Svar till Roland Paulsen

I förra veckan skrev jag ett inlägg baserat på en intervju med Roland Paulsen där jag poängterade att 1) vi inte jobbar mer än någonsin och 2) det inte är klarlagt att ”lyckoforskningen visar att sambandet mellan BNP-nivå och lycka upphör vid en viss nivå”. Det har poängterats att det var orättvist av mig att på detta sätt recensera Roland Paulsens gärning. Det skulle förstås vara riktigt; om det nu hade handlat om Roland Paulsen och hans arbeten. Nu gör det inte det utan om hur det förhåller sig med fakta kring hur mycket vi jobbar och hur mått som BNP/capita förhåller sig till välmående och självrapporterad lycka.

Häromdagen svarade Paulsen. Han börjar med att omärkligt försöka ändra premisserna för diskussionen genom att påstå att jag skrivit att vi ”aldrig arbetat mindre och att vi mår bra” (eller, inte så omärkligt förresten; han satte det som rubrik på sitt svar). Men nu var det inte det jag skrev. Premissen för mitt inlägg var att bemöta två påståenden i en artikel som jag såg många referera till: 1) vi arbetar mer än någonsin och 2) ”lyckoforskningen visar att sambandet mellan BNP-nivå och lycka upphör vid en viss nivå”. Endast det senare av dessa tillskriver jag Paulsen och då genom ett tydligt citat.

Vad gäller den första punkten skulle den kunna avklaras ganska snabbt kan man tycka eftersom Paulsen börjar med att konstatera att vi inte arbetar mer än någonsin. Trots detta verkar det viktigt att göra gällande att jag ”jonglerar med statistik” för att sedan gå vidare till att illustrera att vi inte jobbar mer än någonsin men nu med kraftig emfas på att vi arbetar mer än man gör i vissa länder och att vi enligt vissa mått till och med arbetar något mer än 1990.

Frågan är vad man kan dra för slutsatser av detta? Min bild är att det finns en lång rad faktorer som påverkar hur mycket vi arbetar och hur detta utvecklas över tid. I Sverige arbetar vi mer än i vissa länder, mindre än i andra och självklart skulle vi också kunna arbeta mindre än vi gör idag. Men inte utan att det får konsekvenser för pensioner och finansiering av välfärdsystemet och en rad andra saker. Hur dessa konsekvenser ser ut har att göra med demografi, arbetskraftsdeltagande, skatteuttag och en rad andra saker. Allt detta är intressant och viktigt att diskutera (och som jag poängterade i mitt inlägg vad som görs i en lång rad rapporter som publicerats de senaste åren). Men inget av detta förändrar det faktum att vi inte jobbar mer än någonsin!

Om det nu till äventyrs skulle vara så att jag och Paulsen i slutändan egentligen inte har så olika bild av antalet arbetade timmar utan snarast av vad man kan dra för slutsatser av det, så gäller det sannerligen inte frågan om hur relationen mellan BNP/capita och självrapporterad lycka ser ut.

I sina kommentarer om detta börjar Paulsen med att påstå att jag skulle tala om detta fält som homogent vilket förstås inte stämmer. Tvärtom poängterar jag just att hela begreppet ”subjektivt välbefinnande” kan betyda olika saker, och att underliggande data baserar sig på mycket olika frågor om hur lyckliga personer säger sig vara (jag återkommer till det nedan).

Han fortsätter sedan med att infoga två välkända grafer från en föreläsning som gavs av Richard Layard på LSE 2003 (jag hade den stora förmånen att vara där och har använt dessa grafer och mycket annat som Layard har skrivit i delar av min undervisning sedan dess). Mycket av det som sägs i dessa föreläsningar är intressant och viktigt som till exempel hur absolut och relativ nytta kan påverka hur vi tänker på optimal beskattning, se forskning på detta här). Layard poängterar också att vårt välbefinnande förstås inte bara styrs av pengar varför det är viktigt att ta hänsyn till andra faktorer när man jämför välstånd mellan länder (diskussioner kring detta refererades också i mitt inlägg, se t ex här). Nu väljer inte Paulsen att prata om detta utan framhärdar istället med följande:

”Att det positiva sambandet mellan BNP och självskattad lycka efter en viss nivå mattas av borde inte vara en okänd fågel för den som alls intresserat sig för ämnet.”

