Sista ordet om F53?

Jag är för närvarande föräldraledig vilket tyvärr har inneburit färre inlägg på Ekonomistas, men också tillfälle att med hjälp av min ”metodologiske mentor” Fredrik Hansen reflektera över vad vi nationalekonomer egentligen håller på med. En bra utgångspunkt för sådana funderingar är Milton Friedmans essä ”The Methodology of Positive Economics” från 1953 (F53 som metodologerna kallar den). Däremot är det förmodligen skadligt om ens enda metodologiska skolning består i att läsa denna artikel, vilket jag tyvärr tror är fallet bland många nationalekonomer.

F53 skrevs som ett försvar för neoklassisk nationalekonomisk teori som redan då kritiserats för att vara alltför abstrakt och orealistisk. Det är lätt att dra en parallell till Faruk Gul och Wolfgang Pesendorfers ”The Case for Mindless Economics” som var ett mycket märkligt nutida försök att ”försvara standardteorin” genom att hävda att neuroekonomisk och beteendeekonomisk data inte är relevant för nationalekonomi. (Debatten som denna uppsats gav upphov till finns i en bok som kom ut förra året, men jag tror faktiskt att hela den debatten bör förpassas till den intellektuell kyrkogården.)

Friedman försöker hursomhelst ta udden av sin tids kritik av nationalekonomin genom att bland annat hävda att det inte spelar någon roll hur orealistiska modellantaganden är och att teorier skall bedömas efter de prediktioner som de genererar. Till exempel kanske en väldigt komplicerad matematisk optimeringsmodell på ett bra sätt kan förutsäga hur en professionell biljardspelare stöter en biljardkula, trots att biljardspelaren inte löser de komplicerade matematiska uttryck som ingår i modellen. Modellen kan alltså beskriva vad biljardspelaren gör som om (”as if”) han löste en komplicerad matematisk optimeringsmodell.

F53 för alltså fram en strikt instrumentalistisk syn på vetenskap. Modeller har vi bara för att generera prediktioner. En betydligt vanligare ståndpunkt — och i min mening betydligt vettigare — är att vi också har teorier för att förklara världen. Det är inte bara intressant att generera prediktioner, vi vill också förstå de bakomliggande orsakssambanden. Med denna syn är modellen om biljardspelaren inte godtagbar om den inte också kompletteras med en kausal mekanism som förklarar hur biljardspelaren kan bete sig som modellen. I exemplet med biljardspelaren är det rimligt att tänka sig biljardspelaren lärt sig spela optimalt genom upprepade försök och misstag. Utifrån detta perspektiv är mycket ekonomisk teori undermålig, vilket jag skrivit om tidigare. Till exempel har många modeller som bygger på så kallade rationella förväntningar (eller modellkonsistenta förväntningar) detta problem. (Det i min mening minst dåliga generella försvaret för rationella förväntningar om man övergivit F53:s instrumentalism är att det är svårt att veta vad man annars skulle anta.)

Det är många efter F53 som betonat just betydelsen av förklaringar i bemärkelsen kausala mekanismer. Bland annat har min intellektuelle idol Jon Elster framhållit detta i boken Explaining Social Behavior och i den läsvärda, men lite väl skeptiska, artikeln ”Excessive Ambitions”.

Friedman nämner inte något om kausala mekanismer i F53, men jag skulle misstänka att det finns anhängare som läser in detta i F53. En av de verkliga auktoriteterna när det gäller F53 är Uskali Mäki som har ägnat en stor del av sin forskarkarriär åt F53. I en nyutkommen bok om F53 skriver han i första kapitlet att F53 har ett väldigt rikt innehåll och föregriper många senare idéer inom vetenskapsteori, men också att den är ”obskyr, motsägelsefull och inkonsistent”. F53 innehåller enligt honom ”en samling motsägelsefulla och inkonsistenta ingredienser som kan fogas samman till en mängd olika metodologiska positioner”. För att demonstrera detta visar han i bokens tredje kapitel att det (nästan) går att läsa in en realistisk syn på vetenskap i F53.

