Inför valet 2010 satte Jonas samman ett nationalekonomiskt valmanifest med förslag som han trodde att en stor del av nationalekonomkåren skulle kunna ställa sig bakom. Inför det stundande valet har vi i stället satt ihop ett valmanifest med förslag som vi alla sex skribenter faktiskt står bakom.
Avskaffa värnskatten. Det mesta talar för att ett borttagande av värnskatten på 5 procent på de högsta arbetsinkomsterna skulle ha mycket liten effekt på skatteintäkterna och på sikt till och med kunna öka dem. Ett avskaffande är dock problematiskt eftersom det innebär att inkomstspridningen ökar (se till exempel detta inlägg) och bör därför kombineras med andra åtgärder, t.ex. återinförande av den gamla, mer progressiva fastighetsskatten.
Återinför fastighetsskatten. Fastigheter kan inte flytta och är därför en utmärkt skattebas. En återinförd fastighetsskatt, eller alternativt markvärdsskatt, bör utformas på ett likvärdigt sätt för bostadsrätter och småhus. Vi har skrivit om fastighetsskatten flera gånger, se till exempel inlägg om avskaffandets inkomsteffekt, skattens synlighet, motivet för namnbytet och möjligheten att låna för att betala skatten.
Avskaffa stämpelskatten och se över uppskovsreglerna för reavinstbeskattning. Rörligheten på bostadsmarknaden är låg och rörlighet bör premieras. Stämpelskatten är en transaktionsskatt som direkt motverkar rörlighet (se till exempel detta inlägg). Uppskovsreglerna för reavinstbeskattning skärptes för att finansiera avskaffandet av fastighetsskatten och uppskovsreglerna kan därför behöva ses över.
Avveckla hyresregleringen. Hyresregleringen leder till ineffektivt utnyttjande och låg rörlighet, ger incitament till omvandling till bostadsrätter och svarthandel och gör det mindre lönsamt att bygga nya hyresrätter. En avreglering bör också kombineras med ökad beskattning av de befintliga ägare av hyresfastigheter som skulle göra oförtjänta vinster vid en avveckling. Hyresregleringen har vi skrivit otaliga blogginlägg om här på Ekonomistas, t.ex. om hur marknadshyror skulle kunna införas, segregering och ineffektivt utnyttjande.
Inför enhetlig moms. Det går visserligen att motivera differentierade momssatser utifrån ekonomisk teori, till exempel att momsen ska vara lägre på mer priskänsliga varor, men differentierade momssatser skapar gränsdragningsproblem och ger utrymme för särintressen. Avvikelser från enhetlig moms bör därför vara tydlig motiverade, vilket inte gäller exempelvis den lägre momsen på livsmedel och restaurangmat. Högre moms på mat kan dessutom vara fördelningspolitiskt aptitlig samtidigt som den sänkta restaurangmomsen förmodligen inte skapat särskilt många jobb.
Verka för en global koldioxidskatt. Utsläppen av växthusgaser måste minska för att motverka klimatförändringarna. Det bästa sättet att åtstadkomma detta är att införa en en enhetlig och global skatt på koldioxidskatt, vilket Mats Persson respektive John Hassler och Per Krusell argumenterat för i gästinlägg här på Ekonomistas. Sverige bör därför verka för att använda koldioxidskatt som huvudsakligt styrmedel både nationellt och globalt.
Utbildningssatsningar för ungdomar utan gymnasieexamen. Arbetslösheten har under lång tid stigit för de som saknar gymnasieexamen samtidigt som det är en växande andel som inte klarar gymnasiet. Utbildningssatsningar bör särskilt riktas mot denna grupp.
Ersätt överskottsmålet med ett balansmål. Överskottsmålet infördes under slutet av 1990-talet för att under en övergångsperiod minska den offentliga sektorns nettoskuld. Nettoskulden har nu förbytts i nettoförmögenhet och mycket talar därför för att ersätta överskottsmålet med ett balansmål. Robert Boije och Göran Hjelm har nyligen framfört denna uppfattning här på Ekonomistas och Martin Flodén har tidigare skrivit en rad inlägg (1 2 3 4) om överskottsmålet.
