När inkomstfördelningen ska beskrivas är det nästan alltid spridningen i hushållens årsinkomster som menas. Denna spridning säger förvisso en hel del om marknad och politik fördelar och omfördelar resurser, men när folk tillfrågas om hur de värderar en hög eller låg inkomstspridning visar forskning att folk även bryr sig om hur dessa inkomster uppnåtts och vilken roll folks inkomströrlighet under karriären och mellan generationer spelar. Forskningens utmaning ligger därmed i att komplettera analysen av den årsvisa ojämlikheten med mått på inkomströrlighet inom och mellan generationer. En ny forskningsrapport sprider nytt ljus på detta område.
Inkomstfördelningsforskningen har länge slitit med att försöka sammanfoga analyserna av tvärnittsfördelningen, alltså årsinkomsternas spridning, och inkomströrligheten (eller inkomstmobiliteten). Inkomströrlighet burkar i sin tur delas in i två typer. Den ena, den intragenerationella, beskriver inkomstförändringar under en persons livstid medan den andra, den intergenerationella, beskriver kopplingen mellan olika generationers inkomstnivå, eller annorlunda uttryckt familjebakgrundens betydelse. Dessa två rörlighetstyper studeras idag inom två ganska åtskilda fält inom fördelningsforskningen.
I en ny uppsats (och kapitel i den kommande Handbook of Income Distribution, vol 2) tar sig de etablerade inkomstfördelningsforskarna Markus Jäntti (vid SOFI, SU) och Stephen Jenkins (vid LSE) an uppgiften att sammanfoga de båda rörlighetstyperna och beskriva deras egenskaper och vad den senaste empiriska forskningen har att säga om dem. Uppsatsen är mycket omfattande och skulle utan vidare kunnat bli en egen bok. Jag kommer endast att återge den i ytterst kortfattade ordalag.
Jäntti och Jenkins börjar med att beskriva vad inkomströrlighet egentligen betyder. De väljer att beskriva i termer av fyra centrala aspekter: positionell förändring (vilken kan vara både uppåt och nedåt i fördelningen), individuell inkomstökning (vilken oftast gillas av individen), effekt på långsiktig ojämlikhet (en statistisk effekt) och inkomstrisk (vilket generellt ogillas av individer, kopplad till den förra aspekten). Dessa aspekter fångar in rörligheten både inom och mellan generationer, vilket är i sig en prestation. Noteras bör att detta är en i huvudsak statistisk analys; en fullständigare välfärdstolkning kräver en strukturell ansats (vilken dock diskuteras av författarna) där vi kan adressera frågor som exempelvis om en höjd inkomst som sker på grund av ökat arbetsutbud och minskad fritid faktiskt höjer individens välfärd.
Vad säger då den senaste forskningen om inkomströrligheten? Bland alla resultat finns en särskilt intressant fråga, nämligen den om kopplingen mellan inkomstskillnader (t ex Ginikoefficienten i disponibla årsinkomster) och inkomströrlighet. När det gäller rörligheten inom generationer, alltså under folks karriärer, finner forskarna ingen större koppling. Inkomstspridningen skiljer sig kraftigt mellan länder men trots det är nivån på inkomströrlighet påfallande likartad dem emellan, vilket talar emot en stark koppling. Det finns dock vissa skillnader beroende på val av statistiskt mått och datakälla; när man studerar hur mycket långsiktig inkomst utjämnas är skillnaderna små men när man studerar rörlighet i termer av individuell inkomstökning är de något större (och där är rörligheten högst i USA, vilket skulle kunna kopplas till landets stora inkomstspridning).
När det gäller kopplingen mellan inkomstspridning och inkomströrligheten mellan generationer, alltså familjebakgrundens betydelse, finns en något tydligare statistisk relation. Figuren ovan visar den s k “Great Gatsby Curve” som länge figurerat inom forskningen men som fick sitt klatschiga namn relativt nyligen av Princetonprofessorn Alan Kreuger. Bilden visar att länder med hög inkomstspridning, t ex USA, Storbritannien och Italien, också har relativt hög inkomstöverföringsgrad (alltså immobilitet) mellan generationer. Jäntti och Jenkins nyanserar bilden på flera sätt och poängterar att den är behäftad med en rad problem och att den framför allt inte visar på något orsakssamband. Samtidigt påpekas att forskningen på detta område är så pass ny att det inte heller går att utesluta att något sådant samband faktiskt skulle finnas.