Med tanke på hur vag och motsägelsefull F53 är och hur mycket dålig forskning den har legitimerat tycker jag helt enkelt börjar bli dags att sluta tjafsa om vad som står eller inte står i F53. En betydligt bättre utgångspunkt för fortsatta metodologiska diskussioner är Robert Sugdens utmärkta artikel ”Credible Worlds: The Status of Theoretical Models in Economics”. Sugden avfärdar F53:s instrumentalism, men också en naivt realistisk syn om att teorier är förenklingar av verkligheten.

Enligt Sugden bör nationalekonomiska teoretiska modeller ses som kontrafaktiska världar. De är snarare att betrakta som parallella universum än som abstraktioner av verkligheten. För att dessa parallella världar ska säga oss något om verkligheten måste vi ställa oss frågan om modellvärlden hade kunnat vara sann, d.v.s. om den är trovärdig i bemärkelsen att modellen belyser en mekanism som vi har goda skäl också kan vara verksam i verkligheten. Språnget från modellvärld till verklighet kräver att vi gör en induktiv inferens på samma sätt som när vi drar slutsatsen att ett fenomen som förekommer på ett par platser också  förekommer på andra liknande platser. Det kritiska här är alltså bedömningen av ”liknande” och om inferensen därmed är trovärdig. Sugden liknar detta vid hur vi bedömer trovärdigheten i filmer och romaner. Vi vet att det som händer i filmer och romaner inte är på riktigt, men vi vill ändå ofta att de ska vara realistiska, d.v.s. att det som skildras skulle kunna ha hänt i verkligheten.

Tyvärr är det inte lätt att sätta upp strikta kriterier för att bedöma en modells trovärdighet. Forskare från olika discipliner skulle säkerligen bedöma samma modells trovärdighet på olika vis, men det är kanske så det måste i vara inom samhällsvetenskaperna eftersom entydiga empiriska slutsatser ofta är svåra att dra.

Ett av Sugdens två exempel är Schellings modell för segregation som jag skrev om förra veckan. Schellings modell har inga tydliga testbara prediktioner och är samtidigt väldigt abstrakt och ”orealistisk”. Sugden menar att Schellings modell bör ses som en tänkbar värld som illustrerar en kausal mekanism — hur en svag preferens för att inte vara i liten minoritet leder till segregation — som skulle kunna operera i verkligheten. På samma sätt som vi induktivt sluter oss till att segregation förekommer i en storstad baserat på vår erfarenheter från andra storstäder, kan vi försöka sluta oss till vad som orsakar segregation i verkligheten utifrån modellen.

Hurpass trovärdig är då Sugdens modell för nationalekonomisk teoribildning? Innan du bestämmer dig om den saken rekommenderar jag starkt en genomläsning av Sugdens artikel. Det är nämligen inte lätt att göra Sugdens välskrivna och djupsinniga artikel rättvisa i ett blogginlägg som det här.

Comments

  1. anders says:

    intressant att den i neoklassiska kretsar närmast kanoniserade friedman i denna artikel indirekt inte verkar ha några ambitioner på vetenskaplighet. hans anhängare brukar väl samtidigt vara de som är mest noggranna med att markera gränsen mellan den nationalekonomi och mindre positivistiska discipliner?

    ligger det en paradox i det eller är jag ute och cyklar? kanske handlar det mer om att neoklassikerna såg/ser sig som ingenjörer än vetenskapsmän.

  2. Tyvärr är det snarare regel än undantag att det är ganska ”ovetenskapligt” när nationalekonomer skriver om metodologi och de flesta orkar helt enkelt inte ta till sig vad filosoferna har att säga (vilket gäller även mig). Notera också att jag för att hålla denna tradition vid liv har smugit in ett par värdeladdade påståenden som jag inte argumenterar för, såsom att F53 legitimerat mycket dålig forskning. 😉

  3. anders says:

    när jag läste nek gjorde jag det tillsammans med en kille som tog en dubbel i nek och statsvetenskap. vi skrev uppsats tillsammans. det var väldigt nyttigt för mig men möjligen fick jag en något skev bild av nationalekonomers metodologiska kunskaper. vi ritade boxar och pilar och allt möjligt innan vi landade i metoden. så att det blev snömos av alltihop ändå var i alla fall inte metodkapitlets fel. den tvingade oss verkligen att pröva våra intutiva uppfattningar om hur vi skulle gå tillväga.

    jag tycker att det är mycket trist att det inte finns ett större metodologiskt tryck på nek-studenter. jag hade gillat sådana kurser, och det hade förmodligen höjt kvaliteten på det som produceras avsevärt. svåra matematiska modeller kan verkligen ge fog för talesättet att inte se skogen för alla träden i detta avseende.

    mer metodologi! (det är faktiskt rätt kul också.)

