Undervisning är samhällsforskarnas viktigaste uppgift

Nationalekonomen Magnus Lodefalk ställde nyligen frågan hur vi egentligen undervisar i nationalekonomi i ett debattinlägg i Ekonomisk Debatt. Han påpekade att det är påfallande tyst bland nationalekonomiska forskare om detta. I Ekonomisk Debatt hittade Lodefalk bara några enstaka artiklar och här på Ekonomistas har vi tydligen inte diskuterat det alls. Detta stämmer också överens med mitt intryck av forskarkollegor — vi pratar helt enkelt väldigt sällan om hur vi undervisar nationalekonomi och hur vi skulle kunna göra det bättre.  Skälet till detta är naturligtvis att vi forskare har väldigt svaga incitament att utveckla undervisningen. Tjänstetillsättningar, forskningsanslag och diverse utmärkelser baseras nästan uteslutande på basis av forskningsmeriter (även om det förstås finns undantag).

Universitetens huvuduppgift är att bedriva undervisning och forskning. Samhällsvetenskaplig forskning har förmodligen positiva externaliteter, men det är högst oklart hur stora dessa är. Jag skulle gissa att de är ganska små. Mycket av den forskning som bedrivs i Sverige är dessutom universell till sin karaktär och i dessa fall är externaliteterna för det svenska samhället förmodligen än mindre. Jag har svårt att se något annat än att den viktigaste uppgiften för samhällsvetenskapliga forskare är att undervisa studenter. Den främsta anledningen till att universitetslärare också bereds möjlighet att forska är inte på grund av forskningens positiva externaliteter, utan för att undervisning på högskolenivå tros kräva lärare som också är aktiva forskare (en tes som för övrigt kan ifrågasättas).

Universitetslärare forskar alltså för att kunna undervisa på ett bra sätt. Från forskarhåll tycker jag mig dock ofta höra motsatt budskap: undervisar är bara något vi gör för att få forska! Detta synsätt tycks också genomsyra hela högskolesektorn, vilket till exempel kommer till uttryck i den låga vikt som ofta fästs vid undervisningsmeriter. Eftersom undervisningskvalitet är svårmätbart är det naturligtvis inte glasklart att större vikt vid undervisningsmeriter löser problemet. Likväl verkar det finnas en hel del lågt hängande pedagogiska frukter som inte tas till vara i dagsläget. Lodefalk tar upp ett par vettiga och konkreta förslag. Till hans förslag skulle jag också vilja lägga bättre samordning av kursutbudet och att man bättre bör anpassa undervisningen till studenternas framtida arbetsmarknad (vilket är i linje med Per Sonnerbys ESO-rapport). Inom nationalekonomi läggs till exempel stor vikt vid att undervisa matematiska modeller, trots att jag misstänker att det är en väldigt liten del av studenterna som har nytta av detta i sina framtida värv.

Universiteten är skyldiga skattebetalarna att göra allt för att ge studenterna den bästa tänkbara utbildningen givet tillgängliga resurser. En anledning till att detta inte sker i dagsläget kan vara att forskarna är ett röststarkt särintresse som fokuserar på forskarnas hjärtefrågor om akademisk frihet och oberoende och mer resurser till forskning. I senaste numret av Ekonomisk Debatt skriver till exempel nationalekonomen Fredrik Andersson, som nu är rektor för Ekonomihögskolan i Lund, följande:

Den speciella kombination av frihet och ansvar, av ekonomisk trygghet (för fast anställda, men det är en annan diskussion) och idémässig och annan konkurrensmentalitet som akademiska institutioner skapar har länge varit och är alltjämt synnerligen produktiv. Den är en grogrund för kritiskt tänkande men bär samtidigt ett normsystem som får  människor att arbeta hårt, engagerat och ofta uppfinningsrikt utan direkt  kontroll och utan pekpinnar uppifrån om exakt vad som ska göras eller på vilket sätt det ska göras.

Som forskare är jag väldigt frestad att hålla med, i synnerhet när det gäller detaljstyrning av forskningens inriktning, men som skattebetalare är jag betydligt mer tveksam. Akademisk frihet tycks i ganska många fall leda till både medioker undervisning och medioker forskning. Men vad forskare som jag själv har att säga om forsknings- och utbildningspolitik ska man likt andra partsinlagor förstås ta med en rejäl nypa salt.