Stärk den demokratiska kontrollen av Riksbanken. Riksbanken har under lång tid — och i synnerhet under de senaste åren — fört en penningpolitik som lett till att inflationen legat under inflationsmålet och att arbetslösheten varit onödigt hög (som på Ekonomistas diskuterats t.ex. här och här). Samtidigt fungerar uppföljningen och kontrollen av att Riksbankens måluppfyllelse dåligt och bör stärkas på flera sätt, bland annat genom att Finanspolitiska Rådet och/eller Konjunkturinstitutet ges i uppdrag att regelbundet utvärdera den förda penningpolitiken (som diskuterats på Ekonomistas här).
Några av våra förslag innebär skattehöjningar, vilket inte ska tolkas som att vi förespråkar ett ökat skattetryck. Vi har inte gjort något försök att enas om vilken nivå skattetrycket bör ligga på. Det finns gott om skatter att sänka om man vill uppnå ett lägre skattetryck, kanske framförallt bolagsskatten och skatten på arbete. Inte heller brukar det saknas utgiftsområden att spendera skattekronor på om man föredrar ett högre skattetryck.
Ekonomistas 
Vem ville hålla kvar vid ett målrelaterat betygssystem och kursbetyg i gymnasiet?
Mycket bra. Intressant att notera att de verkliga förslagen (1, 2, 4, 5, 8, 9) är bra och sådant jag verkligen håller med om. De flummiga formuleringarna (“se över”, “verka för”, “satsningar”) är mer tveksamma. Kan man inte vara tydlig om exakt hur förslaget ska se ut bör man nog inte ta upp det alls.
Jag skulle rösta på “Ekonomistaspartiet” om det var ett tillgängligt alternativ. Som det är nu är jag liberal, och alltså partilös.
Man kan inte rösta på ett parti som bara har åsikter i nio frågor 😉
Vilka värdeantaganden ligger till grund för listan? Hur har nationalekonomerna avvägt mellan värden som t ex svensk tillväxt, jämlikhet, full sysselsättning, global rättvisa och hållbarhet? Olika värdeprioriteringar leder givetvis till skilda förslag på skatter och ekonomisk politik.
Utbildningssatsningar för ungdomar utan “gymansieexamen”.
Detta lilla stavfel vill ni säkert åtgärda.
När det gäller restaurangmomsen saknas tillräckligt underlag. Daniel dividerade i sitt tidigare inlägg den förlorade skatteintäkten med den av KI beräknade sysselsättningseffekten och ifrågasatte om det var tillräckligt pang för pengarna. Men den förlorade skatteintäkten är inte den samhällsekonomiska kostnaden. Peter Birch Sörensen beräknade i ESO 2010:4 en hög kostnad för differentieringen av livsmedelsmomsen men visade i en studie 1994 med en dansk modell med hemarbetssektor att något som liknade en differentiering av restaurangmomsen kunde vara välfärdshöjande. KIs rapport avfärdar den positiva effekten på arbetsutbud av minskad skattekil mellan egenlagad mat och restaurangmat med att man utanför storstadsområdena inte sparar tid genom att gå på restaurang (kanske för att alla som inte bor i Stockholm är bönder?).
Du har helt rätt i detta och vi borde kanske haft med denna brasklapp. (Min spontana gissning är dock att effekten på ökad arbetsutbud pga av tidsbesparingar är marginell.) Dock återstår ju den politisk-ekonomiska invändningen mot att ha differentierade momssatser, vilket jag t.ex. tycker Visitas pågående kampanj om dubbelstöten illustrerar ganska väl.
Eftersom nationalekonomin antas vara neutral i förhållande till motsatta klassintressen – i den mån vetenskapen över huvud taget erkänner förekomsten av socio-ekonomiska klasser – skulle jag vilja veta i fall förslagsställarnas förslag bygger på i övrigt lika omständigheter. Speciellt i detaljen workfare, eller som det kallas i valdebatten Fas 3.
