Skärp den demokratiska kontrollen av Riksbanken

[English translation]

Penningpolitiken har misslyckats. Riksbankens agerande har lett till för låg inflation och för hög arbetslöshet. Politiken brister på grund av att Riksbankschefen fått för stor makt och Riksdagens uppföljning och kontroll inte fungerar. För att avhjälpa bristerna bör den demokratiska kontrollen av Riksbanken skärpas, Riksbanksfullmäktiges utnämningspolitik förbättras, och ansvarsfördelningen mellan penningpolitiken och makrotillsynen klargöras.

Artikel på DN Debatt, ”Skärp den demokratiska kontrollen av Riksbanken”, mot bakgrund av en utförligare artikel i Ekonomisk debatt nr 4, ”Riksbanken, måluppfyllelsen och den demokratiska kontrollen”.

Här återges artikeln på DN Debatt:

Riksbankens penningpolitik har under de senaste åren lett till en inflation långt under målet och en arbetslöshet högt över en långsiktigt hållbar nivå. Därmed har Riksbanken åsidosatt inte bara inflationsmålet utan också den ekonomiska politikens viktigaste mål, full sysselsättning. Detta trots att riksbankslagens förarbeten anger att Riksbanken, utan att åsidosätta inflationsmålet, ska stödja målen för den allmänna ekonomiska politiken i syfte att uppnå hållbar tillväxt och hög sysselsättning.

Riksbanken har försvarat sig med att en lägre ränta skulle öka hushållens skuldsättning och öka risken för en framtida kris och ännu högre arbetslöshet. Men enligt beräkningar som Riksbanken nyligen publicerat har styrräntan bara en liten, om ens någon, effekt på skuldsättningen och därför en obetydlig effekt på sådana risker. Dessutom har den låga inflationen i själva verket ökat hushållens reala skuldbörda och därför om något ökat eventuella risker.

Penningpolitiken i Sverige har delegerats till en självständig centralbank. Syftet är att bättre uppnå de i demokratisk ordning bestämda målen för penningpolitiken. Jag har själv förespråkat den styrmodellen. Varför har den inte fungerat som jag och många andra trodde och hoppades? Hur kan man framledes säkerställa att Riksbanken bättre uppfyller målen? Detta är frågor jag försöker besvara här (mot bakgrund av en utförligare artikel i Ekonomisk Debatt nr 4som publiceras i dag).

För Riksbanken finns ett unikt så kallat instruktionsförbud. Ingen annan myndighet får bestämma hur Riksbanken beslutar om penningpolitiken. Det är en viktig del av självständigheten. Men instruktionsförbudet ska förstås inte få hindra att Riksbanken kritiseras om den inte uppfyller målen för penningpolitiken. Förbudet är ju till för att Riksbanken bättre ska uppfylla målen. Det kan inte innebära att riksdag och regering tyst ska tolerera att Riksbanken åsidosätter målen.

Vad beror då bristerna i penningpolitiken på? Jag vill hävda att det finns två bidragande orsaker. Den ena är att den ursprungliga tanken med direktionen, att sex självständiga personer tillsammans ska fatta bättre beslut än en person, har åsidosatts. I stället har Riksbankschefen fått för stor makt.

Ett viktigt steg mot en sådan maktkoncentration togs före tillsättningen av två nya ledamöter med tillträde i januari 2012. Då framförde nämligen riksbanksfullmäktiges ordförande att de nya ledamöterna borde följa den tidigare majoritetslinjen, vilket i praktiken innebar att de skulle stödja riksbankschefen. Ett sådant förfarande förfelar idén med sex självständiga ledamöter. Genom att styra penningpolitiken synes det också strida mot instruktionsförbudet. Ansvarsfördelningen och beslutsordningen inom Riksbanken har också utvecklats till att ge Riksbankschefen en ställning som inte motsvarar att denne bara är en av sex likvärdiga direktionsmedlemmar.

Den andra bidragande orsaken till bristerna i penningpolitiken är att riksdagens uppföljning och kontroll av Riksbanken inte har fungerat. Finansutskottet ordnar utfrågningar av Riksbankschefen och övriga direktionsledamöter, men de följer en begränsande rutin, utan tid och möjlighet till följdfrågor. Finansutskottets senaste utredning med utländska experter fokuserade huvudsakligen på krishanteringen under krisen och var otydlig om penningpolitiken. Utredarna ansåg inte ens att det var deras sak att ta ställning till de olika argument som framförts av direktionsledamöterna och utförligt redovisats i protokollen från de penningpolitiska mötena.