Comments

  1. rttck says:

    Faktum var att jag under mina universitetsstudier upplevde nationalekonomi-grundkursen(20p) som en av de svagaste utbildningsdelarna inom ekonomutbildningen. Jag syftar främst på lab/seminarie-delen som sköttes av en forskar-student. Pedagogiken var under all kritik vilket klassen som helhet instämde i. Den dåliga förberedelsen var påfallande. Kanske hade vi bara otur. Synd med tanke på ett så intressant ämne för en nybörjare.

    Är nationalekonomen generellt att betrakta som ”a loner” under sin yrkesbana?

    • Min grundkurs under bla Martin Duwfenberg var en av de bästa och mest pedagogiska kurserna jag gått. Att den sedan var trivial är en annan fråga och handlade väl delvis om att kursen var obligatorisk för de som gick såväl ekonom- som pol.mag-programmet (om jag minns rätt). Trots att vad-det-nu-var för förkunskapskrav i matematik, men de innefattade bla att man kunde derivera, ägnade vi oss åt parallellförflyttning av linjaler under grundkursen!?!? B- och C-kurserna var MYCKET svårare (mindre lätta).

      • Andreas SO says:

        Grunkursen i mikroekonomi på SU är inte alls lätt. Däremot var grundkursen i makroekonomi väldigt lätt.

      • Då har vi olika erfarenheter där. Jag läste dubbel heltid (tredje året på ett helt annat program) när jag läste min NE GK och tog 47 poäng (P, ej HP) den terminen plus extrajobb/eget företag. Det gick för att NE-delen var trivial. På den tiden var jag driftigt…

      • rttck says:

        Föreläsningsdelarna var däremot bra men de sköttes också av ordinarie personal på SU. Men tillämpningsövningar är viktiga inte minst som kunskapskontroll.

  2. Olof Johansson-Stenman says:

    Intressant inlägg Robert, håller helt med om att undervisningen, och inte bara relaterat till pedagogiken, borde diskuteras mer!

    Du skriver: ”Samhällsvetenskaplig forskning har förmodligen positiva externaliteter, men det är högst oklart hur stora dessa är. Jag skulle gissa att de är ganska små.” Själv tror jag att de är ganska stora, men extremt skevt fördelade, så att lejonparten av all forskning, även sådan publicerad i högt rankade tidskrifter, har en mycket liten påverkan på samhället, medan en ytterst liten del av forskningen har en ganska avgörande påverkan. Oavsett om du eller jag har rätt (eller om vi egentligen kanske inte är så oeniga) så anar jag en bild av att du tycker att den samhällsvetenskapliga forskningen borde kunna ge större bidrag till samhället än vad den gör (vilket jag i så fall helt håller med om). Ser fram emot det kommande inlägget!

    • Du har nog rätt att samhällsnyttan för Sverige är störst av mer tillämpad forskning på svenska data, vilket ofta publiceras i lägre rankade tidskrifter (eller i rapporter, utredningar och dylikt), medan mer generellt relevant forskning inte gör så stor nytta i Sverige, men förhoppningsvis har större långsiktiga globala externaliteter (eller inte alls). Samtidigt finns det gott om vinklad och missvisade forskning som förmodligen har negativa externaliteter. På det stora hela hoppas jag att de positiva externaliteterna dominerar, men i mina mörkaste stunder tvivlar jag på den saken…

      • ”Samtidigt finns det gott om vinklad och missvisade forskning som förmodligen har negativa externaliteter.”
        RR

  3. Olof Johansson-Stenman says:

    Nja, jag menar absolut att det även inom samhällsvetenskapen är mkt viktigt med grundforskning, även om samhällsnyttan av denna forskning är än mer skevt fördelad än för mer tillämpad forskning. En bra mix tror jag f ö är viktig både för att den tillämpade forskningen skall bli bra och för att undervisningen skall hålla hög kvalitet. Och visst finns det forskning med negativa externaliteter…

  4. Andreas SO says:

    Utmärkt inlägg!
    Jag fick höra en gång en lärare på universitetet som sa att hon ville spendera tid på sin forskning istället för att svara på en massa frågor från oss studenter (även om hon givetvis inte uttryckte sig exakt så). Som student är det svårt att veta vad som gäller och jag gjorde antagandet att det kanske är så att lärarnas roll först och främst är att forska och att vi egentligen bara skulle vara tacksamma för att de faktiskt undervisar också. Så jag tjaffsade inte emot och lät bli att gå och ställa en massa frågor innan tentan. Den jag pratar om är en väldigt trevlig person men just den här kommentaren tycker jag var ganska dum.

