Förhoppningsfull skepsis, så kan man ungefär sammanfatta kommentarerna till förslaget om lärarlegitimation. Som jag skrev för två år sedan är det onekligen märkligt att examen från landets mest kritiserade utbildning blir en förutsättning för att legitimeras. Samtidigt är det bra med en period av provtjänstgöring då denna kan ge en bra signal om lärarens framtida kapacitet; givet att det hela inte bara blir en formsak. Den stora faran är emellertid att lärarlegitimationen kommer att ge ytterligare näring åt det dokumentationsraseri som tar energi från undervisningen.
Anledningen är att legitimerade lärare ska kunna varnas och i västa fall förlora legitimationen om de missköter sig. Problemet är bara att avgöra huruvida en lärare misskött sig. Pedagogisk verksamhet kan ju omöjligtvis vara lika baserad på vetenskap och beprövad erfarenhet som läkaryrket. Inte heller finns samma tydliga praxis och juridiska ramverk som för revisorer och jurister.
Frågan är alltså i vilken utsträckning en enskild lärare ska kunna lastas för att en elev inte greppar Pythagoras sats? Ska en oberoende expertpanel utvärdera om lärarens insatser givet elevens förutsättningar var korrekt avvägda? Ska elevens förutsättningar och prestationer bedömas i en serie psykometriska tester? Blir det den lärare som uppmärksammar ett problem som får bära hundhuvudet eller kan tidigare lärare straffas för sent upptäckta misslyckanden? Kan en misslyckad lärarinsats överhuvudtaget definieras? Ska elever och föräldrar kunna klaga på genomförd “behandling”?
Vad svaret på dessa frågor än blir så inser var och en att det kommer att krävas en motsvarighet till medicinska journaler där elevernas framsteg och lärarnas insatser noggrant dokumenteras. Striden kring vad lärarnas arbetstid ska användas till lär alltså knappast ha börjat och varken läraryrkets status eller undervisningens kvalitet lär höjas av den ökade administrativa bördan. Självklart kan men strunta i dokumentationen men då blir det omöjligt att utkräva ansvar av lärarna och legitimationen blir en förmån utan löpande krav på motprestation. Ett skråpriviliegium, helt enkelt.
Lärarfacken har länge arbetat efter den misslyckade strategin att försöka begränsa utbudet av konkurrerande obehöriga lärare genom att inte ge dem samma villkor som de behöriga. Facken har inte insett att varje gång de obehöriga lärarnas villkor försämrats så har lockelsen för arbetsgivarna att anställa dem ökat. Nu hoppas man att legitimationen slutgiltligen ska göra det omöjligt för de obehöriga att konkurrera. Kanske lyckas man men priset riskerar att bli högt.
Betydligt enklare hade det varit att försöka påverka arbetsgivarnas incitament: genom att ge obehöriga lärare samma anställningsvillkor som behöriga men samtidigt kräva vidareutbildning på betald arbetstid hade efterfrågan på de obehörigas tjänster snabbt minskat. Utom för de obehöriga som arbetsgivarna är villiga att betala extra för; det vill säga just de som vi alla vill behålla i yrket.
Ekonomistas 
Skråväsende? Kan du kalla dig obehörig; polis, sjökapten, general, sjuksköterska, brandman, sjukgymnast, psykolog, ingenjör, psykoterapeut, läkare, advokat, åklagare, domare etc ? Knappast, och inte särskilt förtroendeingivande heller.
Vad är det som hindrar obehöriga att bli behöriga? Varsågod! Står er fritt att söka in till utbildningen.
Missade du sista stycket? Jag vilja påstå att de yrken du räknar upp är helt ojämförbara med läraryrket i det avseendet som diskuteras. Åklagare, domare, general, är positioner du når genom att göra karriär, inte endast genom att gå en viss utbildning. Inom yrkena polis, brandman, ingenjör, m.fl. kan du göra karriär. Är du utbildad till lärare är karriärmöjligheterna små – du blir varken chefslärare eller generallärare. Vilket är ett förhållande som delas med t.ex. anställda snickare. Som f.ö. inte är licencierade men förr utgjorde ett skrå.
Jag tycker Jonas analys är riktigt bra.
Nej, de är inte jämförbara. Men brandmän, sjuksköterskor, poliser har väl inte så stora möjligheter till karriär, eller? Ändå är de behörighetsklassade. Du måste med andra ord ha en utbildning för att utöva yrket. Jag kan intyga att obehöriga “lärare” är ett mycket stort problem i dagens svenska skola. Jag har varit ute på många skolor i de mest skiftande miljöer och möter samma elände nästan överallt. Unga outbildade tjejer och killar har hand om skolans värstingar, elever med alla tänkbara och otänkbara bostavskombinationer, obehöriga som sätter betyg etc…
Avslutningsvis vill jag informera dig Valle att även hantverksyrkena har behörighetskrav på många typer av arbeten. Vem som helst får inte svetsa eller göra elinstallationer. Det krävs formell behörighet.
