Denna och nästa vecka är det ovanligt många disputationer på min arbetsplats IIES. Ett bra sätt att få en känsla för vad som är på gång inom disciplinen är att hålla sig uppdaterad om vad doktoranderna pysslar med, de tycks nämligen ha särskilt utvecklade känselspröt för detta. Därför tänkte jag bjuda på några korta sammanfattningar av avhandlingarna som läggs fram under dessa två veckor.
Först ut var makroekonomen Niels-Jakob Harbo Hansen. Hans avhandling visar att makroekonomer inte bara sysslar med teoretiska hårklyverier (om någon nu trodde det), utan frågor som har mycket stor praktisk relevans. I första halvan av avhandlingen visar Niels-Jakob (delvis samförfattad med Hans Henrik Sievertsen) att data om arbetsgivares lediga platser, vakanser, förutsäger framtida nyanställningar hos samma arbetsgivare dåligt. Han visar också att samstämmigheten mellan lediga platser registrerade hos Arbetsförmedlingen och motsvarande information från SCBs konjunkturstatistik över vakanser är väldigt låg. Figuren nedan visar antal vakanser på ett arbetsställe enligt Arbetsförmedlingen (y-axeln) respektive SCB (x-axeln). Som synes är sambandet närmast obefintligt.
Men vad spelar det för roll att det är svårt att mäta vakanser? I policysammanhang har det sedan finanskrisen surrats mycket om bristande matchning på arbetsmarknaden. Detta bygger på konstaterandet att den så kallade Beveridge-kurvan, dvs sambandet mellan vakanser och arbetslöshet, har skiftat utåt på senare år. Matchningen på arbetsmarknaden tycks fungera sämre. Men denna slutsats bygger alltså på data som är bristfälliga och skiftet utåt blir mindre om man använder ett alternativt mått på vakanser (som kan förklara framtida nyanställningar på företagsnivå bättre).
Det tredje kapitlet (samförfattat med Hannes Malmberg) är också ett viktigt bidrag till förståelsen av arbetslösheten. Det är en slags bokföringsövning av flöden på den svenska arbetsmarknaden. Det mest slående resultatet är att även om tidsbegränsade anställningar står för en ganska liten del av alla anställningar (i gensomsnitt 13% under perioden 1987-2012), spelar in- och utflöden från dessa en mycket stor roll för variationen i arbetslöshet över konjunkturcykeln (ca 40%). De med fasta anställningar tenderar att behålla sina jobb, medan tillfälliga anställningar är vanliga bland nya jobb och uppsägningar. Inte så konstigt, kanske, men bra att veta svart på vitt.
Det sista kapitlet handlar om den så kallade transmissionsmekanismen i nykeynesianska makromodeller, det vill säga hur de modeller som används av bland annat centralbanker förklarar hur en förändring av räntan påverkar aktiviteten i ekonomin. Någonting som vi alla har skäl att bry oss om, alltså. Niels-Jakob och medförfattarna Tobias Broer, Per Krusell och Erik Öbergs belysning av standardmodellens transmissionsmekanism är avslöjande, ja, närmast genant. När centralbanken i modellen sänker styrräntan blir det billigare att låna och därför stiger efterfrågan. Företagens vinster sjunker (!) på grund av att lönerna går upp såpass mycket till följd av den högre efterfrågan. Detta gör företagens ägare fattigare. Företagens ägare är modellens huvudpersoner, hushållen, som därmed blir fattiga. Eftersom de nu är fattigare, jobbar de hårdare, vilket gör att den ekonomiska aktiviteten går upp. Denna mekanism förefaller onekligen ganska märklig. Den är dessutom avhängig av att hushållen är delägare i företagen. Om det i stället är så — håll andan nu! — att vissa är kapitalister och andra är arbetare, kommer arbetarna inte bli fattigare, och inte jobba hårdare, när företagens vinster sjunker. Niels-Jakob visar alltså att det finns anledning att fundera ett varv till på transmissionsmekanismen i den nykeynesianska modellen. Han visar också att ett sätt att göra transmissionsmekanismen mer trovärdig är att anta att löner, och inte bara priser, är trögrörliga.
Opponent vid disputationen i måndags var Mike Elsby som hade flugit över från Edinburgh. Niels-Jakob själv flyger nu till IMF i Washington där han har fått en tjänst.
Ekonomistas 
Intressant. Men jag studsade till på detta: “Han visar också att ett sätt att göra transmissionsmekanismen mer trovärdig är att anta att löner, och inte bara priser, är trögrörliga.”
Ska det inte vara tvärtom? I vilken värld är priser mer trögrörliga än löner?