Problemet är bara att det förstås inte stämmer. Till att börja med så kommer det synbara intrycket av ett avtagande samband från det självklara faktum att 100 kronor till inte gör lika stor skillnad om man börjar med 100 kronor som om man börjar med 1000 kronor. I det första fallet betyder 100 kronor till en fördubbling, i det senare en ökning med 10 procent. Om man istället ritar om figuren så att x-axeln med ökningar i BNP reflekterar lika stora procentuella ökningar i stället för absoluta tal (alltså med logaritmerade värdet på inkomst) så ser figuren ut som nedan. (Googlar man ”happiness GDP” så är en förklaring till detta vanliga missförstånd nästan det första man får upp, med en grafisk illustration som denna).

Life satisfaction GDP_fig1

Det är nu helt klart att det mellan länder finns ett tydligt samband mellan BNP/capita nivå och självrapporterad lycka. Om något är det dessutom något kraftigare över den nivå där Paulsen menar att sambandet upphört att existera och svagare för de fattigaste länderna.

Men hur ser det ut inom länder? Kanske effekten av mer pengar har negativa externaliteter på omgivningen på ett sätt som gör att effekten ser annorlunda ut? Studien av Stevensson och Wolfers (och som vi skrivit om här när den kom) studerar även detta. De visar att sambandet också gäller inom länder. I en artikel av Deaton och Stone (2013) görs detta dessutom på många olika geografiska nivåer ner till effekten inom ett och samma postnummer-område och resultatet är det samma. Figuren nedan illustrerar resultatet på data från European Social Survey (tack till Martin Berlin som tagit fram den som en del i pågående forskning). Varje punkt är resultatet för ett enskilt land ett visst år och lutningen på pilarna indikerar effekten på självrapporterad lycka av mer pengar inom varje land (motsvarande graf för World Values Survey finns här).

Withincountry happiness gdp Martin Berlin

Kontentan av detta är, tvärtemot vad som hävdas av Paulsen, att det, om något, är mycket tydligt belagt att ju högre inkomst man har desto nöjdare är man med sitt liv. Hans uttalande om att ”Den så kallade ”Easterlin-paradoxen” har debatterats länge och verkar stå sig relativt väl.” är helt enkelt inte korrekt. Tvärtom så konstaterar Angus Deaton och Arthur Stone i artikeln som nämndes ovan följande:

… That there is a paradox at all has been robustly challenged by Sacks, Stevenson, and Wolfers (2012).

Stevensson och Wolfers visar också detta i en artikel här. Deaton och Stone (2013) fortsätter dock med något som är intressant för den som är genuint intresserad av detta forskningsfält. De skriver:

…This literature typically does not make the distinction between evaluative and hedonic measures that is so important here.

Detta syftar på att det i de enkäter som ligger till grund för studier av självrapporterad ”lycka” finns två typer av frågor. En är reflekterande: ”På en skala 0-10 hur nöjd är du överlag med ditt liv?”. Den andra typen har att göra med sinnestillstånd. Dessa är av typen: ”Hur glad/ledsen/stressad var du under gårdagen?”. Bilden nedan hämtad från artikeln av Deaton och Kahneman (2010) och visar att den senare typen av lyckomått typ inte tycks påverkas av inkomst över en viss nivå.

Deaton_Kahneman2010fig

Vad ska vi dra för slutsatser av detta? Jo, sammantaget visar forskningen att dagliga tillstånd som stress och lycka och sorg tycks påverkas av inkomster upp till en viss nivå men de försvinner inte från ens liv. Samtidigt visar data att när det gäller svaret på mer reflekterande frågor kring hur nöjd man är med sitt liv överlag, så ökar nöjdheten med inkomst på alla nivåer.

Betyder detta att vi slagit fast hur sambandet mellan lycka och inkomst ser ut? Nej, självklart inte. Det illustrerar bara vikten av att vara tydlig med vad man pratar om och reflektera över vilka samband som är viktiga och vad de betyder.

För att återgå till Paulsens svar: Han fortsätter med att poängtera att subjektiva mått på upplevd lycka kanske inte är så bra ändå. Han menar att svar på frågor om hur lycklig man är kan påverkas av kulturella skillnader. Man bör därför studera beteende istället (som om beteende inte påverkas av kulturella skillnader…).

Han citerar sedan en rad fakta kring suicidstatistik som inte har någon tydlig koppling till BNP. Det är riktigt. Det är till och med så att det är något vanligare i rikare länder. Det är också vanligare i länder som är mer sekulära (hög religiositet är tydligt negativt korrelerad med suicid), vanligare i länder med högt arbetskraftsdeltagande bland kvinnor, det är vanligare i forna öststater på sätt som inte förklaras av annat än att de är just förna öststater, och ungefär dubbelt så vanligt i Finland som i Sverige som i socioekonomiska termer är mycket lika. Ända sedan Emile Durkheims klassiska studie Suicide från 1897, har kulturella faktorer pekats ut som nyckelfaktorer mellan länder.

