Att den svenska arbetsgivaravgiften till stor del är en ren inkomstskatt är ett välkänt faktum, vilket även visades i 2013 års Konjunkturrådsrapport. Anledningen är att avgiftens koppling till socialförsäkringsförmånernas storlek är svag; för inkomster över ersättningarnas maxbelopp, det sk förmånstaket, är den 100 procent skatt. Enligt Försäkringskassan bör försäkringsmässiga socialförsäkringsförmåner finansieras med avgifter medan bidrag bör finansieras med skatter, och En alltför hög skatteandel av socialavgifterna kan vara problematisk för trovärdigheten om man vill att socialförsäkringarna ska uppfattas som försäkringsmässiga. Men trots detta är det få som diskuterar hur avgiftens höga skatteinnehåll bör hanteras. I detta inlägg presenteras tre möjliga lösningar.
Det är naturligt att koncentrera sig på den mest uppenbara skattedelen i arbetsgivaravgiften: avgifterna som betalas in för inkomster ovanför förmånstaket i socialförsäkringarna. Eftersom förmånerna inte alls stiger ovanför denna nivå, som idag runt 7,5 prisbasbelopp (vilket motsvarar runt 27.800 kr/månad under ett år), är arbetsgivaravgiften en ren skatt på alla inkomster över denna nivå. Här följer tre förslag på hur arbetsgivaravgiftens skattedel ovanför förmånstaket kan hanteras.
Förslag 1) Ingen arbetsgivaravgift betalas för inkomster över förmånstaket. Att höginkomsttagare inte längre skulle betala full arbetsgivaravgift för deras högre inkomster kan tyckas som en radikal idé. Men en sådan situation skulle inte vara helt ny. Tvärtom har vi i Sverige haft just ett sådant system fram till 1982. Före dess betalades ingen tilläggspensionsavgift (ca 10 procentenheter) på de inkomster som inte gav rätt till sådan pension (alltså över förmånstaket). Fram till 1976 betalades överhuvudtaget ingen arbetsgivaravgift ovanför förmånstaket, med undantag för den allmänna arbetsgivaravgiften på fyra procent som var en rent fiskal avgift. (Detaljer om de olika arbetsgivaravgifterna redovisas i KR-rapportens Appendix B).
Eftersom en mycket stor andel av alla arbetsgivaravgifter kommer från inkomster över förmånstaket kan man inte enbart ta bort avgiften ovanför taket. Regeringen skulle vara tvungen att kraftigt höja arbetsgivaravgiften för inkomster under förmånstaket, vilket således skulle återupprätta försäkringsmässigheten i socialförsäkringssystemet i enlighet med dess syfte.
Förslag 2) Förmånstaket slopas helt. Med detta förslag betalas både avgifter och förmåner för hela inkomsten. En lösning av denna typ skulle innebära högre utgifter i socialförsäkringssystemet; människor får ersättning vid sjukdom, arbetslöshet och pension i proportion till hela deras inkomst oavsett hur hög den är. Men utgifterna skulle begränsas av det faktum att individer i den övre delen av inkomstfördelningen inte är särskilt sjuka och än mindre arbetslösa. Den ökade belastningen på systemet i de två dimensionerna torde därför bli relativt blygsam.
Men effekten på det offentliga pensionssystemet skulle dock vara betydande. När även övre medelinkomsttagare och höginkomsttagare får rätt till inkomstpension baserad på hela inkomsten skulle pensionsutbetalningarna öka dramatiskt. Men även här finns en möjlig balanserande mekanism. Det som skulle kunna rädda ekvationen är att reformen i praktiken helt skulle upphäva behovet av tjänstepensioner vilka huvudsakligen tillkommit som ett sätt för just medel- och höginkomsttagare att “toppa upp” sin allmänna inkomstpension. För att övergången ska fungera måste man troligtvis flytta över alla fonderade tjänstepensioner till det offentliga systemet varefter man skulle kunna skrota huvuddelen av tjänstepensionerna. Detta skulle nog leda till en del protester från de privata aktörer som förvaltar tjänstepensioner, men för löntagarna skulle det nog inte vara någon större nackdel att samla alla sina pensionstillgångar under ett tak.
Förslag 3) Behåll nuvarande system, men redovisa arbetsgivaravgiftens skattedel som en inkomstskatt. Att inte göra någonting åt förmånstaket är naturligtvis en frestande lösning, inte minst med tanke på svenskarnas mycket bristande kännedom om arbetsgivaravgiftens storlek (se Konjunkturrådets rapport, s. 75-76). Men även här bör man ändå gör vissa saker. SNS Konjunkturråd betonar vikten av att statsmakterna redovisar alla skatter som medborgarna faktiskt betalar. Forskning visar att otydligheten i och okunnigheten om skattesystemet påverkar beslut om fördelningen mellan arbete och fritid och även mellan olika konsumtionsalternativ. Dessutom förefaller låginkomsttagare ha mindre kännedom om vilka skatter de betalar, vilket gör dem mer utsatta för oförutsedda effekter av skattesystemet.
