Igår (2/12-2013) presenterade Konjunkturinstitutet rapporten Effekter av sänkt restaurang- och cateringmoms där man visade att den sänkta krogmomsen kan ha skapat upp till 4000 nya jobb inom restaurangnäringen. Men medan rapportens analys är välgjord vilar den på osäkra data och kortsiktiga utfall. Frågan är om man i slutändan kan dra någon skarp slutsats gällande momssänkningens effekter.
När jag läser Konjunkturinstitutets analys slås jag av att den är förhållandevis noggrann och baserad på bästa tillgängliga data och metoder för undersökningar av denna typ. Rapporten genomsyras dessutom av en intellektuell ärlighet i det att rapportförfattarna diskuterar flera av de uppenbara problem som analysen tampas med.
En sänkt skatt kan förväntas leda till lägre priser vilket ökar omsättningen. Rapporten finner att så också verkar ha skett sedan momssänkningen 2011. Men om detta i sin tur lett till ökad arbetsmängd, antingen i form av ökat antal arbetade timmar (t ex övertid) eller nyanställning, är svårare att visa.
Tyvärr är statistiken över antalet anställda och deras arbetade timmar inte tillräckligt omfattande för att man ska kunna studera effekten av momssänkningen. Diagrammet till höger ger vid handen att ingen betydande ökning skett efter 2011 (det vertikala sträcket). Detta gäller även efter jämförelse med andra branscher.
Istället jämförs löneinkomsterna, alltså summan av lön och antal arbetade timmar, i olika branscher. Detta är tyvärr ett mycket sämre och osäkrare mått. Här finner man att lönesumman inom restaurangnäringen ökade mer än i andra branscher efter momssänkningen 2011. Storleken på lönesummans relativa ökning motsvarar ca 4000 jobb, vilket alltså är det budskap som synts i media.
Men även om detta resultat kan stämma finns en del följdfrågor som först måste besvaras innan slutsatsen blir trovärdig.
- Kan vi utesluta att det inte är krogägarnas löner som ökar? Om vinstmarginalen ökat till följd av momssänkningen (det tar tid för nya aktörer att etablera sig, vilket skapar kortsiktiga vinster) skapas utrymme för större företagarinkomster. I en bransch där 36% är ensamföretag (enligt SCB) låter detta inte orimligt.
- Kan vi utesluta att det därutöver inte framför allt handlar om löneökningar till de anställda, och alltså inte nyanställningar? Med tanke på att 41% av företagen endast har 1-4 anställda, så är hypotesen om rent sharing, alltså att ägaren delar vinsten med dessa få anställda, inte heller långsökt.
- Om det trots allt är nyanställningar, vad är det som säger att detta inte handlar om folk som flyttat från andra branscher snarare än arbetslösa som fått jobb? Rapporten visar att lönetillväxten var lägre i exempelvis detaljhandeln (se t ex diagram 7); gick folk på krogen istället för att köpa prylar?
- Var det värt besväret? Enligt budgeten 2011 satsar regeringen 5,4 miljarder kr årligen på momssänkningen, vilket motsvarar 1,35 miljoner kr per nytt jobb! Är det “bang for the buck” eller kunde vi använt pengarna klokare?
Dessa frågor representerar endast några av de aspekter som bör belysas innan säkra slutsatser kan dras i själva sakfrågan (ökade kroggästernas arbetsutbud när de slapp handla och laga maten som utredningen bakom reformen antog? Varför påträffas en effekt i Sverige medan liknande finsk reform inte gav upphov till några tydliga effekter alls?). Förhoppningsvis görs detta innan politiker-Sverige anser frågan avgjord och lägger den till handlingarna.
Ekonomistas 
När man beräknar vad kostnaden har varit per jobb, räknar man även med den möjliga utgiftsminskningen av att en person kanske gått från bidrag/a-kassa till arbete? Jag tycker nästan aldrig att jag läst om en reform som skapat jobb till en kostnad som verkat rimlig, det brukar nästan alltid (vad jag vill minnas) ligga över en miljon kronor. Om det stämmer ska man ju aldrig göra någonting eftersom att ingenting är värt kostnaden.
Om det är en “ren” kostnad/jobb som man räknar på är det vettigt att även ta hänsyn till besparingen avseende eventuella bidrag. Men det förutsätter ju att man (med tillräklig säkerhet) vet att det just är
a-kasse/bidragstagare som fått de nya jobben och att det inte bara är omfördelning av olika deltidstjänster eller omflyttningar från andra sektorer på arbetsmarknaden.
