I kultromanen Tärningsspelaren experimenterar huvudpersonen Luke Rhinehart med att låta tärningskast avgöra sitt (framförallt sexuella) handlande för att på så vis eliminera sin jag-känsla. Romanen lämnar mig dock med en fråga som jag då och då återkommer till, men ännu inte lyckats formulera ett övertyganade svar på: Varför upplever vi att vi har en fri egen vilja?
Detta är naturligtvis när relaterat till frågan om människan har en fri vilja eller ej, men låt oss för ett ögonblick lämna den frågan därhän (även om jag har en klar uppfattning i frågan). Oavsett om vår vilja egentligen är fri, så är det ju inte uppenbart varför vi så starkt upplever att vi har en egen fri vilja.
Frågan är särskilt påträngande när det gäller min egen treårings beteende. Han har stundtals en väldigt stark vilja, men har i många fall väldigt “svaga grunder” för sina viljeyttringar. Många gånger är det slumpmässiga infall om att det ska vara på ett visst sätt och om det inte blir på detta vis blir han mycket upprörd. Han upplever naturligtvis inte infallen som slumpmässiga, utan som en stark inre egen drivkraft (vilket jag f.ö. tar hänsyn till och respekterar).
Precis samma sak gäller dock även oss vuxna, men som vuxna lär vi oss dock att rationalisera och ange goda skäl för våra viljeyttringar. (Det kanske vanligaste, men också sämsta argumentet, är att hänvisa till att “jag” brukar handla på ett visst sätt.) Vissa saker kan vi ju dock ha goda skäl för att vilja, till exempel för att de direkt eller indirekt tillfredsställer vissa grundläggande behov. Men när vi rannsakar oss själva kan vi nog ofta hitta yttre, slumpartade skäl till varför vi vill vissa saker. Viljan att äta bröd och inte ris till frukost är mest ett resultat att ha råkat växt upp i land där man äter bröd till frukost. Huruvida du kommer vilja ha mossgröna byxor i höst har till viss del redan bestämts av modeskaparna (i någon slags spontan och kollektiv beslutsprocess jag inte förstår mig på).
Men egentligen är det nog inte så konstigt att vi känner så stark förnimmelse av att vilja olika saker. Det förefaller vettigt ur evolutionär synpunkt att ha en stark vilja som ser till att vi tillfredsställer våra behov. I det moderna konsumtionssamhället har dock viljan gått lite över styr eftersom det är så mycket vi vill som har så lite att göra med våra grundläggande behov (såsom byxfärg). Det jag dock inte riktigt förstår är varför vi uppfattar viljan som vår egen och att den dessutom står under vår kontroll, även i de fall då vi inser att den beror på externa faktorer (såsom var vi råkar växa upp).
För egen del upplever jag också att jag har en egen vilja — ofta en ganska stark sådan — men jag har ändå lite svårt att ta den på särskilt stort allvar. Anledningen är att jag inte upplever min vilja som särskilt fri. Mina viljeyttringar är så hopplöst stereotypa och präglade av min samtid att jag har svårt att inbilla mig att min vilja är fri. Och om viljan inte är fri, hur skulle jag då kunna kalla den min egen? Jag upplever mig själv snarare som ett instrument som tiden spelar på, en eolsharpa som vinden sjunger i, som Hjalmar Söderberg uttryckte det i Doktor Glas.
Som nationalekonomer kan vi inte ställa oss neutrala i den här frågan, åtminstone inte om vi vill ägna oss åt välfärdsanalys. Nationalekonomer har av tradition tagit parti för den obstinata treåringen. Vi tar människors preferenser som givna och använder dem som utgångspunkt för den normativa analysen. Ett bra skäl för att ha detta som utgångspunkt är förstås att människor upplever att det är väldigt viktigt att deras upplevda fria vilja respekteras. Men hur ska vi resonera om denna upplevelse i sig är föränderlig och kan påverkas av till exempel ekonomisk-politiska omständigheter?
