En fundamental ekonomisk-teoretisk fråga är den osynliga handens existens, det vill säga huruvida det finns en uppsättning priser som ser till att utbud och efterfrågan samtidigt möts på alla marknader. Även om denna fråga fortfarande är föremål för forskning, anses det stora genombrottet i att besvara frågan vara de båda ekonomipristagarna Kenneth Arrow och Gerard Debreus Econometrica-artikel från 1954. Denna artikel är en viktig anledning till att Debreu tilldelades 1983 års ekonomipris (Kenneth Arrow fick det redan 1972). Det som inte är lika välkänt är att Lionel McKenzie hade bevisat ett snarlikt resultat i det föregående Econometrica-numret. Den rafflande historien om denna publiceringsprocess och hur Arrow och Debreus artikel kom att bli den som fick historiskt genomslag medan McKenzies artikel fick leva ett relativt undanskymt liv diskuterades häromåret i en artikel i Journal of Economic Perspectives (som sedemera utvecklats till en nyutkommen bok på temat).
I korthet är historien som följer. Preliminära utkast till de båda artiklarna presenterades på en konferens i Chicago 1952. McKenzie har i en kommentar långt senare kommenterat denna konferens på följande vis:
Debreu was present at my presentation and made an intervention to suggest that my paper was implied by theirs, which had been delivered earlier in the meeting. Though I had not heard it, I responded that my paper no doubt implied theirs. Literally both statements were false.
I början av 1953 färdigställer McKenzie sin uppsats och skickar den till Econometrica. Redaktören Robert Strotz skickar artikeln för granskning till (ekonomipristagarna) Leionid Hurwicz och John Nash. Dessa visar sig inte vara de mest pålitliga granskare och först efter fem månader inkommer Hurwicz med en mycket summarisk rapport. Under denna tid har Arrow och Debreu färdigställt sin artikel och skickat in den till samma tidskrift. Redaktören väljer då ganska överraskande att skicka McKenzies artikel till Debreu för anonym granskning och denne gör nogsamt sitt arbete — men utan att meddela redaktören om den föreliggande intressekonflikten. Det finns ytterligare ett antal pikanta detaljer i denna historia såsom att Arrow och Debreu väljer att inte citera McKenzie i sin artikel, medan McKenzie citerar dem.
Strotz hade utlovat att McKenzies artikel skulle publiceras före Arrow och Debreus artikel och han håller detta löfte. Trots detta blir det Arrow och Debreus artikel som får störst genomslag. Detta beror förmodligen på att författarna bevisade ett snarlikt resultat på olika sätt och Arrows och Debreus sätt i efterhand framstått som det bättre sättet. Men det kan säkerligen också ha att göra med att McKenzie vid tiden för publiceringen ännu var utan doktorsexamen vid ett betydligt mindre framstående universitet än Arrow vid Stanford och Debreu i Chicago. Sista ordet är kanske ännu inte sagt i denna historia. Ekonomen Hukukane Nikaido lär oberoende av ovan nämnda herrar också bevisat existens i en allmän jämviktsmodell, men han hade inte samma flyt utan hans artikel publicerades först 1956 i Metroeconomica.
Samma lekar i den akademiska sandlådan då som nu, kanske någon känner sig frestad att konstatera. Hur man än väljer att se på saken, är det en fascinerande historia som pekar på hur svårt det ibland kan vara att avgöra vem som bör tillskrivas en vetenskaplig upptäckt.
Ekonomistas 
Den osynliga handen handlar inte alls om jämvikt utan ett tillstånd av växande välstånd. Beträffande jämvikt säger Adam Smith bara att saker och ting strävar mot den. Tanken att man skulle kunna räkna på jämvikt är väsenfrämmande för honom. Folk verkar också glömma bort att Pareto påpekade att det som nu kallas för “Paretooptimalitet” inte är något man kan räkna på. Pareto skrev att endast den fria marknaden, utan inblandning av försök till styrning, kan lösa det ekvationsssystem som uppstår. Det är den fria marknaden som hjälper matematiken enligt Pareto, inte tvärtom.
Adam Smith om den osynliga handen:
As every individual, therefore, endeavours as much as he can both to employ his capital in the support of domestic industry, and so to direct that industry that its produce may be of the greatest value; every individual necessarily labours to render the annual revenue of the society as great as he can. He generally, indeed, neither intends to promote the publick interest, nor knows how much he is promoting it. By preferring the support of domestick to that of foreign industry, he intends only his own security; and by directing that industry in such a manner as its produce may be of the greatest value, he intends only his own gain, and he is in this, as in many other cases, led by an invisible hand to promote an end which was no part of his intention. Nor is it always the worse for the society that it was no part of it. By pursuing his own interest he frequently promotes that of the society more effectually than when he really intends to promote it.
Fantastisk historia, Robert!
I samma anda så läste jag för ett tag sedan Gans och Shephard (1994) (och Olav Bjerkholt) om ratade artiklar som senare blev betydelsefulla. Med tanke på tidseftersläpningen som en nobb skapar, så kändes det ibland som det hade kunnat gå hur som helst och ibland handlar det mest om flyt.
Gans & Shepherd (1994)
Click to access gans_shepherd1994.pdf
Olav Bjerkkholt
Click to access ESEM-67.pdf
Har du frågat någon som satt i nobelkommittén om hur de resonerade?
Nej, och jag har inte heller letat upp den fullständiga prismotiveringen där det kanske framgår hur de resonerat. Tyvärr brukar ekonomipriskommitténs ledamöter inte avslöja något om sitt arbete på grund av den 50-åriga sekretessen.
Shit va rafflande! Kul och kusligt.
Ett annat exempel är Rawls system med “the original position” och “veil of ignorance” som egentligen uppfanns av Harsani inte långt tidigare (1955 om jag inte minns fel)
William Vickrey var nog den första att formulera idén om ”behind the veil of ignorance”. Här är ett citat från Richard Arnotts artikel ”Vickrey, William Spencer (1914–1996)” i The New Palgrave Dictionary of Economics, 2008:
”Vickrey made several other contributions to the literature on social choice and resource allocation mechanisms. In ‘Measuring Marginal Utility by Reactions to Risk’ (1945), he provided the first statement of social choice based on the maximization of expected utility behind the veil of ignorance, which was independently stated by Harsanyi (1955) a decade later […]”.