I ett tidigare inlägg diskuterades elpriserna utifrån ett handelsteoretiskt perspektiv. Det är uppenbart att handelshinder är det enda som kan få svenska elpriser att avvika från omvärldens och sådana hinder uppstår när kablarna till kringliggande elsystem nått sitt kapacitetstak. För en given kabelkapacitet är det lika uppenbart att en större inhemsk produktion gör att elexporten oftare slår i taket, med lägre inhemska priser som följd. Mindre uppenbart är varför så många framstår som frihandelsmotståndare just på elområdet.
Det förtjänar att ännu en gång slå fast att även om vind- och kärnkraft skulle byggas ut i Sverige så kommer lägre elpriser än i omvärlden bara att uppstå om något hindrar producenter från att sälja på den marknad där priset är högst. En sådan utbyggnad resulterar alltså i lägre elpriser enbart om den kompletteras med administrativa eller fysiska handelshinder, exempelvis i form av elprisområden eller begränsad kabelkapacitet. Politiken har delvis insett detta och Vänsterpartiet förespråkar den så kallade Beken-modellen som innebär att inhemsk elkonsumtion prissätts efter inhemska marginalkostnader, medan exporten säljs till marginalkostnaden på exportmarknaden. Det har ifrågasatts om detta är förenligt med EU-rätten men flera EU-länder tillämpar en dylik modell, med lägre priser som följd. Kristdemokraterna kör istället på råstyrka och vill visserligen inte klippa existerande kablar, men väl stoppa planerad utbyggnad.
Viss kritik mot Beken-modellen har framförts av nationalekonomer men då på grund av att det skulle vara principiellt fel med olika priser vid nationsgränsen och då lägre priser driver upp den inhemska konsumtionen vilket lämnar mindre el till export. Samtidigt är Sverige redan indelat i elprisområden med stora prisskillnader inom landet som följd. Det är också svårt att finna förespråkare för utökad kabelutbyggnad, trots att dagens fysiska handelshinder helt förhindrar export över en viss nivå. Många vill också se lägre svenska elpriser och premissen för sådana är som sagt handelshinder. Eftersom svenska partier – och i ännu högre grad nationalekonomer – traditionellt är frihandelsvänliga är detta implicita, men till synes omfattande, motstånd mot frihandel på elområdet intressant. Att sälja där priset är som högst är ju i någon mening välfärdshöjande eftersom elen säljs där den enligt prismekanismen gör störst nytta. Så varför detta motstånd?
För konsumenter är det naturligtvis trevligt med låga elpriser, men det gäller alla varor. Sannolikt skulle även priset på trä och stål falla om Sverige på något sätt avskärmades från omvärlden men ingen föreslår detta. El är visserligen en för hushållen fundamental basvara men sådana finns det fler av och varför just el av detta skäl skulle undantas från frihandel är oklart. Enligt grundläggande handelsteori är frihandel bra för folkhushållet även om det leder till högre priser då producenternas vinster av att exportera dyrt överstiger konsumenternas förluster. Det finns naturligtvis här viktiga fördelningshänsyn att ta, men att bedriva fördelningspolitik via elpriserna är inte särskilt träffsäkert och det kan finnas bättre sätt att omfördela producenternas överskott. Överlag saknas en diskussion om vilka basala nyttigheter som bör undantas från frihandel och om handelshinder är bästa verktyget för att uppnå vad man med dessa söker uppnå.
Ett annat argument för att skärma av den inhemska elmarknaden är industripolitiskt. Eftersom Sverige länge haft komparativa fördelar i elintensiv produktion kan det hävdas att dessa bör utvecklas snarare än avvecklas. Handelshinder för el blir då ett sätt att säkerställa att Sverige förblir en förädlare av el, vilket kan vara mer attraktivt än att gradvis omstöpas till att bli en simpel elexportör. Att Sverige delats in i elområden som delvis skyddar elintensiv industri från omvärldens högre elpriser förstås nog också bäst i industripolitiskt ljus.
