Stimulerande men jobbiga jämförelser

Den som har barn i dagens svenska skola slås av hur få jämförelser som görs mellan barnen. Medan jag själv minns att medelvärden och medianer ständigt redovisades så verkar fokus idag ligga på hur väl eleven presterar i förhållande till mer eller mindre abstrakta mål. Medan det kan vara bra att undvika den destruktiva konkurrens som eventuellt uppstår när elever utvärderas mot varandra, så innebär detta även att ett potentiellt värdefullt styrmedel går förlorat.

En relativ jämförelse med klasskamrater vars prestationer och förmågor man känner till kan för det första bidra till att eleven får en mer realistisk uppfattning om sina förmågor. Detta kan i sin tur påverka hur hårt eleven anstränger sig. En annan möjlighet är att en relativ jämförelse helt enkelt triggar elevernas tävlingsinstinkt och får dem att arbeta hårdare.

En ny studie av Ghazala Azmat och Nagore Iriberri (gratisversion) utnyttjar ett naturligt experiment på en stor gymnasieskola i Spanien. Under ett läsår rapporterades där inte bara elevernas egna betyg utan även klassens genomsnittsbetyg. Trots att denna information egentligen var betydelselös fick den eleverna att förbättra sina prestationer med ca fem procent, vilket i sammanhanget är en stor effekt. Eftersom ökningen var jämnt fördelad bland eleverna drar Azmat och Iriberri slutsatsen att det är elevernas tävlingsinstinkt som ligger bakom detta. Den relativa jämförelsen ökade helt enkelt värdet av att prestera bättre än andra vilket fick alla att anstränga sig hårdare.

Förutom att övergången till ett målstyrt betygsystem verkar ha lett till betygsinflation (som i sin tur troligen försämrar elevernas prestationer), ökad utslagning från arbetsmarknaden och ökade sociala skillnader så kan alltså frånvaron av relativa jämförelser i sig ha påverkat elevernas kunskapsutveckling negativt.

Kunskap är emellertid inte allt och Azmat och Iriberri har utvecklat sina undersökningar i ett labbexperiment. Även i labbet finner de att relativa jämförelser påverkar hur hårt försökspersonerna anstänger sig. De kan emellertid även konstatera att sådana jämförelser ökar spridningen i välbefinnande mellan hög- och lågpresterare; trots att vare sig spridningen i prestationer eller belöningar ökar.

Det verkar alltså som om relativa jämförelser kan vara ett mycket billigt sätt att få oss att arbeta hårdare och lära oss mer. Samtidigt verkar de öka spridningen i psykiskt välbefinnande vilket i sin tur kan ha stora kostnader. Vem har sagt att livet ska vara enkelt?

Falsos positivos

Rörlig lön har blivit en allt populärare ersättningsform under senare år (se bl a Lemieux om USA). En orsak till denna utveckling är sannolikt all forskning som visar hur människors agerande i hög grad styrs av incitament.

I ett par inlägg har Ekonomistas dock pekat ut baksidor med en alltför hård incitamentsbaserad styrning av människor. Eva visade hur belöningssystem för bilister som håller hastigheten vid skolor kan leda till att biltrafiken vid skolorna ökar. Jesper hänvisade till forskning som visar att styrande löner kan få de anställda att känna sig övervakade och misstrodda och därför prestera sämre.

falsos Ytterligare ett — dock långt mer tragiskt — exempel på en rörlig ersättning som fått oönskad effekt är den colombianska regeringens bonussystem för gerillabekämpning. I sin iver att krossa vänstergerillan FARC instiftade den colombianska regeringen ett bonussystem där soldater utlovades förmåner och extrabelöningar för varje död gerillamedlem som kunde visas upp på bild.

Efter ett tag kom rapporter in om försvunna ungdomar i Bogotás fattigare stadsdelar. Ännu lite senare började det talas om hur militärer gjorde räder i fattigkvarteren, dödade människor och därefter klädde dem i gerillakläder varpå fotografier togs. I takt med att fler fall uppmärksammades började man tala om de dödade som falsos positivos – falska positiva gerillamän. Skandalen var ett faktum.

