Det är en rätt allmän syn att bankernas ägare bör förlora sitt kapital om banken hamnar på obestånd. Förutom det moraliskt tilltalande i detta så finns tanken att detta ska minska ägarnas villja att ta för stora risker. Förhoppningen är att detta ska minska risken för finansiella kriser. En kolumn av Martin Wolf i Financial Times får mig dock att undra om det egentligen kan förhålla sig på motsatt sätt: att ökade risker för aktieägarna faktiskt kan öka risken för finansiella kriser.
Det hela beror på hur man betraktar grundproblemet. Om det är enskilda banker som tar risker vilka primärt påverkar dem själva så är det klart att en ökad kostnad för risktagandet borde leda till mindre risk. Vad den pågående krisen emellertid visat är att det är riskerna i det finansiella systemet i stort som är de riktigt allvarliga. Ur varje enskild banks perspektiv orsakar då det egna risktagandet externa effekter på finanssystemet. Finansiella kriser är enligt detta synsätt chocker orsakade av av kollektiva beslut som ingen enskild aktör råder över.
Om de förväntade kostnaderna förknippade med dessa chocker stiger kommer bankernas aktieägare att kräva kompensation i termer av höga avkastningskrav. Precis som Martin Wolf skriver är det svårt att förstå bankägarnas avkastningskrav på 15-20 procent på annat sätt än riskerna i banksektorn är väldigt stora. Sättet att uppnå denna avkastning är en hög skuldsättning vilket i sin tur ökar systemrisken.
På en normal marknad hålls skuldsättningen nere av att kreditgivarna kräver kompensation för den risk skuldsättningen orsakar. Bankmarknaden är dock inte normal och för att förhindra att kriser sprids garanteras i krissituationer bankernas skulder, vilket gör att bankerna har tillgång till billiga krediter även om banksystemet tar stora risker. Den bästa lösningen på dessa problem vore någon form av konkursförfarande för systemviktiga finansiella institutioner som ökar kreditgivarnas exponering för den risk banksystemet drar på sig. Sådana lösningar förefaller dock vara tekniskt och politiskt svåra att åstadkomma.
Utan ett sådant konkursförfarande riskerar en ordning där aktieägarna drabbas hårt av systemkriser — samtidigt som kreditgivarna hålls skadeslösa — att leda till höga avkastningskrav, hög skuldsättning och därmed hög systemrisk. Hur lockande det än är att straffa bankernas ägare måste man därför ställa sig frågan om det verkligen är klokt att bara straffa ägarna till vissa finansiella instrument i bankernas kapitalstruktur?
Ekonomistas 
Von Mises reder ut detta på längden och tvären i kapitel 17 i Human Action. Finns att ladda ner gratis på nätet. Läser inte ekonomer den nu för tiden, eller är det bara Keynes jultomteteorier och andra fantasifoster och önskedrömmar som gäller?
– För att få ett sunt banksystem ska banker inte omfattas av speciallagstiftning utan behandlas som vilka företag som helst. En del av detta är att inga centralbanker någonsin ska garantera några banker överhuvud taget. Sköter sig inte banker går de i konkurs.
– Guldmyntfot så att pengamängden inte kan manipuleras.
– “Free banking”, dvs privata banker som var och en trycker sedlar och värdepapper, mot den säkerhet i guld de har. Dessa banker tävlar då om kundernas förtroende.
“Nackdelen” med detta är bl a att staten inte då kan manipulera räntan och göra den lägre än vad marknaden skulle ha satt den till. På så sätt kan inte regeringar fabricera ekonomiska högkonjunkturer med medföljande obalanser och krascher.
En annan “nackdel” med guldmyntfot är att mängden guld normalt ökar långsammare än den ekonomiska tillväxten. Keynes och hans anhängar tror att mänskligheten består av idioter som inte kan hantera en långsam deflation. Detta trots att Storbritannien “led” av detta fenomen under sin storhetstid 1815-1914.
Off-shore banker fungerar på ett ungefär som ovanstående. De måste alla sköta sig mycket noggrant för de har inga garantier. Det var också på ett ungefär så ekonomin fungerade i Europa under ett sekel fram till första världskriget.
Man kan översätta detta till ett språk som jag som fysiker i grunden skulle använda:
Samhället, och den del av samhället som kallas för “marknaden” är ett Komplext Adaptativt System (CAS), ett självorganiserat system. För att få detta att fungera så väl som möjligt så skapar man så bra generella lagar man kan, lika för alla.
Man undviker å andra sidan, som pesten, att skriva förordningar som bestämmer vad utfallet ska bli. Det kan man inte göra för ett CAS, försöker man skapar man en stor mängd oförutsebara sidoeffekter, utan att med säkerhet uppnå ens den lilla effekt man sökte.
Att “stimulera ekonomin” eller att sätta upp komplexa regler för banker är som att försöka dämpa vågorna i liten skogstjärn genom att kasta i stora stenblock.
Men det jag föreslår är väl “orealistiskt”. Tron på Keynes och jultomten är för stark.
I dagens läge kan det kanske vara orättvist att endast bestraffa bankernas aktieägare, för politiker har blivit populära genom att “stimulera” ekonomin. Å andra sidan är dumhet inte straffbart. Man kan ju som Paul Krugman få Nobelpris utan att förstå den österrikiska teorin för konjunkturcykeln.
Synen att en guldmyntfot inte skulle kunna manipuleras saknar all logisk och empirisk förankring. Man undrar om “österrikare” läser någon ekonomisk historia överhuvudtaget, eller om man bara studerar sina gurus alster. Att finansiella system utan centralbank skulle vara stabila är även det en syn som endast någon utan ekonomisk-historisk kunskap kan framföra utan att rodna.
Kommentatorer som inte vågar skriva i eget namn bör för övrigt vara särskilt noggranna med att hålla en trevlig ton och att hålla sig till ämnet. Detta inlägg berör inte på något sätt vare sig keynesianism eller Krugman.
Erik Lidström heter han ju
Hej,
Jag vet inte varför det blev “undertallen”, jag har en blogg vid detta namn. Förlåt om du inte uppfattar min ton som trevlig. Jag siktade på saklig.
Frågan du stället på slutet är:
“Hur lockande det än är att straffa bankernas ägare måste man därför ställa sig frågan om det verkligen är klokt att bara straffa ägarna till vissa finansiella instrument i bankernas kapitalstruktur?”
Med bakgrund till det jag skrev ovan är mitt svar “nej”.
Tanken att hålla ägarna ansvariga är att utse en syndabock, att slå på någon som är mindre. Det är politiker som ställt till det och genomreglerat banksystemet på sådant sätt att banker inte kan gå i konkurs utan att det blir mycket stora biverkningar. Det är också politiker som sett till att, genom att centralbanker stöder banker när de har problem, dessa banker lånar ut mycket mer pengar till mycket lägre ränta, än de skulle göra om de stod och föll ensamma. Politikerna har gjort detta för att hålla räntan lägre än marknaden själv skulle ha satt den till.
Fördelen med den österrikiska skolan är att ekonomi där byggs upp logiskt steg för steg, från grunden upp, utan statistisk medelvärdesbildningar över saker som man inte kan gruppera och göra statistik av. Jag läser viss ekonomisk historia. Hayek förutspådde tydligen börskraschen 1929 (enligt Mark Skousen). Räntan hölls för låg 1926-8 enligt honom.
Klart politiker kan manipulera guldmyntfoten också. Men om man kombinerar
– guldmyntfot,
– fri avtalsrätt
– att banker lyder under samma lagar som alla andra bolag, dvs de är inte skyddade av staten på något sätt, staten garanterar varken bankerna eller av individer sparade pengar i dessa banker,
– “free banking”
så har man gjort det mycket svårare för politiker att “göra något”, att “hjälpa till”, etc. Politiker hatar detta, för vi väljare belönar tyvärr dem som “gör något”.
Att hålla ägarna ansvariga handlar om att låta dem betala innan skattebetalarna betalar. Jag har svårt att se detta som att man slår någon som är mindre. Vidare är det fullständigt frivilligt att vara aktieägare till en bank och att banksektorn är reglerad kan knappast ses som en nyhet.
Frågan här var dock om det är lämpligt ur stabilitetssynpunkt att låta aktieägarna bära risk när man samtidigt inte låter kreditgivarna ta några risker. Det är altså en fråga baserad på de restriktioner som jag uppfattar existera. Jag säger inte att dessa restriktioner är önskvärda, utan konstaterar helt enkelt att de verkar finnas. Att då lyfta fram ett komplett alternativt system där inga restriktioner verkar finnas är inte särskilt upplysande.
En annan intressant möjlighet vore att ta bort ägarnas begränsade ansvarstaganade och göra dem (och deras familjer?) personligt betalningsskyldiga om banken råkar på obestånd. Detta var så vitt jag förstår villkoret för att få ge ut sedlar i de svenska enskilda bankerna under 1800-talet. Det är inte konstigt om detta begränsar risktagandet i banksystemet och en sådan reglering (jo, det är en reglering) kanske var mer bidragande till stabiliteten än andra faktorer. Inget hindrar att man inför en liknande regel även i ett centralbankssystem. Helt intuitivt verkar det alltså möjligt att sambandet mellan ägarnas risktagande och den finansiella stabiliteten inte är linjär.
Varför vederlägger du inte Fribankskolan i ett inlägg då? De beskriver ju tre exempel på system utan centralbank (Kanada, Skottland och Sverige) samt två med centralbank (USA, England) och utfallet i de förstnämnda är väldigt mycket bättre enligt författarna. När man nu har så utmärkt empiri bestående av bla väldigt snarlika nationspar (England/Skottland resp USA/Kanada) och resultatet av jämförelsen är entydigt tycker jag inte du ska, helt utan motivering, avfärda dessa.
Att betrakta USA/Kanada som snarlika som bara skiljer sig via olika versioner av fribanker förefaller ytterst märkligt. Som jag redan påtalat har det kanadensiska systemet uppvisat betydligt större stabilitet än det amerikanska även utan fribanker. Det förefaller alltså en aning trosvisst att påstå att det just var fribankerna som ligger bakom skillnaderna. Inte minst eftersom USA också hade sin version av fribanker.
Hursomhelst så har fribankerna enligt österikarna vederlagt sig själv, åtminstone tills vidare, genom att inte överleva den evolutionära processen. Eftersom detta inlägg handlade om något helt annat så tänker jag inte hålla på att tjafsa om detta.
