För några veckor sedan gick en av 1900-talets mest inflytelserika ekonomer bort vid den aktningsvärda åldern 102 år. Ronald Coase, född i en förort till London och med en tuff början på sin akademiska karriär (som han själv berättat om i den biografi han skrev i samband med att han tilldelades Nobelpriset 1991) publicerade redan vid 27 års ålder den banbrytande artikeln ”The Nature of the Firm” (publicerad i Economica, 1937) som introducerade begreppet ”transaktionskostnader” och lade grunden för det fält som kallas ”New Institutional Economics”. Coase ställde den grundläggande frågan ”varför lämnas inte alla transaktioner åt marknaden och prismekanismen? Varför väljer vi att organisera vissa aktiviteter inom ramen för ett företag?” Den enkla lösningen var att notera att det i verkligenheten finns kostnader förknippade med att få säljare och köpare att mötas och komma överens om ett pris. I situationer där det var billigare att planera och koordinera aktivitet inom ramen för en organisation än att utföra motsvarande transaktion på en marknad uppstod företag.
Även om denna idé kom att lägga grunden för en hel litteratur dröjde det lång tid innan den fick någon större uppmärksamhet. Den innehåller förövrigt ingen formell teori (förutom lite ”om A är större än B” i den löpande texten) och (naturligtvis) ingen empiri. Man kan som forskare inte låta bli att fundera över vilken tidskrift som skulle publicera en artikel som denna idag?
Hans andra banbrytande idé var från början inte ens en artikel utan ett påstående som han diskuterade vid en känd middag i Chicago, dit han sent omsider kom i slutet av 1950-talet, med en rad ekonomer. Vid middagen närvarade bland andra blivande Nobelpristagare som Milton Friedman och George Stigler. Det Coase påstod var (i en modern, något uppdaterad version) att i en situation när en parts aktivitet har en negativ extern effekt på en annan så leder frivilliga överenskommelser till effektiva utfall om parterna har 1) full information, 2) det inte finns några transaktionskostnader, och 3) äganderätterna är väldefinierade. I en situation där ett företag till exempel släpper ut miljögifter behövs under dessa förutsättningar inga regleringar för att uppnå ett effektivt utfall; parterna kommer frivilligt att kompensera/bli kompenserade exakt i enlighet med sina respektive värderingar av den negativa aktiviteten. Efter viss övertalning övertygade Coase de övriga och blev uppmanad att skriva ner sitt resonemang, som vi idag känner som ”Coase-teoremet”, i artikeln ”The Problem of Social Cost” (i The Journal of Law and Economics, 1960).
Coase-teoremet är idag allmänt accepterat bland ekonomer (även om det finns situationer där det inte gäller som Tore Ellingsen och Elena Paltseva visar i denna artikel). I praktiken har dock Coase-teoremet tolkas av många som ett uttalande som kan likställas med att regleringar alltid är dåliga vilket förstås inte var vad Coase påstod. Hans viktigaste poäng var, enligt honom själv, att poängtera att i verkligheten har alla problem olika möjliga lösningar, och implementering av dessa är förknippade med olika kostnader. Vad som är bäst beror på den specifika situationen. Man kan till och med säga att eftersom Coase-teoremets förutsättningar så sällan är uppfyllda så kan man lika gärna argumentera för att det antyder hur ofta det behövs statliga ingrepp. I slutändan bör en god ekonom inte vare sig förfalla till att i alla lägen förespråka statliga regleringar men inte heller till att alltid förutsätta att marknadslösningar är överlägsna.
Efter Coase död den 2 september har det skrivits en lång rad minnestexter om honom. Några finns här, här, här, här, här, och här. En intressant text som illustrerar vilka känslor Coase kan röra upp hos vissa är denna helt obalanserade text i the Gurdian.
Ekonomistas 
Har det skrivits någon minnestext i svensk media? Eller har de annat för sig?
Jag vet inte. Jag har inte sett någon (och hittade inte heller något efter en snabb sökning, men kan förstås ha missat det. Nu finns ju åtminstone en här på ekonomistas…)
Absolut. Tack för det! Men dåligt att inte “traditionell” media skrivit om det. Jag har inte heller sett något. Synd att man måste söka sig till utländska medier.
“Man kan till och med säga att eftersom Coase-teoremets förutsättningar så sällan är uppfyllda så kan man lika gärna argumentera för att det antyder hur ofta det behövs statliga.”