Den första frågan jag skulle vilja ha ett svar på är därför om känslan av en fri vilja är evolutionärt programmerad i oss, eller om den är föränderlig och påverkas av vilket samhälle vi lever i? Den naturliga följdfrågan till detta är min ursprungliga fråga. Om vi är evolutionärt programmerade — vilket är den evolutionära fördelen av att tro på en fri vilja (jag diskuterade det enda svar jag hittat i ett tidigare inlägg)? Om i stället upplevelsen av den fria viljan föränderlig i tid och rum, vilka krafter är det som påverkar denna upplevelse? Och kan vi säga något om i vilket slags samhälle vi mår bäst av?
Jag har inte själv svaret på dessa frågor och vet inte ens var jag ska söka svaren, men jag hoppas på att få vägledning från någon av våra kunniga läsare.
Ekonomistas 
Att vi skulle på något sätt veta om vi har en fri vilja bryter mot vad Nobelpristagagen Hayek kallade för “the synaptic delusion”. Det mänskliga medvetandet är en produkt av något mycket större, den mänskliga hjärnan. Den lilla delen kan inte styra den större.
För att vi skulle kunna veta om vi har fri vilja eller inte skulle vi vara tvungna att veta ifall 10^27 atomer i en mänslig kropp kan påverkas av vår vilja eller om det är vår vilja som skapas av dem.
Det kan aldrig funnits något överlevnadsvärde av att veta om vi har fri vilja. Vi har illusionen av, eller verklig fri vilja så att vi kan anpassa oss till vår omgivning.
Med kvantmekaniken och Heisenbergs osäkerhetsrelation (man kan inte veta hastighet och läge samtidigt) så är frågan ifall det finns kausalitet på det subatomära planet, och ifall man någonsin kan veta om det finns kausalitet där. Men detta är en filosofisk diskussion som inte har så stor bäring. Redan med den klassiska mekaniken är problemet människans vilja förstort för att man ska kunna veta vad som sker.
Det finns en bok som heter Freedom & Neurobiology av John Searle, jag har den inte framför mig men möjligen kan den innehålla några svar. Är upplevelsen av den fria viljan inte ett slags religiositet som främjar “motorn” i oss säger jag helt ovetenskapligt. Om vi inte upplever den skulle vi ev vara mer passiva…vilket inte gynnar artens överlevnad….
Tack för lästips, det låter som något jag ska läsa i hängmattan i sommar.
Att vi har en fri vilja i den meningen att vi hade kunnat välja annorlunda om vi hade velat välja annorlunda är ganska uppenbart. Vi har alla upplevt situationer då utfallet av våra val inte varit förutbestämt, utan styrts av vår vilja.
Roberts fråga är dock om vi hade kunna vilja välja något annat än vad vi faktiskt valde. Och här är svaret långt ifrån givet. Robert påpekar själv hur starkt vi påverkas av sociala och kulturella mönster i vår omgivning. Inte ens när vi aktivt försöker välja på tvärs mot vår omgivning kan vi veta om denna vilja är “fri” eller ett resultat av något behov som vi har att visa att vi minsann inte bara gör som alla andra.
Om vi är medvetna om att vår vilja påverkas kraftigt av vår omgivning och våra erfarenheter kan vi dock försöka förbättra underlaget för våra beslut genom att aktivt söka alternativ information. Några områden där jag personligen tycker att detta är extra viktigt är religion och bruk av alkohol. Det faktum att de olika religionerna har en så markant geografisk fördelning borde även för den religiöse peka på att det kanske inte bara är guds vilja som gör att en så stor andel av befolkningen är kristen i exempelvis USA, medan majoriteten i t.ex. Indien tror på andra gudar. Och hur många av oss kan ärligt påstå att de har gjort en genomtänkt och analyserat val att använda alkohol, och inte enbart gjort som alla andra?
Eller som Joan Baez uttrycker det: There but for fortune goes you and goes I . . . .
“Vi har alla upplevt situationer då utfallet av våra val inte varit förutbestämt, utan styrts av vår vilja.”
Du menar – “…situationer..dom vi upplever styrs av vår vilja”.
Knappast ett argument för att vi har en fri vilja, bara att vi tror oss ha en.
Det känns som att den spontana reaktionen på policies som explicit bygger på att preferenser förändras i respons till policyn skulle fördömas som paternalistiska och manipulativa. Jag vet inte direkt om det är negativt, men det skulle tyda på att vi är mer principer slår utilitarismen mer än vad välfärdsanalys ger sken av.
