Låt curlingkvastarna stå

I boken Curlingföräldrar och servicebarn från 2004 beskriver den danske psykologen Bent Hougaard hur dagens unga föräldrar alltför ofta lägger sig i sina barns liv och utveckling alltmedan dessa snabbt vänjer sig vid att bli ständigt uppassade. ”Barnen får för lite motstånd”, menar Hougaard, vilket på sikt riskerar skapa individer utan skamkänsla och sunt förnuft.

Parallellen med dagens statliga industristöd är slående. I USA vill Barack Obama ge stöd till den amerikanska bilindustrin, i Tyskland ombes Angela Merkel låna pengar till Opel och i Sverige haglar kraven på riktade industristöd till alltifrån bil-, småhus- , och byggindustrin. Den svenska regeringen verkar inte heller immun mot vissa av kraven, exemplifierat av exportkrediter till småföretag och extrapengar till bilforskning.

Att stödja krisbranscher är emellertid långt ifrån oproblematiskt. Bilbranschens problem härör t ex från åratal av strategiska felsatsningar och huvudlös kreditgivning vilka nu skapat en djup kris som branschen själv bör ta konsekvenserna av. Skulle staten ge understöd skulle det kunna ge helt fel signaler till andra marknadsaktörer. Däremot bör samhället erbjuda stöd för individer som drabbas av t ex arbetslöshet som en följd avkrisen. Sådant stöd ska dock komma i form av a-kassa, fortbildningspengar och flyttstöd (för hela familjer), inte som industripolitik.

Ytterligare en oroande aspekt av västländernas nationellt inriktade industristöd är att det har undertoner av protektionism, inte minst i Obamas fall, vilket gör det än ekonomiskt osundare.

Den klipske debattören Johan Norberg gav denna statliga industripolitik ett namn: curlingekonomi. Och för att ta denna metafor på allvar bör ekonomer idag ge sina regeringar samma rekommendation som psykologen Hougaard ger curlingföräldrarna: låt curlingkvastarna stå!

Comments

  1. Det är inte stöd som är tokigt, det är stöd som fungerar fel som är det. Att underhålla branscher som tiden gått förbi är inte vettigt och rent slöseri, men att låta tillgångar vad det gäller arbete och kapital gå under är det. Att se till att resurser som nu ligger i exempelvis en bilindustrier utan framtid i atället används för andra samhällsnyttiga produkter (det kan vara andra typer av kommunikationsmedel, det kan vara saker som inte har helt andra användningsområden) är helt enkelt ett intelligent sätt att förvalta det samhälleliga kapitalet. Staten kan väl köpa Volvo och Saab för en hundralapp var och bygga vindkraft, vågkraft, spårvagnar, spårtaxi eller vad man nu kan hitta på där i stället.

  2. Hade regeringar haft lätt att förutse branschers framtid hade kanske riktade industristöd i ett land som Sverige varit motiverade. Men det har regeringar som bekant inte.

    Det är dessutom inte frågan om att tillgångar i arbete och kapital gå under. Det händer ideligen att privata företag missköts eller av annan anledning inte står sig i konkurrensen. När det sker köps de oftast upp av någon konkurrent som är mer lämpad att driva verksamheten. Kanske är det det som kommer hända GM. Om det emellertid saknas villiga uppköpare blir det konkurs och då säljs företagets tillgångar ut och återanvänds ändå av andra. I en lågkonjunktur kan dock vissa sunda företag få temporära likviditetsproblem pga av andra företags bryderier. I de fallen finns dock en kreditmarknad där dessa sunda företag kan ta lån för att överbrygga problemen.

    Inte heller arbetskraften kommer förspillas (men kanske en del företagsspecifikt kunnande kan bli obsolet). För det första är arbetskraften en mobil produktionsfaktor och det finns ofta möjlighet att söka andra jobb när ens företag går omkull eller man av annan anledning får sparken. I annat fall har samhället (stat, fack, företagen etc) flera skyddsmekanismer i form av a-kassa eller omskolningsbidrag som kan användas.

    Med andra ord saknas hållbara argument för att svenska staten skulle gå in med riktade stöd till enskilda industrier. Den enda gång jag kan se att statliga industristöd kan vara ekonomiskt motiverade är i fattiga länder där nya industrier i ett temporärt uppbyggnadsskede (s k infant industries) behöver skyddas från omvärldens konkurrens. Med det gäller alltså knappas Sverige.

  3. Klart att om regeringen springer och frågar nationalekonomer så kommer man inte att få några vettiga tankar om framtiden. De är fullt sysselsatta med att försöka räkna ut vad som redan hänt. Man får alltså fråga mer initierade personer var existerande flaskhalsar och intressanta behov och resurser finns, och sedan om möjligt förvandla ett problem till en lösning.

    Exempel: finns det en trång sektor i produktion av vindkraftverk just nu? Kan man fort som tusan ställa om några sysslolösa verkstäder för att tillverka vindkraftverk? Kan man till och med snabbavveckla någon bilfabrik för omställning av produktionen till mer efterfrågade produkter? Finns det möjligheter att göra en snabbinsats för att få bort överföringsförlusterna på kraftledningarna från vattenkraftverken i Norrland till sydsverige – det lär motsvara ett par kärnkraftverk som försvinner! Sådana praktiska frågor är bättre än predikningar om att allt kommer att bli så bra bara man följer råden från de som sitter och försöker förklara varför deras tidigare råd inte fungerade så bra.