Frågan är om de obehöriga lärarna är ett större problem än de behöriga. Jag skulle inte bli överraskad om det INTE var så. De människor jag stött på som går lärarutbildningen är verkligen inte de vassaste knivarna i lådan.
Janne: För att legitimeringen av ett yrke ska kunna anses vara legitim så är ett första krav att den legimiationsgrundande utbildningen gör en mer lämpad för yrket än andra utbildningar. Trots att väldigt många försökt finna ett sådant samband för lärarutbildningen så finns det såvitt jag vet ingen studie (från något land) som påvisar ett sånt samband. Givet den kritik som lärarutbildningen fått är det faktiskt inte omöjligt att sambandet är det motsatta; att man faktiskt förlorar i lärarkompetens (relativt andra utbildningar) genom att genomgå en lärarutbildning. (Det finns dock i ärlighetens namn ingen studie som pekar på ett sånt samband heller men frågan är svår att undersöka.)
Ett andra krav är att legitimationen ska kunna dras in om man inte lever upp till yrkets krav och det var denna aspekt jag fokuserade på i mitt inlägg. Risken är som sagt stor att lärarnas adminstrativa börda kommer att öka väsentligt när det gäller att dokumentera vad läraren gjort för att hantera olika elevers förutsättningar.
Därmed inte sagt att alla behörighetskrav för alla yrken är av ondo. Lärarna har dock i mina ögon ett mycket svagt case och de problem du beskriver hade bättre kunnat hanteras med den typ av incitament jag beskriver. Dessutom finns det inget i det liggande förslaget som kommer att hindra skolorna att anställa unga och outbildade personer till att ta hand om skolans värstingar.
Jag tycker också att det för tankarna till ett skråväsende. Överhuvudtaget så kan man nog i många fall fundera över om inte någon form av (flera) konkurrerande certifieringssystem hade fungerat bättre (om en sådan kvalitetsmärkning efterfrågas alls från den som köper tjänsten) än ett statligt styrt legitimeringssystem, och då menar jag för de flesta yrkena, inte bara lärare.
Utöver denna fundering så har jag precis som en del andra här en viss skepsis mot lärarutbildningen som sådan. Jag har förvånats över de lägre examinationskraven som förelegat på lärarstudenter som vid något tillfälle har delat föreläsningar med mig. Jag är högst osäker på om lärarutbildningen verkligen garanterar att någon blir en bättre lärare än t.ex. en motsvarande annan sk högstatusutbildning (låt säga civilingenjör för lämplig naturinriktning på gymnasiet).
Nä, jag tror att problemet med skolan är incitamentsstrukturen runt omkring. Om vi på lämpligt sätt ser till att det blir rejäl efterfrågan på bra lärare så att deras löner åker upp till runt 40-50 000 kr på iaf en skola i varje medelstor stad så skulle vi nog få bra studenter som sökte till lärarutbildningen och den genomsnittliga kvaliteten på lärarna skulle med tiden öka. Hur ska vi då se till att det blir rejäl efterfrågan på de bästa lärarna (men samtidigt undvika att det blir för stor efterfrågan på lärare i allmänhet, då det skulle bli för dyrt)? Ett sätt är att ge skolorna betalt efter hur väl studenterna presterar på något nationellt prov, t.ex. högskoleprovet. Ett annat är ge betalt efter förändringar i provstatistiken mellan att studenterna börjar och slutar på skolan. Det finns säkert hundratals andra sätt. Alla förvisso problematiska (t.ex. ur klasshänseende) men kanske ändå värt priset med tanke på att Sverige blir fattigare på sikt utan ett vettigt skolsystem.
Borde inte generellt högre löner leda till generellt bättre lärare på sikt? Inte behöver det väl vara så fruktansvärt individbaserat för att potten av engagerade, bra lärarstudenter skall öka?
Jag sitter själv i valet och kvalet om att ta lärarexamen. Personligen ser jag inte hur den kommer att göra mig till en bättre (gymnasie)lärare. Inte borde väl min numera obligatoriska master i nationalekonomi hjälpa mig nämnvärt när jag ska hålla kurserna i samhällsvetenskap på den nivån. Kanska en termin didaktik, men jag tvivlar på att den är nåt vidare användbar.
Dessutom tror jag att jag kommer ha svårt att motivera ett par år till i skolan för en lärarexamen med 30%mindre i ingångslön än min master i nationalekonomi som jag måste ta först.