Nu tänker jag medvetet bryta mot Godwin’s lag: bara för att vissa etniska grupper och andra subkulturer mer eller mindre utrotades av nazisterna är de evolutionärt odugliga? Eller för all del, marknadsekonomi avskaffades ju i Sovjetunionen – med din argumentation skulle man alltså 1985 kunnat säga att marknadsekonomin konkurrerats ut av andra system. Eller så kan man i både fallet nazisterna och Sovjetunionen dra den betydligt rimligare slutsatsen att resp stat dödade och förstörde fungerade system – bara för att staten hade kapaciteten att göra det.
Det verkar ju finnas ett fribanksliknande system igång i Schweiz idag, WIR. Jag har bara läst den relativt korta wikipediaartikeln om det men det känns som ett ämne som förtjänar en kommentar här.
http://en.wikipedia.org/wiki/WIR_Bank
Att det bara är aktieägare som ska ta förluster vid bankfallissemang är dock knappast konsensus.
Skuldinstrument (långa icke-säkerställda obligationer respektive konvertibler, s k cocos) som stötdämpare för förluster är en viktig del i regleringsagendorna bland annat för Europas två största bankländer, Storbritannien och Schweiz). Dock förstås tillsammans med högre krav på riktigt kapital.
Om bankerna tvingas utfärda obligationer på ett belopp som motsvarar en rimlig del av balansräkningen kommer det att finnas fordringsägare som är genuint ointresserade av att bankerna tar höga risker. Det torde i rimligt hög utsträckning kunna kompensera att aktieägare kanske vill se högre risker.
Det viktiga är dock att staten garanterar att aldrig under några omständigheter ersätta varken aktieägare eller obligationsägare. Riskkapital måste förstås vara just risk.
“Att finansiella system utan centralbank skulle vara stabila är även det en syn som endast någon utan ekonomisk-historisk kunskap kan framföra utan att rodna.”
Jonas, här tror jag att du är lite för snabb på hanen. Fribanksystem byggda på guldmyntfot har historiskt visat sig vara stabila – stabilare än centralbanksystem i motsvarande länder. Så var det skotska fribanksystemet stabilare än det engelska centralbanksystemet. Kanadas fribanksystem var betydligt stabilare än USAs reglerade system (exempelvis gick inte en enda kanadensisk bank omkull under den stora depressionen). Själv skrev jag en avhandling där jag studerade det svenska sedelbankväsendets funktionssätt under slutet av 1800-talet – och Sverige har aldrig haft ett så stabilt bankväsende som då. Jag skickar dig gärna ett ex. om du är intresserad.
Vad gäller frågan om att straffa bankirer för bankkriser tycker jag att det är en form av populism som missar målet. Huvudorsaken till kriserna är inte bankernas risktagande. Huvudansvaret bärs av expansiv penningpolitik (Kris I) och expansiv finanspolitik (Kris II). Skuldansvar borde därför i första hand utkrävas på annat håll.
Menar du att slutsatserna i sista stycket skulle vara någon form av vetenskaplig konsensus, eller är det dina egna åsikter?
Jag skull gaerna laesa din avhandling om jag faar. Om du laemnar en kommentar paa min blogg saa faar jag din address. Sitter paa engelsk dator i Kina just nu… Haer blockerar den Stora Kinesiska Brandvaeggen de flesta bloggar, jag faar email dock.
Inlägget gällde min oro för att en ordning där aktieägarna bär risk men inte långivarna gör det faktiskt kan vara instabilare än en ordning där varken aktieägare eller långivare bär risk. Att då säga att långivarna ska bära risk är att definiera bort problemet: det är helt enkelt svårt — närmast omöjligt verkar det — att åstadkomma en trovärdig ordning där man faktiskt låter långivarna bära risk under kriser som inte är isolerade till en enskild bank.
I den mån man lyckas finns tekniska lösningar som gör att kreditgivarna bär risk under dessa förhållanden så är det naturligtvis bra. Tillåt mig dock att tveka om cocos kommer att lösa detta. Coco-frälsta kan med fördel läsa detta inlägg på FT-Alphaville.
Per: min svepande kritik baseras på den uppenbara okunskapen hos vissa debattörer om USAs finansiella historia med återkommande och djupa kriser under 1800-talet. Kriser som till slut ledde till att Fed skapades. Jag vet att du vet allt detta, men det blir en aning ironiskt när somliga skyller Fed för att det amerikanska systemet är krisbenäget. Vad jag dock inte visste var att det var den kanadensiska versionen av free banking som var normen. Det är möjligt att den fungerade utmärkt men det har faktiskt det kanadensiska systemet gjort därefter också. Frågan är alltså om det är en free banking-effekt eller en Kanada-effekt som fångas.
Tack för erbjudandet om din avhandling men den står redan i bokhyllan. Även om det troligtvis finns intressanta aspekter hos fribanksystemet så har det inte visat sig särskilt livskraftigt. Oavsett vad skälen till detta är så tror jag därför att det även kan vara intressant att diskutera finansiell stabilitet inom andra system. Exempelvis det vi lever med.
Märkligt att du beskyller andra för okunnighet. Jag nämnde Fribankskolan redan för tre år sean i en diskussion du deltog i och den har funnits tillgänglig sedan många år (jag läste den 2002). Och värt att notera är att det inte bara var i Kanade det fungerade bra utan även i Skottland (samt Sverige, men det verkar du medveten om).
Hmm, länken försvann
Vad gäller det amerikanska systemet före the Fed tycker jag det är viktigt att nämna att trots att detta system var känt som “the free banking system” (senare “the national banking system”) innehöll det två viktiga restriktioner som gör att det inte gärna kan klassas som ett genuint fribanksystem och som i mycket förklarar de återkommande kriserna. Viktigast var att bankerna för varje utgiven sedeldollar var tvungen att hålla 1.10 dollar i reserv i form av statspapper. Detta gjorde sedelmängden inelastisk och ledde till återkommande likviditetskriser särskilt i oktober i samband med skörden. I Kanada fanns inga sådana restriktioner på sedelutgivningen och likviditetskriser förekom inte heller. En annan restriktion var att banker i många delstater bara fick ha ett enda kontor. Detta gjorde bankväsendet pyramidiserat och skört. På 1920-talet fanns det i USA omkring 20 000 banker, medan det fanns 10 i Kanada.
En läsning av den monetära historien tror jag är nyttig – den kan lära oss att centralbanker kanske inte är de självklara institutioner som de flesta tror.
Jonas, det finns inget som är säkert i jordelivet, banker riskerar alltid att gå under och i ett fritt samhälle är allt sammankopplat till allt annat. Man kan aldrig veta exakt vad som kommer att hända om en bank går i konkurs.
Men politikerna har gjort problemet mycket, mycket värre genom att dels skapa centralbanker vars roll är att vara “a lender of last resort”. Om centralbanker inte fanns skulle bankerna inte våga låna ut pengar i lika stor grad. Risken att de ska gå under blir då mycket mindre.
Bankgarantier finns också för att hjälpa de som sparar utifall banken skulle gå i konkurs. De som sparar tittar därför mindre noggrant på bankernas soliditet. Bankerna behöver inte bry sig lika mycket om sitt rykte.
Sedan vill politiker i alla tider att räntan ska vara så låg som det bara går. Alla människor har potentiella projekt de skulle vilja genomföra, bara de hade råd. Låg ränta ger röster.
Allt detta gör att räntan blir lägre än den borde vara, att det lånas ut pengar till fel personer, och att aktörerna på marknaden investerar i fel saker, typiskt i fastigheter och dylikt, istället för i maskiner. Till slut kan skillnaden mellan vad man borde ha investerat i och vad man i verkligeheten satsat på inte överbryggas längre.
En sak som stör mig mycket är att du går ifrån rättsstatens principer i ditt resonemang. Med rättstaten menar jag i Hayeks efterföljd följande:
– Lagen är lika för alla.
– Man kan på förhand veta hur lagen kommer att tillämpas.
Man kan ha ett rättssystem som inte följer rättstatens principer, och det är vad vi har nu.
Jag har en praktisk och en moralisk invändning. Den moraliska invändningen just jag har är att jag anser att alla ska behandlas lika (oavsett vad utfallet blir).
Den praktiska invändningen är att i ett samhälle där rättsstatens principer gäller är det så lätt som möjligt för alla aktörer att självorganisera sig. Detta kräver givetvis att det är rätt lagar som gäller. Hos jägare och samlare gäller att man slår ihjäl alla män som inte tillhör stammen, då är det svårt att leva i stora samhällen tillsammans med individer man inte känner.
Att vi frångår rättstatens principer gör oss alla mycket fattigare eftersom ingen på förhand kan veta hur lagen kommer att tillämpas och därför måste förbereda sig på alla eventualiteter. I det här fallet gäller det inte riktigt stora institutioner, och statens handlande. De har alltid skattebetalare att ta ifrån.
Vad som gäller nu är istället att folk behandlas olika. I en rättstat är den enda fråga man ställer huruvida bankernas ägare brutit mot någon lag. Om så är fallet åtalas de, om inte GÖR MAN INGENTING.
Vad du talar om är att i efterhand justera utfallet av att miljoner människor följt gällande lagar och regler. Om jag inte betalar villalånet säljs mitt hus. Om jag är en stor bank så använder staten istället sin tvångsmakt och tar pengar från en viss grupp, skattebetalarna, och ger till en annan, bankerna som inte får gå under. Staten gör detta direkt via skatter, eller indirekt genom “Quantitative Easing”, genom att trycka pengar. Det senare innebär gigantiska omfördelningar av ekonomiska tillgångar i samhället till dem som får dessa pengar först, från dem som står med svarte petter och bara ser priserna öka.
Jag förstår verkligen inte hur det skulle vara att gå ifrån rättsstatens principer att ägarna till insolventa banker inte kompenseras av skattebetalarna. Det finns inga lagar som säger att de ska kompenseras och att kompensera dem förefaller bryta mot principen att behandla ägarna till olika typer av företag lika. Det intuitivt riktiga, både moraliskt och ur stabilitetssynvinkel förefaller vara att låta aktieägarna ta förluster innan skattebetalarna täcker upp. Denna intuition, åtminstone vad gäller stabilitetsfrågan, är vad jag här ifrågasätter. Moralfrågan har jag inte berört.
Vad gäller övriga resonemang så bortser de från den restriktion jag bygger mitt resonemang på: att inga politiker kommer att låta det finansiella systemet gå omkull.
