Ekonomin oroar mer än sjukdomen

Det här är ett gästinlägg av Ola Andersson, docent i nationalekonomi, Uppsala universitet och Institutet för Näringslivsforskning, Pol Campos-Mercade, forskare i nationalekonomi, Köpenhamns universitet, Fredrik Carlsson, professor i nationalekonomi, Göteborgs universitet, Florian Schneider, forskare i nationalekonomi, Zürichs universitet och Erik Wengström, professor i nationalekonomi, Lunds universitet och Hanken Svenska handelshögskolan.

Sveriges smittskyddsstrategi har väckt debatt. Den bygger i hög utsträckning på frivillighet och tillit. I en nyligen genomförd enkätstudie finner vi att efterlevnaden tycks vara relativt god, framförallt i riskgrupperna. Det som oroar svenskarna mest är inte smittan, utan de ekonomiska konsekvenserna av pandemin. Resultaten understryker också att frivillighet värderas högt. En genomsnittlig vuxen skulle acceptera att sitta i karantän i 4 veckor mot en ersättning på 4 500 kronor. På nationell nivå motsvarar det över 30 miljarder kronor eller 30 000 kvalitetsjusterade levnadsår.

Den svenska strategin för att bemöta coronavirusets utbrott utmärker sig i flera avseenden. En viktig skillnad jämfört med stora delar av omvärlden är att Sveriges smittskyddsstrategi i hög grad bygger på frivillighet. Myndigheter ger rekommendationer om hur människor ska agera när det gäller saker som handhygien och social distansering med föresatsen att tillräckligt många människor följer dessa rekommendationer. Detta har gett upphov till en livlig debatt såväl i Sverige som utomlands. En central fråga har varit om Folkhälsomyndighetens rekommendationer efterföljs i tillräcklig utsträckning.

Frivillighet leder med stor sannolikhet till större variation när det gäller graden av efterlevnad än vad mer tvingande åtgärder skulle innebära. Vissa gör mer än andra för att efterleva myndigheternas rekommendationer och därigenom minska smittspridningen. Exempel på äldre som till synes bekymmersfritt rör sig i trånga saluhallar och människor som trängs på restauranger har cirkulerat i medierna, vilket har setts som graverande för Sveriges strategi. Frågan om detta är ett allmänt spritt beteende återstår dock i stora delar.

En enkätundersökning som vi genomfört i förra veckan med svar från ett representativt urval av fler än 1500 svenskar ger en betydligt mer nyanserad bild av svenskarnas beteenden. Överlag uppger majoriteten att de följer råden om att tvätta händerna och de stannar hemma när de är sjuka. Samtidigt håller de avstånd till andra, undviker sociala tillställningar och avstår från resor till fritidshus. Resultaten bekräftar bilden från tidigare intervjuundersökningar (DN Debatt Lindholm 9/4) och undersökningar från Telia Crowd Insights som använder mobiltelefoners positionsdata.

Något som tidigare inte framgått är i vilken utsträckning olika grupper i samhället säger sig följa de olika rekommendationerna, och vad som ligger bakom dessa beteendeförändringar. I svaren ser vi ett tydligt mönster där äldre uppger att de i mycket högre utsträckning ägnar sig åt social distansering och följer hygienrekommendationer än vad yngre gör. Till exempel säger 80% av de över 70 år att det stämmer mycket väl att de försöker undvika sociala kontakter, medan motsvarande siffra för de mellan 15 och 29 år är 39%.

Deltagarna svarade på frågan ”I vilken utsträckning beskriver följande påståenden ditt nuvarande beteende angående det pågående utbrottet av coronaviruset (COVID-19)” för följande påståenden: 1) Jag försöker undvika fysiska sociala kontakter (t.ex. jag närvarar vid färre sociala tillställningar); 2) Jag håller ett avstånd på minst två meter till andra människor; 3) Jag avstår från privata inrikesresor utanför min hemkommun (t.ex. till fritidshus och bekanta); 4) Jag tvättar mina händer oftare än vanligt när jag inte är i min bostad; 5) Om jag skulle ha milda symptom på sjukdom (t.ex. hosta) imorgon, stannar jag hemma och går i självisolering. Svaren angavs på en sjugradig skala från 1=”Stämmer inte alls” till 7= ”Stämmer mycket bra”. I grafen anges andelen som svarat 6 eller 7.