    Jag har även för mig att jag hört att vissa forskare gnäller när man kallar dem för lärare. De vill kanske inte vara några simpla lärare.. Säger man ”skolan” om universitetet flippar de nästan ur och skriver gnälliga kommentarer på twitter (och förmidligen i fikarummen) men det är en annan fråga 😉

    Angående anpassning till arbetsmarknaden: Jag håller helt med! Har man exempelvis en magisterexamen i nationalekonomi med medelmåttiga betyg (trots stor ansträngning) så är man inte mycket värd på arbetsmarknaden.

    • Man har inte lektioner, lärare, klassrum etc på universitet!

      • Andreas SO says:

        Om du förstår vad någon menar, vad är då problemet? Världen är tydligen full av pretentiösa gnällspikar.

      • Man är bara pretentiös om ens anspråk saknar täckning. Har man grund för sina anspråk har man all rätt i världen att uttrycka dem.

  5. Olof Johansson-Stenman says:

    Andreas, arbetsmarknaden är nog ganska tuff för många. Våra utvärderingar i Göteborg visar dock att de som läst nationalekonomi i genomsnitt klarar sig mkt bra på arbetsmarknaden.

    • Andreas SO says:

      Olof:
      Dessa ”undersökningar” brukar bara fråga folk om de har fått jobb inom ”relevant” område och tar inte hänsyn till hur mycket man har extrajobbat under sina studier och vad man har extrajobbat som. Hade utbildningen var mer kopplat till arbetslivet så hade inte det varit en så otroligt stor faktor som det är nu.

      • Andreas SO says:

        För övrigt så är det faktum att andra utbildningar också har brister i det här avseendet inte ett argument för att inte se över sin egen utbildning.

      • Är väldigt böjd att hålla med! Ingen av den handfull personer jag pluggade nationalekonomi med och jag fortfarande umgås med har arbetat med något som ens tangerar NE, däremot är några ekonomer och det är väl nyttigt i de flesta arbeten att ha en förståelse för samhällsekonomin. Kan mycket väl tänka mig att de som utvärderar utbildningarna skulle klassificera mina vänner som lyckade exempel trots att de med ett mer allmänt språkbruk av lyckade rimligen inte borde ses på det sättet (sedan var det kanske lyckat ur ett akademiskt perspektiv, de fick utbildning inom ett ämne de var intresserade av, något som gjorde dem glada på ett individuellt plan).

      • ”Ingen av den handfull personer jag pluggade nationalekonomi med och jag fortfarande umgås med har arbetat med något som ens tangerar NE”

        Jag har observerat nästan samma sak. Av 15 personer så arbetar en med något som handlar om NE utanför universitetsvärlden (och två är numera akademiker inm NE).

      • PS: Det skulle vara väldigt intressant med en seriös uppföljning. Finns ingen sådan?

  6. Kalle B says:

    Intressant och tänkvärt inlägg! En kort fråga bara med anledning av att du skriver att ”Akademisk frihet tycks i ganska många fall leda till både medioker undervisning och medioker forskning.” Jag förstår tankegången bakom den första slutsatsen, men den andra är för mig inte lika uppenbar; att akademisk frihet leder till medioker forskning. Utan att vilja ifrågasätta slutsatsen undrar jag bara om du kan utveckla resonemanget på just den punkten.

    • Man bör nog skilja på akademisk frihet med avseende på vad man forskar om respektive friheten att inte forska överhuvudtaget. Det är det senare jag tänkte på, dvs att det finns forskare som helt enkelt lägger rysligt lite energi på att forska och ändå får behålla jobbet.

  7. Olof Johansson-Stenman says:

    Andreas, helt enig om gnällspikar och att försöka förbättra utbildningskvaliteten, och du har säkert en poäng också vad gäller arbetsmarknadsutvärderingarna!