I en rättsstat stäms en presumptiv förövare inför domstol. Domaren tittar vad det står i lagtexten och dömer därefter.
Här gäller inte detta. I detta fall säger lagtexterna att vissa personer i vissa organisationer ska använda sina omdömen för att bestämma om banker ska räddas eller inte.
Det du funderar över är just detta, huruvida banker ska ges pengar på skattebetalarnas bekostnad. I en rättsstat hade du inte haft något att fundera över. Saken skulle redan vara avgjord enligt på förhand uppställda regler.
Ett par saker till:
Domarens roll i en rättsstat är att döma efter i förhand uppställda regler. Det mesta blir då en mekanisk exercis, men ibland kolliderar två rättsregler. Det är då domarens roll att luska ut vad detta betyder, vad lagen egentligen säger, dvs att upptäcka vad lagen alltid sagt. Så fungerade “Common Law” och så fungerade också germansk, romersk och grekisk rättvisa innan man började “skapa” lag med flit.
Det finansiella systemet kan inte “gå omkull”, det kan bara förändras. Politiker har inte skapat det finansiella systemet. Människan är inte intelligent nog att skapa något sådant. Det finansiella systemet har växt fram av sig självt. Det kommer att finnas kvar oavsett vad politiker gör (utom om någon av Stalins kaliber inför en totalitär stat).
Detta kanske du tycker låter som en petitess, men det finansiella systemet och lagstiftning har båda växt fram organiskt via evolution (inte av en genetisk natur ska sägas), de har aldrig designats av någon förrän helt nyligen och då mycket ytligt.
Hayek, Law, Legislation and Liberty rekommenderas varmt angående båda dessa punkter.
Det är det som är skönt med fasta ideologiska övertygelser som ignorerar de praktiska konsekvenserna av olika handlingsalternativ: man slipper tänka.
Vidare så har den evolutionära process du beskriver lett fram till ett och annat. Exempelvis fribankssystemets undergång och spridandet av centralbanker. Eftersom fribankerna uppenbarligen förlorat det evolutionära slaget så föreslår jag att vi återgår till att diskutera det detta inlägg handlade om.
Detta med att “slippa” tänka är inte underligare än att man i ishockey har spelregler. Domaren “slipper” hitta på regler under matchen.
På samma sätt är en grundlag ett försök att stifta lagar av när man är nykter, så att man inte begår dumheter när man har panik. Det är därför det i Sverige är så svårt att ändra grundlagen.
Den evolutionära processen kortslöts från 1500 och framåt ungefär beträffande lagstiftning. Hayek, i LLL diskuterar detta.
Som jag skriver ovan och Micke nedan så kan inte ett finansiellt system “gå omkull”. Det är ett system. System går inte omkull.
Problemet med frihet är att dess fördelar är okända och oförutsägbara. Det enda vi vet med säkerhet är att det historiskt sett går mycket bättre när det finns frihet istället för byråkratiska regleringar.
Ur systemperspektiv så är det dels viktigt att reglerna är så klara och enkla som möjligt. Det är också viktigt att information sprids så fort som möjligt om man vill att systemet ska kunna anpassa sig så snabbt som möjligt till den rådande verkligheten.
Att stödja banker, betala ut arbetslöshetsersättning i 99 veckor, att stödja bostadsmarknaden när den går ner är att förstöra information. Vi kan inte veta exakt hur marknaden själv skulle agera ifall staten lät alla banker som är på obestånd gå i konkurs, men vi kan göra historiska jämförelser.
Vid börskraschen 1987 gjorde Reagan ingenting alls och blev behandlad som en idiot för detta. Den var ungefär lika stor som kraschen 1929. Efter kraschen upplevde USA den längsta perioden av ekonomisk tillväxt i sin historia.
8 månader efter kraschen 1929 hade arbetslösheten gått ner till 6 procent i USA. Sedan slog Smoot-Hawley-tullarna till “för att skydda den amerikanska ekonomin”. Jag tror det var 2 000 ekonomer skrev förgäves på ett upprop om att inte införa dem. Ett år senare var arbetslösheten uppe i 15 procent. Ett år efter det var den uppe i 25 procent. Det var inte förrän USA gick i krig som nivån gick ner under 10 procent. 16 miljoner i fält när befolkningen är 130 miljoner, och dessutom det faktum att “New Deal” övergavs gjorde att arbetslösheten försvann.
Vid den stora krisen efter första världskriget, som var ungefär lika allvarlig som den 1929, halverade Harding den federala budgeten på två år. Han “sparade sig ur krisen” och det verkar ha fungerat. “The roaring twenties” följde.
http://www.nationalreview.com/articles/226645/not-so-great-depression/jim-powell
“Vad gäller övriga resonemang så bortser de från den restriktion jag bygger mitt resonemang på: att inga politiker kommer att låta det finansiella systemet gå omkull.”
Idén att det finansiella systemet “går omkull” hör man förstås hela tiden, men jag har aldrig sett den belagd. Efter att ha läst en handfull böcker om händelseförloppet 2008 har jag förstått att Paulson, Bernanke och Geithner var extremt stolta över att ha vidtagit exakt de åtgärder som behövdes för att “rädda systemet”. Tillåt mig att tveka.
Låt oss förenkla det hela och säga att “staten” (politiker/centralbank/andra som godtyckligt kan förfoga över skattemedel) kan göra en av tre olika saker när en finansiell institution får problem. Man kan låta den gå under, man kan förstatliga och rekapitalisera den och man kan “gifta bort den” till en större och förhoppningsvis mer välmående institution, ev. med en “hemgift”.
För Lehman, AIG och Bear Sterns vidtog man respektive åtgärd. Det fanns 3^3 = 27 möjligheter för hur man skulle agera, och man vill nu hävda att just precis denna enda kombination av åtgärder var den enda möjliga. Som bevis anförs att samhället ännu inte gått åt h-e.
Varför är det så givet att andra åtgärder/inga åtgärder skulle leda til en så total, omedelbar och fullständig katastrof? Självklart skulle andra åtgärder ha lett till andra utfall, men hur troligt är det att en av dessa är den totala härdsmältan? Det förefaller mig som om man gravt underskattar den “resilience” (svenska?) som finns i systemet.
Menar du att Bernanke och Geithner tycker att det var en bra idé att låta Lehman Brothers gå under?
Motståndskraft/återhämtningsförmåga/-kapacitet
Det var en intressant kommentar av Wolf. Men en uppblåst balansräkning är faktiskt inte enda sättet att genererar en högre avkastning på eget kapital. Man kan tänka sig att högre vinstmarginaler i sig ökar avkastningen på en befintlig balansräkning.
Vad avser guldmyntfot så förstår jag faktiskt inte varför dessa konstiga österrikare är så besatta av den. Problemet är väldigt sällan en M0 som löper amok, utan snarare penningmultiplikatorn/velociteten som kan ha kraftiga svängningar. En guldmyntfot löser knappast det problemet.
Anledningen till att österrikarna är så “besatta” av guldmyntfoten är logiskt härlett i Human Action. Här är en länk:
http://mises.org/resources.aspx?Id=3250&html=1
Den är inte lättläst direkt, inte för att den på något sätt skulle vara oklar dock. Mastig kanske är bästa ordet, men väl värd besväret. Själv är jag halvägs genom den en andra gång och det får nog bli en tredje om något år.
Jag köpte den fjärde upplagan från 1966 i tryckt skick.
Det är kapitel 17 som behandlar pengar. Börjar på sid 398. Direkt i början och på sidan 427 diskuterar han varför “velocitet” är “a spurious notion”. “Matematiska ekonomer” har gjort en abstraktion man inte får göra om man ska förstå ekonomi.
Von Mises-institutet marknadsför annars hellre första upplagan från 1949 som de arbetat hårt på i en “Scholar’s Edition”. Om jag förstått rätt så tycker de att den första är bättre. Hans behandling av monopol tror jag försämrades lite grand, annars skiljer de sig mycket lite åt.
Läser du tyska kan du läsa föregångaren från 1940. Von Mises var jude och flydde först till Geneve. 1940 var han tvungen att fly genom Frankrike framför de invaderande tyskarna och bosatte sig i USA.
Angående penningmultiplikator som kan ha kraftiga svängningar, så är väl detta en funktion av hur låga kapitaltäckningskrav som ställs på finansiella intermediärer, såsom banker (ju lägre kapitalkrav, desto högre instabilitet). M3 utgör en väldigt stor del av den globala penningmängden, till exempel, och den enskilt viktigaste faktorn i att kontrollera penningmultiplikatorn är nog kapitaltäckningskravet tror jag.
Hade en bank mycket guld i valvet förr (under en guldmyntfot) kunde man vid en visuell inspektion se att kapitaltäckningsgraden var god i relation till balansomslutning. Granskar man en bankbalansräkning idag är det i praktiken omöjligt att bedöma huruvida banker är välkapitaliserade eller ej. Därmed blir även en metallmyntfot ett väldigt enkelt sätt att vidmakthålla funktionella kapitaltäckningskrav på bankerna.
I min ödmjuka mening går det heller inte att direkt applicera den traditionella, statiska, monetära kvantitetsteorin med ett lyckat utfall, då ett modernt fraktionellt reservsystem fungerar fundamentalt annorlunda än vad den tidens (pre 1920) monetära system gjorde. Det skulle kanske i så fall vara något nytt påfund, i Richard Cantillons anda, med olika omsättningshastigheter i olika sektorer av ekonomin.
Med avseende på vad evolutionen kommer att lära oss tvivlar jag på att nuvarande finansiella paradigm kommer att bestå särskilt länge. Många glömmer att det existerande systemet är ett resultat av ett misslyckat Bretton Woods som lider av Triffins dilemma. Det ska bli intressant att se vad som kommer istället. Kanske läser våra makthavare Hortlunds avhandling.
Väldigt intressant debatt i övrigt.
Intressant att ingen i tråden velat plocka upp sakfrågan i Jonas inlägg. En nyckelparagraf i Wolfs kolumns förefaller mig vara denna:
“In short, when banks tell us that 15 per cent (or something in that neighbourhood) is their target returns on equity, they are saying that their businesses are very risky and/or protected against competition and/or well subsidised and probably a bit of all three.”