Är detta en korrekt argumentation? Jag kan inte se att “givet förutsättningarna X är statlig inblandning onödig” implicerar “varje gång inte samtliga förutsättningar X är uppfyllda behövs statlig inblandning”. Det ter sig som ett logiskt felslut, även om jag erkänner att jag inte på rak arm kommer på vad just detta felaktiga argument heter.
“…statliga ingrepp” ska det förstås stå. Min poäng är att det är en minst lika korrekt argumentation som att Coase skulle ha visat att det väldigt sällan behövs regleringar. Hans poäng (som han själv uttrycker mot slutet av sin originalartikel och sedan återkommer till många gånger i olika sammanhang) är som sagt att man inte bör förutsätta att vare sig marknadslösningar eller statlig reglering alltid är bästa lösningen. Det beror på situation…
Coase’ teorem felciteras ofta, t ex av Stiglits, 1974, som inte verkar ha förstått honom. Vad Coase påpekar är att det ALLTID finns transaktionskostnader. Vad Coase säger är bl a (see Mark Pennington, Robust Political Economy, sid 39):
The reason why economists went wrong was that their theoretical system did not take into account a factor that is essential if one wishes to analyse the effect of a change in the law on the allocation of resources. The missing factor is the existence of transaction costs.
Vad Coase poängterar är, som du skriver, att man måste studera detaljerna, i varje enskilt ärende, för att ta reda på ifall en reglering eller frivilliga överenskommelser ger bäst resultat (där “bäst” givetvis är något högst subjektivt). Det finns inga generella svar.
Vad han också visade var att på områden där man “vet” att något är ett “public good” så kan det visa sig att historiska erfarenheter och nya insikter istället visar att de kan utföras privat. Fyrar är det exempel han använde där han visade att det i England fanns ett system med fungerande privata fyrar som finansierades med hamnavgifter.
Här finns en marknadsekonomisk hågkomst av Coase:
http://www.coordinationproblem.org/2013/09/ronald-coase-and-comparative-institutional-analysis.html
I denna finns det en länk till en intervju som är värd att lyssna på. Den börjar lite knaggligt, han var 102 år gammal och det märks, men efter 10 minuter ungefär får han upp ångan.
Intressant reflektion över den rudimentära metoden i “The nature of the firm”. Jag tror det som fått mig och många andra att fascineras över studien är att den rubbar den invanda lärdomen att det finns en enkel dikotomi mellan stat (det kollektiva) och marknaden (det individuella). Jag tror de bredare frågorna är ”Varför finns organisationer? Varför är de så bestående? Varför uppstår de spontant utan någon synbar kollektiv ansträngning eller nationell lagstiftning?”
Frågan tvingar både marknadsliberaler och socialister att tänka till. Om externaliteter är det viktigaste skälet till att företag suger upp delar marknaden (t.ex. genom vertikal integrering) så är det svårt att tänka sig hur en fullständigt decentraliserad ekonomi med konkurrens på alla plan skulle se ut. Å andra sidan har insikten också implikationen att externaliteter ibland kan hanteras av spontant uppkomna marknadsinstitutioner — dvs. att det inte behövs något statligt ingripande för att uppnå “first-best”.
Jag håller helt med. Jag tycker också att det i relation till detta är intressant att fundera över vad t.ex. informationsteknologi gör med gränsen mellan organisationer och marknad. Man kan se ökad kapacitet att processa/dela info som en sänkning av transaktionskostnader och att alltmer blir marknadsbaserat men samtidigt finns det ju dimensioner i vilka det också ökar förmågan att planera/kontrollera så att mer omfattande aktiviteter kan hanteras inom organisationer.
Men Jesper, det heter ju inte Nobelpriset, utan Ekonomipriset
Naturligtvis Eva! Tänkte inte på det 🙂
En (måhända något apokryfisk) detalj i sammanhanget med Coases berömda artikel är att han inte använde, än mindre lanserade, begreppet transaktionskostnader. Begreppet dök upp långt senare och det var inte ens Coase som använde det. Detta trots att begreppet är så intimt förknippat med artikeln. Vad jag erfarit så började han själv använda begreppet först på 1970-talet.
När vi pratar om Coase är det otroligt viktgt att inte blanda samman hans egna synpunkter med det så kallade Coaseteoremet — som förutom namnet realiter har lika lite med Coase att göra som Ricardiansk ekvivalens har med Ricardo att göra:
http://larspsyll.wordpress.com/2013/08/30/coaseteoremet/
Glömmer du inte 4: Det är enbart två parter som berörs.
Varför skulle förhandlingen mellan, säg, en utsläppskälla och två som skadas av utsläppen leda till en paretoeffektiv utsläppsnivå?