Industripolitik som styr mot inhemsk förädling av råvaror har lika gamla anor som industrialismen själv. För att detta ska vara samhällsekonomiskt motiverat krävs att mervärdet av att förädla elen är större än värdet av att sälja den på högprismarknaden. I en modell av en ekonomi med perfekta och kompletta marknader är det svårt att finna skäl för denna typ av industripolitik; att exportera el är i en sådan värld lika lika värdefullt som att exportera mer sofistikerade produkter som framställs med denna el. I en mer komplex ekonomi där exempelvis perfekt konkurrens inte råder eller där det förekommer externa effekter i form av kunskapsöverföring och teknologiutveckling, kan det emellertid ligga i det nationella intresset att behålla råvaruförädlingen inom landet. Allt nyttjande av billig el är i en sådan värld inte lika värdefull utan som forskarna Shon Ferguson, Rikard Forslid och Mark Sanctuary uttrycker det i ett relaterat sammanhang:
Den rena elen bör användas i branscher där det överförs kunskap och teknik mellan individer och företag, annars kan den lika gärna exporteras. Ur nationellt perspektiv är det därför svårt att motivera den nuvarande skatterabatten på el till serverhallar och så kallade bitcoingruvor.
Relevansen av dylika industripolitiska argument är svår att bedöma men ur detta perspektiv bör existerande handelshinder på elområdet kompletteras med åtgärder som säkerställer att den billiga elen inte används fel. Som Ferguson mfl påpekar genererar energislukande serverhallar knappast något betydande mervärde. Industripolitik har länge avfärdats men det omfattande motståndet mot frihandel för el tyder på att en rätt överraskande intellektuell omsvängning kan vara på gång. Denna är inte helt uttalad men lägre svenska elpriser än i omvärlden kräver handelshinder som i sin tur bör motiveras och vägas mot alternativ. Det går trots allt inte att bortse från att det kärnkraftspositiva, frihandelsvänliga och industripolitikskeptiska idékomplex som även jag känner viss samhörighet med, inte fullt ut hänger ihop logiskt. Som så ofta annars går det inte att sitta på alla stolar samtidigt.
Ekonomistas 
Fullständigt logiskt handelsteoretiskt är det nog inte, men ganska förståeligt. Stor del av det välstånd som vår exportindustri skapar bygger på tillgång till låga elpriser och stabil elförsörjning. Att bygga ut kapaciteten med offentliga medel för överföring för att sedan låta kommersiella företag sälja till högsta pris på kontinenten är nog inget som gör svenska medborgare lyckligare. Ett pris som dessutom inte har någonting med deras produktionskostnader att göra. Svårt att se att det ur ett nationellt perspektiv är särskiljt gynnsamt. Även om det möjligen för världen som helhet vore det bästa. Inte riktigt jämförbart med trävaror eller stål som har ett mer likvärdigt marknadspris världen över. Elförsörjning är nästan mer likt geografiska förutsättningar som väder och naturtillgångar och att ge bort sådana fördelar sitter nog fullt logiskt långt inne för människor.
Visst finns det skillnader mot andra marknader, men också stora likheter. Jag misstänker att man inte tänker på hindren för handel med el som handelshinder just då de funnits så länge så att de upplevs som “naturliga”.
Viktig diskussion.
1. Skattenedsättningen för elanvändning i datorhallar slopas 1 juli 2023.
2. Varför anses det självklart att skåningar ska dra nytta av den billiga norrländska vatten- och vindkraften, men ett problem om även familjer och företag i Finland eller på kontinenten gör det?
2) Kanske för att de varit med betalat för infrastrukturen som gjort det möjligt via skatten vilket de i andra länder inte gjort?
Frågan är möjligen också varför norrlänningar få dra nytta av den billiga kraften som produceras där? Ska vi hårddra det är det väl bara ägarna som har rätt till kraften och få sälja den till vem som helst. Det enda är väl då möjligen vad skattebetalarna vill ha betalt om man vill använda offentligt finansierade ledningar.
På vilket sätt har folk betalat för elinfrastrukturen via skatten? Ledningar och annat finansieras via avgifter av kunderna inte skattebetalarna. Svenska Kraftnät är inte en myndighet som spenderar skattemedel utan ett affärsverk som finansierar verksamheten med avgifter.
Vi har haft god tillgång på billig el länge. Det har medfört att både näringsliv och hushåll samt det allmänna byggt en struktur som är designad från den utgångspunkten. Elförbrukning per capita är hög jämfört med alla andra relevanta länder.
Elmarknaden har ett högt utbud från äldre investeringar i vatten- och kärnkraft. Över tid har det även tillkommit produktion från kraftvärme och förnyelsebart. Produktionen har överstigit efterfrågan och Sverige har varit och är en av EUs större exportörer. Efterfrågan har i princip varit oförändrad i decennier och i normalfallet legat på en lägre nivå än produktionsmax. Förbrukningen per capita har kontinuerligt sjunkit vilket kan förklaras av teknologiska utveckling på förbrukningssidan.