Däremot är brutto-siffran väldigt intressant när man tittar på vad man annars kunde ha gjort i anställningsväg. För 1,35 miljoner skulle man kunna ha anställt mer än en människa rakt av i offentlig sektor (30 000/månaden + arbetsgivaravgifter på dryga 30 % + pensionsavsättningar lär i alla fall inte bli mer än 50 000 i månaden dvs 600 000 på ett år). Dvs, istället för 4 000 restaurangbiträden hade vi kunnat få 8 000 sjuksköterskor (och då räknar jag nog deras löner högt).
Orsaken till att det blir så är förmodligen att reformerna är så breda att de stärker ekonomin hos en massa personer som redan har jobb. Det kan man absolut tycka är en viktig fråga och politiskt önskvärt men att marknadsföra det som jobbskapande är knappast något annat än BS.
Samma sak gäller för övrigt i mer eller mindre hög grad jobbskatteavdraget och den sänkta arbetsgivaravgiften för ungdomar. Vill man att människor i utkanten av arbetsmarknaden ska få arbete så är det långt mer effektivt att erbjuda riktade anställningar till just dem.
Fast du får nog söka länge innan du hittar sjuksköterskor och lärare som får så bra betalt som ingångslön. Min fru har 17 år i yrket, är omtyckt och efterfrågad av skolor och har några tusenlappar under 30.000. Du hittar en klar minoritet som kommer upp i 30.000 i månaden.
Räkna i stället på en snittingångslön på 21.500 så är du nog närmare verkligheten.
Detsamma gäller nog sjuksköterskor.
“Var det värt besväret? Enligt budgeten 2011 har regeringen satsat 54 miljarder kr på momssänkningen, vilket motsvarar 1,35 miljoner kr per nytt jobb! Är det ”bang for the buck” eller kunde vi använt pengarna klokare?”
Detta är en konstig frågeställning, enligt mig. En mer relevant frågeställning är väl om vi inte bör sänka fler momssatser och skatter snabbare och enklare, med färre kostsamma utredningar och liknande. Dessutom har även en skatteintäkt tydliga och klara samhällsmässiga alternativkostnader. Jag skulle nog vilja hävda att alternativkostnaderna som uppstår när vi tar upp skatt är större än när vi avstår från att göra detta.
Socialdemokrater verkar fortfarande tycka och tro att de pengar medborgaren får behålla egentligen inte är deras pengar utan att de har fått behålla dessa på nåder, till skillnad från resten av skatteintäkterna som staten “rättmätigt” redan tagit in som skatt.
Lägre moms och skatt betyder mer frihet för den lilla medborgaren. Centralplanering fungerar inte (se Hayek) och är ineffektivt. Det är också perspektiv vi måste ta i beaktande men som bloggaren verkar ha missat. Bloggaren verkar utgå i från att bevisbördan ligger på de som vill ha bort moms och skatter, som om moms och skatter vore nån sorts default. I själva verket är det faktiskt precis tvärtom. Skatt och moms är att betrakta som interventioner. Onus för att bevisa effektiviteten ligger på de som propagerar för interventioner, inte på någon annan.
“En mer relevant frågeställning är väl om vi inte bör sänka fler momssatser och skatter snabbare och enklare, med färre kostsamma utredningar och liknande”
Typ som när man privatiserar allmännytta under ett par decenniers tid utan “kostsamma” utredningar? Du är uppenbart för en så liten stat som det bara går, något jag inte tänker diskutera, men du borde inse att vad staten än väljer att göra så ska effekterna utredas. Skillnaden mellan effekter i teorin och i praktiken är ofta stor, och utan utredningar lär vi oss ingenting.
Privatiseringar som kom till av en anledning: systemen var ekonomiskt ohållbara och riskerade att kollapsa. Resultatet av att upprätthålla sådana system till varje pris pga institutionella och/eller ideologiska anledningar kan vi i dag se i länder som Grekland vars svårt reglerade och subventionerade sektorer förhindrar en läkningsprocess av deras svårt sargade ekonomi (och i hög utsträckning också bidragit till dess rådande svåra tillstånd).