  8. Om man jämför utbildningen i ekonomi, och arbetsmarknaden för ekonomer verkar det finnas ett ganska stort glapp i vad som anses som viktigt att kunna.T ex får studenter som väljer inriktning ”organisation” ingen information om att denna inriktning är helt död på marknaden. Det enda som gäller på marknaden är redovisning, en inriktning som ofta väljs bort av studenter eftersom den uppfattas som tråkig. Det är åtminstone den uppfattning jag fått efter samtal med ett par ekonomichefer. En annan information som presumtiva ekonomistudenter kanske borde få är att undvika utbildningen om de är utlandsfödda. Det verkar som om möjligheten för en utlandsfödd att få ett kvalificerat jobb är mycket större både inom vården och inom ingenjörsyrket. Rätta mig om jag har fel, det är bara mina egna subjektiva iakttagelser från.arbetsmarknad och bekantskapskrets. Jag lägger inga värderingar i detta, det kanske finns skäl till att företagen helst vill ha ekonomer som behärskar språket klockrent och är uppfödda i det svenska samhället, men samtidigt kan det ju leda till att universiteten tjänar pengar på att uppmuntra till långa utbildningar som har liten chans att leda till arbete.

    Tittar man sedan på universitetens marknadsföring, t ex i tunnelbanan, så verkar det ju vara rena drömfabriken. Universiteten kanske borde få procent på sina elevers skatteinbetalningar istället för betalt per utbildningsår, för att få incitament till att ge studenterna kunskaper som de kommer att kunna ha nytta av senare i livet.

    • Andreas SO says:

      Hälften av studenterna på mitt masterprogram kom från andra länder och ett par tre stycken av svenskarna hade någon typ av invandrarkagrund och jag har inte känslan av att de skulle ha så väldigt mycket svårare att få jobb. Sedan är det ju som du säger ganska rimligt att man kan språket i många jobb. Jag tror att det ofta är bra med långa utbildningar men då måste man, till skillnad från mig, undvika misstaget att inte extrajobba inom relevanta områden.

      Jag tror med andra ord inte att man ska säga till just utlandsfödda att skippa en lång utbildning utan då får man ge det rådet till alla.

  9. K_Tagesson says:

    Om man ska utvärdera utbildningen så tycker jag att en annan viktig faktor är att nationalekonomi verkar vara otroligt mansdominerat. Bland dem som jag läste NEK med så var det enbart män som stannade i universitetsvärlden. Jag kan i princip förstå det eftersom ekonomer som är ute i det icke-akademiska arbetslivet förmodligen är i en miljö med lite bättre könsbalans (det var typ inga kvinnor som undervisade oss på SU). Rekryterar universiteten inte kvinnor, eller väljer de bästa kvinnorna bort en akademisk karriär (så att det inte finns förebilder)? Ni som skriver på bloggen, vad är könsbalansen bland professorerna på era institutioner?

  10. Jättebra inlägg! Ämnet behandlas i en bok från 90-talet som jag skrev om här:

    ”Jag läser om Richard Hubers bok “How Professors Play the Cat Guarding the Cream: Why We’re Paying More and Getting Less in Higher Education” (1992), som är en kritik av (de amerikanska) universitetens incitamentsstruktur och akademikernas beteende. Huber kritiserar i första hand undervisningen, som han menar är undermålig. Han konstaterar att fastän studenterna är väldigt protestvilliga i politiska sammanhang, accepterar de utan att klaga att de blir undervisade av doktorander snarare än professorer trots att de (eller deras föräldrar) betalar dyrt för sin utbildning. Attityden till undervisning bland akademikerna är överhuvudtaget inte särskilt positiv och de lägger inte ner tillräckligt med tid och kraft på den. Detta beror delvis på ren mänsklig lättja, men särskilt på de incitament de har: Huber konstaterar att “professors are hired as teachers but evaluated as scholars”. Inte konstigt att de prioriterar forskningen. Som han skriver:

    …university teaching is the only profession in which you can become a success without satisfying the client.”

    http://worldcraft.se/wordpress/?p=1522

    Älskar detta citat också… 🙂

    ”A non-aggression pact exists between many faculty members and students: Because the former believe that they must spend most of their time doing research and the latter often prefer to pass their time having fun, a mutual non-aggression pact occurs with each side agreeing not to impinge on the other.”

    Skrev även om detta ämne här:

    http://worldcraft.se/wordpress/?p=1106

    Har massor mer att tillägga men gör det senare; den här kommentaren är redan alldeles för lång.