För att i framtiden undvika dessa brister i penningpolitiken behöver fullmäktiges utnämningspolitik förbättras och den demokratiska kontrollen av Riksbanken skärpas.

Riksdagen och fullmäktige bör säkerställa att Riksbankens ledning fungerar på avsett sätt och att tanken med en direktion med självständiga ledamöter inte förfelas. Avgörande här är förstås att riksdagen till att börja med klargör när den utser ledamöter i fullmäktige att i deras uppdrag ingår att värna och stödja såväl ledamöternas självständighet som Riksbankens mandat.

Den demokratiska uppföljningen och kontrollen av Riksbanken kan skärpas på flera sätt. Finanspolitiska rådets noggranna granskning av finanspolitiken är en förebild. Rådet kan, som föreslagits tidigare, få ökade resurser och ett utökat mandat att också granska penningpolitiken. Rådet skulle också kunna få riksdagen som huvudman. Alternativt, eller parallellt, kan Konjunkturinstitutet, som redan behandlar penningpolitiken i sina rapporter, få ett mer explicit uppdrag att i en årlig rapport utvärdera penningpolitiken. En skärpt kontroll bör också säkerställa att Riksbanken även stöder målet om fullsysselsättning.

Finansutskottet kan även utnyttja mer experthjälp vid utfrågningar av direktionen samt ordna utfrågningar av externa experter och en återkommande konferens om penningpolitiken.

Hur bör penningpolitik och åtgärder för att bevara den finansiella stabiliteten (så kallad makrotillsyn) koordineras? Vem ska bedöma om penningpolitiken i något läge behövs för att motverka hot mot den finansiella stabiliteten?

Finansinspektionen (FI) har huvudansvaret för den finansiella stabiliteten och alla makrotillsynsverktyg. Därmed är det rimligt att FI, inte Riksbanken, bedömer huruvida det uppstår lägen som FI inte kan hantera med sina verktyg och där penningpolitiken därför kan behöva inriktas på att motverka hot mot den finansiella stabiliteten som. (Detta påminner om den ordning som införts i Storbritannien.) FI kan i så fall framföra en varning om detta i det nya Finansiella stabilitetsrådet.

Efter en sådan varning skulle det vara upp till Riksbanken att besluta om hur detta skulle påverka penningpolitiken. Därigenom överträds inte instruktionsförbudet. I frånvaro av en sådan varning från Finansinspektionen skulle dock Riksbanken inte ha någon ursäkt för att åsidosätta de penningpolitiska målen.

En sådan ordning för penningpolitiken och den finansiella stabiliteten skulle klargöra ansvarsförhållandena och göra det möjligt att bättre utkräva ansvar av de berörda myndigheterna. Det skulle i sin tur bidra till bättre måluppfyllelse inom både penningpolitiken och politikområdet finansiell stabilitet.

Trackbacks

  1. […] Ingves och af Jochnick reserverade sig alltså av allt att döma i realiteten till förmån för en betydligt mer expansiv penningpolitik vid det senaste penningpolitiska mötet. Men rimligtvis menade de att deras räntebana skulle innebära en mindre expansiv penningpolitik, eftersom de motiverade den med att den bättre skulle ta hänsyn till risker med hushållens skuldsättning (och de tror att en mindre expansiv penningpolitik minskar riskerna). Detta är onekligen mycket märkligt. Inte minst är det förvånande att ingen av de, journalister och andra, som granskar och kommenterar Riksbankens penningpolitik, har noterat detta förhållande och ställt frågor om hur denna reservation är förenlig med såväl grundläggande penningpolitiska samband som med Ingves och af Jochnicks syn på sambandet mellan penningpolitiken och riskerna med hushållens skuldsättning. Detta visar på ett nästan övertydligt sätt att granskningen av Riksbankens penningpolitik och kommunikation behöver skärpas, vilket jag har hävdat i ett annat sammanhang. […]

  2. […] Stärk den demokratiska kontrollen av Riksbanken. Riksbanken har under lång tid — och i synnerhet under de senaste åren — fört en penningpolitik som lett till att inflationen legat under inflationsmålet och att arbetslösheten varit onödigt hög (som på Ekonomistas diskuterats t.ex. här och här). Samtidigt fungerar uppföljningen och kontrollen av att Riksbankens måluppfyllelse dåligt och bör stärkas på flera sätt, bland annat genom att Finanspolitiska Rådet och/eller Konjunkturinstitutet ges i uppdrag att regelbundet utvärdera den förda penningpolitiken (som diskuterats på Ekonomistas här). […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s