I detta gästinlägg presenterar Rikard Forslid och Sten Nyberg, båda professorer vid Nationalekonomiska institutionen vid Stockholms universitet, en analys av förhandlingsspelet kring Brexit. En central slutsats är att EU och Storbritannien först bör komma överens om migrationspolitiken och sen gå vidare till andra frågor.
Storbritanniens utträde ur EU är en mycket stor utmaning för de resterande länderna i EU. En farhåga är att detta är början på en upplösning av unionen. Denna farhåga är inte helt obefogad eftersom attraktionskraften hos EU och dess inre marknad ökar med marknadens storlek. När unionen växer leder detta till en snöbollseffekt där fler och fler länder ansluter sig till en allt större och mera attraktiv marknad. Englands utträde reverserar denna process och det skulle i värsta fall kunna leda till en dominoeffekt där allt fler länder lämnar unionen. Bryssel har följaktligen signalerat om hårda tag mot Storbritannien.
Huvudfrågorna i Brexit-förhandlingarna är handel och migration. Både EU och Storbritannien gynnas av fri handel mellan länderna men de har olika syn när det gäller arbetskraftens rörlighet över gränserna. Det är också så att respektive part har jurisdiktion över sin yttre gräns, vilket innebär att Storbritannien unilateralt kan bestämma sin migrationspolitik medan EU unilateralt kan sätta sina tullsatser. (EU skulle naturligtvis också kunna begränsa migration, och Storbritannien handel, men nivån bestäms av den part som är mest restriktiv). Man kan alltså beskriva Brexit-förhandlingarna som ett förhandlingsspel där Storbritannien sätter sin migrationspolitik och EU tullarna.
En första fråga är nu hur förhandlingarna ska bedrivas. Gängse förhandlingsteori skulle förutspå att parterna hittar en effektiv kompromiss där utfallet speglar parternas förhandlingsstyrka. Men när det gäller Brexit är förhandlarna redan uppbundna av olika politiska utfästelser och inrikespolitiska hänsyn redan innan de sätter sig vid förhandlingsbordet, vilket gör en effektiv kompromiss mindre trolig. I en sådan situation spelar det roll i vilken ordning parterna binder upp sig i olika frågor och förhandlingsprocessens utformning är därför en viktig faktor.
Ska migrationspolitiken och tullarna bestämmas samtidigt (ett simultant spel) eller ska man förhandla den ena frågan först och den andra sen (ett sekventiellt spel)? I vår analys (se Forslid och Nyberg 2017) visar vi att båda parter gynnas av en sekventiell förhandling där man först bestämmer migrationspolitiken och sedan handelsvillkoren. Detta är i princip den ”phased approach” som EU insisterat på.
Intressant nog kommer också Storbritannien att gynnas av denna förhandlingsordning. Skälet är att om migrationspolitiken förhandlas efter att handelspolitiken är satt finns det inte mycket som förhindrar Storbritannien att sätta en restriktiv politik. Detta kommer EU att inse och därför tendera att straffa Storbritannien med höga tullar redan i det första steget i förhandlingarna. Slutsatsen är att ”the phased approach” är en god idé som gynnar båda parter.
Inom handelsteorin betraktas handel och migration i allmänhet som substitut, eftersom båda fenomenen leder till att ländernas löner närmar sig varandra. I Brexit-förhandlingarna har EU tvärtemot hävdat att migration och handel är friheter som inte går att separera från varandra, vilket innebär att man ser dem som komplement. I vår spelteroretiska analys ser vi att EU har alla incitament att göra så.
Om Storbritannien tror att EU betraktar handel och migration som substitut kommer de att insistera på en restriktiv migrationspolitik. EU har därför starka incitament att signalera att migration och handel går hand i hand, även om EU faktiskt ser dem som substitut. Detta leder i sin tur till en osäkerhet om EUs faktiska preferenser, vilket är en nackdel för Storbritannien som är svårt att göra något åt. Om Storbritannien agerar i tron att EU faktiskt har substitutpreferenser och det visar sig felaktigt blir utfallet mycket dåligt för båda parter. Storbritannien bör alltså avstå från en sådan chansning.
