Fortsatt betygskaos i gymnasiet

Kaos, i betydelsen oreda och förvirring, har länge präglat det svenska betygssystemet, inte minst på gymnasiet. Gymnasievalet handlar idag för många ungdomar om ett val mellan “en bra skola eller en skola som ger höga betyg” och det mesta tyder på att de har rätt i sin krassa analys. Ett antal offentliga utredningar har tillsatts för att granska problemet, men inte mycket talar för att en likvärdig betygssättning är nära förestående.

I en färsk proposition föreslår regeringen att de nationella proven ska digitaliseras och avidentifieras vid rättning. Enligt propositionen bör (inte ska) dessutom dessa prov bedömas av annan än den undervisande läraren själv. Elevens resultat på de nationella proven ska också “särskilt beaktas” vid betygssättningen. Sammantagna är dessa förslag några steg mot en mer likvärdig betygssättning, men stegen är små och dessutom vingliga.

Ett första problem att proven även fortsättningsvis att bedömas på den betygssättande skolan. Det blir därför svårt att hantera de systematiska skillnader som finns i bedömningarna mellan olika skolor och huvudmän. För det andra är det oklart vad “särskilt beaktas” kommer att betyda i praktiken. Framförallt är detta svårt att avgöra för en enskild elev; en mängd helt legitima faktorer kan ligga bakom att läraren bedömer att ett nationellt prov inte fångar den enskilda elevens faktiska kunskapsnivå. Det vore därför betydligt bättre att särskilt beakta de nationella provresultaten på skolnivå, gärna då med en konkret siffra på hur stor avvikelsen mellan genomsnittsbetyg och provresultat får vara. Slutligen svarar inte dessa förslag på hur betygssättningen i kurser utan nationella prov ska styras upp.

Trots sina brister är det naturligtvis möjligt att åtgärderna bidrar till en normering av betygssättningen i kurserna med nationella prov. En del av oss fick därför en mindre chock när regeringen i förra veckan annonserade att enbart det nationella provet på den avslutande kursen i respektive gymnasieämne ska vara obligatoriskt. För en elev som går naturprogrammet kommer alltså bara det nationella provet i Matematik 4 framöver att vara obligatoriskt. De i dagsläget obligatoriska proven på Matematik 1 och 3 blir däremot frivilliga. Beslutet om huruvida de frivilliga proven ska användas ligger för övrigt hos skolans rektor, inte hos den betygssättande läraren.

Regeringen har här gått på ett förslag ur SOU 2016:25 (avsnitt 8.1.11), vilket motiverades med att kursproven påstås orsaka stress hos eleverna. Visst kan ett kursutformat gymnasium ge ett långvarigt stresspåslag men detta beror rimligen främst på att varje kurs resulterar i ett slutbetyg, inte på de nationella proven. Tyvärr har regeringen inte lyssnat på IFAU som i sitt remissvar till utredningen skriver:

Förslaget innebär dock att en övergång till ämnesbetyg är nödvändig eftersom tidigare kursers betyg annars saknar ankring i externt granskade provresultat.

Den med positivt sinnelag kanske kan se regeringens beslut som ett första steg på vägen mot ämnesbetyg, men att påbörja denna resa med att stryka ett antal obligatoriska kursprov förefaller bakvänt. Den krasst lagde kan tolka beslutet som att regeringen inte tror att proven kommer att få en betygsnormerande effekt, trots digitalisering och anonomysering. Utan sådan normering kan proven lika gärna vara frivilliga, eftersom skolorna ändå sätter betyg som de vill.

Cynikern tänker istället att regeringen visst tror att åtgärderna kommer att få effekt och just därför avskaffar kursproven; eftersom det är av stort värde för många av skolans intressenter att ha flexibilitet i betygssättningen så vore det olyckligt för dessa om regeln om “särskilt beaktande” skulle minska deras manöverutrymme.

Det är närmast självklart att Sveriges extremt tillitsbaserade betygssystem korrumperas i vår starkt marknadsanpassade gymnasieskola. Detta inser elever och lärare i sin vardag, men tyvärr verkar den politiska oviljan att verkligen åtgärda problemen vara blocköverskridande. Betygskaoset i gymnasieskolan lär alltså fortsätta, även om det framöver kommer att bli svårare att dokumentera. Eleverna kommer därför även fortsättningsvis att få göra krassa val mellan skolor de tror på och skolor vars betyg de vill ha, allt medan vuxenvärlden tittar på.

Risken är stor att den kaotiska betygsordning som vi år efter år låter bestå göder cynism hos den uppväxande generationen och dess lärare. Är den verkligen värd det?