Idag utreds runt 1800 fall av försvunna personer som tros ha strukit med i falso positivo-skandalen. Det colombianska etablissemanget slingrar sig och president Uribe hävdar att inga pengar betalats ut. Men vi ekonomer vet ju att även förväntan om pengar kan vara nog så starka incitament.

Hat tip: Magnus Linton i DN

Fler vägar kan ge längre restid

Något av det bästa med att vara forskare är att man hela tiden lär sig nya saker — och gamla saker som man inte kände till sen tidigare. Häromveckan läste jag om varför restiden kan öka för alla när man bygger en ny väg (även om trafikmängden inte ökar). Detta har varit känt sedan 1968 och kallas Braess-paradoxen.

Tänk dig följande situation. Två bilister ska ta sig från hemmet till jobbet via ett kafé på vägarna med heldragna linjer i figuren nedan. En av sträckorna tar 25 minuter och den andra tar 10 minuter om bara en bilist väljer den och 20 minuter om båda tar den. I Nash-jämvikt kommer en av bilisterna att ta den övre vägen och den andra den nedre och restiden för dem båda blir 35 minuter var.

Vad händer om man bygger den snabba streckade förbindelselänken mellan de båda kaféerna som inte tar någon tid alls att köra? Det paradoxala är att detta kommer leda till att det tar längre tid för båda bilister att ta sig till jobbet! Det kommer nu ta 40 minuter i stället för 35 minuter.

Men hur i all sin dar kan detta komma sig? Jo, en bilist som befinner sig vid Starbucks kommer nu att föredra att köra via Majsans kafé till jobbet oavsett om den andra bilisten tar den vägen eller ej (det tar 10 eller 20 minuter jämfört med 25 minuter annars). Men detta innebär i sin tur att båda bilisterna föredrar att välja vägen till Majsans via Starbucks, som tar maximalt 20 minuter jämfört med 25 minuter. Med den nya förbindelselänken kommer alltså båda bilisterna att köra samma väg (hemmet-Starbucks-Majsans-jobbet) och det kommer ta 40 minuter var.

Det här är alltså ett exempel då en Nash-jämvikt inte är effektiv, det vill säga en slags fångarnas dilemma-situation där båda bilister skulle få det bättre om de kunde komma överens om att inte använda sig av den nya förbindelselänken. Har detta någon praktiskt relevans? Det vågar jag inte sia om, men det finns de som påstår att liknande saker har skett i verkligheten (se referenser i den här Wikipedia-artikeln). I Stockholm byggs för närvarande Norra länken för fullt och jag hoppas innerligt att det inte är bortkastade pengar.

Kostsamma incitamentsstrukturer

I mycket av det ekonomer lär ut kring hur man skapar incitamentsriktiga kontrakt antas att det finns en motsättning mellan uppdragsgivare och uppdragstagare. Den som till exempel anställer någon vill få ut så mycket som möjligt för så lite som möjligt, samtidigt som den som jobbar vill göra så lite som möjligt och få ut så mycket som möjligt. Frågan för den som anställer är hur man ska ersätta den som anställs för att få denne att göra ett så bra jobb som möjligt.

Det finns mycket bra insikter att hämta från modeller med dessa antaganden men samtidigt finns det situationer där denna typ av incitament kan förstöra mer än de gör nytta. Tänk till exempel på följande situation: Du kan låta någon välja fritt hur hårt de ska arbeta eller så kan du införa ett minimikrav på vad de måste göra. Utfallet för dig kommer bero positivt på hur hårt den anställde jobbar, medan den anställde får mer ju mindre denne gör. Utöver valet av minimikrav finns det inget du kan göra för att kontrollera utfallet. Standardteorin skulle säga att man självklart ska sätta en minimigräns. Den anställde (förutsätter man) kommer att göra så lite som möjligt och därför blir valet i slutändan mellan att få noll eller att åtminstone få den satta minimigränsen.