Äldre tycks alltså ha anpassat sitt liv efter viruset i större utsträckning än yngre. En tänkbar förklaring är att de gör det för att skydda sig själva eftersom de är oroliga för att bli smittade. I undersökningen ställde vi även frågor om upplevd oro.  Och oron för att smittas tycks stiga med ålder, men de över 70 år utgör ett undantag. Det sistnämnda kan förklaras av att de flesta i denna grupp inte jobbar alls och i högre grad följer rekommendationerna om social distansering.

Men vår data visar också att den största oron kopplad till coronapandemin inte rör den egna risken att smittas.  Det som oroar svenskarna mest är hur det skall gå för landets ekonomi och hur sjukvården skall klara av anstormningen av sjuka. Medan oron för hur det skall gå med landets ekonomi tenderar att öka med åldern, så minskar rädslan för att sjukvårdens kapacitet ska överskridas med åldern och i betydande utsträckning för de över 70 år. Även oron för viruset påverkan på den egna ekonomin verkar avta med ålder.

Sammantaget är oron hos de över 70 är betydligt lägre för flera av våra mått. Ändå är det denna grupp som är mest benägna att följa rekommendationerna om social distansering. En tänkbar tolkning är att deras beteende drivits på av myndigheters uppmaningar till isolering och social distansering snarare än av deras egen oro. En annan potentiell förklaring är att äldre i större utsträckning bryr sig om risken att smitta andra. Vår undersökning indikerar nämligen också att äldre är villiga att ge mer till välgörenhet (ett vanligt mått på altruism) vilket skulle kunna ge stöd till den senare tesen.

Intressant nog ser vi inga skillnader i beteende eller oro mellan olika delar av Sverige. Människor i Stockholm har ändrat sig i lika stor utsträckning och är lika oroliga som människor i mindre städer.

Deltagarna svarade på frågan ”I vilken utsträckning beskriver följande påståenden din oro angående det pågående utbrottet av coronaviruset (COVID-19)” för följande påståenden: 1) Jag är orolig för att min ekonomi kommer att drabbas hårt; 2) Jag är orolig för att Sveriges ekonomi kommer att drabbas hårt; 3) Jag är orolig för att bli smittad; 4) Jag är orolig för att sjukvården inte ska klara av att erbjuda bra vård till alla. Svaren angavs på en sjugradig skala från 1=”Stämmer inte alls” till 7= ”Stämmer mycket bra”. I grafen anges andelen som svarat 6 eller 7.

Frivilligheten i den svenska smittskyddsstrategin är omtvistad. Det tycks som om svenskarna – och framförallt de äldre – tagit till sig rekommendationer om social distansering. Om det är tillräckligt är ännu för tidigt att avgöra och vår studie kan inte sprida ljus över denna fråga, som bäst besvaras av smittskyddsexperter. Däremot kan vi utvärdera åtgärdernas påverkan på människors välbefinnande i ekonomiska termer.

Sverige har till dags dato undvikit tuffare regler, karantäner och utegångsförbud. Drakoniska åtgärder påverkar inte bara ekonomin. Att vara instängd i sitt hem under längre tid är troligen ohälsosamt och leder också till kostnader. Detta bör vägas in när smittskyddsåtgärder ska utvärderas. För att få en uppfattning om hur stor denna kostnad är har vi undersökt hur mycket svenska hushåll skulle kräva i ekonomisk ersättning för att sättas i en karantän. I vår undersökning utvärderades bara en situation där karantänen omfattade fritiden. Effekter av uteblivet arbete och skolundervisning ingår till exempel inte i värderingen.

Resultaten ger vid handen att ett en genomsnittlig vuxen skulle acceptera en frivillig karantän i 4 veckor mot en ersättning på 4 500 kronor. På en samhällelig nivå motsvarar detta en betydande summa pengar. Om, något orimligt, samtliga svenska hushåll skulle sättas i karantän i fyra veckor uppgår den totala värderingen av just den här kostnaden till över 30 miljarder kronor.