  4. Jamen det finns ju redan en suverän mekanism att tillgå som låter oss få reda på var flaskhalsar och alternativa användningsområden finns och som inte innebär att besluten ska fattas av några enskilda nationalekonomer, statliga tjänstemän eller –ännu värre– särintressen som trycker på de statliga tjänstemännen. Mekanismen utgår från de verkliga behov som finns runtom i samhället, hos olika aktörer på olika nivåer och det är deras bedömning av vad som är viktigt och vad detta är värt som kommer styra vad man i slutändan väljer att satsa på. Den mekanismen kallas marknaden. För vilka vet bättre om det finns trånga sektorer i vindkraftsverksindustrin än just vindkraftsverksindustrin?

  5. Att försöka diskutera verkigheten med en troende nationalekonom är som att försöka diskutera religion med ett jehova-vittne. Man kan lika gärna försöka tala med en vägg.

  6. Björn, du har rätt i att jag kanske lät lite fyrkantig. Men om du skulle kunna bortse från det och istället se till innehållet i det jag skrev, nämligen att fundera över vilket som är det minst problematiska sättet på vilket vi kan finna alternativa användningsområden för de resurser som idag finns i industrier som inte är lönsamma.

    Du nämnde flera varianter som iofs låter som vettiga förslag, men för att de ska bli verklighet måste vi hitta någon som kan avgöra om de alls är vettiga och, om man ska satsa på dem, hur mycket de ska få kosta? Vem eller vilka ska bestämma detta? Och vem ska betala? Om vi vill att politiker eller tjänstemän på näringsdepartementet ska fatta besluten måste man samtidigt peka ut varifrån pengar ska hämtas, från sjukvårdsbudgeten, eller infrastrukturbudgeten eller vadå? Och varför skulle det inte finns andra lika vettiga förslag som dina men som pekar ut helt andra användningsområden?

    Min poäng är helt enkelt att besluts- och finansieringsproblem som dessa faktiskt sköts ganska bra av marknaden, dvs alla olika aktörer som har behov, idéer och förslag på vilka saker som ska göras och hur. Visst kan man tänka sig att även offentlig sektor är med och ibland även att privat och offentlig sektor samverkar. Men att ändå låta signaler om behov och värderingar av framtida projekt komma från samhällets marknadsaktörer är nog ingen dum utgångspunkt.

  7. @ Björn:
    Tror du verkligen att regeringens centerpartister (minus Erlandsson) är de i samhället bäst lämpade att identifiera behov i energisektorn och att fatta beslut om investeringar? Och att det vore effektivt användande av gemensamma resurser om investeringarna gjordes med skattemedel?

  8. Björn:
    1) Det där med att staten skall toppstyra företag och nationella investeringar har redan testats ett flertal gånger. Det har alltid gått käpprätt åt hel**** (och då snackar vi inte småkriser med recession i ett par kvartal utan riktig total katastrof, fattigdom och förtryck).

    2) ”Att se till att resurser som nu ligger i exempelvis en bilindustrier utan framtid i atället används för andra samhällsnyttiga produkter (det kan vara andra typer av kommunikationsmedel, det kan vara saker som inte har helt andra användningsområden) är helt enkelt ett intelligent sätt att förvalta det samhälleliga kapitalet”

    Du tror alltså att all industri är statisk om den ligger kvar i privata händer? Att den inte är kapabel att ställa om när teknologier inte längre har någon framtid? Och framförallt, att staten skulle vara bättre på detta? Dessutom när du tänker på dessa ”initierade personer” som skall fatta dessa beslut – tror du inte att de mest lämpade för detta är just personer som idag arbetar med denna typ av frågor? (Jag kan garantera att nationalekonomer har mycket lite med investeringsbeslut att göra)

  9. Tre intetsägande svar, varav det sista tydligen kommer från en av de debattörer som lever kvar i trettiotalet. Någon konkret diskussion av läget idag, och hur det kan se ut under kanske tio år framåt, kan jag inte se. Däremot faktiskt en mindre trevlig tendens som jag inte vet om den verkligen är klart ut tänkt eller bara en dimmig idé hos er: demokrati är inte acceptabel, det svenska folket har inte rätt att bestämma hur landets ekonomi skall skötas utan det är privilegiet för en minoritet. Och det råkar vara industribossar som redan visat hur fantastiska de är.

    Kom ihåg att företagen är till för vår skull, vi är inte till för företagens skull. Säger vi ”hoppa” till VD på Ericsson eller Volvo skall han hoppa. Inte tvärtom.

  10. ”Tre intetsägande svar, varav det sista tydligen kommer från en av de debattörer som lever kvar i trettiotalet.”

    Jag undrar det jag, på trettiotalet var man förstås inte ointresserad av att använda sig av en aktiv industripolitik.

    ”Kom ihåg att företagen är till för vår skull, vi är inte till för företagens skull. Säger vi “hoppa” till VD på Ericsson eller Volvo skall han hoppa. Inte tvärtom.”

    Eller det tredje perspektivet där det hoppas ganska bra utan att man behöver beordra folk till att göra det.

Trackbacks

  1. […] av våra handlingar kan blir kännbara långt bort och under lång tid. Så när nu västvärlden samlar sig för att bevara olönsam inhemsk bilproduktion är det värt att tänka på att detta inte bara […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s