Spelets utfall kan förbättras genom sidobetalningar. Det bör därför finnas goda möjligheter att finna en förhandlingslösning som gagnar båda parter där Storbritannien går med på att bidra till EUs budget i utbyte mot friare handel. Det är oklart i vilken utsträckning denna möjlighet utnyttjas i förhandlingarna, eller om EU bara kräver betalt av principiella skäl:
If you are sitting in the bar and you are ordering 28 beers and then suddenly some of your colleagues is leaving he’s not paying, that is not feasible. They have to pay. They have to pay. (Jean-Claude Juncker 16/10 2017)
Slutligen så vilar EUs förhandlingsmakt till en viss del på viljan att straffa Storbritannien för att avskräcka andra länder från att lämna unionen. Samtidigt leder ett ökat fokus på detta till ett sämre utfall för båda parter. EU bör därför undvika att fokusera på detta.
I korthet ger vi, baserat på vår analys av förhandlingsspelet, följande råd till de förhandlande parterna:
Till Storbritannien
- Bejaka ”the phased approach”, dvs kom överens om migrationsfrågorna först.
- Insistera på att handel och migration är substitut men förvänta inte att EU ska medge detta.
- Var öppen för att göra bidrag till EUs budget i utbyte mot friare handel.
Till EU
- Insistera på ”the phased approach”
- Fokusera inte för mycket på risken att fler länder kan lämna unionen.
- Var öppen för att Storbritannien kan göra budgetbidrag i utbyte mot friare handel.
Referens: Forslid, R, Nyberg, S. (2017). “Brexit – balancing trade and mobility?”, Centre for Economic Policy Research, Discussion Paper no. 12370.
Ekonomistas 
I det phased approach från ingår ju även skilsmässofakturan och nord irland.
När det gäller nord irland så känns det väldigt svårt att komma överens om det utan att veta hur den framtida relationen ser ut.
För skilsmössofakturan så kan man förstå UKs ovillighet att ha detta i phased approach.
Alla förhandlingslösningar kommer med nödvändighet att vara dåliga. Det enda som räddar ansiktet på alla inblandade politiker, och gör det lättast att bevara de bra delarna av EU är följande enkla scenario:
1. EU och Storbritannien förhandlar fram ett urbota dåligt avtal.
2. Theresa May säger “Nu finns det två tydliga val. Antingen stanna med de gamla villkoren eller gå ur med de här kända villkoren. Nu kan vi ta ställning till två konkreta alternativ, inte till några hypotetiska alternativ som förra gången. Låtom oss folkomrösta. Denna gång blir folkomröstningen direkt beslutande utan förhandlingar eller tvekan.”
3. Britterna röstar. De stannar kvar. Alla är glada (UKIP och den xenofoba delen av Tories oräknade, förstås.).
Morgan Stanley har sedan en tid höjt oddsen på att GB trots allt inte lämnar från nära noll till ca 10%. Det här är det minst komplicerade scenariot där det sker. Det skulle för tid och evighet rädda Mays framtida anseende. Om de lämnar under dåliga villkor skulle hon bli ihågkommen som den sämsta premiärministern i historien. Inte så kul eftermäle, särskilt inte för en person som inte ville lämna till att börja med…
Kommentar till artikel av professorerna Forslid och Nyberg ”Goda råd till Brexitförhandlarna”, Ekonomistas 24 oktober
Det är olämpligt att publicera sig i ett ämne som man uppenbarligen inte vet något om. Men det är det professorerna Forslid och Nyberg har gjort genom den ovanrubricerade artikeln.
Artikeln bygger nämligen på en fundamental missuppfattning – att migrationspolitiken är en del i de pågående förhandlingarna om det brittiska utträdet ur den Europeiska Unionen. Så är inte fallet, och därmed faller också alla de resonemang och slutsatser som förs fram i artikeln.
