Finansinspektionens och Riksgäldens gemensamma remissvar på Riksbankens ”Förslag till ändrade bestämmelser för säkerheter för kredit i Riksbanken” är ett intellektuellt lustmord på ren kanslisvenska. Den utomstående läsarens förtroende för Riksbanken torde få sig en knäck.
Riksbankens förslag har till synes vällovliga syften. Medlet är att skärpa kraven på säkerheter för krediter från Riksbanken, något som är tänkt att få bankerna att ersätta säkerheter i form av s.k. säkerställda obligationer – i praktiken bostadsobligationer – med svenska statens obligationer samt att få bankerna att ersätta bostadsobligatoner med statsobligationer i sina likviditetsreserver. Därmed tycker sig Riksbanken slå tre flugor i en smäll: Den skulle få minskad kreditrisk, bankerna skulle få likviditetsreserver som inte riskerar att falla i värde vid en bankkris och det skulle bli dyrare för bankerna att finansiera bostadslån med bostadsobligationer. Det sista skulle leda till höjda bolåneräntor och motverka hushållens skuldsättning, vilket kanske är det egentliga syftet med Riksbankens förslag.
Finansinspektionen och Riksgälden menar i sitt gemensamma remissvar att förslaget skulle bli verkningslöst eftersom bankerna bara utnyttjar ungefär hälften av sitt kreditutrymme i Riksbanken. De behöver inte ersätta de säkerheter i form av bostadsobligationer som de har med statsobligationer, vilket Riksbankens förslag utgår från. Om de mot förmodan ändå skulle vilja behålla nivån på sina säkerheter påpekar myndigheterna att det kan ske med Riksbankscertifikat, vilka är mer fördelaktiga som säkerheter än statsobligationer (och som det numera finns gott om sedan Riksbanken börjat köpa statsobligationer). Den möjligheten nämns dock inte i Riksbankens analys av förslagets konsekvenser.
Finansinspektionen och Riksgälden påpekar också att Riksbankens förslag skulle kunna leda till ökad finansiell instabilitet om bankerna skulle handla som förslaget antar. Inom en snar framtid kommer Riksbanken att inneha en tredjedel av hela stocken av statsobligationer, vilket riskerar att minska likviditeten i marknaden. Likviditeten skulle minska ytterligare om bankerna tvingas köpa statsobligationer. Minskad likviditet kan göra det svårare för staten att finansiera sig i ett besvärligt läge och på så sätt flytta fram den tidpunkt då Riksbanken måste börja ge krediter på lättare villkor och nödkrediter till bankerna. Dessutom är det kontraproduktivt att få bankerna att öka sina likviditetsreserver i svenska kronor. I ett nödläge kan Riksbanken förse dem med hur mycket likviditet som helst i inhemsk valuta. Det vore bättre för den finansiella stabiliteten om bankerna ökade sina likviditetsreserver i utländsk valuta, som det kan bli svårt att få tag på i en kris.
Slutligen är Finansinspektionen och Riksgälden missnöjda med att Riksbanken inte tagit upp förslaget i det så kallade Stabilitetsrådet, där frågor om finansiell stabilitet och lämpliga åtgärder ska diskuteras och samordnas mellan de tre myndigheterna. De anser sammanfattningsvis att förslaget inte kommer att få de effekter som Riksbanken säger sig vilja uppnå, att Riksbankens konsekvensanalys inte håller måttet och att förslaget inte borde genomföras.
Den utomstående läsaren av Finansinpektionens och Riksgäldens gemensamma remissvar måste bli benägen att instämma. Riksbankens handlande och analys i denna fråga inger inte förtroende, ett problem som jag uppmärksammat tidigare när det gäller frågor om både finansiell stabilitet och penningpolitik.
Ekonomistas 
Inlägget ovan om Riksbankens förslag på ändrade bestämmelser för säkerheter för kredit i Riksbanken innehåller en suggestiv feltolkning av syftet och missuppfattar hur förslaget är tänkt att minska kreditrisken för Riksbanken.
Harry Flam antyder att ”det egentliga syftet med Riksbankens förslag … kanske är … att [höja] bolåneräntor och motverka hushållens skuldsättning.” Det missar därmed ett otvetydigt formulerat syfte i remisstexten: ”Detta kan i första hand minska Riksbankens kreditrisker …”.
