Gästinlägg av Torbjörn Becker, föreståndare för SITE (Stockholm Institute of Transition Economics) vid Handelshögskolan i Stockholm.
Dagens finanspolitiska läge präglas av den ovanligt höga grad av osäkerhet som råder beträffande det ekonomiska läget i Sverige och världen. Förmodligen är detta det den enskilt viktigaste faktorn som regeringen måste beakta i utformandet av finanspolitiken i syfte att få fart på ekonomin.
Torbjörn Becker, SITE
Att Sverige kommer ha en snabbt stigande arbetslöshet, kraftigt minskade privata investeringar och minskad konsumtion är knappast osäkert. Däremot är det inte klart hur hög arbetslösheten blir, vem som blir arbetslös och hur länge. Inte heller vet vi hur mycket investeringar och konsumtion kommer att minska.
Den osäkra ekonomiska situationen spelar en avgörande roll för hushåll och företag. Hushållen vet inte vad de har för budget att planera med på lite sikt och företagen har svårt att bedöma efterfrågan på sina varor och tjänster samt vad nya investeringar kostar. Detta är inte så mycket en fråga om de ”små” marginalerna, av typen ”går min lön upp två eller tre procent” eller ”är skatten 39 eller 37 procent imorgon” utan snarare en fråga om att ha jobb eller inte. Svaret kommer ha avgörande effekt på hushållsekonomin.
Hushållens försiktighetssparande (”precautionary savings”) kommer därför troligtvis bli en mycket viktig faktor som påverkar hushållens sparande och därmed vilken efterfrågan förtagen möter. Denna typ av sparande kan förstås vara fullt rationellt för individen men får till följd att det aggregerade sparandet i ekonomin blir för stort, och det i ett läge när efterfrågan behöver öka för att inte lågkonjunkturen ska förvärras.
Verkningsfulla finanspolitiska paket ska därför fokusera på åtgärder som minskar den osäkerhet som leder till ett alltför stort försiktighetssparande. Eftersom förlorade inkomster vid arbetslöshet är den huvudsakliga källan till detta är det således åtgärder som minskar inkomstbortfallet förknippat med arbetslöshet som ska prioriteras i dagsläget. För att inte bidra till att snedvrida incitament för jobb och arbetslöshet för all framtid bör dessa åtgärder lanseras med ett ”bäst före datum”. Denna policy leder både till att staten på ett effektivt minskar osäkerheten, ökar efterfrågan och att man träffar rätt fördelningspolitiskt, dvs de som drabbas direkt av krisen får hjälp av staten.
Skattesänkningar är däremot inte ett bra alternativ för att minska osäkerheten. Ricardiansk ekvivalens leder redan i sig till att det är ett högst tvivelaktigt instrument om det inte har någon motsvarighet på utgiftssidan i statens budget och i rådande osäkra klimat kan skattesänkningar istället ge upphov till ytterligare sparande istället för konsumtion. I värsta fall kan skattesäkningar leda till minskad konsumtion om allmänhetens eller marknadens förtroende för statens finanser, pensioner etc minskar i ett läge där det redan råder stor osäkerhet om vår ekonomiska framtid.
På utgiftssidan ska man också prioritera offentlig konsumtion och investeringar som snabbt leder till ökad efterfrågan på varor och tjänster i de sektorer som har ledig kapacitet. I dagsläget verkar det onekligen finnas goda skäl för att satsa på renovering av skolor, sjukhus och andra viktiga offentliga miljöer. Stora infrastruktursatsningar som tar flera år att planera innan första spadtaget tas är å andra sidan inte speciellt intressanta som finanspolitiskt verktyg för att hantera en lågkonjunktur och bör därmed endast genomföras i den omfattning de är mer långsiktigt samhällsekonomiskt värdefulla. Långsiktigt önskvärda investeringar på miljösidan är inte heller nödvändigtvis motiverade i dagsläget om vi inte tror att det finns ledig kapacitet där som snabbt kan komma till användning.
Kort och gott, i ett läge där osäkerheten är ett dominerande inslag i den ekonomiska verkligheten gäller det att finanspolitiken går ifrån en del av det effektivitetstänkande (med skattesänkningar och långsiktighet som huvudingredienser) vi ekonomer ofta förespråkar (inklusive jag själv) och fokuserar på åtgärder som angriper problemet vid roten, dvs minskar osäkerheten för hushållen och därmed företagen och snabbt bidrar till efterfrågan på varor och tjänster.
