Nedanstående är ett förtydligande av några förslag i SNS Konjunkturrådsrapport 2014 som presenterades i förra veckan. Inlägget är skrivet av rapportförfattarna, Torben Andersen, Annika Sundén och Jesper Roine.
I förra veckan presenterade vi SNS Konjunkturrådsrapport 2014. Det handlade om en rad aspekter av den svenska välfärdsmodellen, dess förtjänster och stöd i befolkningen, de finansieringsutmaningar den står inför, samt några områden inom vilka vi kan tänka oss reformer som skulle kunna bidra till modellens utveckling. Mycket av diskussionen den senaste veckan har dock kommit att fokusera på den del som handlade om att stärka försäkringsmässigheten i socialförsäkringarna och att eventuellt göra sjukförsäkringen självständig från statsbudgeten. Det finns säkert invändningar man kan göra mot ett sådant förslag. Vi håller också med dem som tyckt att det vi presenterar är långt ifrån ett färdigt förslag (att presentera ett sådant var inte heller vårt uppdrag). Det finns dock flera delar av den kritik som framförts som tycks baseras på missförstånd av vad vi skrivit. Det är framförallt tre påståenden som i olika tappning återupprepats och där felaktiga slutsatser dras med avseende på vad vi föreslår. Vi återger vart och ett av dessa nedan följt av ett försök förtydliga våra argument.
1. Sjukförsäkringsavgiften är fortfarande en skatt som påverkar beteende och det finns en risk för överutnyttjande av försäkringen. Genom att göra försäkringen självständig skulle vi få automatiskt stigande kostnader.
Det är riktigt att det är skillnad på en rent privat försäkring och ett offentligt system som har en relativt stor omfördelande komponent. En offentlig försäkring kan därför inte likställas med en privat vara. Men det är också skillnad på avgifter och skatter och ju tydligare kopplingen är mellan den avgift som betalas och den förmån men erhåller om skulle bli sjuk, desto mindre blir snedvridningseffekterna eftersom man värderar den tjänst man betalar för. Vi argumenterar inte för att snedvridningarna försvinner med en tydligare koppling mellan avgifter och försäkring men den minskar jämfört med ett system där denna koppling är mindre tydlig.
Vad gäller risken för överutnyttjande är det en annan fråga som främst handlar om villkoren för att omfattas, ersättningsnivåerna och om hur bra skaderegleringen i försäkringen är. För att vara en bra försäkring bör sjukförsäkringen ersätta en stor del av inkomsten men samtidigt vara välavvägd då alltför generösa ersättningar ökar risken för moral hazard problem. Risken för överutnyttjade ökar dock inte med självständig försäkring. Om något så ökar snarast incitamenten att sköta en självständig försäkring med krav på finansiell balans finns tvärtom betydligt starkare drivkrafter att sköta skaderegleringen så att överutnyttjande inte sker. Om man är slapp i beviljandet, stiger utgifterna och antingen måste avgiften höjas eller förmånen sänkas för att försäkringen ska gå ihop. Om något så förtydligas alltså den avvägning som alltid finns genom ett självständigt system.
Vad gäller det ”automatiska” i att kostnader och sjukfrånvaro skulle stiga i ett system med självständig försäkring kan vi också konstatera att där idén med självständiga försäkringar prövats, som i t ex Tyskland, har resultatet varit relativt gott med låg och jämn sjukfrånvaro.
Det är också intressant att notera att i en klassisk lärobok i offentlig ekonomi av Joseph Stiglitz konstateras följande med avseende just på vilka problem en självständig sjukförsäkring kan minska:
Others have been concerned that the political process might lead to excessively generous social security programs; some check on these redistributive programs is required. Having a clearly identified tax that must be raised when social security benefits are raised provides such a check. (Stiglitz, 1988, Economics of the public sector, p. 344)
2. Sjukförsäkringens finansiering och ersättningsregler påverkar centrala förhållanden i ekonomin, som arbetsutbudet, lönebildningen, fattigdomsfällor och inlåsningseffekter och risken för utanförskap och inaktivitet – och givetvis balansen i de offentliga finanserna. Det är inget som kan ställas utanför politisk utvärdering och omprövning.