I en känd experimentell studie av Armin Falk och Michael Kosfeld visar det sig dock att människor inte beter sig så. Istället tycks de ta sättandet av minimigränsen som ett tecken på att de inte är betrodda eller att de helt enkelt inte förväntas göra mer än ett minimum och därför svarar de med just ett sådant beteende. De som däremot (med vetskapen att ett minimikrav kunde ha satts) inte får något explicit krav svarar med att ”ge mer”. Utfallet är alltså att det ”incitamentsriktiga” kontraktet resulterar i ett sämre utfall för den som väljer kontroll framför förtroende.

Tore Ellingsen och Magnus Johannesson har en teori som förklarar detta beteende. De antar att 1) åtminstone en del personer värdesätter vad andra tycker om dem (bryr sig om ”social esteem”) och 2) hur mycket det betyder för dem beror på vem de interagerar med. Om den andra parten är ”social” så betyder också dennes uppskattning mer. Under dessa mycket rimliga antaganden visar de att situationen i Falks och Kosfelds experiment (och många andra liknande situationer) kan ses som ett ”signaleringsspel”. Valet att inte kontrollera signalerar att man värdesätter ett ”socialt beteende” medan valet av kontroll uppfattas som signal att man inte gör det. Följaktligen väljer personer som bryr sig om den sociala delen att svara med att ge mer om de får signalen att deras motpart kommer att värdera detta, medan de förstås inte gör detta om de får signalen att ”chefen ändå inte bryr sig”.

En återstående fråga är förstås vart vi är på väg om alla, även de som inte egentligen bryr sig alls, inser att det lönar sig att låtsas som om man gör det. Ibland när jag ser på vissa miljöengagemang och CSR-projekt så undrar jag om det inte finns ett visst mått av fejkad medvetenhet, vilket förstås ställer nya krav på hur de som verkligen bryr sig ska signalera detta.

LAS och fackens medlemsantal

I diskussionen om obligatorisk eller frivillig a-kassa brukar fackliga företrädade hävda att en frivillig a-kassa bidrar till att upprätthålla den höga fackliga organisationsgraden och därmed, i förlängningen, den svenska arbetsmarknadsmodellen. Eftersom det går utmärkt att vara med i a-kassan utan att vara med i facket och vice versa så är jag skeptisk till detta argument. I stället torde en viktig förklaring till den höga organisationsgraden vara att lagen om anställningsskydd (LAS) ger facket rätt att förhandla om den enskildes anställningstrygghet. Vem vågar avstå från att vara med i den förening som förhandlar om ens jobb?

En fråga som denna hypotes väcker är om facket systematiskt utnyttjar sin maktställning för att gynna sina medlemmar på bekostnad av andra? Eftersom det i Sverige saknas registerdata på fackligt medlemskap är det inte lätt att undersöka detta. En ny studie från Tyskland visar dock att risken att förlora jobbet där är markant lägre för fackligt anslutna än för andra. Vad som gör det tyska fallet intressant är att kollektivavtalen där – liksom i Sverige – gäller lika både för fackliga medlemmmar och icke-medlemmmar. Eftersom det inte är gratis att vara med i facket ger studien en förklaring — det finns naturligtvis flera — till varför fackligt medlemskap kan vara värdefullt för den enskilde trots att det inte ger utdelning i form av högre lön.

Den tyska situationen skiljer sig på flera sätt från den svenska; anställningsskyddet ser annorlunda ut och den tyska organisationsgraden är betydligt lägre. Det är därför möjligt att resultaten inte är helt överförbara till Sverige. Däremot drar jag mig till minnes en studie av Mahmood Arai och Roger Vilhelmsson som finner att fack och arbetsgivare systematiskt frångår turordningsreglerna på ett sätt som missgynnar invandrare. Detta verkar inte bero på att invandrarna är fackligt anslutna i lägre grad än infödda men tyder på att facken använder sin maktposition på ett strategiskt sätt.

Att Moderaterna nuförtiden både gillar den svenska modellen och LAS verkar alltså vara logiskt. Däremot förefaller motståndet mot en obligatorisk a-kassa märkligt — så länge LAS finns kvar är nog risken för ett kraftigt medlemstapp liten. Och skulle ett medlemsras trots allt stå för dörren kan man alltid öppna lite på sina medlemsregister och låta någon undersöka om fackligt medlemskap minskar risken för uppsägning. Om min hypotes stämmer så skulle en sådan studie resultera i många nya medlemmar.