Vi ska inte heller glömma att “allmännyttan” väldigt ofta inte innebär något annat än statliga monopol. Monopol innebär per definition ett inkräktande på vanliga medborgares frihet att företaga och/eller att välja fritt. Dessutom är dessa monopol mer ofta än sällan ineffektiva och kostsamma.
Visst, ofta har dessa “privatiseringar” inte varit något annat än sken-privatiseringar i korporativistisk anda, men att hävda att dessa skulle ha gjorts av ideologiska anledningar (som du implicerar) är att förglömma den svenska ekonomiska sits som gjorde att till och med socialdemokratiska regeringar ansåg detta vara en absolut nödvändighet. Och vi ska vara glada att svenska socialdemokrater (eller åtminstone Göran Persson) tog sitt ansvar på den här punkten, till skillnad från deras grekiska motsvarigheter.
@Jakob
Allmännytta är en mer effektiv produktionsform i många domäner och demokratier med större offentlig sektor har lyckligare medborgare. Nyliberaler som alltid vill ha privatisering överallt sätter ideologi framöver evidens på samma sätt som statskommunister som alltid vill ha statlig produktion överallt.
“Monopol innebär per definition ett inkräktande på vanliga medborgares frihet att företaga och/eller att välja fritt.”
Privat ägande är ett monopol över en fysisk resurs. Det inskränker alla andra medborgares frihet att använda den resursen. Så om du principiellt är emot att inskränka vanliga medborgares frihet så är det anarkismens politisk ekonomi helt utan äganderätt du ska förespråka.
Det faller förstås på den som hävdar frånvaron av skatter och andra samhälleliga interventioner som naturtillståndet att övertyga oss andra om att detta naturtillstånd vore bättre än dagens civilisation och allmänt mer aptitligt än vad Hobbes beskrev det.
Kanske det. Men det är knappast samma sak som att vara för ett marginellt lägre skattetryck eller enhetlig momssats för ätbara varor oavsett om de äts upp på en restaurang eller ej.
Nej, självklart inte. Men det var inte det som framfördes i inlägget jag svarade på.
Angående punkt 4.
Det är uppenbarligen en svår diskussion. Borg uttryckte sig i massmedia igår som att detta är det ungefärliga priset för varaktigt höjande av sysselsättningen medan att (s) förslag inte är annat än kortsiktigt höjande.
När man diskuterar budget så blir det lätt att människor tänker kredit-debet och tänker utgifter och intäkter ska gå ihop, och man tänker sig överskott eller underskott i budgeten. Det är som att de flesta inte känner till att olika sätt att beskatta, och olika sätt att använda skattemedlen medför olika ekonomiskt utfall både på kort-, medel- och lång sikt. Den korta sikten tenderar allt som oftast att bli en diskussion i form av utgifter i budgeten, som om de har ekvivalenta effekter på ekonomin. Tyvärr saknar jag själv teoretiska grunder för att föra ett bättre resonemang kring detta. Synd att artikeln inte i varje fall lite berör det utan överlåter det åt läsarna. 80-talet visade dock med tydligt eftertryck vad det innebär att nationellt leva över sina tillgångar.
Det är ju mycket lättare att utvärdera “jobbskapande” genom att helt enkelt höja bemanningen i välfärdens kärna. Där folk går på knäna och där vinsten av ökad bemanning tillfaller alla, inte enbart krogägare och den som vill äta ute . Bonus: man sparar massa utvärderingsjox och siffertrixande. Man får kvalitetsjobb : barnskötare, äldreboende, lärare you name it.
Frågan är väl också hur trenden var före momssänkningen. Restauranger och framför allt kaféer rapporterade ju starka trender innan 2012, och det hade sannolikt fortsatt 2012 även utan momssänkningen?
Johan, detta är en bra poäng som dock är relativt väl hanterad av Konj. Bland annat konstaterar de att införandet av personalliggare 2007 kraftigt ökade summan av rapporterade löner, troligtvis till följd av minskat skatteundandragande. Analysen börjar därför 2008. De kvantitativa skattningarna kontrollerar dessutom för trenden i såväl restaurangnäringen som de jämföra branscherna både före och efter momsreformen.
Infördes det inte krav på kassaregister runt 2010? Det skulle ju gå att tänka sig att det minskade möjligheterna att ta in svarta pengar, vilket också minskade möjligheterna att ta ut svarta löner vilket såklart pressar upp den utbetalade lönesumman helt oberoende ev momsförändringar.