Jo, jag håller med om att löner borde vara trögrörligare än priser (i synnerhet nedåt), men har jag förstått saken rätt så antar man i den enklaste nykeynesianska standardmodellen att det bara är priser som är stela. Nu befinner jag mig dock i gränslandet för min intellektuella trygghetszon, men har vi lite tur dyker någon mer kunnig upp med en kommentar.
Vad det gäller resultatet i uppsatsen är det inte hur rigida lönesättningen är i förhållande till varupriserna, utan endast den absoluta graden av rigiditeter i lönesättningen.
Min prior är att det finns en betydande grad av rigiditet i lönesättningen i flera länder, däribland också USA. Men det är inte säkert. Opponenten citerade ett klassiskt papper av Solon et al (1994), som kontrasterar acyklikaliteten i reallönerna som dyker upp i tidsseriedata mot vad som visar sig vara en betydande cyklikalitet i mikrodata . I ett lite nyare papper visar Haeffke et al (2013) att reallönerna svarar nästan 1-mot-1 till fluktuationer i produktiviteten bland nyanställda.
För vår del är det särskilt angeläget hur responsiva reallönerna är mot penningpolitiska chocker. Christiano et al (2005) visar att reallönerna är nästan fullständigt icke-responsiva till penningpolitiska chocker i USA, när dessa chocker identifieras med standardmetoden i en vektorautoregression. Det tråkiga svaret är nog att mer forskning behövs.
Vad jag dock känner mig säker på är att företagsvinsterna är procykliska, vilket är går fullständigt stick i stäv mot prediktionen som faller ut av den enkla nykeynesianska modellen med endast varuprisrigiditeter.
Christiano, Lawrence J., Martin Eichenbaum, and Charles L. Evans. “Nominal rigidities and the dynamic effects of a shock to monetary policy.”Journal of political Economy 113.1 (2005): 1-45.
Haefke, Christian, Marcus Sonntag, and Thijs Van Rens. “Wage rigidity and job creation.” Journal of monetary economics 60.8 (2013): 887-899.
Solon, Gary, Robert Barsky, and Jonathan A. Parker. “Measuring the Cyclicality of Real Wages: How Important is Composition Bias?.” The Quarterly Journal of Economics 109.1 (1994): 1-25.
Den sista artikeln är det klart intressantaste.
Det kom mig att undra. Är det “låg ränta” (absoluta termer) eller “lägre ränta” (sänkning av räntan) som egentligen innebär den penningpolitiska stimulansen. I ena fallet är det den i absoluta termer låga räntan medan i andra fallet är det räntans derivata som innebär förändringen. Efter hur lång tid kan ett fixt absolut läge förväntas ha en transgent eller avklingande effekt?
Skulle vara tacksam om det finns någon artikel om derivata/avklingande effekter.
En låg räntenivå kan ofta bero på tidigare räntehöjningar. D.v.s. centralbanken höjer räntan för snabbt eller för mycket vilket försvagar både efterfråga och inflation vilket förr eller senare tvingar centralbanken att sänka räntan och hålla den nere. Därmed blir den låga räntenivån paradoxalt nog ett resultat av en åtstramande penningpolitik. Detta är en viktig orsak varför ECB väntas behöva hålla räntan nära noll under många år framöver – politiska påtryckningar för några år sedan tvingade fram alltför snabba räntehöjningar.
Detta är också en av grunderna i monetaristernas kritik mot nykeynesianska modeller. Modellerna antar att en hög ränta betyder stram penningpolitik och vice versa.
Nu svarade jag inte riktigt på den fråga du hade men det känns ändå relevant till din kommentar.
Hej Hugo,
Tack för svar. Jo, denna kritik känner jag till.
Avtagande marginalnytta vid räntesänkningar/höjningar borde ju inte komma som någon direkt förvåning för ekonomer.
Att i förväg beräkna dessa effekter torde vara svåra, likväl borde det gått att grovt estimera.För mig så blir det då som en tidsserie där de historiska värdena (förändringstakten över tid) torde påverka betydligt mer än det absoluta värdet i sig. Efter snart 15 år med historiskt mycket låga globala räntenivåer torde det börja komma empiriska studier i ämnet.
Efter 25 år av penning- och finanspolitiska stimulanser i Japan och 10 år i västvärlden torde det stå klart att de stora vinnarna på detta har varit Kina, Indien och Asien i stort, med kraftigt manipulerad växelkurs från Kinas sida har de traditionella transmissionskanalerna försatts ur spel. Kvar finns endast den till hushållen.