Varför använder ni termen “skattetryck” snarare än “skattenivå”?
Jag skulle inte utifrån valmanifestet rösta på “Ekonomistaspartiet”, om ett sånt fanns, eftersom ni inte kopplar förslagen till några mer grundläggande normativa målsättningar. Även om delar av förslagen låter lovande så styrs deras praktiska utfall till stor del på vilka normativa mål som de facto prioriteras i genomförandet och mixen av dem. Att “avveckla hyresregleringen” kan göras under parollen effektivitet men det reala resultatet kan bli större klyftor och sämre och dyrare boende för de med lägst disponibel inkomst. Det beror på vilka politiska krafter och mål som får styra utformningen av reformen.
Här håller jag verkligen med dig här. Jag förstår inte hysterin med att avreglera den marknaden när det uppenbara resultatet är att de som har det sämst får det mycket sämre. En genomsnittlig hyresrättsinnehavare i Stockholm betalar 30% av disponibel inkomst i boendekostnader medan en bostadsrättsinnehavare betalar 20%. Byggbolagen påstår samtidigt att regleringen inte påverkar deras beslut ett dugg i dagsläget. Det är inte där flaskhalsen ligger.
“En genomsnittlig hyresrättsinnehavare i Stockholm betalar 30% av disponibel inkomst i boendekostnader medan en bostadsrättsinnehavare betalar 20%.”
Jag nominerar detta statistiska guldkorn till titeln “mest medvetet förvillande statistik 2014”. Svårt att tänka mig att det inte skulle vinna, men jag är förstås nyfiken på andra kandidater.
Du är väl medveten om att detta absolut inte säger någonting alls om någonting annat än att populationen hyresrättsinnehavare skiljer sig från populationen bostadsrättsinnehavare?
Det är en vacker tanke att innerstaden är full av hyresrätter med låga hyror som bebos av personer med låga inkomster och som inte skulle kunna bo kvar där om det rådde marknadshyror. Men tyvärr är det bara en vacker tanke. Verkligheten ser inte alls ut så. Självfallet finns det enstaka familjer som bor så, men sett över hela populationen bor de fattiga i ytterstaden till hyror som ligger nära marknadshyror, medan rika bor i innerstaden till hyror en god bit under marknadsnivån.
Eftersom många hyresrätter fortfarande ägs direkt eller indirekt av den offentliga sektorn innebär det att hyresrättsinnehavarna i attraktiva områden inte bidrar till det gemensamma i den utsträckning de borde och kunde. Det blir alltså en kraftig förmögenhetsöverföring från fattiga i ytterstaden till rika i innerstaden. Det är en av världens mysterier att så många i vänstern tycker att detta är en god idé. (Det är inte lika konstigt att många borgerliga tycker att detta är en god idé. De är ju de personer som bor i dessa lägenheter!)
Oj vad irriterad du blev av den statistiken. Ja precis, populationen skiljer sig åt. Fattiga bor inte i dyra lägenheter, fattiga bor i förorterna där hyrorna är väldigt billiga, typ märsta, husby, rinkeby, tensta, hässelby etc, dit det knappt ens är kötid till billiga lägenheter. Men pga hyresregleringen bor även fattiga i innerstan i rätt ok lägenheter (därav statistiken). Men det kan dom garanterar inte göra vid en avreglering då innerstadslägenheterna kommer att bli väldigt dyra. Nu misstänker jag att du kommer hosta fram en gammal c-uppsats från handels.
“fattiga bor i förorterna där hyrorna är väldigt billiga, typ märsta, husby, rinkeby, tensta, hässelby etc, dit det knappt ens är kötid till billiga lägenheter”
Det här är huvudet på spiken. Marknadshyror är inte en uppsättning regler, utan ett resultat, och det resultatet kan nås med många olika uppsättningar lagar och regler, bara så länge utbud och efterfrågan är i balans. Precis som du påpekar är marknaden i de flesta fall i balans i förorterna, vilket innebär att det redan är marknadshyror där. Det är bara inne i stan som det inte är det. Här far Hyresgästföreningen med direkt osanning som låter antyda att alla Sveriges 3 miljoner människor som bor i hyresrätt skulle drabbas av katastrofalt höjda hyror. Det är genuint felaktigt.