Men är inte massor av politik av detta slag? Det tydligaste exemplet är ju utbildningspolitiken — hela skolväsendet går ju till stor del ut på att trumma in “rätt” preferenser i den uppväxande generationen. Jag tror det är väldigt naivt att tro att politiken på något sätt skulle kunna stå utanför frågan vilka preferenser vi har — folks preferenser är ju ett resultat av samhället de lever i.
Jag misstänker f.ö. att rika och välutbildade har en starkare känsla av att viljan är fri och att man bör respektera folks viljeyttringar (jag tror mig ha sett socialpsykologiska studier om detta). Betyder det att vi borde ta större politisk hänsyn till dessa gruppers preferenser än andras?
Jag tror helt klart att vi har policies som är så. Jag syftar snarare på den instinktivt negativa reaktionen många skulle ha på en diskussion där man öppet sa att syftet var att få folk att ändra preferenser.
Konsekvensen är nog snarare att vi pratar runt detta syfte med politiken. Många reagerar nog väldigt negativt mot att Myrdalarna diskuterar i Kris i Befolkningsfrågan att utbildningen måste ge folk förmågor så att de “lyckligt kan inordna sig i samhället”. Samtidigt är det i sak väldigt likt att vi idag argumenterar för entreprenörskap i skolan med motiveringen att det “hjälper folk att klara sig på den moderna arbetsmarknaden”.
Litet tillägg: den specifika likheten är att många argument för entreprenörsskap i skolan är att det skänker människor ett visst förhållningssätt till livet som kommer att hjälpa dem.
På detta tema kan jag inte undhålla mig från att länka till en bild i Aftonbladet igår…
För att få svar skall Du ställa Dig frågan,
“vem är det som frågar”
(bortom namn, titlar, pers nr, kön, hårfärg etc).
Alla svar finns inom en, att “traditionell forskning” har svar på dessa frågor är inte görligt.
Vill du ärligt fördjupa dig i frågorna rekommenderas
Institut of Noetic Science http://noetic.org eller Sweden IONS Community Group http://sions.se
Ja, vi är sociala djur, men en omformulering kan ge en illusion av insikt: Koordinationsproblemets lösning var en suggestiv vilja.
Som Peter Santeson var inne på i det äldre inlägget så är det nog bra att först och främst definiera vad vi menar med “fri vilja”. Är det förmågan att göra annorlunda än vad vi faktiskt gjorde (libertarianska synen, ej att förväxla med ekonomisk/ideologisk libertarianism), eller är det bara att obehindrat göra det vi vill (kompatibilism)?
“Den första frågan jag skulle vilja ha ett svar på är därför om känslan av en fri vilja är evolutionärt programmerad i oss”
Om man tror att moral är ett resultat av naturligt urval (vilket det förmodligen är), så skulle känslan av fri vilja kunna vara en bieffekt av mänskliga moraluppfattningar. För om man inte tror att människor har en fri vilja, så vore det givetvis lika meningslöst att klandra människor som vi anser handlar moraliskt fel, som att klandra brödrosten när den bränner vårt bröd.
“Den naturliga följdfrågan till detta är min ursprungliga fråga. Om vi är evolutionärt programmerade — vilket är den evolutionära fördelen av att tro på en fri vilja”
En stor fördel med att tro på fri vilja är att det gör dig mer hjälpsam och mindre aggressiv:
http://www.ncbi.nlm.nih.gov/pubmed/19141628
Oklart dock om detta är en direkt evolutionär fördel för individen, även om det nog är en fördel för den grupp där denna uppfattning är mer spridd. Men då riskerar vi att öppna maskburken om det finns gruppselektion eller inte..
Uppenbarligen gillar vi människor att straffa de som inte beter sig som vi tycker att de borde göra. Men för att ha en sådan preferens behöver man väl inte tro på en fri vilja? Det är bara om man börjar fundera på det moraliskt giltiga i bestraffningar som man “behöver” den fria viljan. Jag tror dock den typen av funderingar är en ganska modern lyx i människans historia…
Tack för tipset om Baumeister et al, den ska jag läsa!
