Fed och Riksbanken om låg inflation och ökad skuldbörda: en jämförelse

[English translation.]

Centralbanker världen över vet att ett av problemen med för låg inflation och deflation är att den ökar skuldbördan. Det är ett problem som redan Irving Fisher skrev om 1933. Men denna insikt tycks märkligt nog saknas i Riksbanken, i varje fall bland direktionens majoritet. Det framgår när man jämför hur Feds chef Janet Yellen och riksbankschefen Stefan Ingves uttalat sig i frågan. 

Så här uttalade sig Janet Yellen i ett tal nyligen  (sid. 6, min kursivering):

The FOMC strives to avoid inflation slipping too far below its 2 percent objective because, at very low inflation rates, adverse economic developments could more easily push the economy into deflation. The limited historical experience with deflation shows that, once it starts, deflation can become entrenched and associated with prolonged periods of very weak economic performance.

A persistent bout of very low inflation carries other risks as well. With the federal funds rate currently near its lower limit, lower inflation translates into a higher real value for the federal funds rate, limiting the capacity of monetary policy to support the economy. Further, with longer-term inflation expectations anchored near 2 percent in recent years, persistent inflation well below this expected value increases the real burden of debt for households and firms, which may put a drag on economic activity.

Men hur ser Riksbanken på frågan? Såvitt jag vet har Riksbanksmajoriteten undvikit att ta upp denna fråga. Det enda som verkar finnas är ett uttalande från Stefan Ingves på en presskonferens i december 2013, när han fick frågan om inte den låga inflationen förvärrade hushållens skuldsättning (29 minuter in presskonferensen).

I det avseendet är liksom just detta med inflationstakten inte någon särskilt utmärkande fråga.

Se mer om Ingves svar på presskonferensen här. Se här om hur mycket den låga inflationen förvärrat hushållens skuldbörda i Sverige.

Trots sin i övrigt stora oro för hushållens skulder tycks Ingves och övriga i direktionsmajoriteten inte visa någon oro för eller insikt om att lägre inflation än förväntat ökar skuldbördan. Hur kommer det sig?

Comments

  1. Finns det bra exempel på hur man har tagit sig ur en deflation som har gett en långsiktigt tillväxt?

  2. Göran says:

    Hej Lars! En fråga som poppar upp varje gång jag läser eller hör att ”inflationen minskar skuldbördan” är – Varför ska även skuldfria vara med att stå kostnader för lån/skulder som andra har? För det blir väl resultatet av inflation? Ska jag tolka det som att det är bra att låna och låta inflationen betala av skulden? Eller hur ska jag se på frågeställningen. Min grundsyn är att undvika lån/skulder så långt det är möjligt.

    • Andets Bergquist says:

      Om du sparar måste någon annan låna, om du inte lägger sedlar i madrassen. Räntan skall skydda långivarna från att förlora på inflation.
      Högre inflation, jämfört med dagens, skapar högre sysselsättning och tillväxt. Detta minskar skuldernas andel av inkomsterna.

    • Lägre inflation än förväntat gynnar långivare och missgynnar låntagare. För att undvika godtyckliga förmögenhetsomfördelningar är det viktigt är att inflationen i genomsnitt blir lika med inflationsmålet och att inte inflationen avviker för mycket från förväntad inflation.

      Lägre inflation än förväntat leder inte bara till högre skulder och högre skuldbörda. Det medför också att reallönerna, för givna nominallöner, blir högre än förväntat. Det är bra för den som har ett tryggt jobb och en given nominallön. Men det leder till att många förlorar jobbet och blir arbetslösa. Deflation och låg inflation drabbar alltså mycket ojämt, även skuldfria, och har mycket stora negativa välfärdseffekter.

      Se mer om detta i detta inlägg.

  3. Det känns märkligt att vi har deflation (om än tillfälligt?) samtidigt som vi har prognoser om skaplig tillväxt i år. Det betyder ju att det måste finnas en någorlunda stark efterfrågan i ekonomin – och borde inte i så fall priserna stiga? Eller tror du att bnp-prognoserna är för optimistiska?