Vad jag kunnat förstå så är det omloppshastigheten som sjunkit och på sätt “absorberat” den ökade penningmängden och förhindrat den från att nå KPI. I realiteten är det inflation på tillgångspriser där marginalprissättningen har tryckt upp värdet på tillgångarna artificiellt mycket. Bobubblor har spruckit lite var stans i världen. USA har fått ner sin räntebörda genom att konvertera privata skulder till statsskuld.
För första gången försöker även pensionssystemen att fondera pengar istället för att bygga på ur-hand-till-mun system. Denna fondering och relativa ökning av långsiktigt kapital på jakt efter avkastning kommer premiera avkastning för de som tar hög risk, samtidigt som den totala summan kapital som ska placeras ökar. Strukturell överkapacitet inom en lång rad industrisektorer kommer också såklart att hålla nere KPI fram tills den reala efterfrågan matchar tillgången.
Det är många faktorer och dimensioner som samtidigt rör på sig och som påverkar inflationen och därigenom ränteläget. Problemet är såklart att i ett sådant läge isolera räntan för hur den påverkar inflationen, men det borde gå med nu tillgänglig empiriskt data.
“När centralbanken i modellen sänker styrräntan blir det billigare att låna och därför stiger efterfrågan. Företagens vinster sjunker (!) på grund av att lönerna går upp såpass mycket till följd av den högre efterfrågan. Detta gör företagens ägare fattigare. Företagens ägare är modellens huvudpersoner, hushållen, som därmed blir fattiga. Eftersom de nu är fattigare, jobbar de hårdare, vilket gör att den ekonomiska aktiviteten går upp.”
Jag är inte säker på att detta är 100% korrekt. Vanligtvis vid en räntesänkning så ökar både BNP och konsumtion, vilket skulle innebära att inkomsteffekten på arbetsutbudet är negativt (men substitutionseffekten är positiv och dominerar inkomsteffekten). Jag skulle nog skriva om ovan som
“När centralbanken i modellen sänker styrräntan blir det billigare att låna och därför stiger efterfrågan. Företagens vinster sjunker (!) på grund av att lönerna går upp såpass mycket till följd av den högre efterfrågan. Med högre löner, jobbar husållen hårdare, vilket gör att den ekonomiska aktiviteten går upp. De högre lönerna tillsammans med stela priser gör däremot företagens ägare fattigare. Företagens ägare är i slutändan hushållen, vars totala inkomst ökar eftersom hushållen arbetar mer till högre löner, men minskar delvis då vinsterna går ner. Men den totala effekten på hushållens inkomst är alltså positiv.”
Jag har själv publicerat ett papper där effekten är: När centralbanken i modellen sänker styrräntan blir det billigare att låna och därför stiger efterfrågan. Vi oförändrat utbud så stiger den allmänna prisnivån för att balansera utbud och efterfrågab på varumarknaden (och via Walras lag också på tillgångsmarknaden!). Om löner, men inte priser, är trögrörliga så sjunker reallönerna och företagens vinster expanderar. Med högra vinster så väljer företag att expandera sin produktion genom att anställa fler arbetare, och den ekonomiska aktiviteten går up.
Hm, men jag trodde att modellerna brukade vara kalibrerade så att substitutions- och inkomsteffekt tar ut varandra vid en löneökning? Men nu är jag ute på intellektuellt tunn is, så det kanske är bäst att jag kollar med uppsatsförfattarna innan jag riskerar att röra till diskussionen i onödan.
Håller med om att det låter rimligare att anta löne- än prisstelhet, men enligt Erik Öberg i tråden ovan är evidensen för detta inte så tydlig som man skulle kunna tro.
Hej, det är sant att inkomst och substitutionseffekterna tar ut varandra vid en löneökning (my mistake). Men det är inte sant att hushållen arbetar mer för att de är fattigare. De arbetar mer för att deras totala inkomst inte har gått upp i paritet med den arbetsrelaterade inkomsten.
Deal, jag tror vi är överens.
Hittade den här av Paul Romer om makroekonomins kris och tänkte lite på det sista avhandlingskapitlet Robert nämner ovan:
Click to access the_trouble_with_macroeconomics.pdf
För mig som icke-makroekonom är det svårt att greppa den vetenskapliga andan inom makroekonomi. Å ena sidan: de saker de anklagar varandra för att göra snuddar mot det infantila. Mekanismen som Harbo Hansen, Broer, Krusell och Öberg avtäcker är ju verkligen skrattretande nästan. Å andra sidan: nästan alla makroekonomer jag känner personligen är extremt vettiga människor, extremt bra på att pedagogiskt förklara ekonomiska skeenden i korridoren, när jag vetgirigt tvingar dem att freestyla utan modell.