Ekonomistas 
Jag skulle tro att det är svårt att sälja in idén om en temporär höjning av a-kassan om man inte permanent inför ett system med konjunkturberoende arbetslöshetsersättning. Har för mig att jag läst något teoretiskt om en sådan a-kassemodell det men kan inte hitta referensen. Det låter som en väldigt vettig idé — större krav på de arbetslösa i perioder när det är relativt enkelt att hitta jobb, lägre när arbetslösheten främst beror på faktorer bortom den enskildes kontroll.
Förutom det Torbjörn skriver om övriga satsningar skulle jag vilja upprepa vad Martin (och andra) redan sagt: Staten bör se till att vi inte får en massa onödiga uppsägningar i kommuner och landsting!
Jag blir så frustrerad när man har en sån här kris och regeringen aldrig lyssnar till dom som vet bäst. Alltså varför kan inte Anders Borg ha ett möte med ledande ekonomer i sverige och bara fråga rakt ut, vad tycker ni bör göras för att få fart på ekonomin? Och om dom då skulle säga det är bara att vänta ut stormen så vet han iallafall att det bästa han kan göra är att mildra effekterna på vanligt folk som att höja a-kassa eller iallafall inrätta institutioner som ser till att det inte blir någon som “faller mellan stolarna”.
Jag är iallafall glad att jag har minst 1 år kvar av universitetsstudier. Med taffliga, impotenta regeringar som inte vill handla rätt på grund av ideologiska obekvämligheter så vågar man inte hoppas på att den här lågkonjunkturen kommer vara kortvarig.
Konjukturbaserad a-kassa leder till moral hazard-problem. Det privata sparandet är för lågt i hela västvärlden, inkl Sverige och USA. Det såg man redan på a- och b-kurserna i nationalekonomi. Höjt privat sparande leder till sänkta räntor och ökat behov av investeringar, dvs det bekanta sambandet Y=C+I+G och innebär inte nödvändigtvis att Y faller. Däremot omallokeras en del resurser till långsiktigt värdefullare sektorer (I istället för C alltså)
För övrigt har väl Anders Borg åtminstone en lic i nationalekonomi (eller är det en doktorsgrad) så Mattias påstående om okunnig regering är direkt lögnaktigt. Sedan tycker jag förstås inte att Borg gör mycket rätt i alla fall, han kunde väl börja med att läsa sitt eget partis förslag “en sexa skåne” från mitten av 90-talet.
Jag är inte heller övertygad om att det är bättre att ge låginkomsttagare mer pengar för att motverka konjuktursvackor. Typiskt gissar jag att de lägger sina pengar på kläder och “enklare konsumtion”, dvs konsumtion av produkter tillverkade i Kina. Skulle jag (som är kanske kan kallas “mellanhöginkomsttagare”) få mer pengar över skulle jag lägga dessa pengar på nöjen (krogbesök), renovera min lägenhet och diverse tjänster som stylistkonsultationer osv (samt givetvis öka mitt sparande).
Var gör pengarna mest nytta för svensk ekonomi?
DEt är en självklart att a-kassan måste höjas och återställas det är ett rättvisekrav.
Lika självklart är det att skatten sska sänkas när det finns utrymme för det. Men självklart då lika för alla inte någon segregationsskattesänkning som Alliansen gjort där man gör skillnad på folk och fä. Folk de som har turen att ha ett jobb. Fä de som inte har lika stor tur.
Jag förstår verkligen inte varför någon som är utbildad inom ekonomi pratar om nedgång i konsumtion som en stor faktor i en lågkonjunktur. Ja, den finns. Men följer man bara utvecklingen ser man tydligt att de stora nedgångarna snarast är på investeringssidan och inte på konsumtionssidan (bara se börsen vilka bolag som tar stryk på börsen – mest stryk får råvaror/industriinvesteringsbolag, därefter verkstad och bygg och oftast mycket liten påverkan på läkemedel och dagligvaror). Och varför är det investeringssidan som får mest stryk? Jo, självklart för att det har givits för lösaktiga krediter – när sentimentet väl inser detta stramas kreditgivningen åt – detta leder till ökade kreditförluster – leder till likviditetsbrist och än snålare kreditgivning – spiralen är igång. Varför då använda de små mängder pengar som finns på den del som minst behöver det? Är det inte vettigare att se till att minimera nedgången där den är som störst (på investeringssidan)? Och, hur gör man detta? – jo, genom sparande.. Sparande leder antingen till direkta investeringar eller till ökade reserver i bankerna som underlättare kreditgivning till investeringar. Genom investeringar fås ökat välstånd som kan användas till ökad konsumtion. Alternativet är lite som att vid stundande svältkatastrof försöka få folk att äta mer – i hopp om att detta ska innebära att skörden blir rikare.