Mer om lojala lönsamma lakejer

I somras skrev jag om företags ständiga försök att skapa lojala kunder. Jag påpekade då särskilt att det är märkligt att exempelvis Coop inte har ett bonussystem som ger högre procentrabatt för mer lojala kunder. Nu verkar Coop ha insett detta själva och inför en lojalitetsrabatt som sträcker sig upp till 5 procent beroende på hur mycket man handlat (den tidigare rabatten var 1 procent). Jag förmodar att det bara är en tidsfråga innan Konkurrensverket kommer börja utreda vilka effekter detta har för konkurrensen på dagligvarumarknaden.

Slutet för Finanspolitiska rådet?

Ekonomistas tidigare medlem i Finanspolitiska rådet (FPR) får ursäkta men jag har alltid varit en aning skeptisk till denna typ av råd. Anledningen är att jag finner idén om en opartisk överdomare i nationalekonomiska frågor – eller vetenskapliga frågor överhuvudtaget – tveksam. Ett intellektuellt förhållningssätt bygger ju på att vi bedömer argumentens styrka, utan hänsyn till rang och position. Särskilt besvärligt blir det när de politiska makthavarna tillsätter medlemmarna i det organ som har tolkningsföreträde av vad vetenskapen säger.

Invändningen mot detta är att det är bra att kunniga ekonomer ges tid och resurser att granska den förda ekonomiska politiken. Sådan granskning ger få akademiska meritpoäng och tenderar därför inte att bli av utan särskilt stöd.

Att en konflikt mellan FPR och Anders Borg kring rådets resurser och självständighet nu har uppstått är därför både intressant och allvarligt. I mina ögon är det uppenbart att om vi nu ska ha ett sådant råd så måste det vara självständigt och välfinansierat. Anders Borg verkar däremot anse att de ingående forskarna ska använda sin vanliga arbetstid till att utföra rådets sysslor. Borg avfärdar även tanken på ökad självständighet för FPR.

Min slutsats är att om Borg går segrande ur striden så kommer FPR framöver att få svårt att rekrytera ekonomer med en tämligen renodlad akademisk ambition. I stället kommer mer politiskt motiverade ekonomer att söka sig till rådet. Därmed torde rådets dagar som uttolkare av nationalekonomisk konsensus att vara räknade. Medan vi nog klarar oss utan en sådan uttolkare är frågan om någon annan kommer att axla manteln som oberoende granskare av den ekonomiska politiken?

Att styra med incitament blir lätt fel

I måndagens Brännpunkt efterlyser Jan Sandberg, NTF, nytänkande inom trafikpolitiken och som exempel på lyckade åtgärder nämner han ett märkligt experiment som NTF genomförde tillsammans med Volkswagen. Istället för att bötfälla fartsyndare så anordnades ett lotteri där de som höll fartgränsen (30) utanför en skola kunde vinna en summa pengar. Resultatet blev sänkta hastigheter och slutsatsen NTF drar är att morötter fungerar bättre än piska.

Denna åtgärd kan tid första anblick verka sympatisk. Men man behöver inte vara allt för cynisk för att förutspå att möjligheten att vinna pengar på att köra 30 förbi en skola kommer att locka fler till att välja vägen förbi skolan. Så en åtgärd som syftar till att göra miljön säkrare för skolbarnen kan mycket väl leda till försämrad miljö för just de som man ville skydda.

Detta är ett tydligt exempel på att man måste tänka ett steg längre när man utformar ekonomiska incitament, eftersom folk kommer att reagera på dessa, inte bara som man vill. Ett annat uppmärksammat exempel (i alla fall i Uppsala) är hur målen till trafikpolisen för att utföra nykterhetskontroller är utformade. För att uppfylla målen ska ett visst antal förare kontrolleras. Eftersom det tar tid att bötfalla lagbrytare väljer polisen helt enkelt att utföra sina kontroller när sannolikheten att stöta på en onykter förare är som minst. På så sätt hinner man med fler kontroller på samma tid och uppfyller sina mål.

Tack till Per Engström för tipset! 

