd hemifrån.

        Att det krävs några speciella lösningar med egna klasser för elever som får höga resultat på just IQ-test tror jag inte är en bra lösning, och jag tror inte dessa elever har så oerhört mycket svårare eller annorlunda förutsättningar än andra elever.

      • Niklas Z says:

        Att skapa särskilda klasser för elever med högt iQ blir nog i praktiken svårt, om man inte tänker sig väldigt små klasser. Jag har ingen statistik på hur många parallella klasser en genomsnittlig svensk grundskola har, men jag har svårt att tro att särdeles många skolor skulle kunna skapa en särskild klass per årskurs (om den ovan nämnda andelen på 5 % stämmer). För elever på gymnasienivå skulle det kunna vara en annan sak, då de kan antas vara benägna att röra sig längre från hemmet och då skulle i alla fall vissa skolor kunna skapa sådana klasser, om man så ville. Även i detta fall torde en sådan lösning knappast vara realistisk i mindre kommuner.
        En rimligare åtgärd är att försöka ge dessa elever ett bra stöd på annat sätt. I min kommun har man sedan två år bedrivit utmanande undervisning för grundskoleelever som är intresserade av matematik, men där de frivilligt får gå på sådana aktiviteter på kvällstid. Det som görs där kan förhoppningsvis sprida sig till ordinarie lärare.
        Men det jag vände mig emot var påståendet ”Borde inte de högst begåvade i stället vara de som har lättast att anpassa sig till alla typer av skolsituationer?” Jag ser inte logiken i det och vad vi sett i t ex PISA är ju att matematikkunskaperna sjunkit kraftigt bland de mest högpresterande. Det tyder på att vi har ett problem i att ge elever de utmaningar som krävs för att de ska utveckla sin potential.

    • Andreas says:

      @Eric S
      Den viktigaste förståelsen angående särbegåvade är att har man en IQ negativt avvikande med än 30 (IQ=70) hamnar man i särskola och förväntas möjligen lära sig läsa samt plus och minus på 9år,
      Dom flesta skulle inte drömma om att utsätta sig själva och ännu mindre sina barn för en så ostimulerade miljö, men det är vad som händer alla särbegåvade med en IQ över 130.

      Ang. att särbegåvade har lättare att anpassa sig stämmer det till viss grad, dom flesta kan förstå hur en förståndshandikappad tänker och agerar och anpassa sig därefter, men dom flesta blir väldigt uttråkade och frustrerade av det (dock inte alla).
      Åter igen, sätt ett normalbegåvat barn bland förståndshandikappade och se hur det går, prova att göra detsamma med tonåringar…

      Skolan behöver inte vara ett problem, det är ganska lätt att hitta uppgifter ”utanför ramarna” för dom begåvade för en bra lärare, dock finns det tyvärr gott om konservativa och slöa lärare som är för ”ordning och reda” och ”katederundervisning” vilket inte ger utrymme för avvikelser och tyvärr hamnar fokus oftast på ”svagast möjliga nämnare”, återigen, tänk dig att du hade undervisats tillsammans med förståndshandikappade av en förståndshandikappad.

      Jag antar att dom flesta eleverna spenderat ett par år i vanlig skola och då utsatts för frågor av typen ”vad gör att gräs växer” med det förväntade svaret ”sol och vatten”.
      Att då få fel och underkänt när dom då kommer med ett svar som handlade om fotoner, molekylär omstrukturering, koldioxid, kol och syre…
      Vem kan anklaga dom för att ignorera skolan och förutsätta att lärarna är idioter efter det?

    • Martin says:

      Jag håller fullt med resonemanget ovan. Jag tycker också inte att forskning resultaten ovan är särskilt förvånande alls. Det är nog vad jag skulle förvänta mig om man skapar ett nytt program som jag antar är mer akademiskt krävande, så kommer mer motiverade elever (dvs de högpresterande) att få högre utbyte av detta än de som enbart utmärker sig genom höga uppmätta IQ-test.

      Varför man överhuvudtaget ska ha ytterligare ”streaming” och segregering inom svenska skolan ser jag heller ingen anledning för, men om man ska ha en sådan är det enligt mig ännu vettigare att den är baserad på motivation, snarare än IQ.

      Naturligtvis är det dock fortfarande bra om lärare kan erbjuda alla elever som ligger på en högre nivå än sina medstudenter extra utmaningar. Det finns kanske vissa indikationer på att vi närmat oss en ”godkänd” skola där mer och mer fokus hamnat på det lägre kunskapsnivåerna, vilket kanske är olyckligt. Detta bör dock hanteras via andra lösningar än ökad ”streaming”.

    • Erik S says:

      Som väntat så kom det en hel del åsikter och gissningar men inte så mycket fakta här. Tills vidare tycker jag nog vi kan säga att frågan huruvida ”särbegåvning” är ett generellt problem i skolan eller inte är obesvarad.

  4. Yergen says:

    Barn- och ungdomsidrotten upplever idag att många ungdomar, i större utsträckning än tidigare, slutar med idrotten i de tidiga tonåren, oavsett bedömd förmåga. Förbunden har undersökt varför och då tolkat det som att ungdomarna slutar för att det är för mycket press och för att det helt enkelt inte är roligt längre pga av kraven. Förbunden menar att föräldrar har en viktig roll här och att det ofta är pga dem som barnen känner press.

    De flesta barn- och ungdomar uppger att de idrottar för att de tycker det är roligt och för att det är ett kul sätt att vara med sina kompisar. Därför är numera rekommendationen till klubbar att fokusera på den idrottsliga leken, där resultatkraven ökar gradvis i omfattning, samt att fokusera på att bygga en social gemenskap. Först vid 16 års ålder kan en tuffare satsning börja och då endast för de ungdomar som önskar det. Det är först då idrottsförbunden menar att urvalen bör göras.

    Skulle det inte vara möjligt att särbegåvade barn (vad det nu innefattar) hellre är lite understimulerade, men är med sina kompisar, för att de trivs bättre med dem? Ok,för särbegåvade barn som också har sociala problem så kan det såklart vara annorlunda, men är de mer regel än undantag?

    Kanske är det vettigare att vänta med att göra urvalen även i skolan tills barnen har större förmåga att själva välja?

  5. Kalle says:

    Är någon av dessa studier longitudinella med någon form av registerdata?

    Ett allt för kort tidsperspektiv är allt för begränsande när det gäller människors utveckling över lång tid.Inte sällan är det den som jobbar hårt som kommer långt i ett ämne. I den hårdaste meritokratiska omgivningen så krävs både mycket talang och mycket hårt arbete. Inte sällan också god strategisk analytisk förmåga.

    On-demand, på begäran, verkar vara ett koncept som tilltalar många elever. Omgivningen står för uppgiften, omgivningen står för motivationen. Misslyckas skolan med att stå för motivationen kommer därmed elever till utbildade föräldrar att klara sig bättre då föräldrarna har intresse samt förmåga att träda in där skolan inte klarar av att motivera eleven. En elev med hög IQ kan långt upp åldrarna prestera bra i skolan med punktinsatser, det blir som ett kortsiktigt taktiskt kalkylerande där kunskap och långsiktigt lärande inte är den dimensionen där optimeringen sker.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s