Cilla: Finns det någon anledning att tro att bra studenter borde söka till lärarutbildningen?
Betyder inte de högre lönerna i de flesta andra akademiska yrken just att bra studenter bör söka sig dit, för sitt och samhällets bästa? Så funkar ju priser i andra sammanhang.
I ditt tidgare inlägg, som du hänvisar till, skriver du att:
“Detta skapar ett guldläge för rektorerna som kan ha obehöriga lärarare anställda under terminerna och sedan låta dem gå på a-kassa under loven.”
Men det stämmer ju inte. Den som anställs som lärare på termins eller läsårsbasis, vilket gäller merparten av de obehöriga, får samma anställningsvillkor som de andra lärarna. Arbetstidsavtalet som säger att lärare ska arbeta 45 timmar per vecka under terminerna vilket sedan kompenseras med ledighet under de kortare loven och den del av sommarlovet som inte är semester.
Det är möjligt att detta kommenteras i det ursprunliga inlägget men jag orkar inte sätta mig och läsa igenom dem just nu.
Det är ju tvärtom ett faktum att alla som anställs som lärare får precis samma villkor, många skolhuvudmän bryter ju även mot regeln mot fast anställning idag, och får utföra precis samma arbetsuppgifter.
Sen kommer ofta argumenten om att “det finns så många bra obehöriga också” och “lärarutbildningen är ändå så dålig” men det finns också mängder av obehöriga med mycket tveksam kompetens och det största problemet med dagens lärarutbildning är dess struktur, det finns massor av lärarstudenter som genom att göra rätt val (för det är ett av strukturproblemen) och själva göra ett “bra jobb” kommer ut som mycket duktiga lärare.
När det gäller studier om huruvida lärarutbildning gör skillnad så finns det uppföljningar av de så kallade SÄL-utbildningarna och den nuvarande VAL-utbildningen (där obehöriga med läraranställning genomgått ett specialutformad utbildning) som visar att studentera själva i alla fall upplever att de blivit bättre av utbildningen. Man kan ju också fråga sig varför just lärarutbildningens effekter ska dokumenteras särskilt – görs det med sjuksköterskeutbildning osv?
Ja, just sjuksköterskeutbildningen granskades specifikt av Högskoleverket (?) för några (5-10) år sedan och ett flertal lärosäten fick varningar om att de riskerade indragen examinationsrätt om de inte gjorde utbildningen mer högskolemässig/akademisk.
Ragnar: Idén med att avkräva en ämnesexamen på högre nivå har bara delvis med behovet av ämneskunskaper att göra. I stället är det ett fördjupat förhållningssätt till ett — och därmed andra — ämnen som är viktiga. Att skaffa sig ett sådan intellektuellt förhållningssätt kräver djupa studier i ett ämne snarare än många olika grundkurser. De verktyg och perspektiv man förvärvar vid djupare studier har man sedan med sig och använder dem löpande under all spontan och organiserad vidareutbildning som sker senare. Att vissa lärarstudenter inte läser samma ämneskurser som andra studenter utan får specialdesignade kurser som ska passa lärare ser jag därför som ett problem.
Anna: Ja, det kommenterades och det är snarast de osäkra anställningsförhållanden som facken försöker tvinga fram för obehöriga lärare som gör dem attraktiva ur arbetsgivarsynpunkt. I den mån de anställs fast så får de självfallet samma villkor som andra lärare men då kan man fråga sig varför rektorerna anställer dem. Kanske det beror på att de har kompetens som tillgängliga behöriga lärare saknar?
Själva fundamentet för att ett yrke ska legitimeras så krävs att utbildningen ger kunskaper som inte kan erhållas på annat sätt. Just därför måste man ställa särskilda krav på legitimationsgrundande utbildningar. En sjuksköterskeutbildning som inte lär sjuksköterskorna vad de behöver för att utöva sitt yrke ska självfallet inte vara legimitimationsgrundande.
Att däremot tro att vare sig ämnes eller pedagogiska erfarenheter enbart kan erhållas via lärarutbildningen är dock nonsens. I allra bästa fall kan de garantera en viss miniminivå men detta måste ställas mot att man begränsar inträdet i yrket för en mängd mycket kvalificerade personer som inte har lust att lägga stora resurser på att genomgå en utbildning med tveksamt värde.
Som torde ha framgått av mitt inlägg ser jag klara risker med att rektorer kan låta vem som helst jobba som lärare. Hade facket bara valt en annan strategi så hade problemet varit betydligt mer begränsat.
“Att däremot tro att vare sig ämnes eller pedagogiska erfarenheter enbart kan erhållas via lärarutbildningen är dock nonsens.”
