Ny bok om beteendeekonomi och politik

Ett av de områden som jag fascineras allra mest av inom nationalekonomin är hur genombrottet för beteendeekonomin förändrar de politiska recept som nationalekonomer skriver ut. Det blir sannerligen inte lättare — men betydligt intressantare! — att hitta rätt politikrecept när man ska ta hänsyn till att människor inte är helt rationella, har problem med självkontroll och bryr sig om andra.  William Congdon, Jeffrey Kling och Sendhil Mullainathan har skrivit en bok på detta ämne som förefaller mycket lovande. Boken heter Policy and Choice: Public Finance through the Lens of Behavioral Economics och finns än så länge att ladda ned helt gratis här.

Är vi för tjocka?

Bilden nedan visar BMI-fördelningen bland svenska mönstrande män mellan 1983 och 2000. Som synes blev svenskarna rejält mycket tjockare under den här perioden. Den här utveckligen och huruvida något bör göras åt den diskuteras i en ESO-rapport som presenterades förra veckan.

Ett glädjande tecken bland de många dystra sifforna i rapporten är att viktökningen bland 10-åringar verkar ha planat ut sedan millenieskiftet. Men vikten har planat ut på en högre nivå än ett par decennier tidigare. Eftersom vi tenderar att gå upp i vikt under livstiden innebär det att genomsnittsvikten i befolkningen förmodligen kommer fortsätta att öka under årtionden framöver. Enligt rapportförfattarna kommer detta leda till ökade kostnader för samhället i form av sjukfrånvaro, förtida död och vårdkostnader. (I en artikel i senaste numret av Journal of Economic Perspectives diskuteras de principiella frågorna om överviktens eventuella externa effekter i mer detalj.)

I rapporten poängteras att det inte framförallt är de med extrem övervikt som är det stora problemet eftersom de numerärt sett är ganska få. De stora kostnaderna uppstår av den stora andel av befolkningen med måttlig övervikt eftersom de är så väldigt många fler (detta brukar kallas preventionsparadoxen).  Det är alltså var och varannan person som behöver minska något kilo för att samhällets kostnader inte ska öka. En av många åtgärder som diskuteras i rapporten för att minska problemet är en särskild skatt på onyttiga livsmedel.

Svenskarna blir alltså tjockare och det medför merkostnader för samhället. Rapportförtfattarna argumenterar däremot för att vi även är för tjocka för vårt eget bästa. En sak som talar för det är att en knapp tredjedel av svenskarna uppger att de försöker gå ner i vikt. Vi lever stillasittande liv och utsätts för kaloririka frestelser som naturen helt enkelt inte rustat oss för att hantera. Ett sådant resonemang är förstås svårt att helt leda i ”bevis”, men jag tror personligen det ligger mycket i det.

Mer generellt kan man fundera över vad politikens uppgift är i det här sammanhanget. Liberalt sinnade skulle förmodligen hävda att människor bör lämnas att fatta helt egna beslut när det gäller vad de ska äta (åtminstone så länge det inte skadar andra). Enligt ett annat synsätt har samhället också en uppgift att hjälpa oss att fatta bättre beslut. Det råder förmodligen stor enighet i befolkningen om att det är bra att inte vara för tjock, att spara mycket, att inte dricka för mycket etc. Det finns mängder av ideal som de flesta av oss strävar efter att leva efter, men som vi inte riktigt kan leva upp till själva och som samhället skulle kunna försöka hjälpa oss att uppnå.

Tyvärr är det förmodligen mycket svårt att med god vetenskaplig precision fastställa om vi sparar och äter för mycket eller för litet för vårt eget bästa. Däremot kan man konstatera att den politiska tidsandan förändras när det gäller synen på detta.  På 1980-talet fanns till exempel en enhet inom Finansdepartementet som kallades Spardelegationen och som hade som en av sina främsta uppgifter att bedriva opinionsbildning för att vi skulle spara mer och inte köpa på kredit. Sedan dess förefaller denna slags humanistiskt fostrande — eller paternalistiskt mästrande — politik ha varit på återtåg.

Finansiell analfabetism

I en ny uppsats av Johan Almenberg och Olof Widmark presenteras resultaten från en enkät som undersöker svenskarnas räknefärdighet och finansiella förmåga (se även Johans debattartikel i Expressen idag och en krönika i SvD i helgen). Till exempel visar det sig vara 69 procent som korrekt lyckas dela två miljoner på fem, medan 96 procent förstår att de ska få 15 kronor i växel på en hundralapp om de handlat för 85 kronor. 88 procent svarar att aktier brukar gå upp och ner mer i värde än obligationer, medan det bara är 68 procent som förstår att det är säkrare att köpa andelar i en aktiefond än aktier i ett enskilt företag. Det finns stora skillnader mellan olika grupper — det är rika, välutbildade, medelålders män som har bäst färdigheter.