“Uppenbarligen gillar vi människor att straffa de som inte beter sig som vi tycker att de borde göra. Men för att ha en sådan preferens behöver man väl inte tro på en fri vilja? Det är bara om man börjar fundera på det moraliskt giltiga i bestraffningar som man ”behöver” den fria viljan. ”
Jo en del människor verkar gilla det, men hur logiskt är det att vilja bestraffa någon för att de inte handlar som man tycker att de borde, när de de facto inte ens hade kunnat handla annorlunda än vad de gjorde? I förställningen om att någon borde ha handlat annorlunda än vad de gjorde, ligger väl en föreställning om att det var möjligt?
Tror inte heller att man behöver tro att vi har “fri vilja” för att vilja bestraffa andra, men det verkar vara en underförstådd premiss i resonemanget, i den mån det görs explicit.
Eller så straffar vi folk helt enkelt för att få dem att bete sig bättre i framtiden. Vetskapen att man kommer bli straffad påverkar förstås ens beteende oavsett om man har en fri vilja eller ej.
Skilj på stark och svag determinism.
“Eller så straffar vi folk helt enkelt för att få dem att bete sig bättre i framtiden.”
Absolut, det har du rätt i. Så kan en person motivera (eller möjligen efterrationalisera) sitt bestraffningsbeteende.
Egentligen är det förbryllande att illusionen om människors fria vilja fortfarande lever kvar. Forskning inom psykologi har påvisat att vi mycket starkt står under inflytande inte bara utifrån, utan även inifrån oss själva i form av tidigt omedvetet inlärda föreställningar och förutfattade meningar. Dessa styr naturligtvis våra handlingar, som vi då gärna ser som bestämda av vår egen vilja.
Har människor genom tiderna verkligen så starkt trott på den fria viljan; var det inte länge Guds vilja som var vår egen viljas lag?
Om jag var tvungen att ge ett svar skulle jag likt du gissa att det faktiskt är en ganska modern företeelse och att vi inte i första hand bör leta efter en evolutionär förklaring.
Hur jag väljer att handla beror på vilket tillstånd min kropp (hjärnan är en del av kroppen) befinner sig i. Det kallar jag fri vilja. Kroppen är ju jag. Självklart kan jag inte agera som om jag inte vore jag. Det ser jag inte som en anledning att avskaffa det mycket användbara begreppet fri vilja. Diskussionen om vi har fri vilja brister i analys av vad “vi” är.
“Diskussionen om vi har fri vilja brister i analys av vad ”vi” är.”
Klokt, men vem är den där JAG som konstant hänvisas till?
Kan detta vara du?
Det var en gång… är berättelsen om protoner och elektroner där 0 begåvar 1.
Legenden om protoner och elektroner är berättelsen om dig och mig innan de når våra tankar och hela vägen till sanningen om materia.
Vår enkla berättelser tudelas dynamiskt av våra sinnen till “ny” energi. Allt vi gör eller inte gör programmeras och lagras i medvetandet som återspeglas och uppträder för oss.
Vilken legend är du? Den vi berättar för dig, din historia, programmeras du med positiva signaler blir du positiv.
Allt är en berättelse, berättelsen om liv, legenden om att vara skrivs här och nu!
se även denna bild… http://on.fb.me/JWVR6I
Som nämns av Marcus ovan kan vi mena olika saker med “fri vilja”. I en svagare mening kan vi tala om att vi påverkas av vår uppväxt och omgivning, mode och media. I denna mening är det knappast någon som inte håller med om att vi inte har en helt fri vilja.
När filosofer diskuterar frågan talar man ofta om en starkare mening i betydelsen att allt är predeterminerat eller inte, t ex om vår diskussion om fri vilja här i detalj skulle kunna ha förutbestämts av någon/något som hade tillräcklig information innan diskussionen uppkom.
Vad jag förstår har filosofer olika uppfattning om detta, och bland dem som inte anser att vi har någon fri vilja, d v s att allt är predeterminerat (jag blandar inte in kvantteori och liknande här då jag inte ser att sådana mekanismer är centrala för vad vi talar om) så kan vi i sin tur dela upp dessa i kompatibilister och icke-kompatibilister.