LG – Du menar alltsa att en icke-konjunkturbaserad a-kassa inte leder till moral hazard? Det ar klart den gor det. Naturligtvis aggreveras problemen ju hogre a-kassan ar, men aven efterfragan stimuleras. Var det optimala ar ar alltsa inte givet. Jag ser helt klart en poang i Torbjorns argument att precautionary savings ar skyhoga. Vad betraffar att okat sparande okar investeringar sa har du, pa kort sikt, fel. Den nominella rantan satts nastan uteslutande av centralbanken, och CPI ar narmast konstant. Dessutom sa ar lagre rantar knappast ratt botemedel just nu; det funkar inte i USA och funkade inte for Japan under hela 90-talet.
Dessutom ar sparandets rante-elasticitet varken teoretiskt eller empiriskt sarskilt solklart. (rantan har bade en inkomst och substitutionseffekt som motverkar varandra)
Borg har en lic., men det bevisar val knappast att hela regeringen ar okunnig? Enligt Mothugg (http://www.mothugg.se/2007/06/18/de-akademiska-medelmattorna-i-reinfeldts-regering/) ar den samre utbildad an Perssons dito – som var nast samst i Europa vid ngt tillfalle (har for mig Norge var lite samre).
Om det ar sant att laginkomstagare spenderar mer pengar pa utlandska varor (som gucci, prada och porsche, kanske) medan hoginkomstagare spenderar pa inhemska (som ikea och h&m), later jag vara osagt. Men som du sjalv papekar sa kommer hoginkomsttagare formodligen spara en mkt storre andel an laginkomstagare. Dvs. deras marginal propensity to consume (vi kan kalla den c) ar lagre, och darfor ar en keynesianska multipliern lagre (som ar 1/(1-c)). Skall vi ha en havarmseffekt av efterfragestimulans sa skall de med hogt mpc stimuleras; laginkomstagarna. (mer om det har: http://www.voxeu.org/index.php?q=node/923)
Philip – Att I ar mer volatil an C innebar inte att fokus skall ligga pa I. Fragan ar vilken som ar exogen och mojlig att paverka. Dessutom sa sager den mest standard makromodellen att sparande reducerar BNP pa kort sikt (IS-LM/ AD-AS), men du sitter inne pa en annan forklaring?
Investeringar stimuleras vanligen via penningpolitik. Detta gors as we speak for fulla muggar.
Att politiker inte följer ekonomers råd följer troligen av deras maximeringsproblem. Vi ekonomer vill förstås det bästa för världen/landet och de vill säkert de styrande politikerna också, men de har ett bivillkor som säger att det de gör inte får öka sannolikheten (för mycket) att förlora nästa val.
Att höja ersättningsnivån i a-kassan nu för att sen lagom till valet sänka den kanske är det bästa, men det bedöms nog ogörligt eftersom bivillkoret binder. Lösningen på detta dilemma skulle kunan vara längre mandatperioder. Då ligger nästa val längre bort och de styrande politikerna kan följa ekonomernas råd utan att bivillkoret binder.
Höjda statsbidrag till kommunerna framförs som ett argumnet för att de ska slippa tvingas säga upp anställda. Vilka anställda är det som avses? Är det anställda inom skola och omsorg eller är det anställda i den centrala förvaltningen som det är illa om de sägs upp? Läste vi inte nyligen att höjda statsbidrag https://ekonomistas.se/2008/09/10/vem-har-egenligen-makten-i-kommunen/ framförallt gynnar de senare. I den mån kommunerna har lagt ut verksamhet på entreprenad är det väl inte heller risk att de anställda i skoal och omsorg förlorar jobben. Avtalen med kommunen är väl knappast sådana att kommunens betalning till utföraren är beroende av kommunens budget?
Kommunernas ekonomi är väldigt konjunkturkänslig; dels ökar deras utgifter i lågkonjunkturer då fler behöver socialbidrag (försörjningsstöd) och dels så minskar deras skatteintäkter. Dessutom har de krav på budgetbalans, vilket gör det svårt för dem att upprätthålla sysselsättningen. Jag tror därför, liksom flera andra, att höjda statsbidrag till kommunerna är en bra åtgärd i dessa dagar, trots de resultat som Arvid hänvisar till och som jag själv är ansvarig för att ha forskat fram. Anledningen till detta är studien som Arvid hänvisar till bygger på empiri från 1996-2004 då ju konjunkturläget var ett helt annat än idag.