Jag tror att nyckeln till ökad stabilitet inte är att garantera det höga risktagandet. Snarare ska man agera för att minska oligopoltendenserna samt upphöra med statliga subventioner. Wolf lyfter som sagt fram tre förklaringar till det höga avkastningskravet hos banker – inte bara en förklaring som du skriver i ditt inlägg.
Jag har också svårt att se hur det höga avkastningskravet kan tolkas enbart som ett rationellt svar från en högriskbransch, med tanke på den moraliska risk som finns inbyggd i de konstanta hjälppaket som regeringar pytsar ut.
Martin: Jag har missat din kommentar. Visst finns det subventioner men det krävs även monopolmakt för att dessa ska resultera i höga avkastningskrav. Jag har lite svårt att köpa monopolmakt som en viktig förklaring av flera skäl. För det första förefaller avkastningskraven vara relativt likartade i länder med väldigt olika bankstruktur. För det andra så har avkastningskraven legat på denna nivå under lång tid när bankmarknaderna avreglerats och öppnats upp för konkurrens. Snarast verkar avkastningskraven höjt i samband med denna avreglering och det verkar svårt att förklara detta med minskad konkurrens.
Finns det några kunniga ekonomer som förespråkar guldmyntsfot? Och då menar jag inte “sanningssägande” rättshaverister på nationalreview, mises institute eller fox news.
Hela den här rättshaveristsituationen påminner väldigt mycket om en situation i ett annat fält: naturvetenskapen, nämligen växthuseffekten/IPCC. Där råder det närmast total enighet bland forskare (finns alltid enstaka galningar i alla fält), men ändå hörs dom där rättshaveristerna mest i media etc. Ofta är det samma människor som argumenterar emot konsensus i flera fält parallellt. Det gäller säkert även här.
1) om argumenten ar bra finns det inget behov av att forsoka misskreditera kritiker som rattshaverister
2) ar det nagot vi har lart av vetenskaplig historia sa ar det att ivrigt forsvarande av konsensus inte ar nagot positivit
Givetvis kan även rättshaverister argumentera bra emellanåt. Gå in och fråga på misu på su och fråga. Givetvis bör även konsensus ifrågasättas, ständigt! Men att i ett och samma inlägg vilja avreglera hela marknaden, införa guldmyntfoten, samt beklaga sig över att Krugman “inte förstår”, faller väl lite pladask? Det här är ju så radikalt att marxism framstår som mjukglass.
Jonas, jag hoppas du låter mig försvara mig mot anklagelsen att vara en rättshaverist därför att jag uttrycker tivel om Paul Krugmans kompetens.
Jag påstår att samhället i allmänhet, och ekonomin i synnerhet är ett exempel på ett komplext adaptativt system. Enklare exempel på detta, eller åtminstone på självorganisation, är en fågelflock som bara styrs av tre enkla regler.
http://en.wikipedia.org/wiki/Flocking_%28behavior%29
En myrstack är också ett sådant exempel. Det finns inga myrarkitekter, projektledare, etc. Det finns bara myror med en hjärna stor som ett dammkorn ungefär som alla gör “myrsaker”.
Egentligen är teorier om självorganisation bara nya etiketter på Adam Smiths insikter, som när han t ex sade att
“Little else is requisite to carry a state to the highest degree of opulence from the lowest barbarism but peace, easy taxes, and a tolerable administration of justice: all the rest being brought about by the natural course of things.”
Ett problem med detta synsätt är att vi som människor inte kan se, höra, känna eller ta i detta komplexa system som samhället är. Myror vet inte hur en myrstack fungerar. Människor förstår inte hur en marknadsekonomi fungerar. Här säger jag inte att jag är smart och vissa andra är dumma. Vad jag säger är att samhället är ett så komplext system att endast en allvetande gud kan förstå det. För den mänskliga hjärnan är det ett problem av oändlig komplexitet.
För att samhället ska utvecklas i en riktning med ökande välstånd måste man se till att det är så bra regler som möjligt som gäller. Österrikisk ekonomi, och om jag förstår rätt, i stort sett alla ekonomer före Keynes arbetade på att försöka förstå just dessa spelregler och hur man bäst ska justera dem. Det var detta Popper menade med “piecemeal social engineering”, en term som hans vän Hayek inte tyckte om även om han höll med om idén. Poängen är att om man vill förbättra utfallet bör man ändra en eller ett par lagar i taget och sedan vänta (mycket) länge för att se vad utfallet egentligen blir.
Keynes förkastar nästan helt synen att ekonomin är ett komplext system, för om man ser ekonomin som ett komplext system så kan man inte inte försöka agera på den “utifrån”. För det första så finns det inget “utifrån” man kan agera från för att stimulera ekonomin. För det andra är försök att stimulera en ekonomi massiva angrepp på synliga symptom vars orsaker man inte kan komma åt på så sätt. För det tredje så kan man inte bestämma vilket utfall ett komplext system ska ge. För det fjärde så vet man att stora störningar på ett komplext adaptativt system kommer att få systemet att svänga. Dvs en “stimulans” kommer att ge vågor av boom and bust som kommer att fortplanta sig i ekonomin.
Om Krugman vore naturvetare och föreslog motsvarigeheten till “Keynesiansk stimulans” för att förbättra datormodeller av komplexa system eller för att påverka och förstå biologiska system skulle han kuggas. Den österrikiska teorin om konjunkturcykeln är däremot ett exempel på systemtänkande.
Denna diskussion gäller varken von Mises, guldmyntfot eller fribanker. Det är i mina ögon inte särskilt intressant att visa upp en utopisk och idealiserad bild av ett finansiellt system som aldrig funnits – och troligtvis aldrig kommer att finnas – som kritik mot försöken att få existerande system att fungera bättre. Funkar inte en viss avreglering så blir svaret från dessa röster alltid att man inte gått långt nog. Lustigt nog hamnar dessa röster aldrig i slutsatsen att eftersom vi inte kommer att nå Nirvana (dvs minimal statlig inblandning i finanssektorn) så bör vi inte avreglera alls utan bör behålla järnhård statlig reglering av kreditgivningen.
“Lösningar” som inte tar den ekonomisk-politiska restriktionen att politiker inte kommer att riskera att det finansiella systemet går omkull bedömer jag som icke-trovärdiga. Det intressanta är dock inte att jag gör detta utan att marknaden också kommer att göra samma bedömning. Därför kommer stora finansiella institutioner att kunna fortsätta låna billigt och risken för en systemkollaps kommer inte att prissättas.
Min enkla fråga var om det, givet dessa restriktioner, ökar eller minskar risken för en systemkris att låta aktieägarna förlora sina pengar när bankerna de äger blir insolventa och behöver statligt stöd. De som hellre vill diskutera vilken utgåva av Human Action som är bäst eller guldmyntfoten kan väl göra det när inlägg på dessa teman dyker upp. Jag kommer inte heller att tillåta en diskussion om växthuseffekten i denna tråd.
Svar “nej”, eller snarare “din fråga är absurd”. Systemet kommer inte att drabbas av någon kris. Det kommer att anpassa sig till vad man än gör.
Läser jag din fråga som “vad är bäst att göra för att bevara och öka Sveriges och världens välstånd” så är mitt svar följande:
Ju snabbare förluster likvideras i systemet, desto snabbare kommer en anpassning att ske. Därför ska inga banker ha något stöd alls. Stöder man en bank, håller man hoppet levande om att andra banker också kommer att stödjas om de kommer på obestånd och skriker tillräckligt högt. Man försenar därför systemets anpassning. Att stödja banker är som att amputera ben med nagelfil. Det gör lika ont som med en såg, men under längre tid.
Duger det?
Om någon svensk storbank skulle få allvarliga problem och lämnas utan statligt stöd med likviditet eller rekapitalisering skulle med stor sannolikhet det svenska (och nordiska) banksystemet som vi känner det i dag kollapsa, med följder som väl kan bli tvåsiffriga BNP-fall och en därpå följande permanent lägre BNP-bana. Det är den kontrafaktiska situationen.
I den situation vi faktiskt befinner oss i, där svenska banker fick omfattande stöd 2008-2009 och där staten framgångsrikt tog över två krisbanker 1992-93, talar mycket för att svensk tillväxt kommer att ligga kring 2 procent under resten av min livstid; kanske mer om länderna i omvärlden sköter sig.
Låt mig konstatera att amputationen förefaller mig betydligt behagligare än vad fallet bleve om ECB och Tyskland skulle välja den österrikiska guldplätterade sågen när eurokrisen slår in i Deutsche Bank.
Medan mitt ben långsamt kapas av de icke-upplysta bankstödsmesarnas nagelfil underhåller jag mig bl a med Caplan: http://econfaculty.gmu.edu/bcaplan/whyaust.htm
Ursäkta en dum fråga, men i följande mening:
“Utan ett sådant konkursförfarande riskerar en ordning där aktieägarna drabbas hårt av systemkriser — samtidigt som kreditgivarna hålls skadeslösa — att leda till höga avkastningskrav, hög skuldsättning och därmed hög systemrisk.”
Hänvisar du då till bankens kunder när du skriver kreditgivare?
Delvis, men framförallt de som äger bankobligationer.
Om en bankkonkurs leder till att aktieägarnas kapital raderas ut, och att obligationsinnehavarna får det som eventuellt blir över, hur förändras din analys då?
Om de som köpt obligationer i banker inte skall kunna förlora pengar i en konkurs, så bör de inte få mer i ränta än vad man får genom att köpa tex Svenska statens obligationer.
“Inte ska kunna” ska inte läsas normativt utan som en beskrivning av vad vi sett i flertalet finansiella kriser i utvecklade länder de senaste decennierna. Det avgörande för analysen är vad obligationsägarna förväntar sig. Om de förväntar sig att bli räddade så kommer riskpremien att vara mycket låg vilket alltså innebär att bankerna inte behöver betala särskilt mycket mer än staterna för sina lån. Om de däremot förväntar sig att bära en del av kostnaden av en konkurs så kommer det att finnas en återhållande kraft för skuldsättningen.
Om du delar in tänkbara händelseförlopp i två delar:
1) Staten ser till att de som köpt obligationer i från banker inte förlorar ekonomiska resurser, även om de har köpt obligationer i “slarviga banker”
2) “Staten” ser glatt att idioter som satsat pengar i fjantbankobligationer blir av med sina pengar, eftersom idioter bör bli av med sina ekonomiska investeringar
Hur ser din ekonomiska analys ut då?
Bonusfråga: Om det är önskvärt att bankobligationsinnehavare blir av med sina ekonomiska tillgångar, hur bör lagarna utformas?