    • Tillväxten i BNP är knappast relevant i detta sammanhang. Nivån på BNP och nivån på arbetslösheten är mer relevant. I denna figur (en uppdaterad version av figur 3 i detta inlägg (som är en kritik av Per Janssons tidigare tal som nu publicerats i Ekonomisk debatt) ser man att svensk BNP nu jämfört med nivån före krisen har utvecklats ungefär som i USA. Jämfört med en lingjär trend fram till slutet av 2007 (den tunna röda linjen) ligger BNP ungefär 6 procent lägre. Det är ett stort gap. Arbetslösheten i mars var 8,1 procent säsongrensad, och det är högt över en rimlig långsiktigt hållbar nivå. Med så låg BNP i förhållande till tidigare trend och så hög arbetslöshet, och till råga på detta en hög real styrränta (mätt som styrräntan minus inflation) är det inte konstigt att inflationen är låg och till och med deflation.

      Med så låg BNP och så hög arbetslöshet behövs betydligt högre tillväxt än normalt under ett par år, för att komma tillbaka till ett normalt resursutnyttjande. Men nuvarande penningpolitik hindrar en sådan tillväxt.

      • Ett svar på din fråga kan vara följande: Ingves & Co är oroliga för den finansiella stabiliteten och skuldsättningen inte utifrån ett samhällsekonomiskt perspektiv utan utifrån samma perspektiv som den finansiella sektorn. De vill ha så låg inflation som möjligt och finansiell stabilitet i bemärkelsen stabilitet i det finansiella systemet. Detta trots att Riksbankens uppdrag i själva verket är samhällsekonomiskt, där stabilitet i det finansiella systemet är en viktig delmängd men inte hela kakan. Det verkar inte bättre än att vi i det lilla korporativistiska Sverige låter vår kanske samhällseknomiskt viktigaste institution vid sidan om regeringen ledas av i huvudsak personer som delar värdegrund med det särintresse som i första hand påverkas av dess eget agerande, d.v.s. den finansiella sektorn. De akademiker som sitter i direktionen är alltid i minoritet och verkar inte kunna påverka inriktningen på verksamheten hur goda argument de än har (du, Karina och Martin är alla exempel på det). Det handlar om att majoritetens värderingar, lojaliteter och karriärer inte går i takt med Riksbankens egentliga uppdrag. Det ligger inte i deras intresse att förstå de argument som minoriteten (och deras egna tjänstemän) lägger fram. De vill inte förstå dem. Den enda andra förklaringen till de senaste årens agerande från Riksbankens majoritet (inklusive Ingves tragikomiska framträdanden) skulle som jag ser det vara en hårresande brist på kompetens. Men inget utesluter naturligtvis att det handlar om både och.

      • Hypotesen att majoritetens agerande förklaras av att de skulle främja den finansiella sektorns intressen, dvs i praktiken storbankernas intressen, måste nog förkastas. Såvitt jag kan bedöma är Riksbanken och Stefan Ingves snarast tämligen skeptiskt och kritiskt inställd till bankerna. Rekommendationerna i Riksbankens stabilitetsrapporter har t.ex. krävt mer kapital och större likviditetsreserver i storbankerna, rekommendationer som knappast är populära där.

  4. siken says:

    En från riksbanksdirektionen försvarade RBs räntebeslut. Får du någonsin frågan om att delta i sådana debatter eller skulle det bli för tragiskt att se hur långt ute och cyklar dom är? Dvs vägrar ställa upp om du kommer dit?

    • Jag har inte blivit inbjuden till någon debatt med någon i direktionen, och jag vet inte om någon i direktionsmajoriteten i så fall skulle ställa upp eller inte.

    • filurio says:

      Men är det inte ganska stor skillnad på krav på mer kapital/större likviditetsreserver och på en mer expansiv räntepolitik för att nå inflationsmålet? Inflation urholkar bankernas tillgångar och de kan inte gardera sig mot detta. Kostnaderna för de förra kan man däremot vältra över på kunderna. De kan också vara försvarbara utifrån den hållning jag beskrev om en utgångspunkt med tonvikt vid det finansiella systemet och inte vid samhällsekonomi. Jag tycker därför inte att dina exempel motsäger min hypotes. Jag inser att min den är svår att testa och jag menade inte att RB avsiktligen springer i bankernas koppel utan att värderingarna sammanfaller och att man till följd av lojaliteter, grupptillhörighet, karriärskäl m.m. är pragmatisk intill gränsen för det integritetslösa. Lägg till det en rejäl portion prestige. Den enda andra slutsatsen är väl att det finns stora brister i kompetensen? Och om det inte handlade om värderingar och intressen i någon omfattning, varför tillsätter man då personer med väldigt grunda formella meriter inom nationalekonomi med inriktning på pennings- och sysselsättningspolitik? Och varför så många med personlig koppling till olika intressen?

Trackbacks

  1. […] Added 22 & 23 April: There’s more on the rather heated Swedish debate here, here, and here. […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s