Nej, du kan säkert få ämnes eller pedagogiska erfarenheter på annat håll. Lärarutbildningens specifika uppgift är att knyta ihop och problematisera dem – samt allt det andra som ingår i läraryrket. Att vara lärare handlar om så mycket mer än bara ämneskunskaper och pedagogik. Mycket av detta kan visserligen också byggas upp genom erfarenheter men jag vill se den förälder som tycker att det är okej att just deras barn har den lärare som ännu inte “tagit den kursen i livets universitet”.
Vi är många som kritiserar dagens lärarutbildning, men något som faktiskt är helt okej med den är de mål som är uppsatta i examensbeskrivningen – och det är inga “allmänkunskaper” som vi alla går och bär på latent och som visar sig om vi kliver in i ett klassrum, på ett föräldramöte, ett utvecklingssamtal eller en elevvårdskonferens, eller bara vandrar genom en korridor med 75 stycken 14-åringar på eftermiddagsrast.
Det är kunskaper som bäst lärs genom en lärarutbildning av god kvalitet där det går motiverade studenter som har den intellektuella förmågan att utmana varandra och rådande föreställningar. Sådan utbildning och sådana lärarstudenter finns redan “där ute” på sina håll och förhoppningsvis är den snart mer regel än undantag.
Anna: Kritiken mot lärarutbildningen har till stor del gått ut på att just sådana moment inte ingår i utbildningen; vi talar här inte minst om praktiska kunskaper i gruppdynamik och utvecklingspsykologi. Dessutom har utbildningen kritiserats hårt för att man inte lär sig särskilt mycket om betygssättning och bedömning samt att det är mycket skralt med undervisningen i praktisk pedagogik; dvs empiriskt grundade kunskaper om hur olika undervisningsmetoder fungerar. Att leda föräldramöten, hålla utvecklingssamtal och hela den elevvårdande delen av läraruppdraget verkar inte inte fått något större utrymme på lärarutbildningarna.
Denna kritik går alltså ut på att lärarhögskolorna inte lär studenterna det som krävs utan denna kunskap får erövras på plats på skolan. Vilket torde underminera argumentet för att man behöver genomgå utbildningen för att få lärarlegitimation.
Som jag skrev: “Den finns där ute på sina håll”. Det finns ju även utbildningar som klarat sig helt okej i t. ex HSVs utvärderingar. Det är ju tyvärr så att den nuvarande utbildningen givit extremt stor utrymme till att göra olika på olika lärosäten, inte minst har man på många håll valt bort viktiga delar för att man där inte haft disputerade lärare för att det i stället ska “se bra ut i statistiken” och satt in moment som är mindre relevanta men där lärosätet har fler doktorer.
Det är ju lite knepigt när de lärare på lärarutbildningarna som har just de kunskaper du beskriver ofta inte är disputerade och alltså inte riktigt räknas och till och med sägs upp på vissa håll.
Trots allt är det abslut största problemet med dagens utbildning att många av de lärare som kommer ut har ämnes-, och ålderskombinationer som ingen skola någonsin efterfrågat. Det är ju inte precis enklare att vara ny lärare när det inte finns en chans att man kan få arbeta med det man trodde att man utbildade sig till.
När det nuvarande “allmänna utbildningsområdet”, som ju kan vara lite vad som helst, byts ut mot ett block som ska innehålla mycket av det du beskriver här ovan så tror jag att vi är på väg mot en utbildning som bättre klarar att balansera behoven av ämnes- och “lärar”kunskaper samtidigt som det också blir tydligat att lärare i olika skolformer behöver olika utbildning.
Anna: Bara för att avsluta så vill jag eftersom du lyfter jämförelsen med sjuksköterskor åter peka på huvudpoängen med mitt inlägg: behandlings- och diagnosmetoder i sjukvården är vetenskapligt baserade och all behandling dokumenteras i detalj. Sammantaget gör detta att vården kan utvärderas i efterhand och det går att avgöra om fel har begåtts och — i många fall — vem som är ansvarig för dessa fel. Den ansvariga kan därför varnas och i värsta fall förlora legitimationen.
Något motsvarande är svårt, eller till och med omöjligt, att föreställa sig i skolan varför lärarlegitimationen riskerar att bli ett priviligeium utan möjlighet till ansvarutkrävande. Det är svårt att se hur någon annan än de legitimerade lärarna gynnas av en sådan ordning.
Då är risken att dokumentationskraven i skolan ökar, just för att upprätthålla några möjligheter till att utkräva ansvar (åtminstone på pappret). Att lärare får lägga ännu mer av sin tid på meningslöst pappersarbete är knappast något som kommer att höja skolans kvalitet. Dessutom betvivlar jag att det kommer att göra läraryrket mer attraktivt.