“Men pga hyresregleringen bor även fattiga i innerstan i rätt ok lägenheter (därav statistiken).”
Problemet är ju att det redan är så att antalet fattiga i dessa billiga lägenheter är extremt få. Om verkligheten hade varit att det hade funnits väldigt många sådana hade man ju kunnat fundera på hur man borde hantera situationen, men nu är det helt enkelt en försumbart liten del. Därför blir resultatet att rika, inte fattiga, tjänar på de kraftiga subventionerna. Hur illa måste man inte tycka om fattiga för att stödja en sådan situation?
Nej det är inte alls så att antalet “billiga” hyresrätter få (men som sagt, statistiken kvarstår: hyresrättsinnehavare betalar 50% mer av sin disponibla inkomst i boendekostnader och skulle inte klara marknadshyror). För att anknyta till din sista poäng så är det givetvis så att stora delar av de med höga inkomster vill få bort de fattiga från innerstaden.
Micke, det går att ha kvar hyresreglering men samtidigt förbättra systemet på flera vis. Dels genom hårdare tag mot svartaffärer. Dels genom öronmärkning av delar av det centrala utbudet för personer med lägre inkomster. Ytterligare åtgärder är tänkbara. Du verkar vilja rusa till avreglering utan att öppet undersöka sådana möjligheter.
“extremt få” — Hur många är det närmare bestämt? Vilken statistik visar det?
Ni har i frasen “global skatt på koldioxidskatt” en skatt för mycket, tycker till och med vän av skatter som jag.
Vad anser ni om hushållens enormt kritiserade ränteavdrag? Varför är inte de med i valmanifestet?
vad hände med att förstatliga a-kassan? det är väl snarast nu som det kan hända? Only Nixon could go to China osv.
Vore intressant att få veta vad ni anser om barnbidraget, om vi bör fortsätta med ett generellt barnbidrag eller om det borde behovsprövas. Ser man till det sociala syfte för vilket reformen kom till 1948, är en generell transferering till alla barnfamiljer en långt ifrån ändamålsenlig utformning. Bättre vore ur den aspekten en omfördelning, med hänsyn tagen till exempelvis antal inkomsttagare och inkomstnivå, eller att omfördela resurser från barnbidraget till andra formerer av transfereringar, som i större utsträckning stödjer de barnfamiljer som har störst behov av ekonomiskt stöd. Mot en sådan omläggning av barnbidraget talar givetvis till att börja med realpolitiken – inget parti vill driva en så impopulär linje, enklare då att varje år betala ut de 25-30 miljarder som barnbidraget kostar – men även ekonomiska realiteter, till exempel att den administrativa kostnaden för ett generellt stöd är låg samt att transfereringar som inkomstrelateras kan medföra att den enskilde väljer att arbeta mindre, även om en sådan risk torde te sig liten när det gäller barnbidraget, som i jämförelse med exempelvis försörjningsstödet, är avsevärt lägre. Vilka andra realekonomiska argument mot ett behovsanpassat barnbidrag finns, och vad anser ni om barnbidraget i dess nuvarande utformning?
Det tyngsta argumentet – utöver enkelheten – är väl att det finns en rad andra system som omfördelar från hög- till låginkomsttagare (ehuru netto svagare i dag än för tio år sedan), och syftet med barnbidraget är att omfördela från dem utan till dem med barn. Vilket det gör extremt träffsäkert, samtidigt som höginkomsttagare genom högre skatter bidrar mest.
“men även ekonomiska realiteter, till exempel att den administrativa kostnaden för ett generellt stöd är låg”
Detta är svaret. På den tiden bostadsbidraget fanns och var vanligt var ungefär hälften av kostnaden själva bidraget och hälften kostnader för administration och kontroll. För barnbidraget är ca 99% av kostnaden själva bidraget och 1% administration. Alla förslag till förändringar av barnbidraget som inte börjar med att beakta detta faktum förtjänar att glömmas.