För att klargöra hur det förhåller sig – de nu pågående förhandlingarna syftar till att få fram ett avtal om villkoren för det brittiska utträdet. De handlar om tre saker – hur gränsen mellan Irland och Nordirland ska se ut efter Brexit, vilka rättigheter som EU-medborgare som bor i Storbritannien och brittiska medborgare som bör i EU27 ska ha, och hur mycket britterna ska betala för de finansiella åtaganden som man har gjort under sin tid som medlem. I en nästa fas kommer förhandlingarna att handla om relationerna mellan Storbritannien och EU efter utträdet 29 mars 2019, och om frågan om en ev. övergångsperiod. Om förhandlingarna ska gå vidare till denna fas kommer att beslutas av Europeiska Rådet vid dess möte i december.
Att få kontroll över invandringen från EU var ett huvudmotiv för det brittiska beslutet att lämna unionen. I konsekvens härmed har man också från brittiska sida sagt sig inte längre vilja delta i samarbetet inom EUs inre marknad. Ett sådant deltagande förutsätter nämligen att man accepterar alla de fyra friheterna, inkl den fria rörligheten av personer.
Eftersom resonemangen i artikeln bygger på missuppfattningen att migrationen är något man förhandlar om blir också ”de goda råden” till Brexitförhandlarna helt meningslösa.
Vi har tidigare sett exempel på hur akademiska ekonomer tar sig före att ha synpunkter på Brexit-förhandlingarna. Inte heller den här gången har det alltså blivit särskilt bra.
Mats Ringborg Peter Kleen
Ambassadör f.d generaldirektör för Kommerskollegium
Seniora rådgivare i Tankesmedjan Global Utmaning
Ringborg och Kleen tycker sig se en fundamental blotta i vår analys, nämligen att migrationspolitiken inte är en del av de pågående Brexit-förhandlingarna. Därmed faller alla resonemang och slutsatser i artikeln, menar de.
Lyckligtvis är detta inte fallet. För vår analys spelar det ingen roll om migrationspolitiken formellt ingår Brexit-förhandlingarna. I själva verket antar vi ju att Storbritannien bestämmer denna unilateralt, vilket Ringborg och Kleen kanske inte observerat.
Eftersom Ringborg och Kleens kritik i detta fall bygger på en missuppfattning finns det anledning att försöka förtydliga vårt resonemang i denna del. Det som faktiskt spelar roll för vår analys är huruvida EU fäster avseende vid Storbritanniens inställning i migrationsfrågor, exempelvis avspeglat i inställningen till rättigheterna för EU-medborgare i Storbritannien, när frågorna om handel väl avgörs.
Rikard Forslid och Sten Nyberg
Forslid och Nyberg trasslar till det för sig i sin senaste kommentar.
I sitt första inlägg hävdar man att ”huvudfrågorna i Brexit-förhandlingarna är handel och migration”. Detta är inte fallet, som vi har påpekat i vårt första inlägg, där vi också förklarat vad förhandlingarna handlar om. Detta är också något som alla som följer Brexit-förhandlingarna känner till.
Nu upprepar Forslid och Nyberg detta felaktiga påstående men hävdar också att det ”för vår analys spelar det ingen roll om migrationspolitiken formellt ingår i Brexit-förhandlingarna”.
Detta är ett märkligt påstående med tanke på vad deras inlägg faktiskt går ut på. Det framgår inte minst av de s.k. ”goda råd” man framför till de brittiska förhandlarna – att de ska ”bejaka ’the phased approach’, dvs kom överens om migrationsfrågorna först”. Om man skulle skriva till den brittiska regeringen och ge dem detta ”goda råd” skulle de bara skaka på huvudet (i förhandlingarna har man f.ö. kommit överens om en ’phased approach’ men det handlar då om något helt annat än det Forslid och Nyberg påstår).
Forslid och Nyberg noterar att ”i själva verket antar vi ju att Storbritannien bestämmer denna /migrationspolitiken/ unilateralt, vilket Ringborg och Kleen kanske inte observerat”.
Uppenbarligen måste vi här förklara några grundläggande förhållanden.