Sen vill jag bara säga att Anders Borg har en hel stab med duktiga ekonomer på departementet samt att dessa ofta kontaktar akademiskt verksamma ekonomer för rådgivning och diskussion.
Pontus – en kontracyklisk a-kassa förstärker moral hazard-problemet en (till 90% skattesubventionerad) a-kassa har inbyggt ytterligare. Är det önskvärt?
Vad får dig att tro att jag förespråkar en statlig monopolvaluta? Lär gärna Fribankskolan (finns att ladda ner på ovanstående sida). Så där, då var hela din argumentationskedja kring räntenivåer desavouerad.
Det var inte jag som kallade Borg okunnig utan Mattias.
Ööh, jag påpekade att höginkomsttagare spenderade mer av en inkomstökning på tjänster (lokalproducerade) än låginkomsttagare som gärna går till HM eller Ikea och lägger imkomstökningen på importerade varor. Köper jag en timmes tjänst blir den inhemska multiplikatoreffekten mycket större än om jag lägger samma summa pengar på kläder sydda i Thailand och sålda till lågpris i Sverige. Detta kan mycket väl kompensera för att en höginkomsttagare sparar en större del av en inkomstökning än en låginkomsttagare.
LG: Poängen med en konjunkturberoende a-kassa är just att mildra moral hazard-problemen. Eftersom dessa är större om det finns gott om jobb är det rimligt att ha lägre a-kassa då än i lägen då det är svårt för den enskilde att påverka sin situation.
Jonas – den enskilde _borde_ alltid kunna påverka sin situation, tex genom att gå ner i lön. ökad flexibilitet m.a.p arbetstid osv. Med andra ord, dra ner på LAS, MBL osv i lågkonjuktur snarare än att höja a-kassan. Förment anställningstrygghet har man råd i med i högkonjuktur men inte i nedgång.
Vill bara påpeka att mycket av diskussionen verkar missa den grundläggande poängen i Torbjörns inlägg. Det handlar om vilken typ av åtgärd kan tänkas sänka den del av konsumtionsåterhållsamhet som kommer av den ovanligt stora osäkerhet som just nu råder. Om den huvudsakliga anledningen till att individer inte konsumerar är att de inte vet vad de kommer ha att röra sig med framöver så är det rimligen den osäkerheten som ska adresseras så direkt som möjligt. Vare sig Torbjörn eller någon annan ekonom är obekant med moral-hazard problematiken i försäkringar eller med att relationerna mellan sparande/investeringar och konsumtion men poängen här är som jag uppfattat den ihuvudsak att fundera över vilken typ av finanspolitisk åtgärd adresserar osäkerheten direkt och resulterar i störst direkt ökning av agregerad konsumtion per satsad krona.
Greg Mankiw verkar mindre övertygad än Torbjörn Becker om att skattesänkningar utgör en mindre lämplig åtgärd i det aktuella konjunkturläget.
Inte ens Ricardo trodde väl på ricardiansk ekvivalens?
Jesper – det finns ju andra sätt än a-kassa för att minska osäkerheten. Ett hyfsat personligt sparande (vilket är något som kan ta några år att uppnå) kombinerat med lätthet att hitta ett nytt arbete om man förlorar sitt nuvarande (dvs en arbetsmarknad i balans) är ett alterntiv som minimerar moral hazard och andra problem en a-kassa innebär.
@ LG:
Åtgärder som kräver minskad efterfrågan i några år är nog inte rätt konjunkturmedicin just nu.
Dessutom finns det flera skäl att öka det privata sparandet, men att tro att det kan ersätta a-kassan är att missa försäkringsaspekten (riskutjämningen) i arbetslöshetsförsäkringen.
Per – poängen är ju att med en arbetsmarknad i balans kan man få arbete “på dagen” om man råkar bli uppsagd och då behöver man inte utjämna någon risk. Detta skiljer arbetslöshetsförsäkringar från tex hemförsäkringar där det inte finns något man kan göra på dagen om ens hem brinner upp.
Jag är förvånad att kontracyklisk konjukturpolitik (keynesianism) är så populärt här. Det finns väl en mängd forskning som pekar på att The new deal _förlängde_ depressionen flera år.