Frågan om socialförsäkringarnas finansiering och dess försäkringsmässighet är viktig och borde diskuteras mera än den gör. Just nu pågår en stor socialförsäkringsutredning som behandlar socialförsäkringssystemets framtida utformning. Man kan bara hoppas att den utredningen tar tag i denna stora fråga.
Ekonomistas 
Förslag 4) Avskaffa tvånget. Inför något av förslag 1-3, men gör systemet frivilligt. Den löntagare som vill, behåller hela arbetsgivaravgiften, obeskattad, och investera eller konsumera den som hon vill.
Detta borde man kunna införa över en 10-årsperiod. Lite kort tid kanske, men värre ingrepp än detta har man gjort, och det skulle ge välstånd till alla genom bättre användning av pengarna (av dem som tjänat in dem). Sossarna “lånade” som bekant pengar av en massa pensionärer som alla torde vara döda nu.
Att jag, som löntagare, ska betala arbetsgivaravgift och pensionsspara, samtidigt som jag har ett villalån vore vansinne att göra om det vore frivilligt. Utlåningsräntan är alltid högre än inlåningsräntan. (Det finns givetvis aspekten att man ska sprida sina investeringar också.)
Som du vet Daniel har jag också tänkt en del på detta.
Min uppfattning är att bristen på ”försäkringsmässighet” inte har så mycket att göra med taken i socialförsäkringarna (undantaget a-kassan), utan mer med att premien inte är differentierad på grundvald av risk. När man poolar lågrisk- och högriskindivider innebär det ju en omfördelning från den förra till den andra gruppen.
Kan man inte observera risk går det förstås inte att differentiera premien, och det är ju ett bra argument till varför socialförsäkringarna är obligatoriska. Men det gäller ju den information som just inte går att observera. Kön, ålder och bostadsort är vanligtvis helt observerbara givet våra utmärkta register, och torde förklara en ganska stor del av variationen i ex ante risk. Risken att en kvinna i klimakterieåldern skulle bli förälder är i princip obefintlig. För henne är 100 procent av föräldraförsäkringen en skatt.
Sedan kan man ju förstås invända att politiker inte bör differentiera premien över exempelvis kön. (Det är det ju numer förbjudet att göra på privata försäkringsmarknader). Helt ok för mig, men då säger man ju indirekt att man ser andra värden i socialföräkringssystemet än att det ska vara så försäkringsmässigt som möjligt. Att politiker ser sådana värden kan vi nog ta för givet. På nittiotalet var Europas låga nativitet en stor fråga, och Göran Persson påpekade (skröt?) vid något tillfälle att vår föräldraförsäkring var skälet till att Sverige kunde uppvisa relativt höga födelsetal. Vilket ju verkar lite problematiskt om syftet med föräldraförsäkringen är att inkomstförsäkra folk från den olycka det innebär att få barn.
Niklas har såklart rätt i att den bristande försäkringsmässigheten inte huvudsakligen beror på socialförsäkringens förmånstak. Huruvida socialförsäkringarna borde göras mer försäkringsmässiga genom varierande premier beroende på försäkringstagarens typ är en intressant diskussion. Som Niklas påpekar ha detta gjorts till viss del i a-kassan, men skulle kunna införas i högre grad även för andra socialförsäkringar. Här skulle jag dock bli mycket förvånad om det det finns en politisk vilja att införa ett sådant system.
Diskussionen kring förmånstaket som förs i inlägget har snarare att göra med hur vi ser på socialförsäkringens finansiering såsom avgift eller skatt, och vilka slutsatser man kan dra utifrån vilket system man anser önskvärt. Eftersom det finns en påtaglig fördelningsdimension (som också finns i ett system med differentierade premier) borde det föras en mer aktiv diskussion om denna fråga. Jag kan bara konstatera att det är sällan en sådan diskussion förs, men kanske att den pågående socialförsäkringsutredningen ändrar på den saken.
Om det finns en fördelningsdimension så är det inte en försäkring. En försäkring är det när man sprider risker, efter att man tagit hänsyn till kända risker. Sedan betalar man premier därefter. Här rör det sig om undangömda skatter.
Finns det människor som hamnar mellan skarvarna och behöver hjälp kan man faktiskt hjälpa dem direkt. När vi i Sverige införde välfärdsstaten skrevs det i en historiebok (1953), under ledning av en ABFare, att det givetvis INTE handlade om att ta hand om de som hade det svårt, det har vi alltid gjort på “kristelig” eller “humanistisk” grund. Men staten var ett effektivare verktyg med sin stordrift. Påstod man.
För övrigt lärde jag mig nyligen att problemet med “pre-existing conditions” i sjukvården i USA är löjligt litet. Efter 18 månader hade 82000 personer anmält sig till de speciella sjukkassor som satts upp, till en kostnad av 5 miljarder dollar. Amerikaner donerar över 200 miljarder till välgörande ändamål varje år.
1929, i New York State, hade 96% av dem som var över 65 pension ordnad, antingen privat eller genom anhöriga. 4% berodde av välgörenhet eller av offentliga medel, socialhjälp med andra ord. Så i USA, precis som i Sverige, tog man hand om 100% av dem som hade det svårt innan obligatoriska arbetsgivaravgifter infördes.