Lagen om kassaregister trädde ikraft 1 januari 2010 och innebar hårdare krav på registren. Skatteverket hade emellertid en “mjuk linje” det första halvåret och lät företagare som inte följde lagen få en tillsägelse istället för straffavgift. Det har dock funnits möjligheter att angripa fusk med kassaregister även tidigare (satt själv som notarie på en förhandling om manipulerat register under 2008).
Herr V; tack för dom detaljerna. Det innebär att vi isåfall skulle se en ökning av vita inkomster och vita löner med start 2010 för att sedan accelrera under andra halvan av samma år?
Att det funnits möjligheter att angripa fusk tidigare behöver ju inte betyda att det åstakommit större förändringar på systemnivå?
Den avgörande frågan för en politik som strävar efter att uppfylla de ILO-konventioner där Sveriges tidigarer ratificering fortfarande gäller, är om något av de anställningar som påstått ha skapats har tillfallit någon av de arbetslösa i åtgärd som hållits som “praktikanter” i restaurangbranschen under förespeglingen att detta skulle ge större möjlighet till anställning – om och när företaget bara “fick råd”?
Av olycksfallsstatistiken att döma är det vanligen grovdisken och andra okvalificerade köksjobb som åtgärdsplacerade anvisats till. Dvs. efter skogsjobb och vaktmästeri. Det borde vara tämligen enkelt att se om Arbetsförmedlingen fortfarande håller lika många Fas 3-or aktiverade inom restaurangbranschen som före reformen.
Det finns väl en femte möjlighet som är att lönesumman ökat för att existerande personal fått mer att göra? Dvs. att få nyanställningar gjorts men lönesumman ökat eftersom den existerande personalen har fått fler/längre skift och därmed mer betalt?
Att en reform skapar x tusen nya jobb ska väl primärt utläsas som att reformen “skapat” arbete motsvarande x tusen heltidsanställningar. Huruvida detta sedan löses med övertid eller nyanställningar är en helt annan fråga.
Sist men inte minst så ska väl inte reformer alltid mätas mot ett enda utfall. I detta fallet så skapas visserligen ganska få dyra arbeten men dessutom får fler människor äta ute ibland. Det är väl långt ifrån självklart att staten hade spenderat pengarna visare än så.
I fall de ökade lönerna betalats ut till den personal som redan arbetar på restaurangerna bör givetvis en stor andel av de 4000 nya jobb som detta beräknas motsvara ha gått till anställning av de arbetslösa som Arbetsförmedlingen har anvisat till restauranger för att göra praktik inom den så kallade Jobb och utvecklingsgarantin (Fas 1,2 eller 3)?
I alla fall borde antalet sådana fall vara mätbart?
Nej, varför det? Det finns en hel del som arbetar inom restaurangbranschen utan diverse stöd från staten? Det är väl inte otänkbart att det är dessa som först och främst får de utvidgade skiften eftersom det finns begränsningar i stödmaskineriet.
Man glömmer bort det viktigaste i debatten. Rättvisan i att alla som säljer mat nu har samma moms.
Är vi beredda att återigen straffa vissa (restauranger) bara för att vi känner att vi vill att de ska ha lite sämre villkor än alla andra (tex butiker) som säljer samma produkter.
Mat från alla andra än restauranger har länge haft den lägre momsatsen 12%. Ingen pratar om vad det kostar årligen. När man nu låter mat från restauranger få ta del av den moms fabrikslagad mat från tex butik haft sedan länge kallar men det en subvention och kostnad. I själva verket har straffskatten på mat från just Café/Restaurang/Pizzeria tagits bort och vi har nu fått en enhetlig moms på mat oavsett vem som säljer den. En sallad är helt enkelt en sallad och 12% moms råder nu på den produkten för alla. Det gör att alla konkurrerar på lika villkor när de säljer en viss produkt. Rättvist.
Det är rimligt att salladsbaren även i fortsättningen kan få samma moms på sin sallad som en kanske exakt likadan i affärens delidisk.
Om vi vill höja momsen på mat borde det väl gälla alla inte bara vissa. Skulle vi resonera så räcker det om vi höjer momsen på mat oavsett vem som säljer den till 14% (med 2%). Med den ynka höjningen fås alla pengar igen som sänkningen av momsen på mat från restaurang kostat.
Adrian; mat som konsumeras utanför restaurangen har väl hela tiden, sedan matmomsen sänktes, beskattats på samma nivåer som en sallad från ica?