Att minska vår kreditrisk är helt i linje med uppdraget i Riksbankslagen (6 Kap, 7 §) att kredit endast får beviljas av Riksbanken mot betryggande säkerhet. Även i den akademiska litteraturen har det skrivits om att det kan uppstå situationer där affärsbanker lämnar säkerheter av lägre kvalitet till centralbanken medan säkerheter av den högsta kvalitén används på marknaden (se t ex Fecht, Nyborg, Rochollo och Woschitz, Collateral, Central Bank Repos, and Systemic Arbitage, 2015). Riksbankens översyn av säkerhetsreglerna kan både förebygga och rätta till sådana situationer.
Syftet med Riksbankens förslag är alltså att minska vår egen kreditrisk. För att vara tydlig mot omvärlden om konsekvenserna, beskriver remissen både de sannolika direkta effekterna av åtgärden och eventuella indirekta sidoeffekter på till exempel marknaden för bostadsobligationer. Harry Flams inlägg förväxlar tyvärr de indirekta effekterna i konsekvensbeskrivningen med syftet.
Att det finns utrymme och behov av att minska Riksbankens kreditrisk och därmed de risker som svenska skattebetalare löper är tydligt. Under senare år har bankernas säkerheter varit starkt koncentrerade till ett enskilt tillgångsslag – säkerställda obligationer. En orsak till det är att Riksbanken under finanskrisen 2007-2008 lättade på sina säkerhetsvillkor för att öka bankernas tillgång till likviditet. Genom att nu på nytt sätta gränser för vilka och hur mycket säkerställda obligationer banker får lämna som säkerhet säkerställer Riksbanken att risken för kreditförluster begränsas för skattebetalarna.
Substitution av säkerställda obligationer med riksbankscertifikat bidrar också till denna kreditriskbegränsning. Detta nämns inte explicit i Riksbankens analys i remisspromemorian då mängden certifikat varierar relativt kraftigt över tiden. Från Riksbankens perspektiv kan dock riksbankscertifikat och statsobligationer i stort sett jämställas som säkerheter. Därmed uppnås samma effekter för Riksbankens kreditrisk oavsett om våra motparter väljer att placera i certifikat eller statsobligationer och lämna dessa som säkerheter till oss.
Kasper Roszbach, chef för avdelningen för finansiell stabilitet, Riksbanken.
I Riksbankens PM står följande i inledningen: “Riksbanken har vid många tillfällen påpekat att det är otillfredsställande att bankerna i så hög grad förlitar sig på säkerställda obligationer i sina likviditetsreserver. Om en stor andel av dessa obligationer ägs av ett fåtal banker finns det en risk att det blir svårt att sälja dem vid en kris. Ett ”korsägande” av säkerställda obligationer ger också upphov till spridningsrisker inom banksystemet om banker behöver sälja andra bankers säkerställda obligationer för att skaffa likviditet. De svenska hushållens skuldsättning har därtill ökat kraftigt de senaste tio åren. Ett skäl är att de svenska bankerna har haft god tillgång till marknadsfinansiering till låga räntor. Att bankerna har kunnat expandera utlåningen så snabbt beror delvis på att de använt säkerställda obligationer som finansieringskälla. Svenska bankers utbredda användning av säkerställda obligationer medför alltså vissa risker för den finansiella stabiliteten. Detta innebär i förlängningen också risker för Riksbanken om säkerställda obligationer används som säkerhet för kredit. ”
Det är säkert som Kasper skriver att syftet med Riksbankens förslag är att minska Riksbankens kreditrisk. Huruvida förslaget även syftar till minska riskerna för finansiell instabilitet eller om det är en positiv andrahandseffekt kan man diskutera. Av formuleringarna ovan drog jag slutsatsen att det förra gäller. I vilket fall syftar förslaget till att diversifiera bankernas likviditetsreserver genom att ersätta bostadsobligationer med statspapper (eller riksbankscertifikat). Detta är en fråga om finansiell stabilitet och borde därför ha diskuterats i Stabilitetsrådet, i synnerhet som frågan faller inom Finansinspektionens mandat och inte Riksbankens.