Så arbetsgivaravgifter handlar inte om att ta hand om dem som har det svårt. Det handlar om att påtvinga sina medmänniskor kollektiva lösningar. Plus att beskatta dem i smyg så att de inte märker att man försöker “omfördela”.
En kvinna i klimakterieåldern kan mycket väl bli förälder, likväl som en man i medelåldern, med det gemensamt att de inte bär och föder barnen själva.
Det er lite olika inkomstgränser i allmän försäkring, och nedanstående er från http://www.maxm.se/belopp.php?ref=1 for inkomståret 2013:
Högsta sjukpenninggrundande inkomst 333 700 kr 27 808 kr
Högsta sjukpenninggrundande inkomst för föräldrapenning 445 000 kr 37 083 kr
Högsta pensionsgrundande inkomst 424 500 kr 35 375 kr
Högsta pensionsgrundande inkomst m.h.t grundavdrag och pensionsavgift 456 762 kr 38 064 kr
Varför har dessa tak införts? Hur har lagstiftaren resonerat? I Finland finns det inget tak på sjukdagpenningen eller arbetslöshetsdagpenningen.
Förslag 5) Betrakta socialförsäkringarna som en potentiell gratistjänst: härma exempelvis Google vars framgångsrika verksamhet bygger på att ett stort antal användare nyttjar vissa tjänster gratis. I den svenska modellen ingår redan gratistjänster. Exempelvis är vissa utbildningstjänster gratis, vilket medför att “betalande kunder” kan nyttja utbildad arbetskraft. Cyklister är “gratiskunder”, medan bilister är “betalande kunder”, för att ta ett annat exempel.
Gratis inkomstförsäkringar kan erbjudas exempelvis i form av “negativ skatt” – en garanterad grundinkomst – kompletterad med frivilliga försäkringar som täcker inkomstbortfall över existensminimum. De frivilliga tilläggsförsäkringarna behöver inte staten administrera utan de kan erbjudas av exempelvis fackföreningar och andra privata aktörer.
Ofta brukar argumentet mot en grundinkomst vara antagandet att vissa skulle välja att låta bli att arbeta utan skäl. Samtidigt anförs ofta låga ersättningsnivåer som ett problem. Om låga ersättningsnivåer är ett faktiskt problem faller argumentet mot “gratis grundinkomstförsäkring”: om än inkomsten vore enda skälet att arbeta skulle de flesta arbeta för att skaffa högre inkomster.
Försäkringsmässigheten beror också på om det finns specifika villkor som visar när försäkringen gäller och om faktiskt utfall kan observeras. I svensk lag finns exempelvis ingen definition av ‘arbetslös’. Därmed saknas specifika villkor och faktiskt utfall kan inte observeras. Praxis beror på enskilda tjänstemäns definitioner och varierar därför. Det räcker inte att sakna inkomst av tjänst och följa lagar som rör arbetslöshet för att “betraktas” som arbetslös. Systemet har således snarast lotteriets karaktär.
Eftersom den medicinska vetenskapen är begränsad och stora informationsbrister förekommer vid “individuella bedömningar”, varierar praxis även kraftigt i fråga om sjukförsäkringen. I studier av tillförlitligheten i läkares diagnoser har 40 procent av diagnoserna visat sig vara felaktiga. Andelen fel i andra delar av den statliga “försäkringsproduktionsprocessen” ligger mellan 40 och 80 procent, enligt rapporter. Statens sjukförsäkring gäller i 13 dagar. Ersättningar därutöver förutsätter en fördelaktig “lottning” i fråga om diagnos och kontakter.
I fråga om föräldraförsäkringen är det förstås svårare att neka ersättning, men Försäkringskassan kan genom tidskrävande administration och stressande processer “stjäla” en del av det försäkrade värdet = [tid för barnomsorg i hemmet] som försäkringskunderna har betalat för. Enligt en studie som konsulter gjorde på uppdrag av Försäkringskassan anser Försäkringskassans personal generellt att föräldrar som vill lyfta föräldraförsäkringen med rätta kan få jobba lite för att få sina pengar, medan föräldrarna förväntar sig god service.
Riksdagspolitikerna har valt att inte omfattas av socialförsäkringssystemet utan av ett system med arvoden och pensioner som utformats enligt samma princip som grundinkomst – de är garanterade en inkomst. Vi ser att de vet att försäkringsmässighet saknas i “socialförsäkringarna”. Orsaken till att de inte vill ha “socialförsäkringarna” som de producerar är sannolikt osäkerheten och ofriheten som systemet medför – deras ersättningsnivåer kan ju lätt höjas med privata försäkringar. De vill inte riskera att hamna i ännu en kris i händelse av svår sjukdom eller arbetslöshet.
Hej! 27 800 kr, motsvarar det månadslönen med eller utan sociala avgifter. Jag håller på att ta reda på förmånstaket för sociala avgifter. Alltså vid vilken månadslön kan man se hela beloppet som en skatt och inte en förmån?