Jag ser inte skillnaden mellan dessa frågor och den jag precis svarat på. Saken är dock den att ordnade konkurser är svåra eftersom systemet är så känsligt för självuppfyllande förväntningar. Blotta misstanken om att en bank inte kommer att kunna betala leder till skyhöga upplåningsräntor, eller till totalt kreditstopp. Detta kommer i sin tur att leda till panikförsäljningar av tillgångar som leder till att även den mest solventa institution blir insolvent.
Situationen motsvarar att banken drar in ditt bolån från en dag till nästa. Givet att det inte står någon annan bank redo att låna ut till dig måste huset säljas inom 24 timmar. Om inte huset/bankens tillgångar är fullständigt likvida så kommer du att göra stora förluster. Situationen motsvarar också vad som riskerar att hända i vissa europeiska länder: misstankar om betalningsinställning kombinerat med avsaknaden av en trovärdig lender of last resort leder till höga riskpremier som i sin tur kan orsaka insolvens.
De rimligaste ideerna om hur ett konkursförfarande bör utformas är sk debt-for-equity swaps, dvs kreditgivarna obligationer byts mot aktier när någon signal tyder på att banken riskerar att gåunder. Detta ger kreditgivarna del av den uppsida som finns om tillgångarna är felvärderade, smatidigt som de får ta smällen om banken de facto är insolvent. Luigi Zingales vid Chicago har skrivit mycket om detta vilket jag har refererat här på bloggen flera gånger.
Frågan är dock om det är en framkomlig väg i praktiken: Simon Johnson (fd chefsekonom på IMF) ställer sig tveksam, liksom Anant Admati, finansexpert på Stanford. Båda har mycket goda argument och de förespråkar i stället kraftigt höjda kapitaltäckningskrav.
De som säger att staten naturligtvis inte ska rädda banker riskerar att göra sig till bankernas nyttiga idioter. Genom att förespråka en lösning som saknar trovärdighet abstraherar man bort från behovet av reglering (“om vi bara låter bankerna gå i konkurs så kommer marknaden att hantera detta”) och slutsatsen blir business as usual. Bankerna kommer att kunna fortsätta skuldsätta sig med skattebetalarnas implicita försäkring i ryggen.
Varför löser man inte detta kontraktsmässigt? Bolån, antar jag (kanske borde läsa igenom avtalet jag skrivit på noggrant någon gång!), kan inte sägas upp över natten. Kan inte bankerna köpa optioner/terminer på framtida finansiering? Priset på en sådan option skulle också avspegla/avslöja bankens sundhet.
Så länge som den globala ränte- och penningbluffen styr = vanstyr världsekonomin – så blir det nog ingen jävla ordning på någonting som har med banker att göra, tror jag… – nej för fan – är jag rätt säker på.
Blir inte det här ett cirkelargument? Höga avkastningskrav leder till hög belåning som leder till hög risk som leder till höga avkastningskrav. Om man reglerade bankers (och andra saker som inte kallar sig banker men som fungerar som det) belåningsgrad så kommer man till rätta med problemet som jag ser det.
Inte ett cirkelresonemang eftersom risken bestäms av systemrisken som ingen enskild aktör betraktar som annat än en exogen chock. Det individuellt rationella är kollektivt rationellt om det finns stora externa effekter. Och den enskildes bidrag till systemrisken är just en extern effekt.
Naturligtvis är kapitaltäckningskrav, dvs reglering av belåningsgraden, ett naturligt sätt att försöka hantera detta. Att det inte är helt enkelt att begränsa skuldsättningsgraden via regelverket är också tydligt.
Ett konkursförfarande för finansiella institutioner som på ett ordnat sätt kan skriva ner värdet på skulderna utan att systemet fryser ihop på vägen vore mycket önskvärt. Problemet är bara att det verkar väldigt svårt att få tillstånd ett sådant system.
“Problemet är bara att det verkar väldigt svårt att få tillstånd ett sådant system.”
Hmmm… – Jonas – är det ej så att det ALLTID har varit, är och alltid kommer att vara svårt – att få tillstånd till sådant som skulle kunna leda bort ifrån de ständigt återkommande s k “finansiella kriserna” ❓
Du har naturligtvis rätt. Mitt perspektiv var systemperspektivet.
Men angående konkursförfarande så har väl USA ett bra system med FDIC. Problemet är väl att krisen kom från det oreglerade skuggbanksystemet, inte det reglerade banksystemet. Vilket är anledningen till att saker som fungerar som banker men som inte kallar sig för banker bör regleras som banker.
Jag tycker att faktiskt att det finns en hel del belägg från krisens erfarenheter för att regleringar faktiskt fungerar. I de flesta (alla?) fall där det har gått snett så har regleringar antingen luckrats upp eller inte funnits alls.
“Men angående konkursförfarande så har väl USA ett bra system med FDIC. Problemet är väl att krisen kom från det oreglerade skuggbanksystemet, inte det reglerade banksystemet.”
Freddie Mac, Fannie Mae, Merrill Lynch, Northern Rock mfl var val anda alla reglerade banker, eller?
“Skuggbankssystemet” var val inte i narheten av att stalla till med lika stora problem?
von Hayek i all ära, men jag håller med dig Jonas, det här “österrikiska” guldtramset är bara för mycket:
Jonas skriver att “Finansiella kriser är enligt detta synsätt chocker orsakade av av kollektiva beslut som ingen enskild aktör råder över.”. Det är väl bara delvis sant. Det är skillnad på banker och banker. Handelsbanken har ju t ex skött sin utlåning på ett mer professionellt sätt än t ex Gotabanken och Nordbanken. Genom att staten tog över de två senare bankerna, varvid aktieägarna förlorade sina insatta medel, har man indirekt belönat Handelsbankens aktieägare, genom att de får behålla sina medel, för att de via styrelsearbete åstadkommit en professionell utlåning.
Ytterligare ett exempel är Carnegie. Genom att staten tog över denna misskötta bank, så uppmuntrade man indirekt andra banker som skött sig bättre. Hade staten istället tagit över Carnegies dåliga miljardlån, hade det varit en moralisk katastrof som fått följder i samhällets sätt att fungera – en russifiering.
Misstanken som många skattebetalare, nog inte utan rätt, har är att vissa stora banker med goda kontakter i det politiska systemet kan få sina problem lösta “vid sidan om”. Ett exempel på en “vid sidan om”-lösning som mer eller mindre gått tidningarna förbi och som kostade svenska skattebetalare åtskilliga 10-tals miljarder kronor är hur SE-banken räddades i samband med kronkrisen 1992. Strax innan den fasta växelkursen övergavs var SE-banken extremt utsatt. Man hade systematiskt lånat in i utländsk valuta till lägre ränta för att kunna låna ut till högre i svensk valuta. Men efter övergivandet av den fasta växelkursen fanns det plötsligt inget problem. Orsaken var att staten låtit SE-banken att växla enorma belopp från svenska kronor till utländsk valuta till den gamla förmånliga kursen, strax innan dörren stängdes.
Om EU’s stater, på skattebetalarnas bekostnad, tar över dåliga lån i enorm omfattning från vissa privata storbanker, är det svårt att slita sig från misstanken att det kan finnas hänsynstaganden utöver omsorgen om medborgarna inblandade.
Vi förväntar oss att en bank ska göra en professionell analys av en låntagare, oavsett om denna låntagare är en person eller ett företag eller t o m ett land. Det är deras jobb att kontrollera vart pengarna går. Att vara bankman är inte bara att jämföra räntor. En bankman måste göra sitt jobb, även om det innebär att gå mot strömmen, när ett land, som t ex Grekland eller Italien, lånar pengar på ett sätt som ligger långt utöver deras återbetalningsförmåga.
Visst är det skillnad på bank och bank men ingen är säker i en systemkris som den hösten 2008. Se min kommentar till Cosmoskitten kl 7:47.
Visst, i rent naturvetenskaplig mening är ingen säker någonsin men i praktiken kan man vara säker
http://www.e24.se/business/han-har-en-krigskassa-pa-300-miljarder_1074769.e24
Tyvärr gjorde RB:s mfl ingripande att SHB inte fick tillfälle att använda denna kassa för att ta över tex resterna Swedbank.
Intressant artikel om handelsbanken. Till Jonas: Om vi bortser från förslagen att låta bankerna gå i konkurs till höger och vänster och fokuserar på hur vi ska undvika en bankkollaps – då blir väl frågan: Hur ska man tillföra pengar? Ska man, som nu, köpa nyutgivna grekiska obligationer och indirekt ta över bankernas dåliga lån, eller ska man rekapitalisera bankerna, i utbyte mot ägande i dessa?
Alltså har min tes bevisats lg: ansvariga politiker kommer inte ens att riskera ett haveri av finanssektorn. Alltså kommer normala spelregler för konkurrens och risksprissättning inte att fungera. Det blir nog en riktigt bra finansmarknadsreglerare av dig, lg. Dina kommentarer tyder på mycket god probleminsikt om vilka typ av kontrakt och försäkringar som man måste reglera fram.
vad hände med att hålla en trevlig ton..
Det var trevligt, Andreas. Jag tycker ärligt att lg visar bra probleminsikt, dock utan att dra en del slutsatser som jag anser vara rätt naturliga.
Okej. Bra.
Options-/terminslösningen då? Istället för att kräva att banker har 5% eget kapital – kräv att de har säkrad finansiering ett år framåt eller liknande. Är de osunda kommer den finansieringen bli dyr men problemet kommer inte uppstå över natten utan ganska långsamt.
Ja, lg, i diskussionerna kring Basel III så ingår även hårdare reglering av bankernas likviditet, inte bara deras kapitaltäckning. Eftersom bankernas samhällsvärde till stor del består i att via löptidsomvandling möjliggöra att likvida medel kan användas till produktiva investeringar så innebör dock även likviditetsregler kostnader. Om man helt skulle förbjuda löptidomvandlingen och tvinga bankerna att låna upp med samma löptid som de lånar ut till så skulle likviditetsrisken helt kunna undanröjas. Det innebär dock även att en stor del av bankernas produktiva roll i ekonomin skulle försvinn (eller troligare, ta sig nya och märkliga uttryck). Man kan även reglera bort solvensrisken genom att kräva 100 procent kapitaltäckning, vilket Martin diskuterat tidigare.