Paulsen går sedan vidare till att citera en rad fakta om konsumtion av antidepressiva läkemedel och diagnoser kring psykisk ohälsa. Island, som rankades högst i termer av självrapporterad lycka i den studie jag citerade, konsumerar mest antidepressiva läkemedel per capita får vi veta. Och konsumtionen av antidepressiva läkemedel har ökat väldigt mycket de senaste årtiondena. Allt detta stämmer förstås och är på många sätt mycket oroväckande. Frågan är vad det visar? Richard Layard avslutade den föreläsning som Paulsen hänvisar till med följande:

It is a complete scandal that we spend so little on mental health.(…) Roughly 25% of us experience serious mental illness during our lives, and about 15% experience major depression. Such depression can in most cases be helped by a combination of drugs and cognitive therapy. (…) Even already, after only 50 years of research, many people are helped by Prozac to “feel themselves” rather than some sub-standard person that they only half recognise. As drug research advances, it would be surprising if more and more people could not be helped to be what they feel is the real them.

Layard har sedan dess i en rad sammanhang förespråkat generösare användning av medicin och terapi för att bättre hjälpa människor med psykiska problem. Jag har ingen aning om detta är rätt väg att gå och jag är orolig för att det lätt kan bli en övervikt av medicinering snarare än terapi. Det som dock är helt klart är att en sådan utveckling skulle leda till ännu mer konsumtion av läkemedel relaterade till psykisk ohälsa. Av det kan man dock inte dra slutsatsen att vi mår allt sämre.

Mitt inlägg handlade verkligen inte om att vi lever i en värld utan problem där alla mår bra. Många av de fakta Paulsen pekar på bekymrar även mig. Men som jag skrev i avslutningen av mitt första inlägg så ligger de största problemen i fördelningsaspekter av dessa problem. Vissa jobbar säkert för mycket medan andra inte jobbar alls, suicid och psykisk ohälsa har tydliga kopplingar till socio-ekonomiska faktorer (se t ex följande utmärkta studie om relationen mellan barns hälsa och socioekonomiska faktorer) och så vidare. Inget av detta förändrar dock det faktum att vad jag skrev i mitt första inlägg fortsatt är korrekt. Vi jobbar inte mer än någonsin och det är inte klarlagt att ”lyckoforskningen visar att sambandet mellan BNP-nivå och lycka upphör vid en viss nivå”. Om något så är det tvärtom.

Comments

  1. Roine skriver: ”Han börjar med att omärkligt försöka ändra premisserna för diskussionen genom att påstå att jag skrivit att vi ”aldrig arbetat mindre och att vi mår bra” ”

    För det första påstod Roine i sin första text: ”Sett i lite längre perspektiv så har vi, i takt med att vi blivit rikare, gradvis arbetat en allt mindre del av våra liv.” … ”vi har allt mer fritid”. För det andra glider Roine på slutet av sin text från ett svagare påstående – att det inte är belagt att vi ”mår dåligt” – till att starkare hävda att vi inte mår dåligt när Roine skriver ”Den bästa utgångspunkten för dessa diskussioner är dock knappast: ”Vi arbetar mer än någonsin och mår dåligt”. Eftersom vi inte gör det.”

    Om Roines plan var att bara strikt negativt invända mot det som sades i modetidningens ingress och i citatet från Paulsen så är det ändå inte tydligt att det blev så i praktiken.

    En sak till. Formuleringar som ”vi arbetar mer” är flertydiga. Då är det bra att uppmärksamma det, explicit välja och motivera en precisering och formulera slutsatser i termer av denna precisering. Samt undersöka om den formulering man vill kritisera gör samma precisering. Men Roine antog i första texten bara utan motivering en viss precisering (antal arbetade timmar under livstiden) och hävdar sen att ingressen i modetidningen har fel. Men hur vet Roine att modetidningens ingress hade samma precisering i åtanke?

    I nya texten fortsätter Roine på samma vis: ”Vad gäller den första punkten skulle den kunna avklaras ganska snabbt kan man tycka eftersom Paulsen börjar med att konstatera att vi inte arbetar mer än någonsin.” och ”Men inget av detta förändrar det faktum att vi inte jobbar mer än någonsin!”. Paulsens text tar dock upp flera olika sätt att precisera ”vi arbetar mer” inklusive följande avsnitt: ”Sedan 1976 då den senaste stora arbetstidsförkortningen gjordes med sänkt pensionsålder har den nationella produktiviteten nära fördubblats. Vi arbetar mer än någonsin i relation till nationell produktivitet. Detta är vad jag sagt i åtminstone femtiotalet intervjuer.”