Författarna visar också att det finns ett positivt samband mellan räknefärdighet/finansiell förmåga och sannolikheten att man äger sin bostad respektive att man äger aktier. Förmodligen går orsakssambandet i båda riktningar. De med goda färdigheter och kunskaper vågar satsa på bostadsköp och aktier och kommer därmed tendera att bli (ännu) rikare. Men förmodligen är det också ganska lärorikt att själv äga aktier och bostäder och det gör oss kanske bättre både på att räkna och tänka finansiellt (till exempel höll jag själv aldrig koll på repo-räntan innan jag köpte bostad).

I mina ögon är det här angelägen forskning, bland annat för att kalibrera nationalekonomers ögon för människors kognitiva begränsningar. I en del nationalekonomisk forskning görs hårresande antagande vad gäller rationalitet och framåtblickande, till exempel i modeller för livscykelsparande, och då kan det nog vara nyttigt att få reda på att det bara är drygt två av tre som på rak arm kan dela två miljoner med fem och vet att fondsparande är mindre riskfyllt än sparande i enskilda aktier.

Vart tog det gömda utlandskapitalet vägen?

En av de mest accepterade ”sanningarna” i svensk skattedebatt gäller hur förmögenhetsskatten drivit ut stora mängder kapital ur landet. Men SCB reviderade nyligen sina serier för nationalräkenskaperna, och bilden av en skattedriven kapitalflykt är inte längre tydlig. Kanske stämmer den inte alls.

I en kort artikel i det senaste numret av Ekonomisk Debatt redovisar jag hur revideringen radikalt ändrar uppskattningen av hushållens gömda utlandskapital. Bakgrunden är beräkningar från Skatteverket som visar hur hushållen sedan 1980-talet flyttat ut uppemot 400 mdr kronor ur landet (så även i senaste Skattestatistisk årsbok, sid 228). Skatteverket har beräknat utlandskapitalet genom att jämföra hushållens sparande i nationalräkenskaperna (dvs skillnaden mellan det vi tjänar och det vi konsumerar eller investerar) och hushållens sparande i finansräkenskaperna (summan av bankinlåning, aktiedepåer mm). Om skillnaden är positiv betyder det att hushållen gömmer undan kapital.

I SCB:s reviderade serier minskas sparandet i nationalräkenskaperna. Bilden nedan visar den gamla serien och en ny där revideringarna inkluderats (på min hemsida finns artikel och Excelfil med data). Istället för ett utflöde skedde ett inflöde under 1990- och 2000-talet. Paradoxalt nog har kapitalet flödat ut efter förmögenhets- och arvskatternas avskaffande.

image

Slutsatsen om förmögenhetsskattens effekter är nu inte uppenbar. Metoden är högst osäker, och även den nya serien kan komma att revideras. Särskilt gäller det den osäkerhet som den senaste finanskrisens stora kapitalströmmar kan ha orsakat.

Ändå kvarstår faktum: ”sanningen” om förmögenhetsskattens effekt på kapitalflykten var inte fullt så enkel som vi trodde. Just den serie från Skatteverket som regeringen hänvisade till när man slopade förmögenhetsskatten uppvisar nu en rakt motsatt bild än vad den tidigare gjorde. Detta är ett tydligt exempel på att den ekonomiska statistikens osäkerhet måste tas på största allvar. Även korrekta slutsatser kan i slutändan bli fel om de grundas på ett felaktigt faktaunderlag.

Keynes och Hayek: andra ronden

Förra årets rap-video om hur Keynes och Hayek skulle ha sett på de senaste årens ekonomiska kris har nu fått en uppföljare. Precis som första delen är den både informativ och underhållande.

Skolfolkets bristande förståelse för incitament

Jag har i flera inlägg här på bloggen lyft fram frågan om betygsinflation. Ett relaterat problem är betygens bristade likvärdighet vilket Magnus Henrekson, Örjan Hansson och jag skriver om i senaste numret av Axess. Medan problemet är välkänt så lyfter vi fram Skolverkets och Skolinspektionens lama och naiva hållning: Varför får skolor och lärare tillgång till de nationella proven i god tid innan de skrivs? Hur kan man delegera frågan om likvärdighet i betygssättningen till skolorna (sid 4)? Varför rättas de nationella proven lokalt, trots att de uppenbart bedöms på olika sätt? Varför nämns inte betygssättningen när Skolinspektionen granskar betygsgenerösa Jensen Södra medan den kritiseras på Solna gymnasium som sätter betyg i linje med provresultaten?