Finansmarknadsreglering är ett fascinerande och viktigt område — görs det fel riskerar man att förvärra de problem man försöker lösa, eller skapa nya som man inte förutsätt. Det finns en mängd rapporter som skrivits om detta de senaste åren som diskuterar kapitaltäckningskrav, likviditetsregler, konkursförfaranden och en mängd andra saker. Jag tror dock inte vi kommer att komma så långt här i denna diskussion genom att titta på någon enskild åtgärd här och där.
Som alltid när det gäller regleringar så gäller det att veta vad man vill uppnå och varför. Mitt inlägg utgick från detta: man vill låta aktieägarna bära risk då förhoppningen är att detta ska minska risktagandet i banksektorn. Jag är dock inte säker på att detta är rätt medel att uppnå detta mål på. Risken är att effekten blir precis den motsatta.
Min käpphäst är egentligen Securum/Retriva. Ta över bankerna men LÄGG SEDAN NER DEM! Avveckla krediter, kundstock osv i god ordning men lägg ner dem. Uppenbarligen har banker som Swedbank (Föreningsbanken/Sparbankerna) som två gånger på 20 år varit när konkurs en skadlig företagskultur. Den får man inte bort genom statliga övertaganden. Man kunde kanske tom konfiskera pensionsavsättningar och liknande så att det svider även personalen för som var en del av denna ruttna företagskultur.
Kan inte låta bli att kommentera debatten om guldmyntfoten: Håller helt med Jonas om att drömmarna om guldmyntfoten saknar historisk förankring. Guldmyntfoten fungerade ju t ex dåligt under den utdragna 30-tals-depressionen, eftersom penningvärdet tidvis okontrollerat ökade, i takt med att värdet på guldet steg.
Om man ska söka efter några fördelar med guldmyntfoten så är det väl att den är lätt att begripa och att kontrollera. Annars finns finns det nog bara nackdelar. Den grundläggande nackdelen är att det faktiskt är väldigt irrationellt att knyta en valuta till en viss vara, när det finns tusentals varor och valutans stabilitet bara kan mätas i till vilka priser alla dessa varor handlas. Därför är det nuvarande systemet nog det bästa som man kan komma på. Man mäter den sammanlagda prisutvecklingen på alla varor och försöker att styra valutans värde så att denna utveckling blir noll eller väldigt låg. Svagheten med denna metod är att det är svårt för gemene man att bedöma om inflationen mäts på rätt sätt. Det finns kryphål här, i samband med att varornas själva, t ex datorer, ständigt ändras så görs anpassningar som är svåra att kontrollera och där myndigheter kan frestas att använda anpassningar som underskattar den verkliga inflationen.
Men även med dessa reservationer så kanske det nuvarande systemet ändå det bästa vi sett hittills. För att återkomma till guldmyntfoten, så är visar ju den senaste tidens stora svängningar i guldvärdet orimligheten i en sådan låsning. Rent hypotetiskt, skulle man kunna eliminera dessa svängningar genom att låta hela världen övergå till guldmyntfot. Men då skulle grundidén med valutans koppling till guldet redan vara förlorad eftersom man skulle få en bakåtkoppling, som gör att man kan minska guldvärdet genom att inflatera den globala valutan.
Valutasystemet var inte bättre förr.
Jag förstår inte hur någon kan säga att “guldmyntfoten inte fungerade på 30-talet. Då rådde guldmyntfot. Samtidigt startade Hoover det som under Roosevelt döptes om till “New Deal”, statsugifterna ökades massivt, regleringen av den amerikanska ekonomin ökade drastiskt. Smoot-Hawley-tullarna infördes, Fed minskade penningmängden.
Men 1920-22 halverade USA statsbudgeten vid en nästan lika djup kris som den initiala 1929. Då gick ekonomin som tåget efteråt. Med ditt resonemang har jag visat att guldmyntfoten fungerar väl.
Som det påpekades för mig ovan så kan inte guldmyntfoten inte ensamt hindra manipulationer av ekonomin.
Ditt sista argument har du inte tänkt igenom. Att guldkursen varierar våldsamt nu när den inte är knuten till nästan alla världens valutor är inte konstigare än att järnmalmspriserna varierar. Vore världens valutor knutna till guld skulle en variation upp och ner betyda samma sak som att alla valutor i världen skulle gå upp och ner synkroniserat jämfört med alla andra varor (om man ser pengar som en vara, vilket man kan göra). Det händer inte nu och det skulle inte hända med en guldmyntfot heller.
Ur Wikipedia (http://en.wikipedia.org/wiki/History_of_the_United_States_dollar):
During the Great Depression, every major currency abandoned the gold standard. …. In the United States, the Federal Reserve was forced to raise interest rates in order to protect the gold standard for the US dollar, worsening already severe domestic economic pressures. After bank runs became more pronounced in early 1933, people began to hoard gold coins as distrust for banks led to distrust for paper money, worsening deflation and depleting gold reserves.[2][3]
Guldmyntfoten förvärrade depressionen.
Jag har en liten undran här som jag hoppas Jonas tillåter.
Såvitt jag kan se så har människan ett inneboende behov av att lösa problem när vi ser dem. Om vi inte har intressanta problem att lösa är livet ganska tråkigt. Och när något går illa brinner vi av iver att göra något åt problemet. Vi känner oss tvungna att agera och belönar de politiker som visar handlingskraft.
Det sägs någonstans att ju tidigare ekonomier under 30-talets kris frångick guldmyntfoten, ju bättre gick det för dem.
Min undran är om orsaken inte är den att handlingen “frångå guldmyntfoten” tillfredställer behovet att göra någonting under relativt lång tid, och att denna handling är långt mindre skadlig för ett lands ekonomi än alternativ som att “skydda” ekonomin med tullar, höja skatterna och investera i beredskapsarbeten, “rädda jobb” genom att göra det svårt att avskeda, “hjälpa fattiga” genom att införa minimilön och “stödja jordbruket” genom att slakta 6 miljoner grisar och gräva ner dem (som man gjorde i USA under Roosevelt).
Erik, jag har också en liten fråga,
finns det några etablerade, tunga makro-ekonomer som förespråkar detta eller är det enbart rättshaverister och dylikt (du kan inte förneka att man mest hör dessa skrika om att införa guldet och att växthuseffekten är en lögn)?
Om det är något amerikanska makro-ekonomer är överens om, oavsett om dom är höger eller vänster (ta tex Mankiw vs Frankel eller DeLong), så är det att allt detta tugg om guldmyntfoten bara är fånigt trams uppdiktat av rättshaverister.
Jag blev politiskt medveten på slutet av 70-talet då man blev kallad för rättshaverist eller fascist om man tvekade om huruvida Sovjet, Kuba eller Khadaffi var den sociala rättvisan inkarnerad. 1987 blev Reagan kallad för en senil idiot och krighetsare för att han uppmanade Gorbatchev att öppna muren.
Jag är inte särskilt bevandrad i vad etablerade ekonomer tycker och tänker. Jag ser på problemet som fysiker, för alla komplexa system är i grunden lika, och ser man ekonomin som ett komplext system så är svaret ganska enkelt (fast djävulen sitter i detaljerna förstås!). Några exempel har jag dock, även om jag finner hänvisande till auktoriteter ovetenskapligt. För att göra samma sak så sade Einstein att det hade räckt med att en person visade att han hade fel (detta efter att hundra personer påstod att relativitetsteorin var felaktig).
Alan Greenspan var åtminstone en gång i tiden för guldmyntfoten.
http://www.usagold.com/gildedopinion/greenspan.html
Hayek fick Nobelpris för vad han skrev om konjunkturcykeln och han förespråkade fria banker så vitt jag vet för han ansåg att guldmyntfoten inte räckte till. Hayek är också en pionjär (fast Smith var före förstås) att se ekonomin som ett exempel på självorganisation som skapar “an extended order”.
Mark Skousen har skrivit en bok om guldmyntfoten, åtminstone de tekniska aspekterna. Jag sitter bakom den “Stora Kinesiska Brandväggen” just nu, och just denna bok kommer jag inte åt hos Amazon. I hans “Economic Logic” skriver han uppskattande om den.
Mises har du redan avfärdat, andra tycker dock om honom och Human Action: “The Grand Old Man of Economics” enligt Library Journal. Human Action “… ought to be on the bookshelf of every thinking man.” (Wall Street Journal). “Human Action is a magnificent book, intellectual power roars through it like a great wind; it has the impetus of first-rate polemic and the impeccable coherence of Euclid.” (The Economist).
Om du vill förstå systemperspektivet så rekommenderar jag varmt “Hidden Order: How Adaptation Builds Complexity” av John Holland
Såvitt jag kan se så torde det vara ganska lätt att visa att på en fri marknad, där priser kan gå både upp och ner (dvs löner går både upp och ner och det gäller fri kontraktsrätt på alla områden), och där man använder ett visst medium för utbyte, guld, snäckskal, cigaretter (som alla används som pengar), och människor beter sig som människor, så är systemet självdämpande, och svängningarna i systemet är så små som de kan vara i ett fritt system.
Dvs, det kan hända att “animal spirits” gör att “alla” eller nästan alla får panik eller blir euforiska. Gradvis kommer dock människor att söka efter bättre information än “vad alla vet”. Rent intuitivt, eftersom alla människor i slutändan måste anpassa sig till sina egna konkreta verkligheter, kan jag inte se annat än att systemet är “självdämpande”, precis som stötdämparna på en bil.
Vad vi borde rikta in oss på är därför bl a hur fort saker och ting dämpas ut i systemet. Detta måste avvägas mot t ex hur snabbt ekonomin växer med olika regler. Ju snabbare information fördas i systemet desto fortare kan det dock anpassa sig, så mycket är uppenbart, och priser är signalsystemet för resursallokering i en marknadsekonomi.
För att få en spiral där panik leder till minskad efterfrågan som leder till mer panik, osv i all oändlighet så måste något annat till än en fri marknad. Regleringar av utfall klarar av detta galant, dvs försök att planera vad marknaden ska åstadkomma. Detta kan man inte göra, vilket jag kan säga med hundraprocentig säkerhet.
Varje försök att reglera utfall, t ex hyresregleringar, en ränta som sätts av en centralbank, minimilöner, kommer i ett komplext system att få första, andra, tredje, etc ordningens sidoeffekter som inte kan förutses på förhand. Att ändra penningmängden kommer också att få bi-effekter. En guldmyntfot är ett sätt att göra penningmängden så stabil som möjligt genom att koppla valutor till något fysiskt vars mängd inte går att ändra annat än marginellt. Snäckskal användes på samma sätt i Afrika.