  2. Dan Kärreman says:

    Att använda log-skala för att hitta ett samband är ett rigoröst sätt att påstå att sambandet mattas av. Du ger således Roland Paulsen rätt i sak. Det finns säkert lägre hängande frukt än att försöka få ut 0,67 mer tillfredsställelse genom att fördubbla BNP. Speciellt när de nordiska länderna redan är uppe i topp. Min skattning är att de har cirka en till en och halv BNP-fördubbling kvar innan de slår i taket.

    Kanske kan vi enas om att BNP per capita är ett rätt intetsägande mått när det gäller tillfredsställelse över 15000 dollar per capita (ppp-justerat!), om nu 5 betyder att livet är rätt ok.

  3. Min kommentar dök inte upp så jag gör ett nytt försök.

    Roine skriver: ”Han börjar med att omärkligt försöka ändra premisserna för diskussionen genom att påstå att jag skrivit att vi ”aldrig arbetat mindre och att vi mår bra” ”

    För det första påstod Roine i sin första text: ”Sett i lite längre perspektiv så har vi, i takt med att vi blivit rikare, gradvis arbetat en allt mindre del av våra liv.” … ”vi har allt mer fritid”. För det andra glider Roine på slutet av sin första text från ett svagare påstående – att det inte är belagt att vi ”mår dåligt” – till att starkare hävda att vi inte mår dåligt när Roine skriver ”Den bästa utgångspunkten för dessa diskussioner är dock knappast: ”Vi arbetar mer än någonsin och mår dåligt”. Eftersom vi inte gör det.”

    Om Roines plan var att bara strikt negativt invända mot det som sades i modetidningens ingress och i citatet från Paulsen så är det ändå inte tydligt att det blev så i praktiken.

    En sak till. Formuleringar som ”vi arbetar mer” är flertydiga. Då är det bra att uppmärksamma det, explicit välja och motivera en precisering och formulera slutsatser i termer av denna precisering. Samt undersöka om den formulering man vill kritisera gör samma precisering. Men Roine antog i första texten bara utan motivering en viss precisering (antal arbetade timmar under livstiden) och hävdar sen att ingressen i modetidningen har fel. Men hur vet Roine att modetidningens ingress hade samma precisering i åtanke?

    I nya texten fortsätter Roine på samma vis: ”Vad gäller den första punkten skulle den kunna avklaras ganska snabbt kan man tycka eftersom Paulsen börjar med att konstatera att vi inte arbetar mer än någonsin.” och ”Men inget av detta förändrar det faktum att vi inte jobbar mer än någonsin!”. Paulsens text tar dock upp flera olika sätt att precisera ”vi arbetar mer” inklusive följande avsnitt: ”Sedan 1976 då den senaste stora arbetstidsförkortningen gjordes med sänkt pensionsålder har den nationella produktiviteten nära fördubblats. Vi arbetar mer än någonsin i relation till nationell produktivitet. Detta är vad jag sagt i åtminstone femtiotalet intervjuer.”

  4. Olof Johansson-Stenman says:

    Nja, en rät linje med logskalan betyder visserligen ett konkavt samband (vilket ju normalt antas), men ändå att en procentuell inkomständring ger lika stor absolut förändring av lyckonivån oavsett vid vilken initial inkomstnivå detta sker. Däremot kan förstås inte sambandet fortsätta vara linjärt hur länge som helst då själva skalan (satisfaction ladder) här har en övre gräns på 10. (T ex kan inte lyckogenomsnittet bli 11 oavsett hur hög BNP blir.)

    Det finns givetvis även andra potentiella problem med lyckomätning. Det vore t ex intressant att veta om resultaten står sig om samma undersökning i WVS görs i olika länder men utan att man påtalar att det rör sig om en internationell undersökning, d v s utan att respondenterna fås att tänka på hur de har det i relation till andra länder. Någon som vet om detta eller motsvarande gjorts?

    • Jesper Roine says:

      Håller förstås helt med dig om att det linjära sambandet har en övre gräns som är satt av skalans maxvärde. Beräkningar av Justin Wolfers och Betsey Stevenson visar dock att denna teoretiska möjlighet inte är ett problem på länge än. Wolfers nämner detta i ett econtalk på ämnet (efter ungefär 21 minuter enligt transkriberingen) som du kan lyssna på här
      Angående din andra fråga ska jag höra mig för. Vet inte på rak arm. Återkommer.