  11. Mycket bra och intressant artikel som sätter fingret på ett viktigt problem.
    På grund av rådande incitamentsstruktur tycker jag att undervisning i det närmaste betraktas som ett ”straff” för anställda lärare/forskare. Inte speciellt konstigt då de som inte lyckats få externa forskningsmedel får ta större ”undervisningsbörda”.

    Det finns dock vad jag vet inget samband mellan att misslyckas med att attrahera externa forskningsmedel och vara en briljant föreläsare. Detta är ingenting som gynnar studenterna.

    Lumor (ovan) sätter fingret på problemets kärna:
    “professors are hired as teachers but evaluated as scholars”

    Hur skulle man kunna balansera upp denna skevhet mellan forskning och undervisning? Kan man tänka sig att kursutvärderingar bör få större betydelse? Hur skulle det då gå till?

    • Kursutvärderingar är inte alltid ett särskilt bra sätt att utvärdera vad studenterna lärt sig: http://www.jstor.org/stable/10.1086/653808

      • Dessutom faller de av rent spelteoretiska skäl. Varför ska jag hjälpa nästa årskurs att få en lite bättre kurs än den jag gick? Då blir de ju lite konkurrenskraftigare/jag tappar lite konkurrenskraft gentemot dem. Dessutom ska jag göra detta gratis! Apropå incitament inom skolvärlden.

      • Andreas SO says:

        Fast en del bryr sig om andra än bara sig själv. Tro det eller ej.

      • Per S says:

        Och som alumnus ser jag även några egoistiska skäl att upprätthålla min institutions goda rykte och utbildningskvalitet.

      • Skillnad på att bry sig om hemlösa och studenter på Handels. Den sortens studenter borde för övrigt bry sig om de förstnämnda mer än de gör i dagsläget.

  12. Niklas B says:

    Hur vet vi att intresset och engagemanget för undervisning är på en suboptimalt låg nivå? Att vi knappt diskuterar undervisning i Ekonomisk Debatt kan jag se flera alternativa förklaringar till.

    • Jag kan naturligtvis inte veta detta med säkerhet, utan jag bygger det helt och hållet på mina egna upplevelser av nationalekonomisk undervisning som student och lärare (vid två olika lärosäten). Givet de starka incitamenten att fokusera på forskningen och förekomsten av röststarka särintressen har jag dessutom en stark förutfattad mening att undervisningen åsidosätts. Men detta ska mätas på mer systematiskt vis. Kanske framkomer något vettigt vid SNS kommande diskussion om detta: http://www.sns.se/kalendarium/att-utvardera-svenska-universitet-och-hogskolor.

      • Andreas SO: Exakt, det är dock tyvärr inte kompatibelt med rationaliteten hos ”economic man” och alltså ingenting att ta hänsyn till 😉

        Jonas:
        Kursutvärderingar kanske inte är ett bra sätt mäta vad studenter lärt sig, men det är ofta inte heller syftet. Vad studenter lärt sig ska mätas av tentamen. Kursutvärderingen ger däremot förhoppningsvis konstruktiv feedback på:

        * Upplever studenten att kursens lärandemål kopplats till aktuella föreläsningar och litteratur
        * Föreläsningarnas kvalité
        * Pedagogiska metoder
        * Kursens ”röda tråd” (?)
        * …
        Hur dessa kursvärderingar behandlas på institutionen torde spela en stor roll för hur kurser kan utvecklas och förbättras över tid, eller?

Trackbacks

  1. […] Kalber-programmen tar upp en rad frågor. Bland annat beskrivs utvecklingen sedan 1990-talets början när ett nytt belöningssystem sjösattes. Då gick universitetens finansiering från fasta statliga ramanslag till att man skulle få betalt för examinerad student. Samtidigt som det nya systemet fäster vikt just vid det som samhället vill att universiteten ska göra, utbilda människor, missade man att samtidigt sjösätta ett hållbart system för kvalitetsgranskning. Detta har enligt många (t ex här, här och här) resulterat i en försämrad utbildningskvalitet. (En alltför låg kvalitet på undervisningen kan dock även ha andra orsaker, exempelvis det faktum att universitetens forskare inte alltid är så pigga på att undervisa).  […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s