Jag vet inte om du hänger med i detta resonemang, jag ber om ursäkt, men jag tror inte riktigt du förstått hur komplexa system fungerar. Gjorde du det skulle du inte be mig citera auktoriteter. Fundera gärna på hur myror kan bygga en myrstack.
Jag har också en liten undran.
Är det verkligen sant att börskraschen 1987 var ungefär lika stor som den 1929? Dow föll ju 90% 29. Är det också verkligen sant att arbetslösheten föll efter finanskraschen 29? Enligt de data jag har sett var det en stadig ökning hela vägen.
Sowell i “Intellectuals and Society” på sidan 72 säger att arbetslösheten var 6.3 procent 8 månader efter kraschen. “The unemployment rate was already trending generally downward for several months when the Smoot-Hawley bill was passed, a trend that reversed itself just five months after the new tariffs went into effect.”
Sowell citerar “FDR’s Folly” av Jim Powell vill jag minnas.
Enligt Friedman och Schwartz var det regeringsingripanden som omvandlade “a garden-variety recession into the worst economic calamity of the century”, citerad i Mark Skousen, Economic Logic, andra upplagan sid 227.
Erik: Vad Friedman och Schwartz anser vara misslyckade regeringsingripanden är den restriktiva penningpolitik som fördes, till stor del beroende på guldmyntfoten. Det är alltså den politik du förefaller förespråka som F&S (och många andra) dömt ut. Även om ingen anser att Smoot-Hawley var ett lyckat drag, så bedöms idag denna lagstiftnings bidrag till minskad handel och fördjupad depression som relativt begränsad. Dessutom visar forskningen att de länder som höll fast längt vid guldmyntfoten också var de som införde mest protektionisktiska åtgärder, troligtvis beroende på att de saknade andra verktyg att hantera den ökande arbetslösheten. Denna artikel på Vox diskuturar flera av dessa frågor och ger referenser till literaturen.
Tror du att IPCC är en pålitliga när det kommer till tex klimatförändringar? Jag vet, det kan tyckas helt irrelevant i sammanhanget, men jag läser så pass mkt blogg&kommentarsfält att jag tycker mig känna igen detta: att allmänt vara emot fed, att vilja införa guldstandard, att vara övertygad om “klimatbluffen”, “vaccin-bluffen” etc etc.
Jonas,
Hoover och sedan Roosevelt vräkte på med regleringar och skattehöjningar. Om jag minns rätt så fördubblade redan Hoover statsbudgeten, Roosevelt fortsatte i samma anda. Fed begränsade penningmängden. Och ekonomin gick i spinn. 6 miljoner grisar slaktades för att hålla jordbrukspriserna uppe. Medan allt detta ekonomiska vansinne pågick behöll USA guldmyntfoten i teorin, men bara i teorin såvitt jag kan utröna. Roosevelt förbjöd privatpersoner att äga guld i samma veva, förutom smycken.
Hur kan du eller någon annan ur denna härva luska ut att det var guldmyntfoten som inte fungerade? Efter kriget utfördes ett expriment i den andra riktningen i Tyskland.
Ludwig Erhard införde D-marken, avreglerade den tyska ekonomin efter kriget och tog bort så många regleringar han kunde och sänkte inkomstskatten. Resultatet var det mycket plötsliga tyska ekonomiska undret.
http://www.econlib.org/library/Enc/GermanEconomicMiracle.html
The effect on the West German economy was electric. Wallich wrote: “The spirit of the country changed overnight. The gray, hungry, dead-looking figures wandering about the streets in their everlasting search for food came to life” (p. 71).
…..
Hartrich also tells of Erhard’s confrontation with a U.S. Army colonel the same month:
Colonel:“How dare you relax our rationing system, when there is a widespread food shortage?”
Erhard:“But, Herr Oberst. I have not relaxed rationing; I have abolished it! Henceforth, the only rationing ticket the people will need will be the deutschemark. And they will work hard to get these deutschemarks, just wait and see.”
……..
Jag tar inte detta som intäkt att Tyskland måste ha infört guldmyntfoten helt plötsligt, vilket de inte gjorde.
Erhard skrev en bok om detta som man kan ladda ner från mises.org. Sorry, Sofia…
http://mises.org/literature.aspx?action=author&Id=1276
En anekdot som kanske kan vara av intresse. Hayek berättar i “The Fatal Conceit” att Erhard sade till honom att det var ett misstag att skriva in “social marknadsekonomi” i den tyska grundlagen, eftersom en marknadsekonomi alltid är social.
Angående artikeln i vox så tycker jag det är snudd på, nä verkligen, tragiskt att så få ekonomer nuförtiden förstår sig på komplexa adaptativa system. Milton Friedman verkar inte riktigt ha gjort det heller i sin ungdom. Hayek var inte överens med honom om allt senare heller på grund av detta.
Alan Greenspans artikel som jag länkade till är bättre och diskuterar just guldmyntfotens presumptiva roll.
Erik. Det var inte jag som härledde något ur denna härva. Istället var det du som hävdade att Friedman & Schwartz ansåg att misslyckade regeringsingripanden låg bakom stora depressionen. Jag upplyste dig bara om de med detta avsåg den kontraktiva penningpolitik som du förefaller förespråka. Om du avser något annat så föreslår jag att du lutar dig mot andra auktorieter än F&S.
Nu har jag lärt mig att fribanker skapar finansiell stabilitet, men inte i USA utan bara i länder som uppvisar finansiell stabilitet även utan fribanker. Jag har även lärt mig att guldmyntfoten är bra, men inte de versioner av guldmynfoten som existerat. I stället verkar exemplet på en framgångsrik guldmyntfot bestå av D-marken…
Konfronterad med en modell av ekonomin som kombinerar så många fria parametrar med en järnhård övertygelse om vad som egentligen styr skeendena kan jag inte annat än kasta in handduken.
Erik,
Så här ser ungefär varenda datakälla jag har sett över arbetslösheten under den stora depressionen ut: http://en.wikipedia.org/wiki/File:US_Unemployment_1910-1960.gif
Dvs. inte en tillstymmelse till nedgång innan mitten av 30-talet.
Och vad hände med informationen om 87-kraschen?
Dessutom så är det precis som Jonas säger: Friedman och Schwartz pekar ut penningpolitiken som det absolut största misslyckandet under depressionen. Att en guldmyntfot försvårar en ökning av penningtillväxt goes without saying.
Ditt argument är lite grann av typen: Ja, det gick åt helvete i USA under depressionen, men det finns så många faktorer som skedde samtidigt, så det är extremt svårt att påstå att guldmyntfoten var en avgörande faktor. Ergo är guldmyntfot bra.
Jag köper inte slutsatsen, även om premisserna är sanna.
Jag har för mig att enligt ett av de index man använde (Dow Jones?) var fallet i antalet punkter lika stort som i kraschen 1929. Det relativa fallet i börsvärde var förstås mycket mindre. Visst var kraschen -87 tung för den som just hade handlat aktier, men den var inget mot börskraschen 1929.
Sen är jag tacksam för att Erik LIdström tar med några faktauppgifter som är helt upp t väggarna i sina inlägg. Jag har alltid lite svårt att vifta bort tankegångar som uttrycks med hela meningar, men såna grodor gör det lättare.
Och att rädda bankerna riskerar leda till gigantiska korruptionsproblem:
“Multiple directors or former directors of the Federal Reserve banks who played a key role in the 2008 bailouts had an apparent conflict of interest, according to a Government Accountability Office (GAO) report. These directors had business relationships with companies and banks that received large infusions of government money.”
http://campaign2012.washingtonexaminer.com/blogs/beltway-confidential/report-fed-directors-benefited-bailouts
Direkt länk till GAO repporten: http://sanders.senate.gov/imo/media/doc/d1218%20%282%29.pdf
Besvärligt det här med att reglera bankerna.
Och för att komplicera det här med kapitalkrav: “Capital can’t be measured” http://www.interfluidity.com/v2/716.html
En reflektion kring vad jag uppfattar som inläggets ursprungliga frågeställning..
Givet det faktum att systemviktiga banker inte tillåts gå under motsvarar en felprissättning på den risk som banken själv väljer att ta så torde en utslagning av aktieägarnas kapital vid statliga ingripanden korrigera för denna felprissättning. Därmed borde både avkastningskrav och risktaganden minska. Enda möjligheten att så inte sker är att en tillräckligt stor andel av den totala risk som bankerna möter är exogena och att de således inte går att välja bort i en meningsfull utsträckning. Som jag ser det torde det endast vara då som en utslagning av aktieägarnas kapital, vilket motsvarar en ökad risk, skulle leda till ännu högre avkastningskrav. Men förefaller det inte otroligt att en så pass stor andel av den risk som en bank möter är exogen?
Du uppfattar problemet precis som jag ser det. Frågan i vilken grad risken är exogen är svår att tvärsäkert svara på men en stor del av regleringsdiskussionen gäller sedan 2008 hur man ska kunna reglera systemrisken och att det inte räcker att se till de enskilda aktörernas risktagande.
Vad som i sammanhanget är intressant är att mängder av centrala aktörer i de finansiella institutionerna förlorat enorma summor. Tänk exempelvis på aktieägare och rop management i Bear Stearns och Lehman. Dessutom har massor av bostadskreditinstitut gått under. Enligt vad jag förstått sågs det för flertalet aktörer som omöjligt att agera emot bubblan, trots att man insåg att det var en bubbla. Tror det var Chuck Prince som sa något om att så länge musiken spelar så måste man dansa. Detta sågs som av många som normativt och arrogant. Tror dock han menade detta som en beskrivning av verkligheten — utan mycket tur är det mycket dyrt att gå emot en rusande marknad och ganska snart står du utan vare sig kunder eller jobb.
Kan inte andra bankers endogena risker ses som en del av en enskild banks exogena risk?
Med minskad risk borde avkastningskraven bli lägre. Om bankerna tvingas till att vara mer likvida och ha öppna och transparenta balansräkningar minskar systemrisken. Om det finns en permanent europeisk bankakut (gärna enligt svensk modell) minskar systemrisken. Bankernas ökade kostnader för de här åtgärderna borde bara delvis övervältras på kunderna då lägre systemrisk borde leda till lägre avkastningskrav.