Alla EU-länder bestämmer sin migrationspolitik nationellt (eller ”unilateralt”), så länge man inte inom unionen kommit överens om en gemensam politik. Det torde väl inte ha undgått någon att förhandlingar om en sådan pågår för närvarande. Och då handlar det om vilken migrationspolitik man inom Unionen gemensamt ska föra gentemot omvärlden.
Som vi förklarat i vårt tidigare inlägg är den migrationsfråga som är aktuell i Brexit- sammanhang det brittiska beslutet att man vill ha kontroll över invandringen från andra EU-länder. Som en följd av denna inställning har man konstaterat att man inte kan delta i samarbetet inom EUs inre marknad, eftersom ett sådant deltagande förutsätter att man accepterar att de fyra friheterna, alltså även den fria rörligheten av personer.
Detta är en fråga som man inte förhandlar om eftersom britterna har bestämt sig. Kontroll över invandringen från EU var en viktig orsak till beslutet att lämna Unionen.
Våra förklaringar visar att Forslid och Nyberg faktiskt har fått rätt mycket om bakfoten. Detta illustreras av påståendet att ”det som faktiskt spelar roll för vår analys är huruvida EU fäster avseende vid Storbritanniens inställning i migrationsfrågor, exempelvis avspeglat i inställningen till rättigheter för EU-medborgare i Storbritannien, när frågorna om handel väl avgörs”.
För alla som följer Brexit-förhandlingarna är detta ett svårbegripligt påstående. Att man förhandlar om vilka rättigheter som EU-medborgare ska ha i Storbritannien och UK-medborgare ska ha i EU27 är inte en migrationsfråga. Detta är en fråga som avhandlas under den nu pågående förhandlingsfasen om ett utträdesavtal. Hur handel mellan EU och Storbritannien ska regleras avgörs först efter det brittiska utträdet.
Mats Ringborg Peter Kleen
Låt oss till att börja med säga att vi välkomnar kritiken från Ringborg och Kleen, även om tonläget tidvis är gällt. Ringborg och Kleen drar en lans för att tydliggöra vad Brexit-förhandlingarna formellt omfattar, vilket är bra då vi varit otydliga i detta avseende.
Däremot tycks Ringborg och Kleen alltjämt missförstå grunden för vår analys och vad som avgör om den är relevant eller ej. Detta kommer märkligt nog tydligast till uttryck när de söker exemplifiera att vi har fått ”mycket om bakfoten”. Här hänger Ringborg och Kleen återigen upp sig på huruvida migration formellt avhandlas i Brexit-förhandlingarna, trots att poängen i vårt förra genmäle var just att detta saknar betydelse för vår analys. De går sedan vidare och slår in en öppen dörr om att handel regleras efter det brittiska utträdet, vilket är i allra högsta grad konsistent med vår analys.
Vi använder en spelteoretisk ansats där parternas incitament och bl.a. förhandlingsordningen avgör spelets utfall. En sådan analys är med nödvändighet högt stiliserad. Begreppen migration och handel ska i vår modell tolkas i vid mening. Till exempel kan migration här mycket väl innefatta villkoren för nuvarande EU medborgare i Storbritannien och de framtida villkoren för arbetskrafts rörlighet mellan Storbritannien och EU. Kritiken från Ringborg och Kleen på denna punkt är helt irrelevant.
Styrkan i vår analys är att den formellt belyser de strategiska incitamenten för parterna, under antagandet att de politiskt kan binda sig vid vissa positioner. Vi påvisar då dels att EU har tydliga incitament att hävda att man ser friheterna som odelbara oavsett om så är fallet och dels att båda parter vinner på att Storbritannien lägger fast sin inställning till mobilitet innan handelspolitiken förhandlas.
Vi vill också uppmuntra Ringborg och Kleen att ta del av den studie som ligger till grund för inlägget på ekonomistas.