Visst var det så. Det fanns emellertid en hel del problem med fusk med avhämtningsmomsen. Det var lätt att slå in avhämtning på mat istället för servering och ta hand om mellanskillnaden vilket gjorde det svårare för seriösa krögare att konkurrera. Dessutom gjorde det att när det väl upptäcktes var det svårt för Skatteverket att uppskatta omfattningen av fusket (det är lättare att uppskatta “rent fusk” eftersom det finns andra parametrar typ varuinköp som kan ge stöd åt uppskattningen). Det innebar i sin tur sämre rättssäkerhet.
En ökning av all matmoms till 14 % skulle inte göra mig något, problemet med all matmomshöjning är att den anses som degressiv (vågar inte uttala mig om att det är så på riktigt i Sverige idag) och därför i högre utsträckning skulle betalas av låginkomsttagare = politiskt känsligt.
Ja det stämmer med vissa undantag.
Cateringbolag tvingades tex förut beskatta själva maten med 25% om de hade personal på plats som hjälpte till även om den åts hemma hos någon. Detta trots att personalen särredovisades med egen timpenning. Var ingen personal närvarande var det 12 % moms på exakt samma matvara. Detta var ett stort problem för dom.
Men för mig var det ett absurt system där var du satte dig med salladen/kaffet avgjorde momssatsen.
Köpte du en kopp kaffe i en pappmugg på ett Café var ägaren tex tvungen att se att du inte råkade fastna på uteserveringen på vägen ut. Då skulle nämligen den dubbla momsen kicka in. Restaurangstraffskatten. Gjordes så skulle man om man skulle följa dåvarande momslagen enligt skatteverket göra ett returköp och slå in på nytt med annan högre moms. Kunden bara gapade, är inte en kaffe en kaffe. Så vill vi inte ha det igen.
Lika moms på hämt- och serveringsmat hade ju kunnat ordnas på minst två sätt: ett som försvagade de offentliga finanserna och ett som lämnat utrymme för andra skattesänkningar eller utgiftshöjningar.
Svar nej. Du kan inte ha högre moms på mat som tas med än 12% sålänge matmomsen är 12%. När mat tas med från en restaurang räknas den maten som just mat och då är det matmomsen som gäller.Det går nämligen inte att skilja på en läsk/sallad som tas med från en restaurang och från en mataffär. Tidigare straffbeskattades salladen/läsken så fort man kunde sätta sig med mer än dubbel moms jämfört med om samma vara hade köpts i butik. Denna straffskatt var omöjlig att ta ut när man defakto levererade samma som tex affärens färdigmat.
Nu var det alltså just en höjning av matmomsen som var alternativ två.
Olika momssatser är i grunden problematiska tycker jag. Det blir alltid gränsdragningsytor (vet inte hur många timmar jurister i Sverige och andra länder lagt på att diskutera/utreda vad som är en vara resp. en tjänst, för att i slutändan komma fram till att “det beror på” och så får man utreda varje enskilt fall ändå…). Från senare tid kan man ta upp t.ex. diskussionen/ärendete om babysim är idrottslig verksamhet eller inte (med drastiska uttalanden som följd http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=105&artikel=5295224)
Synd att inte fler tar sig an kärnan i problemet, vad är en permanent varaktig höjning av sysselsättningen och vad är det inte. Utan ett resonemang om detta är kritik enligt punkt 4 inte så mycket värd.
Vilka undanträngningseffekter är det som egentligen finns för ekonomin i stort, t.ex. hos Herr V, Fred Torssander. Övriga ifrågasättande blir tämligen tafatta om människor antar att 1 kr i skatt medför ekvivalenta resultat som 1 kr i skatt på ett annat område, eller att 1 kr i utebliven intäkt är detsamma som 1 kr i en offentlig utgift.
Jag trodde människor lärt sig att den offentliga sektorn även ska finansieras, och att den inte får bli som under 80-talet då många trodde att det var en egen ekonomi i ekonomin och man bortsåg från dess effekter på övriga sektorer.
Jag är ingen nationalekonom och har förmodligen ett väl “vänsterorienterat” synsätt på resurser och annat. Men ändå.