  4. När jag läste statskunskap var 20 av 80 poäng metod (inkl en del metodologi i mer vetenskapsfilosofisk bemärkelse), jämfört med 0 av 80 när jag läste nationalekonomi. Istället blev man rekommenderad att läsa statistik och plötsligt hade kausala mekanismer ersatts av f-test.

    Om det hade varit lika mycket metod i nationalekonomin hade kurserna förstås överlappat varandra. Därför tycker jag att det borde finnas gemensamma kurser i samhällsvetenskaplig metod, där man kan välja olika delkurser efter behov och intresse.

  5. anders says:

    pär:
    överlappning är ju bara ett eventuellt problem för dem som läser flera saker, som du. och det går ju att lösa genom att man får tillgodoräkna sig andra kurser.

    jag håller helt med dig. en grundkurs i metodologi om minst en halv termin tycker jag inte är orimligt för alla som pluggar samhällsvetenskapliga ämnen. metodologi är ju skitviktigt, inte bara för kvaliteten i ens eget arbete, utan också för förmågan att kommunicera och samarbeta med andra närliggande discipliner genom det ramverk och de begrepp som metodologi och vetenskapshistoria ger.

  6. Olle Jansson says:

    Det har la varit uppe till debatt en eller annan gång att alla studenter, i alla fall de som studerar humanvetenskaper, borde läsa en obligatorisk termin i vetenskapsteori.

    Nu kanske jag tycker att det är lite väl magstarkt. Idén att lyfta in obligatoriska kurser på högre nivå kan tänkas bli en metod att komma tillrätta med att de lägre nivåerna i utbildningsväsendet levererar undermåliga produkt… studenter som sedan måste utbildas för att klara av det som de redan skulle vara redo att klara av. Men nog kunde det vara en idé att ha ett sådant krav för att få plocka ut en master.

    (Sedan är det givetvis ett par institutioner på våga universitet som skulle bli väldigt glada över ett sådant beslut medan andra skulle beklaga sig en smula – men det är ju ett annat problem)

  7. Jag kan rekommendera två böcker om ekonomisk teori och Milton Friedman/Chicagoskolan. Dessa båda artiklar diskuterar just vetenskapsteori och behovet av nationalekonomer att gå tillbaka till mer mikrostudier och ekonomisk historia samt minska användandet av stora övergripande modeller och att använda avancerad ekonometui för att försöka förklara dessa.

    Den första är skriven av nykeynesianen Kenneth S. Rogoff tillsammans med Carmen M. Reinhart.

    ”This Time it is Different: Eight Centuries of Financial Folly”

    recenserades i The American Interest november/december nummer 2009 av Harold James i artikeln ”Recession Regression”. Denne påvisar just problemen med att strunta i historien för att stirra sig blind på vackra ekonometriska formler och teorier.

    Davidson inleder:

    ”One of the fallouts of the global financial crisis, especially after the collapse of Lehman Brothers in September 2008, has been the questioning of the credibility of much of what passes for economic science, whether delivered by the mathematical adepts of sophisticated financial modeling in the business world or by academia.

    This kind of economics promised a rational world of ever-increasing prosperity and stability. It was rather dismissive of economic history, which was cast off as an obsolete discipline based on old-fashioned, low-technology techniques. The only value economists saw in history was as a mine for microeconomic data that could be fed into complex mathematical models. By contrast, economic history (which is often rather gloomy) now looks rather more interesting and important. Carmen Reinhart and Kenneth Rogoff have delivered a powerful and eloquent statement explaining why. ”

    I samma nummer skriver Kenneth M. Davidson i artikeln I artikeln ”Reality be Damned: The Legacy of Cicago School of Economics” om vådan av stora övergripande makroekonomiska modeller såsom Marxism, Keynsianism och Chicago skolan. Boken ges ut under 2010 och heter ”Chicago Economics and the Origin of the Finacial Crisis”

  8. davva says:

    behovet av att använda ekonometri för att förklara dessa?