De förra anser att trots att vi inte har någon fri vilja så har inte detta några etiska implikationer, d v s vi kan och bör handla som om alla hade fri vilja (men att vi så klart påverkas av omgivningen etc). Bland icke-kompatibilister däremot så menar man att vi inte har en fri vilja och att detta har viktiga implikationer för hur vi bör handla.
Själv skulle jag nog se mig som en kompatibilist (i denna specifika mening). Antag att jag vore icke-kompatibilist och ansåg att människor inte skulle dömas till straff då de ju inte begått några kriminella handlingar av fri vilja. Problemet med detta resonemang är ju att vi med samma logik skulle kunna säga att vi inte kan rå för att vi dömer dessa brottslingar till stränga straff heller, eftersom våra handlingar att döma dem inte baserats på någon fri vilja.
Som jag ser det förutsätter därför rimliga etiska resonemang att vi utgår ifrån att det som vi uppfattar som fri vilja verkligen är fri vilja, vare sig vi tror att denna upplevelse är baserad på en illussion eller inte. De filosofiska frågan om vi har en fri vilja eller inte har i så fall inte någon direkt påverkan på välfärdsteoretiska resonemang.
Däremot tycker jag att sådant som föränderliga preferenser är relevant, och ett område där normativ ekonomisk teori alltjämt är underutvecklat.
Problemet med begreppet “fri vilja” är: fri från vad? Kausalitet? Jag tror knappast det hade varit önskvärt. För det enda kvarstående i så fall är slump. Min åsikt är att den fria viljan egentligen inte är fri.
“Det jag dock inte riktigt förstår är varför vi uppfattar viljan som vår egen och att den dessutom står under vår kontroll, även i de fall då vi inser att den beror på externa faktorer (såsom var vi råkar växa upp).”
En möjlig “förklaring” är att det som du uppfattar som din vilja är resultatet av (eller kanske integrering över) en mängd olika orsaker till ditt beteende, såsom medfödda egenskaper, tidigare upplevelser, situationsspecifika faktorer osv. Visst tycks du ha förmåga att till viss del gå bakvägen och bena ut vad din vilja egentligen består i, men det vore väldigt kostsamt om du var tvungen att utföra den operationen varje gång du ska utföra en handling.
Detta säger dock ingenting om huruvida din vilja på något sätt är “fri” eller inte och varför du upplever din vilja alls och dessutom som “fri”, dvs. frågan om kvalia, är en annan fråga. Den senare frågan borde vi delvis kunna besvara genom experiment (slå ut delar av hjärn-/nervfunktionerna och se om upplevelsen finns kvar eller inte). Frågan om vi faktiskt har frihet däremot är nog rent metafysisk. Själv har jag inte stött på någon tillfredsställande definition på vad en fri vilja skulle kunna innebära.
Vi upplever nog alla att vi har en vilja, vilket inte är speciellt svårt att förklara ur ett evolutionärt perspektiv: Med konkurrens om resurser ter det sig naturligt att de organismer som har en vilja att ta resurserna i anspråk klarar sig bättre evolutionärt.
Huruvida den viljan sen är fri, är en annan fråga. Men spelar det egentligen någon roll? De flesta av oss har t.ex. viljan att leva. Om någon skulle kunna visa att den viljan egentligen inte är fri, har denne någon någon då rätt att ta livet av oss?
Är det inte en motsättning att dels anta att vi inte har någon frihet och dels anta att den fria viljan är en “nyttig illusion”? Om vi inte har någon frihet kan vi inte välja vad vi ska göra. Vi kan inte ens välja att lata oss i stället för att göra något. Så vad ska vi då med illusioner till? Vi kommer ju ändå att göra detsamma.
Till skillnad från Robert, Marcus (och Gilboa) ser jag inte att det evolutionära argumentet håller för att förklara varför vi har en upplevelse av fri vilja. Evolutionärt är det utan tvekan en fördel att kunna föreställa sig olika möjliga världar och göra mentala simuleringar av olika handlingsalternativ. Men sådan mentala processer behöver ju inte vara medvetna för att fungera. Därmed verkar det hela koka ned till frågan om varför vi har medvetna upplevelser överhuvudaget: varför jag upplever färgen blå eller ljudet av en trumpet på ett visst sätt? (Qvaliaproblematiken som medvetandefilosofer brukar kalla det.)