Rikard Forslid och Sten Nyberg
I sitt första inlägg i denna diskussion hävdade Forslid och Nyberg att ”huvudfrågorna i Brexit-förhandlingarna är handel och migration”. Vidare hävdas, med hänvisning till en studie de tidigare utfört, att ”båda parter skulle gynnas av en sekventiell förhandling där man först bestämmer migrationspolitiken och sedan handelsvillkoren”, och att detta i princip är den ”phased approach” som EU insisterar på. Och man ger rådet till den brittiska regeringen ”att komma överens om migrationsfrågorna först”.
Alla dessa påståenden bygger på missförstånd. Därför kunde de inte stå oemotsagda.
Nu hävdar Forslid och Nyberg att det ”saknar betydelse för vår analys” om ”migration formellt avhandlas i Brexit-förhandlingarna”.
Vi anser att en analys är relevant om den har någon betydelse för vilken politik som ska föras.
Vår slutsats är att Forslids och Nybergs analys saknar relevans eftersom den är en teoretisk konstruktion som dessutom bygger på felaktiga förutsättningar.
Diskussionen vi har i denna fråga illustrerar att det är uppenbart att vi talar förbi varandra och att vi kan sägas leva i olika världar.
Visst kan man föra spelteoretiska resonemang om de pågående förhandlingarna. Men sådana resonemang blir lätt meningslösa när de – som i detta fall – är helt frikopplade från de politiska realiteterna och de faktiska förhållandena, dvs bl a det förhandlingsmandat som EU27 enhälligt har lagt fast för kommissionens förhandlare, och de utgångspunkter för förhandlingarna som lagts fast på brittisk sida, såsom de bl a kommit till uttryck i premiärminister Theresa Mays brev till Europeiska Rådets ordförande den 29 mars
Med all respekt för den akademiska världen är vi alltså mycket tveksamma till värdet av att i detta sammanhang tillämpa en ”spelteoretisk ansats”.
Vi (Kleen och Ringborg) förhåller oss till den ”verkliga” världen – vi har decennier av erfarenhet av politik, handelspolitik och samarbete inom EU. Vi har god kännedom om Brexit-förhandlingarna (vi kan hänvisa bl a till vår rapport ”Brexit: Trade Policy Implications and Challenges”, som kan läsas på Tankesmedjan Global Utmanings hemsida). Vi är intresserade av analyser och förslag till konkreta verklighetsförankrade rekommendationer till EU och till Storbritannien som kan föra förhandlingarna framåt till ett lyckat resultat. Detta tycker vi är rimliga krav, och det måste konstateras att Forslids och Nybergs analys och rekommendation tyvärr inte uppfyller dem.
Mats Ringborg Peter Kleen
Såvitt vi kan bedöma tillförs inget nytt i sak i det senaste inlägget från Ringborg och Kleen.
Vi vidhåller värdet av stringent teoretisk analys av ekonomiska problem. Vår modell vilar på enkla och tydliga antaganden om att både Storbritannien och EU föredrar friare handel men att de har morsatta intressen när det gäller fri rörlighet av arbetskraft mellan EU och Storbritannien
Det är bekymmersamt att våra poänger inte går fram till Ringborg och Kleen. Möjligen var vår ekonomistas artikel för kortfattad, och vi vill i så fall gärna igen referera till vår uppsats ”Brexit – balancing trade and mobility? CEPR Discussion Paper 12370”.
Vi drar nu ett streck i debatten för vår del.
Rikard Forslid och Sten Nyberg
”If you are sitting in the bar and you are ordering 28 beers and then suddenly some of your colleagues is leaving he’s not paying, that is not feasible. They have to pay. They have to pay. (Jean-Claude Juncker 16/10 2017)”
Med tanke på hur svenska, medietränade politiker i EU-sammanhang vill vara bäst i klassen, så kommer de, bl.a. genom ett servilt fällknivbeteende vid förhandlingsbordet, se till att svenska skattebetalare får betala en rejält stor andel av ”ölnotan”.
Om nu gränsfrågan mellan å ena sidan Irland/EU och Förenade kungadömet å andra sidan, är ett problem, så är väl den bästa lösningen att Irland går ur EU. Irländarna röstade ju emot Lissabonfördraget 12 juni 2008, vilket visar på vilket svagt stöd EU har i Irland.