Undervisning är samhällsforskarnas viktigaste uppgift

Nationalekonomen Magnus Lodefalk ställde nyligen frågan hur vi egentligen undervisar i nationalekonomi i ett debattinlägg i Ekonomisk Debatt. Han påpekade att det är påfallande tyst bland nationalekonomiska forskare om detta. I Ekonomisk Debatt hittade Lodefalk bara några enstaka artiklar och här på Ekonomistas har vi tydligen inte diskuterat det alls. Detta stämmer också överens med mitt intryck av forskarkollegor — vi pratar helt enkelt väldigt sällan om hur vi undervisar nationalekonomi och hur vi skulle kunna göra det bättre.  Skälet till detta är naturligtvis att vi forskare har väldigt svaga incitament att utveckla undervisningen. Tjänstetillsättningar, forskningsanslag och diverse utmärkelser baseras nästan uteslutande på basis av forskningsmeriter (även om det förstås finns undantag).

Universitetens huvuduppgift är att bedriva undervisning och forskning. Samhällsvetenskaplig forskning har förmodligen positiva externaliteter, men det är högst oklart hur stora dessa är. Jag skulle gissa att de är ganska små. Mycket av den forskning som bedrivs i Sverige är dessutom universell till sin karaktär och i dessa fall är externaliteterna för det svenska samhället förmodligen än mindre. Jag har svårt att se något annat än att den viktigaste uppgiften för samhällsvetenskapliga forskare är att undervisa studenter. Den främsta anledningen till att universitetslärare också bereds möjlighet att forska är inte på grund av forskningens positiva externaliteter, utan för att undervisning på högskolenivå tros kräva lärare som också är aktiva forskare (en tes som för övrigt kan ifrågasättas).

Universitetslärare forskar alltså för att kunna undervisa på ett bra sätt. Från forskarhåll tycker jag mig dock ofta höra motsatt budskap: undervisar är bara något vi gör för att få forska! Detta synsätt tycks också genomsyra hela högskolesektorn, vilket till exempel kommer till uttryck i den låga vikt som ofta fästs vid undervisningsmeriter. Eftersom undervisningskvalitet är svårmätbart är det naturligtvis inte glasklart att större vikt vid undervisningsmeriter löser problemet. Likväl verkar det finnas en hel del lågt hängande pedagogiska frukter som inte tas till vara i dagsläget. Lodefalk tar upp ett par vettiga och konkreta förslag. Till hans förslag skulle jag också vilja lägga bättre samordning av kursutbudet och att man bättre bör anpassa undervisningen till studenternas framtida arbetsmarknad (vilket är i linje med Per Sonnerbys ESO-rapport). Inom nationalekonomi läggs till exempel stor vikt vid att undervisa matematiska modeller, trots att jag misstänker att det är en väldigt liten del av studenterna som har nytta av detta i sina framtida värv.

Universiteten är skyldiga skattebetalarna att göra allt för att ge studenterna den bästa tänkbara utbildningen givet tillgängliga resurser. En anledning till att detta inte sker i dagsläget kan vara att forskarna är ett röststarkt särintresse som fokuserar på forskarnas hjärtefrågor om akademisk frihet och oberoende och mer resurser till forskning. I senaste numret av Ekonomisk Debatt skriver till exempel nationalekonomen Fredrik Andersson, som nu är rektor för Ekonomihögskolan i Lund, följande:

Den speciella kombination av frihet och ansvar, av ekonomisk trygghet (för fast anställda, men det är en annan diskussion) och idémässig och annan konkurrensmentalitet som akademiska institutioner skapar har länge varit och är alltjämt synnerligen produktiv. Den är en grogrund för kritiskt tänkande men bär samtidigt ett normsystem som får  människor att arbeta hårt, engagerat och ofta uppfinningsrikt utan direkt  kontroll och utan pekpinnar uppifrån om exakt vad som ska göras eller på vilket sätt det ska göras.

Som forskare är jag väldigt frestad att hålla med, i synnerhet när det gäller detaljstyrning av forskningens inriktning, men som skattebetalare är jag betydligt mer tveksam. Akademisk frihet tycks i ganska många fall leda till både medioker undervisning och medioker forskning. Men vad forskare som jag själv har att säga om forsknings- och utbildningspolitik ska man likt andra partsinlagor förstås ta med en rejäl nypa salt.