Oviljan att på allvar hantera likvärdighetsproblemet finns även på politisk nivå då ingen ansvarig politiker exempelvis velat slå fast hur relationen mellan resultat på de nationella proven och betygen ska se ut, vilket Skolverket närmast ber om i en senfärdig rapport från 2009 (sid 18). Regeringen har även valt att behålla systemet med kursbetyg på gymnasiet trots att detta i praktiken gör det omöjligt att koppla provresultat och betyg till varandra (sid 591-592).

Vårt förslag är att de nationella proven hålls samtidigt på alla skolor, att proven inte tillhandahålls i förväg och att de rättas av personer utan koppling till den betygssättande skolan. (Jag skulle även vilja se en reglering av mängden tid som får läggas på provförberedelser.) Betygen på skolnivå får sedan inte avvika mer än marginellt från provresultaten, vilket även  bör gälla för betyg i ämnen utan prov. Naturligtvis skapar även ett sådant system vissa problem: ett för stort fokus på de nationella proven är det mest uppenbara. Dagens situation är dock ohållbar, i varje fall om man vill ha kvar betygen som urvalsinstrument till högre studier (vilket man nog vill).

Frågan är dock om man kommer att se någon förändring så länge inte de skolvårdande myndigheterna börjar se till skolors och lärares incitament. Utan synbar förståelse för att betygen kan användas som strategiskt marknadsföringsinstrument eller för att lärar/elevrelationen gör att både betyg och bedömning av elevens provresultat lätt blir generösa, så verkar likvärdighetsfrågan betraktas som ett informationsproblem. Regeringens gymnasieutredare (sid 592) anser att en provbank kan hantera problemen medan både utredningen om mål och kunskapskrav i grundskolan (sid 253) utredningen om överprövan av betyg (sid 101) anser att rektorn ska få större befogenheter att ifrågasätta lärarnas betygssättning. Det är som om man missat att dagens skolledare inte är statens utsända representanter utan lokalt tillsatta chefer för en konkurrensutsatt verksamhet.

Slutligen förundras man över hur mycket kraft som läggs på att utreda betyg och nationella prov på grundskolan medan det är förhållandevis tyst om frågan på gymnasienivå. Trots allt är det gymnasiebetygen som ligger till grund för högskoleval med livsavgörande konsekvenser. En lös spekulation är att detta beror på att den kurs- och programbaserade gymnasieskolan är så komplex och oöverskådlig att ingen vet ens hur den ska analyseras. Eller så beror det kanske på att man inte brytt sig om att systematiskt samla in resultaten från de nationella prov som trots allt hålls.

Se även SvD och SDS

Svensk ägarmodell vid vägs ände?

I den traditionella bilden av svenskt storföretagsägande brukar framhävas hur ett litet antal investmentbolag med hjälp av begränsat kapital och röststarka aktier kontrollerat nästan alla stora företag. Men i en artikel i senaste Ekonomisk Debatt uppmärksammar professorerna Magnus Henrekson och Ulf Jakobsson att bilden verkar ha förändrats, och att investmentbolagen tappat mark.

I början av 1990-talet kontrollerade dessa bolag nästan två tredjedelar av börsens samlade marknadsvärde; år 2010 var andelen en dryg tredjedel. Under samma period ökade andelen utlandsägande på börsen från fem procent till fyrtio procent och andelen sysselsatta i riskkapitalägda bolag från en procent till nästan sju procent.

Henrekson och Jakobsson anser att institutionella förutsättningar och globaliseringen ligger bakom utvecklingen. Den anglosachsiska ägarmodellen med spritt, marknadsorienterat ägande har kommit att prägla lagar och regler inom hela EU som t ex förbud mot röstdifferentierade aktier och krav på oberoende styrelseledamöter. Dessa regler har gjort det svårare för svenska storägare att bibehålla sin kontroll.

Vad bör då göras? Författarna anser att utvecklingen är problematisk och även om deras ambition i första hand är att lyfta frågan till diskussion föreslår de åtgärder. Bland annat anser de att de försvårande reglerna bör avskaffas. De tycker även att skatter som hämmar privat förmögenhetsbildning bör sänkas eller avskaffas.