Marknaden har alltså i vart fall tom 2021 haft en jämnvikt med låga priser och svag lönsamhet för producenterna. En hel del produktion har varit avställd och investeringar för produktionshöjningar har skjutits på framtiden.
Det som hänt from 2022 har ingenting med vår elmarknad att göra men ändå har betydligt skörare grannländer som hastigt blivit beroende av produktion med skyhöga marginalkostnader och dessa marknaders jämnvikter importerats. Plötsligt har alltså jämnvikten sin utgångspunkt i vår efterfrågan men i andra länders produktion och utbudsfunktion.
Elpriserna har ökat med mellan 2 till 10 ggr vid olika tider och geografier. Detta är massivt och om det fortsätter får vi räkna med en kraftig strukturomvandling i alla avseenden. Det tål även att fundera på vad som händer i fördelningsfrågan.
Ja, Sverige använder mycket el men åtminstone hushållen i andra länder använder mer av annan energi. Priset på olika energislag samvarierar kraftigt vilket avspeglas i att elpriserna i Sverige stiger när priserna på andra energislag stiger. Inlägget handlar inte om hur man ska hantera en tillfällig chock utan ställer frågor om varför lägre elpriser i Sverige är att föredra framför frihandel med el.
Mitt inlägg handlar om vilka konsekvenser som kan uppstå om jämviktsförändringen blir långvarig. Det handlar även i viss mån om rimligheten i att andra länders utbudsfunktion påverkar jämvikten i vår elmarknad.
Ett annat frågekomplex som är värt att nämna i sammanhanget är vilken påverkan på energipriserna som uppstått, troligen kortsiktigt och både initialt uppåt men i förlängningen nedåt, som följd av spekulation i derivatkontrakt.
Du verkar ha missat något om du tror att våra grannländer är skörare än oss – SE3 och SE4 ligger i det absoluta bottenskiktet bland alla Europas elområden vad gäller tillgänglig egen effekt i förhållande till egen toppförbrukning. Ja, vi producerar oftast mycket el – huvudproblemet är att den produktionen kommer och går beroende på vädret och därför inte går att lita på i form av försörjningstrygghet. Vi har byggt ett system som producerar stora mängder oberäknelig el för export samtidigt som vi har inhemska problem med adekvat effekttillgång.
https://www.entsoe.eu/outlooks/seasonal/
Utökad internationell exportkapacitet skulle göra marknaden större och effektivare. Men är det inte ett semantiskt problem att betrakta en orealiserad möjlighet som ett fysiskt hinder?
Utökad kapacitet skulle såklart göra marknaden effektivare. Med högre svenska elpriser som ofrånkomlig konsekvens. Frågan som ställs är varför så många verkar ogilla detta. Att inte dra en kabel är lika mycket ett beslut som att dra en kabel. Kablar kan både klippas och dras, så jag tycker inte att det är ett semantiskt problem.
Hur perfekt är elmarknaden verkligen? Så att handelsteorin är applicerbar utan modifiering? Har vi inte en situation där större elproducenter (har vi ett oligopol här?) kan styra över vilket energislag den sista kWh producerar och därmed sätter priset för alla? Och om vi nu har en produktionsmix av bara förnybara med noll marginalkostnader hur ska då dessa elproducenter få rimligtvis betalt när marginalpriset är noll och LCOE ligger vid typ 50 EUR/MWh? Nu hade vi detta modell i några år eller decennier och prissignaler skulle trigga investeringar i elområden med högre priser och i stamnät mellan elområden där det uppstår brist i överföring? Vad hände? Produktionskapacitet (kärnkraft) avvecklades i SE3+4 och vindkraft byggdes i norr, tvärtom förväntningarna. Stamnätets utbyggnad halkar efter, milt uttryckt. Och sedan inte att glömma kundsidan. Vad kan kunden välja? Samma produkt, samma pris för alla. Bara ett hundratals handlare som uppfinner tusentals olika eltariff för samma produkt. Är det valfrihet? Är det en perfekt marknad? Tillkommer nätet. En naturlig monopol där licenstagare tar ut övervinster (kolla pågående debatt på Second Opinion). Finns en hel artiklar som beskriver imperfekta elmarknaden. Bara att googla.
Finns det verkligen någon skillnad på el som vara, och andra varor, där en brist finns och där transportkostnaderna kan vara höga? I sådana fall vilken är skillnaden? Tillgång till billig el, kan omöjligt vara det samma som rätt till sjukvård. Många förslag som framförs i debatten, handlar ju om att vrida ekonomin tillbaks till medeltiden.