      • Olof Johansson-Stenman och Erik Mohlin says:

        Nej, vi är förstås långt ifrån den gränsen. Med extrapolation med hjälp av ett flottigt finger på skärmen approximerar jag taket till ca 64*2^9 k$, eller drygt 30 miljoner dollar (eller hälften om bara 8 dubbleringar från 64 k$ krävs för att komma upp till lyckan 10). Vore förstås mkt uppsakattat om du hittade ngt kring den andra frågan.

  5. Trots att debatten fått mängder av inlägg verkar ingen ha kollat om premisserna stämmer. Dvs. om ”vi” arbetar mer eller mindre än tidigare. Eller om det bara handlar om omfördelning inom befolkningen eller över livstiden. Det visar sig dock vid en koll med Nationalräkenskaperna att antalet arbetade timmar per på utslaget på antalet innevånare i landet inte har förändrats särskilt mycket sedan 1980 i alla fall. Toppen 1989 och den följande bottennoteringen 1993 ligger tämligen symmetriskt kring genomsnittet som hamnar på ca 780 timmar per person och år. Med antalet sysselsatta och den relativa sysselsättningsgraden är det givetvis en helt annan sak. Men det var väl tiden ”vi” arbetar som det handlade om?

  6. David Hedlund says:

    Hela den här debatten havererar (och tyvärr springer Paulsen rätt in i fällan) på grund av att den blir en sifferexercis som i stora stycken (dock inte helt) tappar bort kvalitativa aspekter av ”arbete”, vad som är arbete och hur gränslöst, och därmed omätbart, arbetet blivit.

    • Kalle says:

      Min sammanfattning på RPs inlägg var något krasst.

      ”Kallar Roland sig verkligen forskare?”

      För mig är det mer en schaman som springer omkring med halmgubbar och ändra frågeställning då han blir påkommen med att inte ha rätt i sina grundläggande antaganden.

      T.ex. så skulle jag omedelbart starta företag om Sverige införde medborgarlön. Min kalkylmässiga lön i företaget skulle vara noll kr (då jag överlever på medborgarlönen). Min affärsidé ser ut som följer:

      ”jobba med din passion – att budgetera noll i lönekostnader i nystartade företag”

      Reklammaterial skulle skickas till alla Sveriges ideologiska studentorganisationer för vidare spridning bland deras medlemmar.

      Ajså, gjorde jag just en halmgubbe? RP förespråkar inte medborgarlön utan 6-timmars arbetsdag. På ungefär lika vetenskapliga grunder som jag just anklagat honom för att vara för medborgarlön.

      • På vilken punkt menar du att Paulsen ändrat frågeställning?
        Den låter lite torftig, din personliga dröm om vad du skulle göra med ditt liv om du hade medborgarlön.

    • David Hedlund: Det kom upp en del i kommentarerna till tidigare texter, t ex om Roines sätt att mäta arbete exkluderar utbildning när mycket utbildning från individens perspektiv är en nödvändig aktivitet för att senare kunna arbeta och knappast upplevs som ”fritid”. Men det är svårt att debattera det mer här när Roine blockerar även hövlig och konstruktiv kritik.

  7. Johan Wiklund says:

    Mkt bra! Problemet är att i Sverige är alla med an åsikt ”forskare”. Som postmodernist har Paulsen har helt andra utgångspunkter för sina argument än sanning. Att du har rätt och han fel är liksom ovidkommande i många kretsar.

    • Jag läste precis ”Administrationssamhället” och därefter Paulsens ”Vi bara lyder”. Den första var viktig och byggde troligtvis på mer rigoröst planerade och genomförda studier, men var dessvärre i genomsnitt dötrist skriven (det sista två kapitlen lyfte dock boken mycket). I sammanhanget var Paulsens bok en bladvändare som är fantastiskt skickligt skriven och som har något viktigt att säga om samtiden och om vårt samhälle. Jag vill inte jämföra författarnas forskargärningar, men jag vill inte heller underkänna Paulsen som forskare bara för att boken inte är skriven som en knastertorr vetenskaplig rapport, tvärtom. Om (samhällsvetenskaplig) forskning ska vara en verksamhet som engagerar och påverkar resten av samhället är Paulsen mycket framgångsrik.

      Jag kan inte undgå att känna att något går förlorat när man (som Johan verkar mena ovan) måste hitta och spika fast en otvetydig ”sanning” som kan beläggas i siffror för att få kalla sig forskare. Att fastslå en sanning av vilken sort som helst och sedan hävda att den har relevans för det som som ännu inte har hänt är i sig ett ”leap of imagination”.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 8 236 andra följare