För att sätta beloppet i relation till andra hälsoutfall kan vi använda de beräkningsnycklar som styr hälsoekonomiska bedömningar kring till exempel läkemedelssubventioner och val av behandlingsformer. Den mest använda beräkningsnyckeln är kvalitetsjusterade levnadsår (QALY) som både tar hänsyn till hur många extra år en behandling ger och kvaliteten på den återstående tiden. Värdet av en fyra veckors karantän motsvarar med detta räknesätt över 30 000 kvalitetsjusterade levnadsår. Notera att detta bara mäter befolkningens subjektiva värdering av en begränsning att gå ut på sin fritid. Inte de potentiellt mycket stora effekter på ekonomin som följer av restriktionerna, framförallt i de länder där invånarna inte får gå till arbeten och skolor.

Det kommer bli ytterst svårt att utvärdera och jämföra olika länders strategier för att bekämpa virusutbrottet. Stora direkta och indirekta hälsokonsekvenser av olika åtgärder ska värderas och vägas mot ekonomiska aspekter. Social distansering av olika former har praktiserats i alla drabbade länder, och påverkar pandemins förlopp och därmed dess konsekvenser.

Vår studie indikerar att medvetenheten och efterlevnaden av de svenska rekommendationerna tycks vara relativt god, framförallt i riskgrupperna. Men hur den sociala distanseringen uppnås och implementeras har också en direkt påverkan på människors välbefinnande. Våra resultat understryker att frivillighet istället för strikta rörelsebegräsningar värderas högt och därför bör vägas in när olika smittskyddsstrategier i framtiden ska utvärderas.

Comments

  1. Kalle says:

    Hmm, 4500:- för att inte gå ut på fritiden låter kanske rimligt. Men om det betyder att man fortfarande går till jobb och skola kan man fråga sig om det gör någon nytta öht?

    Men 4500:- för 4 veckor där man inte får jobba är ju oerhört lite, och måste ju kosta samhället mångfaldigt (räcker 10*?) mer i produktions/inkomstbortfall?

    Dvs. har siffrorna 4500/30 miljarder kronor någon relevans öht?

  2. Johanna says:

    En dum fråga från någon som inte är van vid att tänka i QALYs: betyder resultaten att en 4 veckors fritidskarantän måste leda till att 30 000 personer lever 1 år längre tack vare karantänen för att den ska vara ”lönsam”? Eller hur ska den tolkas?

  3. Viktor says:

    Att befolkningen oroar sig över ekonomin kan vara pga mediebevakningen. Aktuellt har kört väldigt mycket ekonomiska perspektiv, exempelvis. Eller att svenska folket är väldigt hårt skuldsatt. Eller en kombination.

  4. Bosse says:

    Det borde räcka med att personer i riskgrupper håller sig isolerade.
    T ex personer med åkommor plus personer över x år. Där x kan vara 55 kanske?
    För de i riskgrupperna kan arbete påbjudas att skötas hemifrån. Och för de som inte kan det, betalar staten sjukersättning.
    Vidare så behöver de som arbetar med personer i riskgrupp, som t ex hemtjänst, se till att ha ordentliga skydd så att de inte smittar.
    Dvs man isolerar de som blir ordentlig sjuka och har hög sannolikhet att lasta ned sjukvården.

    För övriga kan livet pågå som vanligt. Och ekonomin bli väldigt ringa påverkad.

    Frågan är väl vilken åldersgräns man måste sätta för att sjukvården inte skall bli överlastad.

  5. Johan Stein says:

    Tack för en intressant artikel. Ett flertal länder har baserat sina strategier på modeller som har visat sig tvivelaktiga – se tex denna artikel angående modeller från forskare vid Imperial College -https://www.spectator.co.uk/article/six-questions-that-neil-ferguson-should-be-asked

    Dålig forskning kan vara vilseledande (för inte minst politiker) och av den anledningen är det viktigt med en kritisk debatt. I fallet med modellerna från forskare vid Imperial College tycker jag mig se att denna debatt uteblev – även i Sverige där en del forskare okritiskt nyttjat dessa modeller.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s