Artikeln är förtjänstfull på många sätt. Att observera och därefter empiriskt belägga samtida utvecklingstrender är svårt. Svensk ägarforskning är dessutom ganska tunn och främst byggd på traditionella beskrivningar, varför författarna inte haft mycket att utgå från i sin analys. Samtidigt kan en kritisk betraktare undra hur robust trenden mot försvagat kontrollägande egentligen är. Andelen börsbolag med röstdifferentierade aktier var t ex högre år 2010 än 1977 enligt artikelns tabell 1. Dessutom är det högst tveksamt om en sänkning av marginalskatten på högre inkomster, som förordas i artikeln, kommer att ha någon effekt på den förmögenhetsbildning som krävs för att påverka ägarstrukturen. Så höga inkomster har i princip ingen i detta land.

Nytt nummer: Ekonomisk Debatt nr 3 2011

Idag kommer Ekonomisk Debatt nr 3 2011 ut. Numret innehåller en ledare om beeteendepolitisk ekonomi samt artiklar om den svenska ägarmodellens framtid, kommunala investeringar, lönsamheten i fjärrvärme, aktiv arbetsmarknadspolitik, penningpolitiken 1995-2010, flygbussarna till Arlanda och ett porträtt av Peter Bohm.

Politiska cykler i Kina

Den klassiska politiska konjunkturcykeln drivs av att en sittande regering inför ett val stimulerar ekonomin (eller gör andra populära saker) för att väljare ska koppla den goda konjunkturen till deras kompetenta ledarskap. Empiriskt tar sig detta uttryck i uppgångar inför val följt av nedgångar efter val (som i exemplet med de Vitryska lönerna som jag skrev om härom veckan).

I ljuset av detta ter sig bilden nedan lite märklig. Den illustrerar tillväxten i kapitalinvesteringar (gross capital formation growth) i Kina i relation centralkommitténs möte (de röda linjerna i figuren) som hålls vart femte år. Dessa möten är det tillfälle då politiker tillsätts och befordras. Bilden visar tydligt att ”tillväxtgenererande investeringar” skjuter i höjden efter dessa kommittémöten.

I ett fascinerande papper av Yinan Li (som är doktorand vid IIES på Stockholms universitet) förklaras detta mönster som resultatet av en intressekonflikt mellan centralmakten och lokala politiker. Kort består problemet i följande: Lokala politiker har delegerats beslutanderätten över ekonomiska frågor i sina respektive provinser. Centralmakten vill se tillväxt i provinserna och de som är framgångsrika belönas vid centralkommitténs möten baserat på deras resultat under den föregående perioden. Detta skapar starka incitament för lokalpolitikerna att omedelbart när de tillträder initiera tillväxtskapande investeringar. Okoordinerad tävlan mellan provinser leder dock till överhettning och inflation som blir ett bekymmer för centralmakten som intervenerar genom att t ex styra kreditgivning och stoppa påbörjade projekt. När så inflationen går ner igen och ekonomin lugnat sig går beslutanderätten tillbaka till provinsnivå och det hela börjar om.

Genom att utnyttja det faktum att det finns åldersregler för om en provinspolitiker kan fortsätta sin karriär visar Yinan att ivern att driva upp den regionala tillväxten drivs av karriärskäl. Politiker som på grund av ålderrestriktionen inte kan fortsätta efter nästa centralkommittémöte driver helt enkelt inte upp tillväxten i sina regioner på det sätt som de med återvalsmöjligheter.

Möjligen kan man i bilden se att cyklerna efter de senaste centralkommittémötena inte varit lika påtagliga så kanske finns det ett element av lärande i processen. 2012 är nästa möte, efter det får vi se.

2011 års John Bates Clarke vinnare är…

Jonathan Levin, 38, och Professor vid Stanford University.

Priset, som delas ut av AEA (American Economic Association) till den mest lovande i USA verksamma ekonomen under 40, kallas ibland för ”Baby Nobel” eftersom tolv tidigare vinnare senare även fått Ekonomipriset till Nobels minne (av de som blivit gamla nog att i praktiken komma på frågan är det nära nog hälften). Att kalla den väletablerade och extremt produktiva Levin för ”lovande” är dock, som vanligt när det kommer till vinnare av Bates Clark medaljen, en grov underdrift.

Levin har publicerat mängder av artiklar i ledande tidskrifter främst inom områdena industriell organisation och mikroekonomisk teori. Hans bidrag är teoretiska, empiriska och applicerade på viktiga praktiska problem (ofta alla tre sakerna på en gång). Han har t ex studerat olika aspekter av hur internet möjliggjort nya marknadsplattformar och hur olika ekonomiska modeller kan användas för att förstå och utveckla dessa, han har studerat hur olika typer av auktionsförfaranden systematiskt ger olika resultat, och mycket annat. (Hans artiklar hittar du här).

AEAs översikt av Levins forskning hittar du här.