  9. Christoffer Rydland says:

    Kausalitetsbegreppet är inte heller helt enkelt. I straffrrättsliga sammahang håller vi varandra ansvariga, med ett underliggande antagande att vi kan välja. Finns det en plats för den fria viljan i nationalekonomin?

    • Den fria viljan är väsentlig för vår syn på ansvar och därmed straffrätten, men jag förstår inte vilken roll den skulle spela i nationalekonomin? Min uppfattning är dessutom att det närmaste vi människor kommer fri vilja är slumpmässighet och det finns ju inbyggt i många nationalekonomiska modeller. 😉

  10. Jag håller inte med om att synen att ”teorier är förenklingar av verkligheten” är ”naivt realistisk”, och efter att ha ögnat Sugden undrar jag om han heller anser det.

    Jag tror att ekonomiska teorier ger olika typer av insikter. En typ av teorier har vi för att förstå fenomen, som t ex arbetslöshet, diskriminering eller segregation. Teorier här bör naturligtvis ha realistiska element, d v s beskriva mekanismer på ett realistiskt sätt, vilket man ju normalt gör bäst genoma att skala bort allt sådant som inte behövs för att förklara den aktuella mekanismen. Ofta är naturligtvis en mindre realistisk modell i termer av hur lik verkligheten den är, att föredra. Men likafullt bör modellen vara realistisk i någon mening, men låt oss inte strida om ord.

    Andra teorier används för andra syften, t ex för att svara på frågor som vad som händer med CO2-utsläppen i Sverige om vi höjer CO2-skatten med 50 öre per kg CO2, eller hur stor multipliktorn av offentliga utgifter (av något slag, vid någon tidpunkt) i den amerikanska ekonomin egentligen är. I dessa fall handlar det ju inte om att isolera och förklara en enskild mekanism eller fenomen, utan att så gott det går använda teorin som utgångspunkt för att kvantifiera viktiga samband. För denna typ av syften är realism viktigt också i meningen av kvantitativ approximation, på samma sätt som en fysiker väljer vilka antaganden som han/hon skall göra för att beräkna hur lång tid det tar för an kropp att falla till marken (en lämplig teori tar t ex med tyngdkraften, men ignorerar relativitetsaspekter, medan luftmotståndet inbland tas med, ibland inte).

    Och, nu kommer mitt kanske lite mer kontroversiella påstående, jag tror att ekonomer som grupp numera lägger för lite vikt vid den andra typen av teorier.

  11. Det här blir ett sent svar på en knivig kommentar, Olof.

    Jag är inte rätt person att föra en djuplodande diskussion om realismbegreppet, men om jag förstod Sugden rätt så är det en skillnad mellan modeller i fysik och i nationalekonomi. Modeller i fysik bygger på förenklande antaganden (ingen friktion m.m.), men vi kan komma väldigt nära dessa antaganden i verkligheten genom att göra experiment, åka ut i rymden etc. Antaganden i nationalekonomi är ofta av en annan natur, till exempel kanske vi antar att det finns en kontinuerlig mängd agenter eller att de agerar på ett schackbräde, men det är antaganden av en typ som aldrig är uppfyllda (inte ens i experiment).

    Jag håller f.ö. med dig om att det också är en viktig uppgift att konstruera modeller som vi kan använda för kvantitativa prediktioner. När det gäller sådana är det dock prediktionerna som ska vara riktiga, några realismkrav behöver man väl inte ställa på antagandena så länge prediktionerna är de rätta? För denna typ av uppgift så kan jag ställa mig bakom F53:s instrumentalistiska filosofi.

    Det är f.ö. inte bara en hypotetisk diskussion att mer realistiska modeller (eller kanske snarare ”mer mekanismorienterade”) kan ha sämre prediktionsförmåga. Bengt Assarsson hävdade nåt liknande på DN Debatt angående Riksbankens modeller: http://www.dn.se/opinion/debatt/ekonomin-blir-battre-an-vad-riksbanken-spar-1.943957.

Trackbacks

  1. […] även Robert Östlings diskussion om […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s