I mitt arbete som dataingenjör, ser jag ofta att ett fel skapar en seriereaktion av fel från olika ställen. Då måste man börja med att försöka hitta det första felet i kedjan och börja med att bearbeta det.
Vilket är det första felet i bankkrisen? För att förstå det måste man gå tillbaka till den dåliga utlåningen och fråga sig varför banker och finansinstitut lånat ut till ren konsumtion i länder med skenande statsskulder. Man skulle behöva fråga bankanställda varför de beviljat dessa lån. Om vi tillåter oss att spekulera, kan vi tänka oss följande svar:
1. De organ (i Sverige finansinspektionen) som övervakar bankerna klassar själva dessa lån som riskfria.
2. Vi kan inte skärskåda vad ett land använder sina lånade pengar till om ingen annan gör det.
Svaren kan indirekt vara nyckeln till lösningen:
1. Övervakningsorganen måste börja utvärdera lån till länder på ett sätt som liknar utvärdering av andra lån. Här behövs ett utvecklingsarbete för att kunna göra dessa utvärderingar utan att skapa onödiga internationella konflikter.
2. Svar nr 2 är egentligen att man slutat göra sitt jobb och övergått till att bara följa strömmen. Sådant beteende är både vanligt och orsakar stora förluster i alla andra branscher. Här behövs också ett utvecklingsarbete för att utkräva ansvar från bankerna. Tidigare har det fungerat att låta staten ta över olikvida banker för att undvika panik bland insättarna. Men om man skyddar insättarna måste man även försöka täppa till risken att banker blir en mellanhand för oseriös utlåning till höga räntor.
Vad jag försöker komma fram till är både att man ska leta efter vad som först blev fel, och att bankkrisen i grunden är orsakad av kvalitativa problem.
Jag kan inte bedöma om likviditetskraven för bankerna är för höga eller för låga, men jag ser en risk i att en ökning av dessa kan vara en tejplösning som används för att slippa ta itu med grundproblemet, d v s dålig kvalitet i värderingen av låntagare.
Kul med debatter om bankkriser och bankregleringar mellan dataingenjörer, fysiker och österrikare. Hedervärda sysselsättingar. Huvuddelen av ekonomerna verkar sky debatten sà vi fàr väl ge systemteoretikerna och guldmyntfötterna rätt dà …
Som innehavare av idag mindre hedervärd sysselsätting – jag är en centralt placerad bankanställd med ganska god insikt i risknivàerna – màste jag däremot ge Jonas en stor eloge för inlägget.
Jag vill bara pàpeka att avkastningskravet pà 15-20%/àr som riktats mot banksektorn föregick krisen med god marginal och det är en viktig faktor som pushat för de ekonomiska modeller som i stora drag utlöst krisen. Att nu, i nuvarade konjunktur, erbjuda den typen av avkasting är oanständigt. Till saken hör även att den nivàn av avkasting erbjöds när bankerna definitivt inte hade svàrt att hitta kapital. Vi presenterade oss de facto som en “làgrisk och högavkastnings”-investering.
Inlàningskostnader för en bank skall i princip reflektera risknivàn och kreditvärdigheten, precis som för vilken annat företag som helst. Genomlysningen av balansräkningen som är nödvändig för det är alltid ofullständig: mina marknadspositioner kan ändras med en hastighet som fullständigt förfalskar analysen. Vad som var goda krediter igàr blir jag kanske tvungen att föra upp pà förlusterna i morgon. Och jag tvekar om en enda storbank har full kännedom och genomlysbarhet.
Vad som pàgàr just nu, som svar pà Basel III bl.a, är i första rummet en omstrukturering av inlàningen. Mindre “wholesale”, mera insatta sparmedel. Löptidsomvandlingen är i omvandling. I vissa fall betyder det att komma tillbaka till rimliga nivàer, i vissa fall ingen ändring alls.
Ett andra omràde som ligger högt pà prioriteringslistan är att skapa mer styrbarhet i verksamheten. Den kraftiga expansionen fram till 2007 gjorde att för mànga aktiviteter inte kontrollerades ordentligt. Inget garanterar att vi kommer att ha full koll pà dom i fortsättingen, men en viss moderering har definitivt kommit igenom.
Artikeln av Eichengreen som refererats till av Syll ovan fàr nog betraktas som ett bokslut. Han skriver:
“The first part of their [Austrians + guldmyntfooters] logic is impeccable: inaction in the face of an unfolding financial crisis is a sure way of inflicting pain. Unfortunately, the pain is meted out to the innocent as well as the guilty. It is felt by the workers thrown out of jobs in the resulting recession as well as by financiers who see their portfolios shrink.
Society, in its wisdom, has concluded that inflicting intense pain upon innocent bystanders through a long period of high unemployment is not the best way of discouraging irrational exuberance in financial markets. Nor is precipitating a depression the most expeditious way of cleansing bank and corporate balance sheets. Better is to stabilize the level of economic activity and encourage the strong expansion of the economy. This enables banks and firms to grow out from under their bad debts. In this way, the mistaken investments of the past eventually become inconsequential. While there may indeed be a problem of moral hazard, it is best left for the future, when it can be addressed by imposing more rigorous regulatory restraints on the banking and financial systems.”
Att làta dom dàliga bankerna raderas ut av systemet medför tyvärr mer smärta för oskyldiga än för dom direkt ansvariga. Mànga kreditstrukturerare har dragit sig tillbaka till stranden med en margarita. Sjuksköterskan med dàlig lön sitter rätt fast i jämförelse. Och som vanligt mànga bra banker riskerar att dras med i en djup ekonomisk nergàng av det slag som folk verkar förspràka här. Problematiken med likviditetskriser – som kan bli làngvariga – och deras kapacitet att krossa bra balansräkningar är helt borta fràn dessa resonemang. Som vanligt , när rosa ideologiska glasögon dominerar över praktisk erfarenhet…
Fysikern pàpekade ovan: “Vad jag säger är att samhället är ett så komplext system att endast en allvetande gud kan förstå det. För den mänskliga hjärnan är det ett problem av oändlig komplexitet.”
Gud är österrikare. Lägg ner Ekonomistas Jonas&Co.
Ulf: Du skriver bl a “While there may indeed be a problem of moral hazard, it is best left for the future, when it can be addressed by imposing more rigorous regulatory restraints on the banking and financial systems.” samt “Att làta dom dàliga bankerna raderas ut av systemet medför tyvärr mer smärta för oskyldiga än för dom direkt ansvariga.”
Av det kan jag förstå att Du anser att det är bäst för folk i allmänhet att bankerna får någon form av hjälp. Det är väl också den allmänna meningen, åptminstone i professionella kretsar. Men många skattebetalare och ekonomer är skeptiska till att denna hjälp sker genom att EU’s mer solida stater stödköper grekiska och italienska statsobligationer. Dessa stödköp innebär ju i praktiken att skattebetalarna tar över de slarviga (får jag säga så?) bankernas dåliga lån när löptiden för deras obligationer går ut. Ett något mer moraliskt alternativ är ju att tillämpa den metod som användes av den svenska “bankakuten” när Nordbanken och Gotabanken kom på obestånd. Bankerna fick vara kvar men aktieägarna förlorade sitt insatta kapital.
Vad anser Du?
Det jag inte förstår är att om ekonomin är ett “komplext adaptivt system” (buzzword of the year!), som “endast en allvetande gud kan förstå”, hur kan man då “skapa så bra generalla lagar som möjligt”? Dvs. om systemet är omöjligt att förstå, hur kan man då förstå vad som är “bra” och hur kan man förstå hur “generella lagar” uppnår detta mål?
Vidare undrar jag förstås hur det kommer sig att Erik verkar vara fast övertygad om att all form av intervention i detta system kommer att propagera svängningar. Dvs. att det inte existerar några kontracykliska interventioner. Jag ser inte det som uppenbart.
Till sist vill jag säga att analogier till myrstackar eller fågelflockar kanske låter trevliga, men de missar marknadsekonomins absolut viktigaste komponent: prissystemet. Jag ser faktiskt ingen klara analogi i naturen där något som motsvarar priser spelar en så betydande roll.
Att säga att ekonomin är ett “komplext adaptivt system” är ungefär lika intressant som att säga att BNP är en AR(2) process. Totalt tomt och intetsägande.
Jonas ursprungliga inlägg bygger på en artikel av Martin Wolf, enligt vilken bankers höga avkastningsmålsättning – ofta kring 15% på eget kapital – skulle vara orsakad av att banknäringen redan före skuldkrisen var extremt riskabel. Om då staten och EU tog sina skyddande händer från bankerna så skulle risken öka ytterligare och därigenom avkastningsmålsättningarna. De högre avkastningsmålsättningarna skulle i sin tur leda till ännu mer ovarsam utlåning o s v i en ond spiral.
Men Martin Wolf bortser, enligt min mening, från andra tänkbara skäl till bankernas höga avkastningsmålsättningar. En helt normal och inte riskrelaterad orsak till ökad avkastning är väl expansion. Apple, Google och Microsoft hade säkert en hög avkastning på eget kapital under sin expansion. Om avkastningsmålsättningen för stora banker är högre än för de flesta andra företag, så tyder det väl på en ambition att expandera. Globaliseringen av bankmarknaden kan t ex vara en orsak till att storbankerna (från vilka dessa målsättningar oftast kommer) förväntar sig en expansion. I samband med globalisering kommer vissa företag att finnas kvar och andra att försvinna eller sugas upp. Det är då naturligt att alla, så länge de finns kvar, siktar på att tillhöra den förra kategorien.
En ytterligare tänkbar förklaring till expansion hos storbankerna är den historiska trenden mot ökad offentlig upplåning vilken vi just nu ser konsekvenserna av.
Sedan får man ju inte bortse från att bankernas målsättningar helt enkelt kan vara ganska orealistiska och att det är accepterad praxis att sikta mot stjärnorna för att ha en chans att nå grantopparna.
Martin Wolfs uppfattning, att bankernas höga avkastningsmål beror på hög risk, känns i sig själv som ganska osäker.
I believe everything composed was actually very logical.
But, what about this? what if you typed a catchier post title?
I am not suggesting your information is not good, but
suppose you added something to maybe grab folk’s attention? I mean Är det klokt att straffa bankernas ägare? – Ekonomistas is a little boring. You ought to look at Yahoo’s home
page and watch how they create post headlines to grab viewers to open the links.
You might try adding a video or a related picture
or two to grab readers interested about what you’ve got to say. In my opinion, it could make your website a little livelier.