Och beken modellen är ju ett skämt. Men nu kanske min kommentar fick ett tonläge som mer lämpar sig för kommentarsfälten i dagspressen.
Jag förstår inte vad som är ett skämt med bekenmodellen. Jämfört med “fulla kablar”-modellen framstår den som tämligen attraktiv.
Jonas : Men är inte bekenmodellen ganska enkelt beskriven som att den svenska marknaden får köpa först och sätta sitt pris, och sedan om det blir något över, kan vi tänka oss att exportera det. Termen bekenmodellen leder en att tro att det ligger något djupt tankearbete bakom. Att ta fram en sådan modell, tar väl knappast någon särskilt lång tid eller kräver något större team, som det annars beskrivs i pressen ?
Jag tycker det låter som gammaldags protektionism och väldigt osolidariskt med resten av Europa.
Sedan undrar jag om inte skattebetalarna, som delägare i tex Vattenfall, faktiskt tjänar mer på att sälja el dyrt på kontinenten, istället för att låta svenska storkonsumenter får elen billigt ? Åtminstone när det gäller privat elkonsumtion.
Beken-modellen är ett skämt för att den inte finns beskriven – annat än att man vill införa handelshinder som du säger. Vad som däremot är osagt är att det krävs en reglering av budgivning, man måste hindra handel utanför en viss marknad samt hur t.ex. import av elektricitet från grannländer skulle göras på ett effektivt sätt. Det är en pappersmodell som p.g.a. bristande detaljnivå ter sig omöjlig att analysera, utom från just handelshinderperspektivet.
Mera detaljer har efterfrågats flera gånger, dock utan framgång.
Diskussionen blir märklig om man inte börjar med att konstatera att det inte är praktiskt möjligt att föra samman Europas elmarknader till en enda, då transportkostnaderna för elen i ett sådant projekt skulle bli gigantiska.
Elen kan som bekant inte i sig lagras, skulle man ha en enda marknad med gemensamt pris måste man i varje sekund överföra el så att prisjämvikt uppstår. Men det går ju inte då man använder olika energislag i olika områden. Vissa kan regleras, andra inte. I områden där det finns gott om reglerbar kraft får man ett jämnare pris än i områden med svårreglerad kraft.
Gör man tankeexperimentet att man hade samma pris överallt skulle den reglerbara vattenkraften bara användas ett mindre antal timmar per år. Dessa timmar skulle man behöva ett helt enormt överföringssystem till hela Europa, för att övriga timmar låta kraften gå i motsatt riktning.
Så sker förstås redan delvis idag, men frågan är över hur många timmar man bör sprida vattenkraften. Ju fler timmar, desto lägre transportkostnader, men större prisskillnader.
En marknadslösning på detta kräver internalisering av transportkostnaderna tills balans uppstår.
Men så sker inte idag, utan Europas olika TSO:er (Svenska Kraftverk mfl.) har en förkärlek till att dumpa kostnaderna på internkunderna (i princip beskattning även om det formellt är en avgift) , samtidigt som man inte tar betalt för de interna transportkostnaderna för den el man skickar vidare till andra TSO:er.
-Enklast att komma överens så, men inte så bra för den som råkar vara kund hos en TSO med stort internt elnät som Svenska Kraftnät !
En rättvisare fördelning av transportkostnaderna skulle således dämpa exporten snarare än något annat. Internkunder betalar idag mer än externa, även om en del av kostnaden tas ut via elnätsavgifterna.
Detta problem var aktuellt redan för 30 år sedan, när Sverige och Norge fick en gemensam marknad. Det norska stamnätet är mycket svagare och effekten blev att el från Nordnorge gick via Sverige till Sydnorge, utan att man egentligen betalade för det.
Men problemet var inte så stort, så man gjorde inget åt det. Tyvärr har problemet växt och så småningom delades Sverige i olika delmarknader. Listigt ur affärsverkets synvinkel, mellanskillnaden gick ju till dem och alla fick vara med att betala! – Tyvärr “glömde” man dock bort att internkunderna därmed fick betala dubbelt.
Att betala tillbaka lite av denna dubbla betalning, som nu skall ske i februari, är således välkommet. Men förstås väldigt sent påkommet.
Denna återbetalning skulle för övrigt som en tillfällig lösning kunna göras omedelbar och automatisk, genom att den direkt drogs av från spotpriset för internmarknaden. Det är inte fråga om subvention eller diskriminering, utan ett sätt att säkerställa att vissa inte måste betala dubbelt. Den som betalar nätverksavgift till ett visst nät borde inte samtidigt behöva betala flaskhalsavgifter i samma nät och i samma utsträckning som de som slipper undan och kanske är anslutna till ett svagare och billigare nät.