Däremot undrar jag om man inte skulle kunna höja barnbidraget men göra det skattepliktigt? Det borde öka transfereringen från rika till fattiga men bara öka administrationskostnaden ytterst lite. Nackdelen här är väl att det ytterligare ökar på marginaleffekterna för arbete.
Administrationskostnaderna för en sån ändring borde, som du är inne på, bli minimala. Fk skickar redan miljontals uppgifter elektroniskt till Skatteverket och att barnbidragssystemet skulle ingå i det borde vara piece of cake att programmera. Marginaleffekten på arbete löser man väl ganska enkelt genom att höja grundavdraget i motsvarande mån (bara för barnfamiljer i förhållande till utbetalt bidrag om man vill vara ärkeneutral, för alla om man vill göra det enklare).
En klurighet är dock hur mycket preliminärskatt man ska dra. Drar man för mycket så kommer barnbidraget i en klump till skatteåterbäringen drar man för lite får fattiga barnfamiljer en skattesmäll som de inte klarar innan den går till kfm. Här krävs lite fingertoppskänsla.
Men som helhet tror jag att förslaget är bra och relativt enkelt att genomföra.
Då kommer nästa förslag till hur skattebetalningen borde gå till. Istället för att arbetsgivaren beräknar preliminära skatter, jämkar och har sig betalar de hela summan inklusive arbetsgivaravgifter och allt till ett bankkonto. Sedan är det banken som betalar ut lönen efter att ha dragit korrekta skatter.
Varje person skulle ha ett och endast ett sådant konto men man kan förstås välja på vilken bank man vill ha det. Har man flera arbetsgivare/uppdragsgivare betalar alla till samma konto. En poängen är då att man flyttar en tung och komplicerad skatteadministration från hundratusentals företag till några dussin banker. Ens arbetsgivare behöver inte heller känna till jämkning eller ens kommunalskattenivå. Arbetsgivaren behöver inte heller ta hänsyn till eller ens känna till inkomster från andra arbetsgivare.
Som arbetstagare kan man få alla pengar utbetalade till sitt vanliga lönekonto efter att banken har dragit preliminärskatter. Men det ska också vara möjligt att låta pengarna stå kvar på kontot helt eller delvis. På så sätt kan man jämna ut sin skattebörda om man har väldigt ojämna inkomster.
Jag har förstått att det finns några som tycker att en person som tjänar 800 000 kr år ett och 0 kr år två rätteligen ska betala mer skatt än en person som tjänar 400 000 kr både år ett och två, men jag har aldrig förstått de argumenten. Någon får gärna upplysa mig där, dock.
Det största problemet med detta system är att det tar ifrån politikerna möjligheten att vara klåfingrig och diskriminerande med arbetsgivaravgifterna. Men i min bok är det enbart en fördel om de inte har den möjligheten.
Barnbidraget infördes väl till stor del för att omfördela mellan barnlösa och de med barn? Det gör det väl utmärkt?
Det finns massvis av system som utjämnar mellan de som har mer och de som har mindre. Varför ska även barnbidraget uppfylla denna funktion?
Denna tystnad i kommentarsfältet vinner er inga val 😉
Ang punkt 6: Inget fel på förslaget, men påståendet att en “växande andel inte klarar gymnasieskolan” är bara sant om man startar tidsserien vid mitten/slutet av 1990-talet eller tidigare.
Andelen ökade under 1990-talet efter programgymnasiets införande 1991-94 (se t.ex. kap 9, figur 9.1 här: http://www.ifau.se/sv/Forskning/Publikationer/Rapporter/2010/Den-svenska-utbildningspolitikens-arbetsmarknadseffekter-vad-sager-forskningen/). Men under 2000-talet har andelen snarast minskat något. Enligt Skolverket (se kap. 7, diagram 7.3 här: http://www.skolverket.se/publikationer?id=3211) har andelen 20-åringar utan fullföljd gymnasieutbildning minskat sedan 2002.