Vi föreslår inte att sjukförsäkringen ska ställas ”utanför politisk utvärdering och kontroll”. Systemet kommer fortfarande styras av regler som beslutas av politiker. Vårt förslag innebär framförallt att de avvägningar som görs blir tydliga. Som det fungerar nu har vi ett system där den faktiska ersättningen de facto har urholkats över tid och där man kan låstas som om det inte sker. Om man inte sköter sjukförsäkringen som är avsett och variationen i sjukfrånvaron är stor innebär det att kostnaderna stiger. En sådan kostnadsökning måste med vårt förslag hanteras inom försäkringen – avgiften måste höjas eller ersättningen sänkas. I pensionssystemet är anpassningen vid underskottgenom en helt automatisk regel. En sådan föreslår vi inte för sjukförsäkringen utan här måste lösningen konstrueras på annat sätt. Man skulle kunna tänka sig att den finansiella balansen redovisas varje år och att om underskott uppstår så föreskriver reglerna för försäkringen att det måste utvärderas om avgiften ska höjas. Permanenta underskott är inte tillåtna och för att inte få stora variationer kanske en viss fondering behövs. Exakt hur detta skulle lösas är en öppen fråga.
3. Sjukförsäkringens regler och utgifter måste alltid vägas av mot andra kanske mer angelägna utgifter, som exempelvis för barnomsorg och utbildning. Varför skulle just sjukförsäkringen ges rätt till automatiska skattehöjningar? Det påminner om hur man i flera Sydeuropeiska länder indexerar stora utgiftsområden och på så sätt tappar både utgiftskontrollen och möjligheterna till prioriteringar.
Återigen, det är svårt att förstå vad som avses med ”automatiska skattehöjningar” (ett uttryck som förekommit i flera kommentarer). Kärnan i förslaget är att tydliggöra kostnaden för försäkringen och skapa ett ramverk där balans krävs mellan utgifter och avgifter. Detta just för att inte påverka finansieringen av välfärdstjänsterna. Utgiftsökningar inom sjukförsäkringen måste hanteras inom sjukförsäkringen. En intressant kommentar som Sixten Korkman framförde när rapporten presenterades i Helsingfors var att ett självständigt system också kan ses som ett förtydligande av det offentliga åtagandet som möjliggör för den som så önskar att komplettera med ytterligare privat försäkring. Något som är svårare om det offentliga åtagandet inte är tydligt.
Ytterligare en invändning som har använts flitigt är att ”en fristående sjukförsäkring diskuterats i årtionden och för länge sedan avskrivits som ointressant”, alternativt att ”argumenten för och emot är välbekanta”. Givet de många missförstånden som uppenbarligen verkar förekomma mellan någorlunda insatta personer verkar det inte troligt att frågan är avgjord och att det inte finns mer att säga.
Vår rapport handlar om vissa utmaningar som vårt välfärdssystem sannolikt står inför och om hur vi får råd med välfärden inom ramen för ett universellt och i huvudsak skattefinansierat system. Det övergripande som kan sägas är att det (förstås!) inte finns något magiskt trick med vilket man kan trolla fram en lösning. I slutändan handlar det om prioriteringar och vilken välfärdsstat vi kollektivt efterfrågar. Vi tror dock att det är fullt möjligt att lösa de problem som identifierats men också att detta kräver ett fortsatt reformarbete. Viktiga komponenter i detta är att öka vår kunskap om produktivitet och effektivitet i välfärden (mätt som något annat än resursåtgång) och att skapa ökad tydlighet i delar av systemet, till exempel genom förändringar av socialförsäkringarna och fler försäkringslösningar. Vår förhoppning är att vi bidragit till ytterligare diskussioner på området.
Ekonomistas 
Leave a comment