Vänsterradikal nationalekonomi

En sak som jag tror står att läsa i varje grundbok i nationalekonomi är att nationalekonomer fokuserar på Pareto-effektivitet när de uttalar sig om vad som är politiskt önskvärt. Om två personer delar 50-50 på en hundralapp är det enligt detta kriterium lika bra som om de delar 1-99, däremot är det inte effektivt om de delar till exempel 40-40 på hundralappen (dvs 20 kronor går till spillo). Det gängse motivet till att fokusera på effektivitet är det inte anses finnas något vetenskapligt sätt att jämföra nyttonivåer mellan olika individer. Kanske gör 10 kronor mig mycket gladare än du blir av 90 kronor, men hur skulle vi kunna veta det?

Häromdagen påpekade dock min kollega John Hassler att nationalekonomer — och särskilt makroekonomer —  i praktiken ofta gör något helt annat. I många fall bedömer vi vad som är optimalt utifrån i vilken utsträckning den totala nyttan för alla maximeras. Med de nyttofunktioner ekonomer brukar använda betyder det att det är bra att omfördela från rika till fattiga (eftersom fattiga värderar pengar högre) och att se till att utjämna inkomster över tid. Många nationalekonomer tar alltså en nästintill vänsterradikal normativ utgångspunkt — det bästa vore fullständig jämlikhet och perfekta socialförsäkringssystem. Naturligtvis är dock detta ofta en ouppnåelig utopi i ekonomiska modeller bland annat på grund av att skatter är snedvridande och att det finns incitamentsproblem med alltför generösa socialförsäkringar (dvs den totala kakan blir mindre om vi försöker dela den helt lika).

Det jag tycker är mest slående är att det är sådan skillnad på vad vi lär ut att vi gör och vad många nationalekonomer gör i praktiken. Det förefaller så märkligt att jag är orolig att jag missat något, men det är jag säker på att någon av er läsare i så fall kommer upplysa mig om i kommentarstråden.

Några tidigare inlägg om välfärdsteori hittar du här: Eva om politikmisslyckanden, Jesper om att vi bör återupptäcka välfärdsteorin och jag själv om huruvida nationalekonomin är liberalt vinklad och dess historiska politiska kompromiss (som antagligen brutits om mitt resonemang ovan stämmer).

Ipred-lagen och skivförsäljningen

När jag var tonåring fick man lov att ge sig iväg till skivaffären om man ville kunna spela de senaste hitsen utan att Kaj Kindwall bröt in strax innan låten var slut. Detta har ändrats i och med internets intåg. I och med Napsters intåg gick det att ladda hem musik grattis via fildelning. Skivbranschen var inte sena att gå till attack mot illegal fildelning och gav Napster och dylika tjänster skulden för att skivförsäljningen backat. Skivindustrin har i Sverige fått gehör av lagstiftarna och sen 1 april 2009 då Ipred-lagen trädde i kraft kan upphovsrättsinnehavare begära ut personuppgifter om misstänkta illegala fildelare.

Stämmer då skivindustrins anklagelser mot fildelare och hade Ipred-lagen någon effekt? I ett nytt Working Paper från IFN gör Adrian Adermon och Che-Yuan Liang ett försök att besvara dessa frågor. De finner att internettraffiken gick ner kraftigt samtidigt som Ipred-lagen trädde i kraft. Samtidigt ökade musikförsäljningen av ”fysisk” musik (dvs cd-skivor) med 27 procent. Efter sex månader försvann emellertid både effekten på illegal fildelning och på musikförsäljning. Att effekterna försvann beror troligen på att ingen illegal fildelare hittills har dömts. Men det som är extra intressant är försäljningen av digital musik ökade i och med Ipred-lagen och att den effekten inte försvann efter sex månader. Det verkar alltså som att det inte bara var det faktum att musiken var gratis via Napster som ledde till dess framgång utan att de tillhandahöll en tjänst som de traditionella skivbolagen inte lyckades med. Så kanske kommer skivbolagen i framtiden inte att vara lika hatiska till illegala fildelare utan snarare tacka dem för att förbättra marknaden.

Se även tidigare inlägg på Ekonomistas som argumenterar för att fildelning är samhällsekonomiskt lönsamt.