Diskuterade ni avskaffad källskatt (och möjligen priser utan moms i butik etc)? Varför? Varför inte?
Flertalet har påtalat att syftet med barnbidraget är att omfördela från dem utan barn till dem med barn. Den fråga jag ställer mig utifrån det är: Varför behövs en sådan transferering? De flesta barnfamiljer har relativt god inkomst och det finns således inga sociala skäl för en generell transferering som omfördelar till dem, på det sätt för vilket det finns sociala skäl för försörjningsstöd, arbetslöshetsersättning m.m.. Inte heller finns det ekonomiska skäl för ett generellt barnbidrag, det triggar inget ekonomiskt beteende som vi vill trigga, på samma sätt som till exempel sänkta marginalskatter eller RUT-avdrag. Det finns alltså varken sociala eller ekonomiska skäl för ett generellt barnbidrag. Om det inte finns skäl för en transferering eller annan reform, oavsett om den funnits sedan tidigare eller är ny, varför ska den då bestå/införas?
Tidigare undersökning av SCB: http://www.scb.se/sv_/Hitta-statistik/Artiklar/Okade-skillnader-i-barnfamiljers-inkomststandard/
Det önskvärda beteendet är väl att sätta barn till världen, eftersom det finns stora negativa externa effekter (via de offentliga finanserna) om befolkningen krymper, som kommer att ske i andra länder. Fördelningsskälet är väl helt enkelt att det är dyrare att ha barn än att inte ha det.
Det finns väl kanske andra aspekter än bara de “offentliga finanserna” som man bör ta hänsyn till när man väljer om man ska skaffa barn eller inte. Bara en tanke.
Då får man väl anpassa transfereringar etc så att de kan hantera krympande befolkning. Det är ett väldigt märkligt perspektiv du har.
Det är dyrare att gå på krogen och resa än att inte göra det. Folk gör ändå detta eftersom de tycker det är kul. Och (felaktigt) tycker ju människor att det är extremt stimulerande och meningsfullt att fortplanta sig så det behövs knappast några bidrag för att folk ska ägna sig åt något som är så kul.
Absolut. Det är därför de effekterna är externa.
Är det tråkigare att fortplanta sig i Japan och Tyskland än i Sverige?
Kanske för att den är eller har blivit en del av det svenska medborgarkontraktet? Som jag förstått så var en av de bärande idéerna med generell social välfärd snarare än riktad välfärd att man på detta sätt kan få acceptans för de höga skattenivåer som krävs för att ge de lägsta stegen på samhällstrappan en dräglig tillvaro.
Dvs. utan generella förmåner som kommer alla till del (inkl de som inte behöver dem) så kommer man aldrig kunna upprätthålla en skattenivå som gör de omfattande transfereringarna möjliga och att de mindre bemedlade därför har det bättre i samhällen med höga skatter och generella transfereringar än i samhällen med lägre skatter och riktade transfereringar.
Personligen tror jag att detta är en helt korrekt analys.
“Verka för en global koldioxidskatt.” Finns inget som visar att det har annan betydelse än att särintressen berikas, att de sämst ställda får det sämre och att det har negativa följder på miljön. Att det dessutom sätter fokus på fel saker som utnyttjas i retoriken från framför allt vänsterhåll och grupper som är emot tillväxt. Er trovärdighet föll därför ett par hack för övriga punkter även om jag instämmer i de flesta.
Främja istället kärnkraft gen IV.
Höjd skatt på boende (fastighetsskatt), transporter (koldioxid) och mat (“utjämnad” moms). Det summerar nog ganska exakt till vad en förkrossande majoritet av valmanskåren inte vill.
Det är nog bara sant under antagandet att andra skatter förblir på nuvarande nivåer. En skatteväxling där de skatter du angett höjs, men skatten på arbete sänks i samma utsträckning torde ha betydligt högre stöd. Men visst, det bygger ju på att man kan lita på att skatten på arbete verkligen sänks i samma mån. Här har politikerna ett visst trovärdighetsproblem, om man säger så.
Jag tror inte syftet var att skapa ett populistiskt valmanifest.