En arbetsmarknad där alla på dagen kan få ett jobb de är lika lämpade för som sina nuvarande? Det är inte en arbetsmarknad i balans. Det är en låtsasvärld utan vinster av specialisering och organisation. Har historiskt endast fungerat för mycket okvalificerade låglönejobb – en hänvisning till Fogelström är lika adekvat som en hänvisning till Shapiro & Stiglitz.
Varför skulle man då gå till samma jobb i dag som i går?
LG: “På dagen”? Det låter nästan som en övernaturlig matchning? Är det långsiktigt bra om tillfällig arbetslöshet innebär att svetsare börjar baka, bagare börjar bygga hus, finansekonomer börjar köra taxi? Hur blir det med deras yrkesstolthet? Kanske ge dem en chans (tid) att hitta ett jobb som matchar kvalifikationer? Vid långsiktiga strukturomvandlingar är det ju annorlunda. Eller det kanske bara var det riktigt okvalificerade packet du hade i åtanke? Bilmontörer, städare och liknande arbetsdjur?
LG
1, Det kan vara onskvart om de positiva effekterna av efterfragestimulansen vager tyngre an de negativa effekterna av moral hazard. Personligen tror jag inte att problemen med job-finding och separation rates just nu har med individers sokintensitet (eller hoga reservationsloner) att gora. Det handlar om vancancies fran foretag. Och de okas bast medelst okad efterfragan.
2, Det ar irrelevant om du foresprakar ett privat monetart system. I nulaget har staten monopol pa high-powered money, och da far vi nog lata analysen utga ifran det antagandet.
3, Du ignorerar fakta som sager att laginkomstagares MPC ar bra mycket hogre an hoginkomstagares. Detta galler i synnerhet arbetslosa individer (det finns flertalet studier om detta, i synnerhet av Jonathan Gruber pa MIT). Att deras marginal propensity to import skulle vara sa pass hog att den neutraliserar den hoga MPC:n har jag som sagt svart att tro. Har du nagot belagg for det har, eller ar det bara fria fantasier? Om vi anda ska spekulera sa kanns det som att laginkomstagare ar de som verkligen lever efter volvo, villa, vovve-principen och handlar blavitt pa konsum. Medan overklassen handlar lyxiga olivoljor fran toskana.
Pontus: Jag håller med om det mesta du skriver. Vad gäller importbenägenheten i olika inkomstklasser så skrev jag för ett slag sedan om en studie som tyder på att det kan ligga ngt hypotesen. Men studien tittar på frågan om import från låglöneländer. Hursom: höjd a-kassa och löften om ökade statsbidrag till kommuner borde vara mer effektiva åtgärder än att ösa pengar på Fords och GMs aktieägare…
Nu ska inte på “på dagen” tolkas bokstavligt, det handlar kanske om på månaden/på tre månader eller annan vanlig uppsägningstid. Och vad är problemet med överbryggningsarbeten (ja, jag vet att man teoretiskt kan söka effektivare när man är ledig hela dagarna än när man arbetar. Finns det någon studie som visar att det verkligen fungerar så, i synnerhet för högutbildade? Söka arbete är tråkigare än att borsta tänderna.)? Jämför bostadsmarknaden, i tex London kan man få en hyreslägenhet på en gång, som kanske inte är optimal för ens behov, men det utesluter inte att man på sikt försöker köpa något (eller hitta en bättre lämpad hyreslägenhet).
Under några månader vid .com-kraschen då jag precis avslutat mina studier stod jag på ett lager och sorterade CD:ar till halverad lön. Det var ingen väsentlig välfärdsförlust för mig. Jag hade mer fritid och kunde använda pengarna jag tidigare tjänat och fick också tid för kontemplation kring vad jag egentligen ville arbeta med för att bli en gladare människa. Denna erfarenhet står med på mitt CV idag och ingen arbetsgivare har vad jag känner till rynkat på näsan eller inte anställt mig pga detta. I själva verket, efter att jag fått detta arbete kunde jag ta det lite lugnare med arbetssökandet och kosta på mig att vara mer kräsen
Jag vet att detta är anekdotiskt men det berör samtidigt en allmänmänsklig fråga: är vi medborgare enbart statens skattekossor eller finns det viktigare värden för oss än att dra in så mycket pengar som möjligt till oss själva och staten? Som frihetlig svarar jag ett stort “det finns viktigare värden” på den frågan.