Detta skulle förvisso innebära lägre inköpspris än försäljningspris (före nätavgifter) på lokalmarknaden, viket möjligen skulle vara ett problem? Någon kanske skulle vilja köpa in el för att sedan sälja den dyrare?
-Men det vore inget problem, el kan som sagt inte lagras!
Hur som helst, frågan förtjänar bättre än att diskuteras som handelshinder. Den behöver diskuteras som en transportfråga. Hur mycket transporter är ekonomiskt riktigt och hur och av vem skall de bekostas?
Med dagens marknadsdesign är denna fråga undermåligt hanterad.
Tack Jonas för bra inlägg och tack Per för intressant kommentar.
Jag förstår att Beken-modellen behöver utredas och detaljeras, men jag förstår inte ens konceptuellt hur den skulle fungera. Om jag är elproducent och det finns två priser att sälja till på olika marknader (den svenska respektive exportmarknaden) så vill jag naturligtvis sälja där priset är högst. Hur tänker man sig att man ska få producenter att sälja till det lägre priset? Den ”administrativa exportrestriktionen” måste fördelas över producenterna på något sätt, men hur kan man ens göra detta?
Det känns lite som när EU-kommissionen förra året började prata om att ”decouple” gas- och elpriser. Jag förstod aldrig vad de menade att de skulle göra och vad jag vet så är det fortfarande högst oklart vad idén egentligen var.
Missar jag något enkelt? Känner någon till om det finns en beskrivning att tillgå?
Tack själv Mårten
Man kan inte helt tillämpa resonemang från en fri marknad. Elmarknaden är mer av en semimarknad och man kan inte som producent sälja till vem man vill. Man kan antingen sälja till förbrukare inom det egna elhandelsområdet eller till börsen, Nordpool, som sköter exporten. Här avses export från det område man befinner sig i, dvs inte bara export från länder.
Förr fanns förvisso möjligheten att äga eller hyra exportkapacitet, som man sedan använde efter eget gottfinnande. Men även om något sådant undantagsexempel eventuellt finns kvar förändrar det inte bilden i stort.
Detta innebär att man som producent alltid är bunden till det pris som gäller i det egna området. I praktiken det pris som bildas på Nordpool efter som man helt dominerar handeln.
Således måste man sälja till det pris som gäller det egna området oavsett om det finns någon som skulle vara beredd att betala mer i ett angränsande område eller inte.
Det innebär för det första att restriktioner enkelt kan införas och i praktiken ständigt införs. Det är bara för Nordpool att bestämma hur mycket som får exporteras!
Men det är också så att när exportkapaciteten inte räcker till så flödar det in pengar till kabelägarna. (Prisskillnaden mellan områdena multiplicerat med exportvolymen.) Men kabelägarna är ofta stamnätsoperatörer som redan har sin verksamhet finansierad genom stamnätstariffer.
(Här skulle det egentligen passa på att kommentera det Jonas skriver om Hansa Powerbridge. Återkommer eventuellt till det senare.)
Och eftersom kabeln ofta är finansierad dubbelt erhålles netto en påse med pengar som kan användas till olika saker. Tex till återbetalningar till de som betalt stamnätsavgifterna eller för att få fram kraft ovanför den lokala marknadsjämvikten, utan att förbrukarna drabbas. Man kan tänka på det som en omvänd skattekil om man vill,
Hur Beken-teamet tänkt sig det hela vet jag inte. Även jag saknar detaljera. Men man bör nog inte avfärda det som omöjligt. Vill man genomföra det, (Vilket jag personligen inte vet om jag vill förrän jag sett detaljerna.) så är det nog möjligt. -Med en påse pengar är det mesta möjligt !
Jag kan inte för mitt liv förstå varför man gick ifrån gamla sättet med tariffer som i grunden var länkade till den kollektiva produktionskostnaden (inte sist instoppade dyrel som styr priset på hela elmassan). Jag kan förstå att det är sexigare med “fri” marknad, men som i alla sådana marknader uppstår knepiga fenomen. Tycker det i grunden fel att jämföra andra commodities trading system, som kund av el har jag mycket begränsad möjlighet att påverka men i valet av oxfile eller falukorv i butik kan jag välja. Marknaden är dessutom snedvriden, en storförbrukare som LKAB gör hel/del av sin elaffär bilateralt och utanför NordPool det kan inte vi småkonsumenter även om vi går ihop typ kundkraft.