Vilka är politikerna som representerar oss i kommuner och riksdag? Svaret ges i en uppsats som är på väg att publiceras i Quarterly Journal of Economics och svaret kan säkerligen provocera en och annan politikerföraktande medborgare. Det visar sig nämligen att svenska kommun- och riksdagspolitiker under perioden 1982 till 2010 är mer kompetenta än befolkningsgenomsnittet, men att de samtidigt representerar allmänheten väl i termer av socioekonomisk bakgrund.
Hur kompetens bäst mäts och vilken kompetens som är relevant för politiker kan förstås diskuteras, men i uppsatsen mäts kompetens dels med kognitiv förmåga och ledarskapsförmåga uppmätt vid mönstringen, men också med intjäningsförmåga, det vill säga hur mycket man tjänade (före ev. heltidspolitikerkarriär) jämfört med andra med samma utbildning, jobb i samma bransch på samma ort och av samma ålder och kön. Oavsett vilket mått som används visar det sig att politiker är mer kompetenta än resten av befolkningen, och ju högre politisk nivå, desto större är kompetensen.
Trots att politikerna är mer kompetenta än befolkningen, är de representativa för befolkningen i termer av socioekonomisk bakgrund. Detta visas i nedanstående figurer som i mina ögon kanske är de mest slående i uppsatsen. Figuren till vänster visar vilken inkomstpercentil kommunfullmäktigeledamöternas pappor tillhörde 1979. Som synes är fördelningen i princip helt jämn, vilket innebär att det är som om kommunpolitikerna vore helt slumpmässigt dragna från befolkningen som helhet. För riksdagsledamöter är fördelningen något skev, d.v.s. barn till de mest välbärgade är överrepresenterade. Kontrasten är dock skarp jämfört med en annan yrkesgrupp, läkare. Figuren till höger visar att läkare från välbärgade hem är kraftigt överrepresenterade.
Kommer då den goda representativiteten till priset av lägre kompetens hos politikerna? I uppsatsen visas att det finns ett positivt samband mellan politikers kompetens och faderns socioekonomiska status, men att sambandet är svagt. En anledning till att sambandet är såpass svagt är att politikerurvalet är bättre (i termer av kompetens) från minde välbärgade hem. Annorlunda uttryckt är det relativt kompetenta arbetarklassbarn som blir politiker, medan kompetens inte är en lika viktig urvalsmekanism för överklassbarnen.
Dessa resultat ger på det hela taget en positiv bild av hur den representativa demokratin fungerar i Sverige. Politikerna representerar befolkningens socioekonomiska bakgrund och förtjänar sina positioner på meritokratiska grunder. Samtidigt visar tidigare statsvetenskaplig forskning att riksdagsledamöternas åsikter i stor utsträckning är representativa för befolkningens åsikter (vilket jag skrev om i ett tidigare inlägg). Trots detta har populistiska strömningar om ett politikeretablissemang som inte representerar folkviljan fått genomslag även i Sverige. Sverigedemokraterna tycks rida på denna våg och har nu stöd av var femte svensk i opinionsmätningarna. Hur kommer detta sig?
Ett tänkbar svar på frågan är att det finns en mer djupgående konflikt mellan meritokrati och representativitet. Både direktörsbarn och fabriksarbetarbarn blir politiker, men de barn som blir politiker tillhör de mer kompetenta barnen. Arbetarklassbarnet som flyttar till storstan, utbildar sig och till slut blir riksdagspolitiker representerar inte bara sin sociala bakgrund, utan också sin nuvarande ställning som högutbildad storstadsbo. En misstro mot politiker skulle kunna uppstå just på grund av att de är mer kompetenta än befolkningen som helhet (se till exempel denna artikel i New York Times på temat). En annan faktor är förstås att populister vädrat morgonluft just i de frågor där det funnits en stor klyfta mellan riksdagspolitiker och befolkningen som helhet, t.ex. när det gäller inställning till flyktinginvandring, hårdare straff och EU-utvidgning. Möjligen hänger dessa två förklaringar samman, det vill säga att det är det meritokratiska urvalet som leder till politiker med icke-representativa åsikter i frågor som tenderar att vara starkt kopplade till utbildningsnivå.
Uppsatsen om politikers kompetens är bland andra författad av de svenska nationalekonomerna Olle Folke, Torsten Persson och Johanna Rickne. Torsten Persson presenterade nyligen uppsatsen på SNS där bland annat statsvetaren Jenny Madestam kom med ett par intressanta inspel. Föredraget går att se i efterhand på SNS hemsida.
Ekonomistas 
Ett argument mot data uppmätt vid mönstringen är att det givet diskussioner med likasinnade på universitetsnivå är rimligt att anta att fler än ett fåtal högpresterande individer med flit underpresterat på dessa tester för att enklare kunna slippa slavarbete och tidigare komma vidare med sina mål i livet.