Det är inte den fria viljan som är problemet utan tanken om (absolut) frihet. Att det ska finnas något som inte påverkas av omgivningen på något sätt.
Rent evolutionärt är kanske medvetandet inte viktigare än blindtarmen men det första är onekligen mer intressant. Är medvetandet en illusion precis som jaget och den fria viljan? Nej. Dessa “illusioner” är en del av den verklighet våra subjekt möter.
Det där var du determinerad att skriva!
“Vi tar människors preferenser som givna och använder dem som utgångspunkt för den normativa analysen.”
Är det verkligen en korrekt beskrivning av den traditionella huvudfåran i nationalekonomin? Har inte fokus varit den delmängd preferenser som uppfyller ett köpkraftsvillkor? En väldigt rik svensk persons preferenser för ett andra sommarhus går före 10.000 urfattiga malariadöende människors preferenser att inte dö.
Jag har i vart fall aldrig upplevt att jag har en fri vilja.
Ständigt dessa tvingande val.
Förövrigt krävs väl att den speciella relativitetsteorin är falsk om vi i våra drömmar skall begåvas med fri vilja.
Efter varje kodningssampel följer det nästa – som i sin tur är beroende av det förra. Således: Inget är fritt.
Tack för alla kloka kommentarer ovan, jag tror en del saker har klarnat för mig nu. Några korta svar:
1. Vad jag avsåg med fri vilja var möjligheten att handla annorlunda än vi faktiskt gör på icke-deterministiskt vis (det här kan man förstås gräva ner sig i mer exakt hur man ska definiera).
2. Jag tror Erik Mohlin ovan har helt rätt. Om vi vill besvara den evolutionära frågan om varför vi upplever att vi har en fri vilja, måste vi först ställa oss frågan varför vi har medvetna upplevelser överhuvudtaget. Men jag är fortfarande inte övertygad om att det är ett evolutionärt svar vi bör söka på just den här frågan.
3. OJS och Marcus Salomonsson påpekar helt riktigt att upplevelsen av en fri vilja med nödvändighet inte säger något om huruvida vi bör respektera människors vilja. Men det förefaller ändå lite märkligt att 1) tycka att viljan är som en vindflöjel som vi inte har kontroll över och 2) ta denna vindflöjel på fullaste allvar — i alla fall när det gäller saker som inte har något att göra med våra grundläggande behov. Det tycks inte bara ha att göra med att våra preferenser är föränderliga, utan även om hur vi upplever dessa förändringar. Kanske är vad jag försöker säga att jag lutar åt icke-kompatibilism (utan att veta mer exakt vad detta begrepp innebär)?
“Kanske är vad jag försöker säga att jag lutar åt icke-kompatibilism (utan att veta mer exakt vad detta begrepp innebär)?”
Du kan läsa lite mer om dylika teorier här: http://plato.stanford.edu/entries/incompatibilism-theories/
Bl.a om agentkausalitet vilket visar att det går att förena kausala teorier om vilja med indeterminism.
lite intressant är det ju i sammanhanget att en del politiska inriktningar samtidigt talar om individens frihets och ansvar som de hänvisar till marknadens lagar, dvs de hävdar både fri vilja och determinism
Synd att jag inte såg den här tråden tidigare, hoppas du inte valt din sommarlitteratur än, Robert.
Nestorn när det gäller fri vilja, medvetande och evolution är Daniel Dennet. Jag har inte läst det han skrivit sen jag lämnade området för rätt många år sedan, men googla på hans namn och Free Will så hittar du några hyfsat nya intervjuer med honom. Boken du bör läsa är nog Freedom Evolves.
Sedan står han inte helt oemotsagd, läs t.ex. det här inlägget av Sam Harris http://www.samharris.org/blog/item/free-will-and-free-will , som också har skrivit boken Free Will.
Det är inte för sent, tack!
1. Fri vilja är ett religiöst begrepp; en övernaturlig egenskap vi fått av Gud.
2. Består världen av själständiga delar ( tex fri vilja) eller är den en helhet? Pluralism eller monism? Kvantmekaniken visar monism.