Nyligen presenterades en ESO-rapport om den svenska inkomstbeskattningen. Bakom rapporten står två av Sveriges mest framträdande akademiska skatteekonomer, Spencer Bastani och Håkan Selin. I detta inlägg diskuteras några av rapportens slutsatser.
Ett grundläggande synsätt bland ekonomer är att den ekonomiska skattepolitiken måste balansera behoven av utgiftsfinansiering och omfördelning mot de störningar som skatter ger upphov till när hushåll och förtag anpassar sitt beteende för att betala så lite skatt som möjligt. Denna balansering är en del i så kallad optimal beskattningsanalys. Exakt hur höga och progressiva skatter som analysen landar i beror på hur omfattande utgiftsbehoven är, hur mycket omfördelning som befolkningen vill ha samt hur känsliga skattebetalarna är för att bli beskattade.
Bastanis och Selins ESO-rapport, Skillnad på marginalen – en ESO-rapport om reformerad
inkomstbeskattning, innehåller en bred och värdefull genomgång av den optimala skatteanalysens grunder och vad den har att säga om dagens svenska inkomstbeskattning.
I en första analys (i kapitel 4) görs en beräkning av den grundläggande ”teoretiska” optimala marginalskatten i olika delar av inkomstfördelningen. Denna analys visar att den optimala marginalskatten inte är särskilt mycket högre för höginkomsttagare än för medelinkomsttagare. Anledningen är att även om omfördelningsambitionerna talar för en högre grad av skatteprogressivitet så är höginkomsttagarnas högre inkomster relativt viktiga som intäktskällor vilket håller nere deras marginalskatt. Nivån på marginalskatten beror på vilken skattekänslighet som antas. För den känslighet som de flesta studier funnit (en elasticitet på ca 0,2) ligger marginalskatten på 50-60% för medel- och höginkomsttagare.
Hur ser det då ut i Sverige idag? Figuren nedan visar Sveriges faktiska effektiva marginalskatter för arbetsinkomster och utdelningsinkomst i fåmansbolag. Heltidsarbetande låg- och medelinkomsttagare betalar idag 30-40% i marginalskatt medan höginkomsttagare betalar 60-70%. Denna skillnad är betydande och rapporten konstaterar att den är klart högre än vad den teoretiska optimala marginalskatteskillnaden mellan medel- och höginkomsttagare stipulerar.
Figur 2: Effektiv marginalskatt i Sverige 2017: arbetsinkomst och aktieutdelning i fåmansbolag
För kapitalinkomster ser bilden helt annorlunda ut. När det gäller kapitalinkomster till ägare i fåmansbolag, betalar de ca 37-45% på sin utdelningsinkomst (inklusive både utdelnings- och bolagsskatt) oavsett inkomstens storlek.
Skatteskillnaden mellan arbets- och kapitalinkomstbeskattningen är stor för låga och höga inkomstnivåer. Rapporten visar i kapitel 6 att fåmansbolagsägare typiskt sett har höga inkomster. Ifall denna skillnad ger upphov till inkomstomvandling, dvs att fåmansbolagsägare tar ut sin inkomst i form av aktieutdelning istället för lön, kan detta få stora effekter på skatten som betalas. Till detta kommer att fåmansbolagsägarna åtnjuter en skattefri schablonutdelning på 160 000 kr per år, som dessutom sparas över tid.
I slutkapitlet skisserar rapportförfattarna tänkbara förbättringar av inkomstbeskattningen utifrån ett optimalt beskattningsperspektiv. De finner att marginalskatten på höga inkomster sannolikt är för hög och kanske borde vara tio procentenheter lägre. Detta skulle kunna uppnås med avskaffad värnskatt och avskaffad avtrappning av jobbskatteavdrag. För att inte fördelningsprofilen ska förändras föreslår rapportförfattarna att fastighetsbeskattningen skulle höjas. Fastigheter ägs framför allt av hushåll med medelstora eller höga inkomster, och ifall arbetsinkomsternas beskattning sänks är det fördelningsmässigt motiverat att höja deras kapitalbeskattning.
Jag har några korta kommentarer till rapporten. En är att rapporten inte föreslår någon omfattande reformering av arbetsinkomstbeskattningen, utan enbart marginella justeringar i fördelningens övre delar.
En andra kommentar är att man kan sänka de högsta marginalskatterna utan att ändra den statliga inkomstskatten, nämligen genom att ta förmånstaket på vissa sjuk- och arbetslöshetsförsäkringarna. En sådan förändring skulle minska den effektiva marginalskatten med ca fem procentenheter och förmodligen inte kosta nästan någonting eftersom höginkomsttagare sällan är sjuka eller arbetslösa (se mina inlägg om detta här och här).
En tredje kommentar är att fördelningsaspekterna av justerad arbetsinkomstbesakttning medför att man kan behöva bredda analysen till andra skatter. När man ändrar skatteskalan enligt rapportens förslag gynnas höginkomsttagare. Rapporten nämner detta och lyfter fram fastighetsbeskattningen som en möjligt kompensation. Generellt sett pekar detta på behovet av analyser av kapitalinkomsternas beskattning inom ramen för den allmänna skattediskussionen (exempel på sådan analys gavs i SNS KR 2019).
Sammanfattningsvis är ESO-rapporterna mycket viktiga i den svenska samhällsekonomiska diskussionen. De sammanfattar det aktuella akademiska forskningsläget och erbjuder oberoende perspektiv på angelägna samhällsfrågor.
Ekonomistas 
Optimalt är ett intressant ord i sammanhanget. För vem är det optimalt? Politikerna, ”samhället”, ”fattiga”. Eller för vem och på vilket sätt är det optimalt. Frågan är också hur mycket dyrare det är att tillhandahålla saker via offentligt finansierade lösningar. Skulle inte alls förvåna mig om det i genomsnitt går åt dubbelt så mycket resurser att erbjuda något via det offentliga som via privata kanaler. Dessutom med mycket låg förändringstakt. Vilket inte är bra varken för de som får betala åt andra eller för de som erhåller.
Hur kommer de fram till den där platta, streckade kurvan för marginalskatt i fåmansbolag? Det är ju bara upp till drygt 170 000 kr som man i alla lägen kan ta ut till 20% (knappt 40% inkl. bolagsskatt).
Är väl just utdelningen som avses. Sen att de flesta fåmansföretag inte har möjlighet att dela ut särskilt mkt utan att det får tas ut som lön behandlas inte. De som verkligen gynnas är de som kan dela ut, vilket bygger på att ha tillräckligt stor lönesumma i företaget.