Ger detta en systematisk bias mellan politiker och icke-politiker? Om något kan jag tänka mig att politiker är mer benägna att underprestera för att slippa lumpen (pga den politiska karriären).
Det där hade jag hört om innan jag mönstrade, men misstänkte att det var en myt. På mönstringen hade vi en kille som kom i T-shirt med Rambomotiv och pannband. Han klagade högljutt på att man inte fick skjuta med skarpladdade vapen redan på mönstringen. Hans mål i livet var enligt egen utsago att bli chef över militären och skjuta alla.
När han kom ut från psykologen hade han ett riktigt brett leende på läpparna. Han höll fram en lapp och sade “Det här är min frisedel. Er, suckers, kommer jag aldrig att se igen.” Sen tog han av sig pannbandet, tröjan och skrattade hela vägen ut.
Själv fick jag femton månaders slavarbete. Det råder ingen särskild tvekan om att fejk-Rambo presterade bättre än mig i detta fall, och säkert även senare i livet.
Stor skillnad beroende på när. Den som mönstrade före 1990 (vilket nog gäller majoriteten av manliga politiker) och underpresterade löpte nog större risk att byta ut (potentiellt lärorik och meriterande) befälsutbildning mot malajtjänst än att få frisedel.
Åtminstone tidigare i Sverige tycks det ha funnits ett informellt tryck på politiker att man ska ha gjort värnplikten. Exempelvis Göran Persson hade så vitt jag vet möjlighet att avstå från lumpen, men krävde ändå bestämt att få genomföra den.
När det gäller testen utförda vid mönstring håller jag med om att dessa förmodligen är delvis problematiska, då åtminstone jag själv såg till att inte prestera allt för bra för att dom inte skulle vilja ha mig. Jag tror dock att incitamenten att maska sig igenom testen var större under den period då jag mönstrade (tidigt 2000-tal) eftersom alla visste att det var lätt att slippa undan om man inte var för bra och verkligen inte ville. Jag tror därför att selektiv underprestation på testerna är mindre för tidigare kohorter där i stort sett alla ändå var tvungna att göra något inom militären. Om någon sitter på lite registerdata borde detta vara enkelt att kolla. Robustheten för eventuell underprestation vid testen borde även i sådan fall vara någorlunda enkelt att testa.
Slutligen så är det uppenbart att testen fångar något väsentligt, underprestation eller inte, med tanke på hur starkt sambanden är med inkomst även efter att utbildningsnivå tagits i beaktande.
Frågan är felställd – man borde ha jämfört med den del av befolkningen som tjänar 60k/månaden (eller vad det nu är riksdagsledamöterna drar in). Jag blir väldigt överraskad om politikerna löner har täckning i kompetens.
Klassbakgrund är givetvis av intresse. Men betydelsen kan inte jämföras med klasstillhörighet. Och när det gäller riksdagens politiker är denna ganska given. Deras inkomster och övriga förmåner placerar dem i klass med dollarmiljonärer.
Samma sak gäller representativiteten. Denna är självklart intressant, men långt ifrån lika intressant som hur uppdraget att representera blir skött. Och när det gäller detta torde ekonomer vara tvungna att medge att de som i sista hand bestämmer villkoren på arbetsmarknaden och till och med sysselsättningsgraden inte är folkvalda och inte heller regeringen utan riksbankens direktion. Att sedan representanterna i Riksdagen får bära hundhuvudet för resultatet är ändå ganska rättvist, för det är Riksdagen som antagit de avgörande lagarna och riksdagspartierna som drivit igenom de grundlagsändringar som krävts. Detta dessutom under falska förespeglingar om fortsatt fullsysselsättning.
Att sedan de besvikna bland befolkningen söker sig andra representanter borde inte vara förvånande. Och eftersom riksdagsvänstern fortfarande kallas vänster – trots den numera motsatta marschriktningen i reformarbetet – söker sig de missnöjda till sådana partier och rörelser som står utanför Riksdagen till höger. Detta leder i sin tur till en del missnöje inom de etablerade riksdagspartierna, men reaktionerna är synnerligen milda jämfört med vad de skulle ha varit i fall de missnöjda massorna i stället sökt sig till partier och rörelser utanför Riksdagen till vänster. En sådan omorientering skulle kunna innebära väldigt mycket större problem, då så kallade vänsterpopulister till skillnad från högeropportunister skulle kunna försöka genomföra ett alternativt program i stället för att bara överta ledarskapet. Vänsterpopulism som det kallas, har vid ett flertal tillfällen tvingat bland annat USA att ingripa för att återställa ordningen.
Gällande den konjunkturella arbetslösheten kanske inte politikerna har särskilt stor möjlighet att påverka, men när det gäller den strukturella arbetslösheten har politiska åtgärder definitivt effekt.