– Enligt min uppfattning så måste staten/samhället ha ett ansvar att försörja de som av olika anledningar inte klarar sig själva (helt eller delvis). För mig som skattebetalare är det mycket mer värdefullt om en f.d. arbetslös arbetar inom vård, skola och omsprg (där det i alla fall inom omsorgsbiten och den sociala skolbiten “alltid” finns behov av en extra medmänniska). “Priset” för detta för skattebetalarna är ju mellanskillnaden mellan a-kassa/försörjningsstöd och lönen, vilket jag tror oftast är ett förhållandevis billigt pris för det jag/vi får ut av det.
-Sen ser jag absolut inget egenvärde i att varor/tjänster produceras av just privata företag. På ett ekonomiskt plan spelar det ingen roll för mig om jag köper min el från statliga Vattenfall eller ett privat bolag. Och rent utilitaristiskt borde det heller inte spela någon som helst roll vem som producerar mervärdet, så länge lika mycket mervärde produceras.
För att ta ett övertydligt exempel. Företag A och Vattenfall bygger varsitt vindkraftverk. De säljer elen till marknadspris. 1 000 kr blir kvar efter att de anställda fått sitt och löpande kostnader är betalda. Företag A skattar bort ungefär 500 kr av vinsten innan den hamnar hos ägaren B. Vattenfall levererar 1 000 kr till statskassan. Utan att dra några som helst moraliska växlar på detta så är det ju fördelaktigare för “Sverige” att få in 1 000 kr än 500 som kan användas till t.ex. gemensamt utnyttjad infrastruktur.
Kruxet är ju naturligtvis att det finns många saker som privata företag gör bättre (d.v.s. producerar ett högre mervärde). Detta beror framför allt, tror jag, p.g.a. att medarbetarna har större makt att påverka sin egen vardag och det är “närmre” till incitamentsstyrningen. Om förbättringarna blir så stora att skatten/mervärdet även efter att delägarna tagit sin “bonus” blir större än vad staten dragit in om man kört i egen regi så är det statsfinansiellt fördelaktigt att låta privata företag sköta det.
Så långt grundläggande utgångspunkter. I verkligheten blir det naturligtvis mycket stökigare. Och frågan man måste ställa sig (extra mycket vid diskussionen om vinster i välfärden) är ju hur företagen skapar det mervärde/vinst som den offentliga sektorn misslyckas med? Arbetar deras medarbetare flitigare/bättre? Får de sämre betalt (dvs mervärdet går till ägare istället för anställda)? Tar de bort onödiga kostnader? Sänker de kvalitén (dvs mervärdet går till ägare istället för kunder)?
Svaren blir naturligtvis olika för olika företag/branscher.
Ursäkta långt och något ostrukturerat inlägg.
Jag tackar så mycket för svaret.
Vad som personer sedan värderar som mer eller mindre fördelaktigt är för mig inte vad punkt 4 handlar om, det kan jag lätt förutse.
Det är via ett en kedja av resonemang som man förstår hur egentligen andra egentligen tänker eller om det endast är ideologiska grunder bakom svaret. Det är inte alltid deras slutsats som är den intressanta utan vägen och hur olika argument viktas och värderas.
Tyvärr är skillnad 1 kr i skatt och 1 kr i skatt inom ett annat område på lite sikt, nästkommande år kan det te sig ekvivalent men är inte så över tiden. Olika skatter medför olika beteende, ibland önskade/oönskade men allt som oftast svåra att bara bara genom att se på den kortsiktiga eller populistiska nyttan bedöma helheten en reform. Sverige provade vad du förespråkar på 70- och 80-talet. Expansion av den offentliga sektorn och resultatet för konkurrenskraften och förmågan att finansiera välfärden urholkades med tiden och på slutet väldigt snabbt.
Jag har dock svårt att förstå var hur vinster i välfärden hänger ihop med punkt 4. Det borde vara allmänt känt att stor del av den offentliga sektorn har ur ett nationellt perspektiv mycket låg produktivitet, ibland sätts den till 0 på nationell basis. Fram till krisen på 90-talet fanns i princip inga incitament att förbättra, utan det var istället att fråga efter mer skattepengar för att få ihop nästa års budget.