Med lite högre privat sparande skulle människor som blir friställda idag kunna gå en 1-2-årig utbildning på egen bekostnad och därigenom få ett bättre, mer intressant arbete när dagens nedgång upphört.
Pontus – med flexibla(re) löner skulle permitteringarna ganska snabbt bytas ut mot anställningar. Samma princip som rörliga växelkurser. Jag har inte ifrågasatt låginkomsttagares MPC, däremot är min hypotes att deras konsumtions multiplikatoreffekt är lägre än för höginkomsttagare. Tom för en produkt som du exemplifierar med, exklusiv olivolja, är det uppenbart att rätt mycket pengar stannar i Sverige eftersom den säljs i butiker med högre personaltäthet, med mer påkostad skyltning, centralare (dyrare) lägen osv. Det är sällan varan som är dyrast utan alla mellanhänder och kringtjänster, dvs utgifter som oftast hamnar i Sverige, och för exklusiva produkter är dessa en mycket större andel än för H&M- och Lidl-varor.
För övrigt tycker jag ekonomistas borde skriva en artikel om privatisering av riksbanken. Försökte föra den diskussionen med en folkpartist inför EMU-omröstningen men det var bortom hennes intellektuella förmåga.
LG: Du tror inte att din subjektivt upplevda välfärd av stylistkonsultationer skulle kunna vara bara lite mindre än den för sämre ställda föräldrar (och barnet) som har möjlighet att skicka sina barn på skolresa? Vore inte det värt en effektivitetsförlust? Men de barnen var väl inte intelligenta nog att födas intelligenta samt välja föräldrar som alltid har möjlighet att ge dem pengar, trygghet och kärlek.
Du tycker att människor borde spara mer? Dom uppmanas ju precis överallt av reklam och genom statushets (du bidrar till genom din lyxkonsumtion) att konsumera mer. Tänkt på kopplingen? Ganska enkel psykologi.
Martin – den subjetiva upplevelsen är ganska irrelevant eftersom det hela handlar om multiplikatoreffekter av olika typer av konsumtion. Konumtion av lokalt producerade tjänster har mycket högre multiplikatoreffekt än konsumtion av plastbitar tillverkade i Kina.
Du fråntar dessutom människor deras eget ansvar när du säger att de inte kan motstå statushets, konsumtion mm pga reklam och annan marknadsföring. Jag kan verkligen rekommendera en arbete som inte kräver så mycket hjärna under en period (tex sortera CD på ett lager), det kan leda till nya insikter om en själv och vad man själv vill. Dessutom har du fel i sak: det syns inte på mig om jag köper exklusiva tjänster, till skillnad från om jag köper kläder och prylar (jag köper väldigt lite prylar, min TV dog i somras, köpte en begagnad 29″:are på blocket för några hundralappar istället för att lägga 20-30 ggr så mycket på en ny status-TV).
För övrigt kommenterade du inte huruvida syftet med våra liv är att bidra med pengar till statlig konjukturpolitik eller om det kan finnas mer metafysiska meningar med att leva?
LG: Ja, du har säkert många poänger, dåligt insatt i teorin. Är multiplikatoreffekter det enda som räknas? Hur var det med handeln och globaliseringen alla tjänade på? Fråntar du inte dessutom människor deras eget ansvar när du inte tycker det är passande att de köper plastbitar tillverkade i Kina?
Det är väl ett klassiskt argument för att komma till rätta med kognitiv dissonans; jag har också jobbat utan hjärna ett tag och det kan leda till nya insikter. Detta motiverar då en låg a-kassa? Så att de ensamstående som faktiskt inte ens hittar ett städjobb skall slita upp ungarna från skolan och bege sig ut i EU-land. Jag efterfrågar lite medmänsklighet LG.
I övrigt har vi samma konsumtionsfilosofi. Men reklamen, evolutionärt förklarad statusjakt och det stora överutbudet av evolutionärt sett livsviktigt socker och fett gör det svårt för människor att motstå trivial konsumtion – JA! En människa tänker inte som en standardbok i nek vill att den skall göra.
Väljer du en inkomst på 40000 i månaden om den genomsnittliga var 50000 hellre än 30000 i månaden om den genomsnittliga var 20000? I så fall är det för att du tänker som en ekonom i den absoluta drömmen om en relativ frånvaro.
Den metafysiska meningen = socialdarwinism? Mer kriminalitet, våld och höga murar? Och leva i lögnen om att alla har samma chans…