Nationalistisk populism är säkerligen ett fenomen som är överbestämt, men jag undrar om inte den politiska elitens mastbindning till marknadsliberala lösningar och finanskrisens brutala avslöjande av den nyliberala ideologins ideologiska bankrutt är den viktigaste förklaringen till dess relativa popularitet. Innan 2008 klarade SD inte att passera 4%-gränsen. Efter 2008 är det inte längre någon som på allvar förfäktar att samhällsproblem bäst löses med skattesänkningar, privatiseringar och avregleringar.
Att blanda in 2008 och låta antyda att det är en vattendelare är ju att helt låtsas som om Ny Demokrati, Fremskrittspartiet och liknande inte har funnits. Om bara LO-kollektivet hade fått rösta hade SD kommit in i riksdagen redan 2006. Men jag antar att det beror på att dessa personer med säkerhet förutsåg framtiden?
Det har ju i och med EU-medlemskapet blivit en maktförskjutning i Sverige från Riksdagen till EU:s beslutande organ. Det viktigaste där är Ministerrådet, i vilket ministrar ur den svenska regeringen representerar folket (det svenska folket får vi väl hoppas).
Det skulle således vara intressant att ta del av en liknande analys fast på regeringsnivå, vilket är mer relevant ur ett maktperspektiv. Särskilt mot bakgrund av att svenska regeringar i en EU-jämförelse har en relativt låg andel med examinerade akademiker, enligt tidningsuppgifter. I kontinentaleuropa har fina akademiska titlar generellt sett hög status i det politiska umgänget, och som också kan vara till fördel vid politiska förhandlingar i EU.
I din kommentar bortser du ifrån att svenska regeringen och relevant minister måste få Sveriges ståndpunkt godkänd av EU-nämnden, vilken som känt är ett utskott i Riksdagen. Alltså, utgår även Sveriges ståndpunkter i Ministerrådet från majoritetsförhållanden i Riksdagen.
När jag bedömer en politiker och dess gärning så är det vare sig inkomst, utbildning, härkomst eller IQ som jag bryr mig om.
Istället är det verksamheten i verkstaden som intresserar mig och hur personen ifråga har kommit in i verkstaden.
Vi är begåvade med en politikerklass som förefaller röra sig tämligen obekymrat i ett parallellt universum och är fullständigt frikopplade från medborgarna. Anledningen till situationen är partistöden – istället för de medlemsavgifter som tidigare försörjde partiorganisationerna – vilka ger befintlig partiledning oinskränkt makt (top-down vad gäller slantarna) inom organisationen och man göder då naturligtvis sina kloner. Medlemmar behövs inte fler än att de kan besätta köttgrytorna.
Denna mekanism gör partierna ointagliga och är också en starkt bidragande orsak till politikerföraktet.
QJE, bra jobbat.
Jag är däremot inte förvånad över att dessa människor presterar över genomsnittet med tanke på att många av de egenskaper om gynnar framgång inom den privata sektorn förmodligen är samma som gynnar framgång inom den politiska sektorn (maktambition, list, flexibel moral, opportunism etc.). Nu har jag inte läst studien ännu men när det gäller åtminstone riksdag och regering så tycker jag nog att över “genomsnittet” är lite väl lågt ställda krav. De borde rimligen jämföras med ett väldigt selektivt urval av befolkningen, kanske topp 2% eller vad det nu är som når toppen inom den privata sektorn.
Som kuriosa kan jag nämna att jag umgås en del med några framstående politiker privat och det som slår mig mest är den otroliga kontrasten mellan vad de säger offentligt och vad de faktiskt tycker. Jag skulle gissa att förmågan att ljuga trovärdigt och obehindrat för politisk vinning är en av de främsta egenskaperna som krävs för att lyckas inom just politiken.
Sedan är det ju en ganska markant skillnad på att bli framgångsrik inom politiken och att vara intellektuellt hederlig, filosofisk kongruent samt ha vilja och förmåga att genomföra evidensbaserade reformer.
Det har skett en enorm förändring i hur positivt selekterade utbildningsmässigt riksdagsledamöter är över tid. De har förändrats från en överrepresentation lågt över 10:1 till något ganska nära snittet för en person som avslutat gymnasiestudier. Andelen med forskarutbildning är lägre nu än den var på 70-talet enligt den här C-uppsatsen. Antalet forskningsexamen har samtidigt fyrdubblats (sannolikt betydligt mer från 50-talet då 70-talets riksdagsledamöter fick sin utbildning).
Jag antar att riksdagsledamöter var betydligt mer positivt selekterade historiskt, vilket ju knappast är något konstigt i en representativ demokrati. Man får väll anta att en vald byledare (eller maffiaöverhuvud) också är positivt selekterad i de flesta samhällen.
Click to access FULLTEXT01.pdf
http://www.scb.se/hitta-statistik/statistik-efter-amne/utbildning-och-forskning/hogskolevasende/doktorander-och-examina-i-hogskoleutbildning-pa-forskarniva/