Vindkraftsverken är ett tydligt exempel där en ineffektiv resurs används, byggs och projekteras trots att den just är ineffektiv. Styrmedel gör det fördelaktig att allokera investeringar till dessa, som politiskt uppskattas, från investeringar som inte är politiskt intressanta. Kortsiktig populism riktar in sig på att minska utsläppen idag, samtidigt som dagens nivåer kräver att vi har negativa utsläpp globalt från 2050-2100. För att kunna samla upp CO2 ur luften vet vi att det krävs energi, och massor utav den. Globalt ska vi ersätta ungefär 70% av mänsklighetens energi med något som inte släpper ut CO2, kvar kommer ändå vulkaner och skogsbränder att finnas och dessa måste också ingå i beräkningarna. Det finns ingen rimlighet i att tro att vindkraften ens kan vara i storleksordningen som motsvarar de förväntade energiökningen till 2050. Med kortsiktiga analysmetoder så kommer man ständigt att återkomma till en och samma sak, populism och i princip röstfiske där väljarnas okunskap står på spel.
Jag kan dock inte i ditt inlägg se att du angriper själva kärnfrågan i mitt inlägg och så som jag tolkade punkt 4. Långsiktigt är det nämligen skillnad på en kostnad på 6 miljoner (4000 jobb á 1500 timmar) arbetade timmar inom restaurangbranschen och motsvarande pengar på offentliga jobb, men hur är denna skillnad?
När det gäller frågan om sysselsättningen kan ha ökat genom restaurangmomsen: Svaret kan bli ja, det är möjligt, då sysselsättningen (sysselsättningsgraden) faktiskt ökade 2011-2012. Visserligen var ökningen mellan åren bara en tiondels procent, men detta innebär att det finns en teoretisk möjlighet att det inte bara har skett en omfördelning av sysselsättning mellan olika branscher. I fall vi räknar trendmässigt i stället uppstår det dock tvekan. Sysselsättningen ökade betydligt mer 2010-2011. Då var ökningen från 64,4 % till 65,4 % och ökningen 2011-2012 var alltså bara en tiondel av föregående år. Vi får avstå från att säga något om restaurangmomsens eventuella inverkan på sysselsättningsutvecklingen.
Nästa problem är populationen. I fall det är gästarbetare eller “resident population” som räknas. I EU-statistiken, vilken använder “resident population concept”. Men enligt Eustat var ökningen 2011-2012 hela 0,2 procent. Fast då räknat på åldersgruppen 15-64 år. SCB räknar numera med 15-74 år.
På det hela taget verkar frågan om sysselsättningen restaurangmomsen kan ha ökat sysselsättningen kunna besvaras med ja. Fast om detta sedan faktiskt inträffat – inte bara är ett redovisnings eller beräkningsfenomen – och vilka som i så fall fått ökad lön/ökat arbetstid/(ny-) anställning, det är troligen omöjligt att avgöra. Annat än anekdotiskt som i TV-rapporteringen.
Enligt migrationsverket var erhållna uppehållstillstånd för restaurangjobb ca 2500 st år -12 och -13 för utom eu.
Det är därmed möjligt att ökningen av lönevolymen i restaurangbranschen beror på nyanställningar utan att detta innebär att det möjliga utrymmet för ökat antal sysselsatta enligt “resident population concept” kan vara så lågt som 1500. Eller troligen något lägre eftersom arbetskraftsimport från EU-länderna inte kräver något särskilt tillstånd. Enligt Eurostat ökade antalet EU-(17)-medborgare i Sverige med 1200 mellan åren 2011 och 2012, men bara ett mindre antal av dessa hade arbete. Enligt samma källa var ökningen av antalet med EU-migranter i Sverige som hade jobb bara 300(!)
Enligt dagens rapport från Skatteverket (disclaimer, har endast läst sammanfattningen och pressmeddelandet) så har sänkningen även minskat fusket med ca 700 miljoner kronor. Jag förutsätter att detta motsvarar momsintäkter från företagare som så att säga tillämpade sänkningen innan den blev verklighet.
Det innebär i sin tur att “kostnaden” för reformen sjunker till 4,7 miljarder, men fortfarande är vi på ca 1,1-1,2 miljoner/skapat jobb.
Pressmeddelande med länk till rapporten finns här:
http://www.skatteverket.se/omoss/press/pressmeddelanden/riks/2014/2014/fusketharminskatmedsanktrestaurangmoms.5.77dbcb041438070e039a120.html
Den fria marknaden bör väl fungera utan skattefinansierade subventioner? Är det verkligen meningen att skattebetalarna ska finansiera krogar som inte bär sig utan bidrag? Överetablering är ett ord som hamnat i skymundan.