Sammanfattningen i denna långa forskningsrapport lyfter fram att frågor om inkomströrlighet är viktiga för vår förståelse av ojämlikhetens betydelse i våra samhällen. Den berör vår tolkning av en viss inkomstspridning, den visar hur ofta folk förändrar sin ekonomiska status, vilken betydelse föräldrar eller uppväxtmiljön har för personers framgång på arbetsmarknaden. Men uppsatsen poängterar även hur lite vi fortfarande vet om inkomströrligheten och dess inverkan. Mycket forskning återstår således, men tack vare Jänttis och Jenkins uppsats är vi nu en bit på väg.
Ekonomistas 
Om denna avundsjukeforskning ska vara relevant borde väl “Income inequality” korrigeras för den Intragenerationella delen. För man kan väl inte vara avundsjuk på sig själv? Som fattig student kände jag mig inte förfördelad jämfört med mig själv som fast anställd projektledare 20 år senare.
Jag kan inte se varför de två axlarna ska vara korrelerade, och som sagt, skulle det finnas någon korrelation bör man först korrigera för intragenerationella effekter.
Att den intergenerationella faktorn är låg kan ju ha många orsaker. Kanske har finnar, norrmän och danskar en kultur där de super bort ärvda pengar. Eller så har de hög arvsskatt.
En korrigering för hög arvsskatt borde göras. Men då kan det ju hända att den äldre generationen tendera supa eller resa bort pengarna innan skattmasen gör beslag på dem. Detta bör undersökas.
Deirdre McCloskey i Bourgeois Dignity skulle kommentera detta med att säga att forskningsområdet inte är intressant. Signalen är att vi är 16 gånger rikare idag än våra förfäder var för 200 år sedan. Vi är ca 100 gånger rikare idag ifall vi också tar i beaktande att vi inte bara har mer saker, men kvalitativt mycket annorlunda saker. Varför detta hände är det intressanta.
Inkomstfördelningen är bara brus jämfört med signalen i våra data. Bill Whittle diskuterar detta här:
50% av en brittisk sons avvikelse från medelinkomsten förklaras av hans faders inkomst (enbart korrelation, givetvis). Det handlar inte ett dugg om avundsjuka, det handlar om vad som tycks vara ett problem med rättvisa. Trist att avfärda högintressant forskning så slapphänt.
David, du resonerar som om begreppet “rättvisa” vore något som alla är överens om.
Rättvisa för mig: Jag ska ha rätt att testamentera min egendom till mina barn utan att staten tar ett korvöre. Det är jag som tjänat in pengarna, trots all skatt som staten avtvingat mig under årens lopp.
Rättvisa för dig, antar jag: Alla människor ska börja livet med lika mycket pengar i arv.
Jag hårddrar det hela, men ifall du kan presentera en objektiv norm för hur mycket en förälder ska få lämna efter till sina barn så kommer du vara först i världen.
För att stämma i bäcken: Min egen “Rawlsiska dröm” ifall jag föddes bakom “a veil of ignorance” är att hur mycket man får ska bero av slumpen till en del och hur mycket ens föräldrar ger en. Jag vill inte att staten ska vara inblandad.
För övrigt är Rawls hela teori omöjlig att förverkliga då endast Gud fader kan ha den information som behövs för att kompensera för alla verkliga och uppfattade orättvisor som finns i världen. Dworkin vill ju här “kompensera” så att den som är smart, eller har haft en god barndom ska straffas och andra ska kompenseras. Ännu fler Gudar behövs då…
Problemet med att “alla ska börja livet med lika mycket” är att man då förstör incitamentet för föräldrar att lämna efter något åt sina barn. Las Vegas och roulette istf familjeföretag som går i arv. Detta skulle kanske göra kanske världen “rättvisare” enligt vissa, men det skulle också göra världen mycket fattigare.
Det kan också vara att överklass och underklass har olika kulturer och att det är detta som förklarar skillnaderna. Se t ex denna artikel från New York Times som diskuterar hur invandrare från Indien, mormoner, judar, japaner, etc, är mycket rikare i USA:
Vad tycker du borde göras åt att invandrare från Indien tjänar nästan dubbelt så mycket som medelamerikanen? Vad gör du åt detta?:
Take New York City’s selective public high schools like Stuyvesant and Bronx Science, which are major Ivy League feeders. For the 2013 school year, Stuyvesant High School offered admission, based solely on a standardized entrance exam, to nine black students, 24 Hispanics, 177 whites and 620 Asians. Among the Asians of Chinese origin, many are the children of restaurant workers and other working-class immigrants.